Studietyp: Metodstudie / validering

  • An inter-rater reliability study of a modified version of SATS as a prehospital triage tool

    Med stor glädje har jag idag läst en mycket intressant studie från min doktorandkollega Louise i Region Gävleborg samt medförfattare. Hon har i en prospektiv studie undersökt inter-rater-reliabiliteten i triagesystemet South African Triage Scale (SATS) i den implementation som används i vår region. Totalt 34 sjuksköterskor svarade på ett rejält, digitalt frågebatteri där uppgiften var att triagera 30 prehospitala patientfall beskrivna i text. I SATS-triage ingår dels ett antal vitalparametrar som är numerära, men även bedömningar om mobilitet, en ja/nej-fråga huruvida patienten varit utsatt för trauma, en möjlighet att knyta en diskriminator till patienten som då höjer triageprioriteten (ex.vis ofri luftväg, fraktur i central led/extremitet, bröstsmärta med stark misstanke om AKS m.m.) samt till sist en möjlighet att manuellt triagera upp patienten på vårdarens kliniska bedömning. Således är relativt tydliga bedömningsaspekter med tänkbar subjektivitet införda på ett antal ställen i triagesystemet, i syfte att öka sensitiviteten för tidskritisk sjukdom.

    Vad fann då författarna? Jo, dessvärre var inter-rater-reliabiliteten rejält svag med en Krippendorff alpha på 0.60. Det kan nog enklast översättas till icke godkänt utifrån att >0.8 anses indikera tillförlitlig överensstämmelse som går att dra slutsatser utifrån, 0.67-0.79 måttlig överensstämmelse och <0.67 dålig överensstämmelse. När triagen delades in två kategorier med bara akut (röd, orange) och icke akut (gul, grön), vilket är ett intressant experiment utifrån att det grovt indikerar hur väl triagesystemet kan skilja ut akuta patienter, blev värdet än sämre, 0.47.

    Vad reflekterar man kring det här då? Jo, till att börja med tycker jag det är en mycket ambitiös och läsvärd studie. Möjligen nästan för ambitiös. Jag är faktiskt själv deltagare i studien, och det var ett digert arbete att gå igenom alla fall, som tog mig nånstans runt 2 timmar. Kanske har utmattning hos deltagarna bidragit till ett svagt resultat? Detta resonerar författarna själva kring. Sen är det ju omöjligt att säga något annat än att det är ett gravt bekymmersamt resultat. Jag ska väl börja med att på något vis ange lite bias. Jag har nämligen själv inte varit särskilt övertygad om den här implementationen av SATS-triage, som jag upplevde gjordes på ganska lösa grunder för ett antal år sedan (det är beklagligt att saken inte studerats förrän nu) och som jag varit en flitig kritiker av. Detta ska dock inte missförstås som att jag menar att något annat triagesystem nödvändigtvis är så mycket bättre, och det ska även sägas att systemet förbättrats en hel del sedan det infördes. Med detta sagt så handlade ju min kritik dock initialt mycket om detta. Systemet motiverades vid införande med att RETTS (som vi hade innan) gav för många röda patienter, utan att detta kvantifierats i någon objektiv mätning av under- och övertriage. SATS upplevdes av mig som betydligt mer återhållsamt än RETTS vad gäller hög prioritet, och i den initiala utbildningen uppmanades vi användare också att manuellt prioritera upp patienter – det presenterades som en styrka att man som sjuksköterska därmed fick chans att göra egna bedömningar, som svar på bland annat kritik mot just inter-rater-reliabiliteten. För egen del tänker jag alltså att detta kan vara en bidragande faktor – att vi som använder systemet faktiskt uppmanats att subjektivt triagera upp patienter betydligt mer friskt än med tidigare triagesystem. I slutändan så har dock även konkurrerande system stora brister, så gräset är säkert inte särskilt mycket grönare på andra sidan. Det behövs väl helt enkelt avsevärt mycket mer forskning på de triagesystem som används (stödet för att alls använda dylika verktyg i prehospital vård är ju generellt sett mycket svagt), och särskilt när man väljer att som här implementera ett system med rejält mycket lokala anpassningar. Därför är det oerhört glada nyheter att forskning såsom i denna artikel bedrivs, och jag vet ju att Louise m.fl. har mer forskning på väg på ämnet, vilket är det bästa som kan hända! Jag tycker nu det vore väldigt intressant om de ville kvantifiera graden av över- och undertriage med SATS – och allra helst då om det kunde göras i en jämförelse mot RETTS utifrån att det sistnämnda är så dominerande i Sverige. För som sagt… Gräset är kanske inte så mycket grönare, och alla system har sina svagheter. Patientfallen i aktuell studie var krävande, och jag tolkade dem som utvalda just för att de kunde visa på svagheter och diskrepanser, så med enklare fall (läs: en lite mer tillrättalagd studie) kunde resultatet säkert varit mer positivt… Ser fram emot kommande studier från detta forskargäng!

