Tagg: Jämställdhet

  • Hidden in plain sight: exploring the paramedic’s secret curriculum

    Flitiga läsare vet att någon gång ibland kommer det ju artiklar här som inte riktigt passar in i den vanliga ”vetenskaplig artikel”-mallen. Idag är en sådan dag… Här skriver Joe Frankland om ”the hidden curriculum”, om hur olika organisatoriska och arbetsplatskulturella strukturer och normer samt även till inte så liten del traditioner formar uppfattningen om vad som värderas respektive inte värderas i ambulanssjukvården. Artikeln har fokus på ”paramedic practice”, men i många avseenden (inte alla) är nog innehållet översättbart på svensk ambulanssjukvård, skulle jag vilja säga. Jag läste artikeln och även om den i sak inte innehåller något nytt så tycker jag den fungerade bra som en liten påminnelse om att tänka kritiskt kring det arbete vi utför och inte minst de värderingar vi överför på nya kollegor. Det är någonting som jag upplever behövs, där jag beklagligtvis än idag hör exempel på gamla stofiler som försöker trycka ner nya kollegor som försöker etablera sig i yrket. This one is for you 🙂 Och jag lovar att vi kommer tillbaka till gammalt hederligt, vetenskapligt stoff redan imorgon…!

    Frankland, J Hidden in plain sight: exploring the paramedic’s secret curriculum. Journal of Paramedic Practice 2026. doi:10.12968/jpar.2026.18.4.CPD1
  • Equal cardiac arrest care — a qualitative study of healthcare professionals’ experiences

    Vad passar väl bättre än att kicka igång helgen med en artikel på hjärtstoppstemat? Återigen är det kvalitativt, och denna gång berör studien jämlik hjärtstoppsvård, där författarna intervjuat (semi-strukturerat) 12 läkare och sjuksköterskor om ämnet, för att sedan använda tematisk analys.

    Hjärtstoppsvården uppfattades i stora delar jämlik, där den algoritm-/protokolldrivna vården vid hjärtstopp som jag tolkar det gav en fördel i att man gjorde lika för alla. Vad som däremot också diskuterades var en etisk problematik främst kopplad till ålder, där osäkerheten (kring patientens möjlighet att tillgodogöra sig behandlingen?) kunde skapa frågetecken. Även i denna studie nämns strukturerad reflektion efter händelsen, vilket respondenterna tyckte var viktigt men vilket också sällan förekom. Detta är i mitt tycke en stor brist, men föga oväntad och det är knappast lokalt bundet utan förekommer nog i väldigt många kontexter. Hjärtstoppsvård är ett kvalificerat teamarbete, och det borde vara rutin och mer eller mindre obligatoriskt att inom verksamheten ha rutiner för strukturerad reflektion och erfarenhetsinhämtning efteråt. Det behöver inte vara omfattande tidsmässigt alltid, men det bör inte förbises. Med detta välkomnar jag helgen och rekommenderar läsning av denna fina, svenska artikel!

    Årestedt, L.; Israelsson, J.; Agerström, J.; Årestedt, K.; Bremer, A. Equal cardiac arrest care — a qualitative study of healthcare professionals’ experiences. BMC Medical Ethics 2026;27(1). doi:10.1186/s12910-026-01428-0
  • Perceptions of registered nurses in the ambulance service in Sweden on their psychosocial work environment – A cross sectional study

    Idag har jag läst en intressant studie om den psykosociala arbetsmiljön i svensk ambulanssjukvård. Författarna har genom en webbaserad enkät fått sjuksköterskor på 42 olika stationer i 5 regioner att svara kring den psykosociala arbetsmiljön. Lite resultat:

    • 175 sjuksköterskor svarade. Medianålder var 42 år (spann 24-66 år), 56.8% var kvinnor och 72.2% hade en specialistutbildning, oftast i ambulanssjukvård (58.3%). Erfarenheten av arbetet var i median 13 år, med ett spann från 1-42.5 år. 44.9% jobbade i mindre städer/glesbygd, 33% i större städer och 22.2% i storstad med geografisk spridning över södra, mellersta och norra Sverige.
    • Occupational safety and health (OSH, jag avstår att översätta detta mått) ansågs av majoriteten vara god eller åtminstone okej, medan 24% svarade att det var dåligt. De som svarade ”dåligt” upplevde i högre grad mobbing och fysiskt våld än övriga.
    • Personal med mer än fem års erfarenhet rapporterade lägre möjligheter till professionell utveckling i arbetet. Äldre kollegor (50+) rapporterade att de fick mindre uppskattning för sitt arbete och de kände sig mindre rättvist behandlade i organisationen.
    • Mer än hälften av sjuksköterskorna (55.4%) hade utsatts för hot om våld under det senaste året – i princip uteslutande från patienter. Exponeringen för fysiskt våld var högre i storstäder (25.6%) och större städer (19%) än i mindre städer och glesbygd (7.7%).
    • Arbete i glesbygd/mindre stad var förknippat med mindre fysiskt våld, lägre kvantitativa krav och lägre tempo – än i större städer och storstad. Stress och utbrändhet var också vanligare i storstäder.
    • Mobbing rapporterades i 11.9% av fallen, främst från kollegor (81%) och i lägre grad från patienter eller i några fall chefer. 6.8% hade utsatts för sexuella trakasserier, mestadels från patienter (83.3%) och därefter från kollegor.

