Idag har jag läst en intressant studie om den psykosociala arbetsmiljön i svensk ambulanssjukvård. Författarna har genom en webbaserad enkät fått sjuksköterskor på 42 olika stationer i 5 regioner att svara kring den psykosociala arbetsmiljön. Lite resultat:

• 175 sjuksköterskor svarade. Medianålder var 42 år (spann 24-66 år), 56.8% var kvinnor och 72.2% hade en specialistutbildning, oftast i ambulanssjukvård (58.3%). Erfarenheten av arbetet var i median 13 år, med ett spann från 1-42.5 år. 44.9% jobbade i mindre städer/glesbygd, 33% i större städer och 22.2% i storstad med geografisk spridning över södra, mellersta och norra Sverige.
• Occupational safety and health (OSH, jag avstår att översätta detta mått) ansågs av majoriteten vara god eller åtminstone okej, medan 24% svarade att det var dåligt. De som svarade ”dåligt” upplevde i högre grad mobbing och fysiskt våld än övriga.
• Personal med mer än fem års erfarenhet rapporterade lägre möjligheter till professionell utveckling i arbetet. Äldre kollegor (50+) rapporterade att de fick mindre uppskattning för sitt arbete och de kände sig mindre rättvist behandlade i organisationen.
• Mer än hälften av sjuksköterskorna (55.4%) hade utsatts för hot om våld under det senaste året – i princip uteslutande från patienter. Exponeringen för fysiskt våld var högre i storstäder (25.6%) och större städer (19%) än i mindre städer och glesbygd (7.7%).
• Arbete i glesbygd/mindre stad var förknippat med mindre fysiskt våld, lägre kvantitativa krav och lägre tempo – än i större städer och storstad. Stress och utbrändhet var också vanligare i storstäder.
• Mobbing rapporterades i 11.9% av fallen, främst från kollegor (81%) och i lägre grad från patienter eller i några fall chefer. 6.8% hade utsatts för sexuella trakasserier, mestadels från patienter (83.3%) och därefter från kollegor.

Jag tycker studien var oerhört intressant att läsa, och här framkommer ju en del högaktuellt kring hot- och våldstemat och vår arbetsmiljö. Jag tycker dock inte det intressanta stannar där, utan insikterna kring mobbing och sexuella trakasserier har också högt värde. Särskilt intressant – utifrån kompetensfrågor, vilket intresserar mig – finner jag dock fyndet att personalen med fem års erfarenhet eller mer rapporterade låga möjligheter till professionell utveckling. Detta diskuteras också av författarna med konstaterandet att en utmaning för ledningen i ambulansorganisationer är att tillgodose professionell utveckling, så man inte förlorar erfarna medarbetare. Detta är ju knappast någon nyhet i svensk ambulanssjukvård 2026, men det är ändå nog så tänkvärt att detta också framkommer på forskningssidan.

I slutändan får man se studien nyktert. Här presenteras viktiga problem såsom hot- och våldsfrågan, mobbing och professionell utveckling för erfarna, men man får även komma ihåg att många skattade faktorerna relativt högt i enkäten. Sen var svarsfrekvensen låg, så bias skulle kunna förekomma åt flera håll; både på så sätt att de mest missnöjda inte orkade svara – men också andra hållet att de mest missnöjda svarade för att uttrycka sitt missnöje..? Oavsett så är det en läsvärd studie för alla kollegor i ambulanssjukvården, och än mer för dig i chefs-/ledarposition!