    Deshayes, L.; Hagiwara, M. A.; Wladis, A.; Bäckström, D. An inter-rater reliability study of a modified version of SATS as a prehospital triage tool. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01648-8
  • Prehospital assessment of perinatal patients by ambulance clinicians: development, implementation, review and national application

    Jag har tyvärr inte tid att skriva så lång text idag, pga lite mycket andra engagemang för stunden. Men det ska inte drabba dagens lästa artikel, som är en intressant studie med Delphi-approach (expert-konsensus) för att skapa en warning score syftande till att identifiera försämring hos gravida eller nyligen gravida kvinnor, där varningstecknen kan vara mer subtila än annars. Resultatet blev ett verktyg som testades på 251 patienter och jämfördes med NEWS2. Av dessa patienter fick 92.5% (n=172) NEWS2<5. Av de 172 hade dock 86% minst en röd flagga i det nyutvecklade verktyget. Sammantaget intressanta resultat, men betydligt mer forskning krävs naturligtvis för att validera verktyget. Jag har inte kommit i kontakt med ett dylikt verktyg tidigare, men kanske är det ett relevant sätt att kvalitetssäkra vården av denna grupp?

    Main, C.; Shaw, J.; Burgess, L.; Heys, S.; Rhind, S.; Kelly, T. Prehospital assessment of perinatal patients by ambulance clinicians: development, implementation, review and national application. International Journal of Emergency Medicine 2026;19(1). doi:10.1186/s12245-026-01158-5
  • A Methodology for Assessing Blast Protection in Explosive Ordnance Disposal Bomb Suits

    Dagens studie är en outsider, får man nog säga. Det är också utan överdrift den mest svårtolkade/svårkonsumerade studien jag läst hittills. Anledningen till att jag läst den är en fråga jag fick (från räddningstjänsten) på jobbet i veckan kring vilka skador man kan förvänta sig hos någon som haft på sig en bombskyddsdräkt och varit utsatt för en detonation, och underförstått då också vilket skydd dräkten kunde förväntas ge. Jag kunde såklart ge ett litet utlägg om de olika skademekanismer man brukar tala om i samband med explosion, men vad visste jag om bombskyddsdräkter…? ABSOLUT INGENTING.

    Så, dagens studie var i princip den enda jag hittade när jag försökte ta reda på mer om detta. I studien har författarna använt ”crash test dummies” monterade på en ställning och utsatt dessa upprepade gånger för explosioner av två olika magnituder, med respektive utan bombskyddsdräkt. Fyra olika fabrikat på dräkter användes, och reaktionerna på dockan mättes med bl.a. accelerometrar. En viktig sak är att författarna enbart undersökt tryckvågsskador, och skador av exempelvis splitter eller värme är alltså inte taget i beaktande alls. Jag får medge att jag inte hade helt lätt att tolka resultatet, men jag tog iallafall med mig:

    • Dräkten ger ett skydd i form av att tryckvågen inne i dräkten dämpas, med lägre risk för mekaniska skador.
    • Tryckvågen vid bröstkorgen dämpades och spriddes över längre tid, vilket reducerade risken för allvarliga bröstkorgsskador.
    • Dräkten verkade skydda väl mot tryckvågsskada på lungorna, och inga värden på nivå som skulle ge ruptur på lungan uppmättes med de aktuella (relativt små) laddningsstorlekarna.
    • Dräkterna gav visst skydd för huvudet, men detta var det ”svagaste kortet”. Olika dräkter presterade olika bra och ett större visir var förknippat med sämre skydd då det blev som ett segel i tryckvågen. En hjälm med hög massa var också bättre än en med låg. Så dräkten ska med fördel ha stor, tung hjälm och minimalt visir – vilket förmodligen inte lirar särskilt bra med användbarheten för det arbete som ska utföras i dräkten.
    • Krafterna som verkade på nacken var relativt låga och under gränsvärdet för vad som torde ge allvarliga skador, givet de laddningar som användes.

    Hur mycket allt detta ger i praktiken är väl ganska tveksamt. Dels är det extremt beroende av laddning, kroppsställning och typ av dräkt – sen är studien också 20 år gammal och massor kan ha hänt exempelvis på dräktmarknaden. Och som sagt, studien berör inte övriga skademekanismer vid explosion, utan bara den primära tryckvågen. De enda egentliga slutsatser jag drar är nog att man är bättre skyddad med dräkt än utan, och att huvudet är den kanske svagaste punkten i själva dräktens skydd. Den kliniska tillämpbarheten i detta är dock begränsad, givet att så många andra skademekanismer finns och att ingen slags skademisstanke på något vis kan avskrivas tack vare dräkten.

    Jag vet ju att många kollegor har militära erfarenheter – kanske har du mer info på temat? Använd gärna kontaktformuläret och dela. Sällanhändelse får man väl verkligen kalla det, men ändå intressant om man ställs inför scenariot!

    “Dale” Bass, C.; Davis, M.; Rafaels, K.; “Steve” Rountree, M.; Harris, R. M.; Sanderson, E.; Andrefsky, W.; DiMarco, G.; Zielinski, M. A Methodology for Assessing Blast Protection in Explosive Ordnance Disposal Bomb Suits. International Journal of Occupational Safety and Ergonomics 2005;11(4):347-361. doi:10.1080/10803548.2005.11076655