    Jag tycker studien var oerhört intressant att läsa, och här framkommer ju en del högaktuellt kring hot- och våldstemat och vår arbetsmiljö. Jag tycker dock inte det intressanta stannar där, utan insikterna kring mobbing och sexuella trakasserier har också högt värde. Särskilt intressant – utifrån kompetensfrågor, vilket intresserar mig – finner jag dock fyndet att personalen med fem års erfarenhet eller mer rapporterade låga möjligheter till professionell utveckling. Detta diskuteras också av författarna med konstaterandet att en utmaning för ledningen i ambulansorganisationer är att tillgodose professionell utveckling, så man inte förlorar erfarna medarbetare. Detta är ju knappast någon nyhet i svensk ambulanssjukvård 2026, men det är ändå nog så tänkvärt att detta också framkommer på forskningssidan.

    I slutändan får man se studien nyktert. Här presenteras viktiga problem såsom hot- och våldsfrågan, mobbing och professionell utveckling för erfarna, men man får även komma ihåg att många skattade faktorerna relativt högt i enkäten. Sen var svarsfrekvensen låg, så bias skulle kunna förekomma åt flera håll; både på så sätt att de mest missnöjda inte orkade svara – men också andra hållet att de mest missnöjda svarade för att uttrycka sitt missnöje..? Oavsett så är det en läsvärd studie för alla kollegor i ambulanssjukvården, och än mer för dig i chefs-/ledarposition!

    Glawing, C.; Kylin, C.; Karlsson, I.; Nilsson, J. Perceptions of registered nurses in the ambulance service in Sweden on their psychosocial work environment – A cross sectional study. International Emergency Nursing 2026;86:101798. doi:10.1016/j.ienj.2026.101798
  • Global Sex Disparities in Bystander Cardiopulmonary Resuscitation After Out‐of‐Hospital Cardiac Arrest: A Scoping Review

    Det är internationella kvinnodagen idag, och jag hoppas ni alla tar chansen att uppmärksamma olika fantastiska kvinnor ni har runtom er, exempelvis kollegor. Vid sidan om den saken, så hoppas jag ni jobbar för jämställdhet, likabehandling och mot diskriminering varje dag. Iallafall, dagen till ära så har jag läst en artikel om könsskillnader kopplat till bystander-HLR. Detta har ju blivit rejält omtalat på sistone och uppmärksammades inte minst i ERC:s/AHA:s guidelines som kom i höstas, samt flera andra initiativ bland annat i Storbritannien. Dagens studie är en scoping review baserat på 80 artiklar kring könsskillnader i bystander-HLR. 59% av studierna indikerade att kvinnor i lägre grad får bystander-HLR, medan 36% inte fann signifikanta könsskillnader och 5% rapporterade att kvinnor fick mer bystander-HLR. Det är alltså en kraftig övervikt mot att kvinnor ges sämre förutsättningar, var gäller hjälp från bystanders vid hjärtstopp.

    Författarna har också begrundat orsakerna till skillnaderna, och bland dessa finns en uppfattning om att kvinnor är sköra, en rädsla att exponera bröstkorgen och ta av kläder – inte minst bh, en rädsla att kvinnan kan vara gravid, könsstereotyper (såsom att kvinnor är känsliga och ”överdriver”), översexualisering av kvinnors kroppar och den felaktiga uppfattningen att kvinnor inte får hjärtstopp. Man kanske kunde tänka att vi borde ha kommit längre, men så är alltså inte fallet och då bör tas i beaktande att studierna ändå främst är utförda i västerländska länder, då studier från låginkomstländer och länder med svagare hälso- och sjukvårdssystem i hög grad saknades. Om fler studier från sådana kontexter fanns, kan man ju misstänka att resultatet vore än sämre.

    Viktigast av allt dock, författarna föreslår utifrån forskningen åtgärder som kan bidra till att minska skillnaderna:

    • Användning av telefon-HLR.
    • Användning av dockor med realistiska kvinnliga anatomiska drag.
    • Att använda HLR-träningsfilmer av hög kvalitet med kvinnliga patienter.
    • Att uppmärksamma och förtydliga att rädsla för att orsaka skada genom HLR är obefogad.
    • Att aktivt adressera barriärer till att göra HLR på kvinnor.
    • Att lära ut att hjärtstopp kan drabba även kvinnor, oavsett ålder.
    • Att diskutera vikten av bystander-HLR oavsett hur skör man uppfattar personen.

    Jag tänker att ovan punkter är något där vi kan göra bidrag, i samhällsdebatten, vid HLR-utbildning, osv. Nästa gång Ni HLR-instruktörer genomför HLR-utbildning, klä på dockan en BH? Nästa gång ni köper dockor, efterfråga även sådana med kvinnlig anatomi? Diskutera de övriga punkterna, informera, lär ut och inte minst – bidra inte till översexualiseringen av kvinnokroppen. Att vi fortfarande år 2026 har skillnader där kvinnor p.g.a. okunskap, strukturer och rädslor diskrimineras i frågor som direkt rör liv och död är både tragiskt och bedrövligt.

    Chen, C.; Lo, C. Y. Z.; Ho, M. J. C.; Ng, Y.; Chan, H. C. Y.; Wu, W. H. K.; Ong, M. E. H.; Siddiqui, F. J. Global Sex Disparities in Bystander Cardiopulmonary Resuscitation After Out‐of‐Hospital Cardiac Arrest: A Scoping Review. Journal of the American Heart Association 2024;13(18). doi:10.1161/jaha.124.035794