Idag en fantastiskt fin studie på ett ämne väldigt närliggande mitt eget forskningsområde, nämligen den prehospitala behandlingen av akut buksmärta. Det är en studie som väcker mycket tankar, och jag tar mig friheten att brodera ut texten och resonemangen lite.

Författarna har undersökt sjuksköterskors följsamhet till behandlingsriktlinjer för buksmärta och huruvida denna är associerad med utbildningsnivå. Totalt 600 fall inkluderades och fynden är onekligen intressanta:

• Sjuksköterskorna som inkluderades hade i genomsnitt 13 års sjuksköterskeerfarenhet. 61% hade en specialistutbildning, ambulanssjuksköterska var (överlägset) vanligast.
• 71% av uppdragen inträffade mellan 07-22, d.v.s. dagtid. 31% var prio 1 ut, men endast 3% prio 1 in. Prio 2 ut var vanligast; 67%. 85% transporterades till akutmottagning. 19% av patienterna diagnosticerades med ett tidskritiskt tillstånd.
• Följsamheten till riktlinker var icke-optimal i flera avseenden:
  • Smärtintensitet dokumenterades i 36% av fallen.
  • 72% av patienterna med smärta NRS >= 4 erhöll farmakologisk smärtlindring.
  • Bukpalpation utfördes i 70% av fallen.
  • Auskultation av buken utfördes i 31% av fallen.
  • Avföringsanamnes dokumenterades i 70% av fallen, miktion 48%.
  • Blodsocker mättes i 60% av fallen, laktat i 9% av fallen.
• Sjuksköterskor med specialistutbildning gav i högre grad smärtlindring och i högre dos men utförde också viktiga undersökningar såsom bukpalpation, glukosmätning och laktatmätning i högre grad.

I studien finns mycket intressant kring följsamhet till riktlinjer och behandling av buksmärta i ambulanssjukvården. Det viktigaste intrycket för min del är dock kompetensens betydelse för den vårdkvalitet som levereras. I dagens tider av svår personalbrist upplever jag detta som bortglömt i den svenska debatten. Ambulanssjukvård handlar inte bara om att få fram en ambulans till patienten, utan vilken vård som levereras. Studien inkluderar ju erfarna sjuksköterskor (13 år snitt-erfarenhet), så ett rimligt antagande torde vara att en stor del av deltagarna torde ha adekvata förutsättningar att göra rätt. Innevarande studie ger en ganska tydlig fingervisning att erfarenhet ensamt kanske inte alltid räcker, utan att specialistkompetens också kan vara en faktor i att säkra adekvat omhändertagande. Ändå finns regioner som inte har varken mål eller krav på specialistsjuksköterskekompetens i ambulanssjukvården. Min egen region exempelvis ligger tyvärr överlägset längst ner i den statistiken, om man tittar på siffror i en studie av Wallin m.fl. från 2022. Här finns tydlig förbättringspotential, och för att säkra hög vårdkvalitet till patienterna borde politiken gå in och kravställa tydligt inte bara kring responstider och annat, utan även kring vilken kompetens som patienter ska möta i den prehospitala vården. I den vägledning för omhändertagande av den tidskritiskt sjuka eller skadade patienten som Kunskapsstyrning vård (vilket ju drivs av Sveriges regioner i samverkan) släppte förra året sattes målbilden till att denne patient ska få tillgång till två specialistutbildade sjuksköterskor, och att varje ambulans ska bemannas med minst en dito. Kloka människor har skrivit denna vägledning, och dagens studie tyder ju på att målbilden inte på något vis är tagen ur luften. Detaljerna kan man diskutera, men jag måste säga att jag saknar detta perspektiv i debatten..? De få gånger jag hör det debatteras på arbetsplatser upplever jag alltför ofta att debatten tolkas personligt som kritik mot kollegor utan specialistkompetens, vilket det naturligtvis inte handlar om. För mig är det sandlådenivå, och fokus ska vara på patienternas bästa. Specialistkompetens är en faktor på systemnivå, där vi har potential att höja kvaliteten på den vård som når fram till patienterna med positiva effekter för patient, närstående och med all sannolikhet samhällsekonomi som följd.