Tagg: Infektion

  • Dislodgement forces and cost effectiveness of prehospital securement of peripheral intravenous catheters on moist skin: a randomized controlled clinical trial in healthy volunteers

    Dagens studie rör ett smalt ämne, som dock är relevant för ambulanssjukvården. För vem har inte varit med om svårigheter att fixera PVK:n r/t fuktig hud, eller kanske rentav pga att en plockig patient gärna vill riva bort den? Författarna av dagens RCT har undersökt vilken typ av PVK-fixering som står emot mest kraft och är mest kostnadseffektiv, framförallt i situationer där det är svårt att fixera en PVK. Bakgrundsdata som kan vara värt att känna till är att en chochrane-review rekommenderar ett genomskinligt och hög-permeabelt självhäftande förband som förstahandsval vid PVK-fixering. Detta tänker jag att man sannolikt bör hålla sig till i normalfallet för att väga tromboflebit-risk, möjlighet att inspektera och god fixeringsgrad mot varandra. Innevarande studie är dock relevant just för de där situationerna när PVK:n behövs och det är svårt att få den att sitta kvar. En PVK som rör sig fram och tillbaka eller upprepade stick pga att den faller bort, utgör ju uppenbara infektionsrisker (samt ev. en plåga för patienten).

    Nåväl, i studien randomiserades 180 frivilliga, friska individer till olika typer av fixeringar av en PVK applicerad på armen, som preparerats med artificiell svett. De fixeringar som användes var vanlig gasbinda, självhäftande gasbinda, vanlig plastfolie (10 cm bred) och en kardborre-baserad PVK-fixering ”Raptor IV Securing device”. Det visade sig att plastfolie uppvisade högst förmåga att stå emot kraft för att rubba PVK:n (72 N), följt av självhäftande gasbinda (61 N). Sämst var vanlig gasbinda. Ur kostnadsperspektiv var den specialgjorda kardborrefixeringen 25 gånger dyrare än elastiskt bandage, och plastfolie var mest kostnadseffektiv. Författarnas slutsats blev att plastfolie eller självhäftande gasbinda utgör de bästa och mest kostnadseffektiva valen att fixera PVK:er i situationer där fixeringen kan förväntas vara utmanande, såsom våt hud, vid konfusoriska patienter och i tuff terräng.

    För egen del har jag faktiskt aldrig testat plastfolie och hade inte ens hört om det, men det låter ju onekligen som en enkel och bra lösning för undantagsfallen. Permeabiliteten lär ju inte vara på topp, men om det rör undantagsfall och en begränsad tid (det prehospitala skedet) kan det kanske accepteras. Fördelen med plastfolie är ju iallafall att man ser igenom och kan inspektera insticksstället… Spännande insikter, som jag helt saknade innan!

    Vogeler, J.; Schumann, S.; Heinrich, S.; Hell, J.; Schmutz, A. Dislodgement forces and cost effectiveness of prehospital securement of peripheral intravenous catheters on moist skin: a randomized controlled clinical trial in healthy volunteers. European Journal of Trauma and Emergency Surgery 2026;52(1). doi:10.1007/s00068-026-03227-z
  • Service Ready Ambulance Surfaces and Emergency Medical Services Clinicians are Routinely Contaminated with Clinically Important Pathogens

    En purfärsk och mycket spännande studie idag, på ett mycket angeläget tema, nämligen vårdhygien. I denna prospektiva observationsstudie inkluderades 20 ambulanser (10 transport- och 10 akut-ambulanser) och 27 ambulanspersonal med totalt 941 prov tagna från olika ytor i ambulansen, på uniformerna och i näsborrarna som analyserades för kliniskt viktiga patogener. Detta definierades som meticillin-känsliga stafylokockus aureus (MSSA), meticillin-resistenta dito (MRSA), vankomycin-resistenta enterokocker (VRE) och chlostridium difficile. Hygienrutinerna i verksamheten innefattade att personalen tvättade sina kläder hemma, till skillnad från i Sverige. De desinficerade viktiga tagytor i ambulansen mellan varje patient, och på kvällen efter skiftet slut-desinficerades ambulanserna av besättningen (alla ytor inkl. golv som jag förstår det) och morgonen efter innan nästa skift togs prov från ambulanserna när dessa alltså var ”service ready”. Efter det desinficerade studieteamet ambulansen med ett klorbaserat rengöringsmedel (som vid stickprov säkerställdes eliminera alla intressanta patogener) och därefter rullade ambulansen i drift hela dagen innan den och personalen på nytt provtogs innan kvällens desinfektion. På så vis fick studieteamet både prover på vad som skulle vara en ren bil på morgonen, och därefter blev alltså bilen rent faktiskt ren innan den sedan på kvällen provtogs efter en dags arbete.

    Resultatet då? Jo, 18.5% av alla prover visade sig härbärgera minst en av patogenerna. MSSA var vanligast (12.8%), följt av MRSA och VRE. Chlostridier var mycket sällsynta. Riktigt oroväckande är att vid början på skiften, när ambulans och personal alltså var ”service ready” och borde vara rena, så hade 63.1% av personalen och 60% av ambulanserna något prov med minst en av patogenerna. Efter skiftet var motsvarande siffror 67.6% vs 60%. Situationen var sämre i akutambulanser än i transport-dito.

    Det ter ju sig oerhört oroväckande att siffrorna redan i början av ett skift – när det torde vara rent – är så höga. Sen är det ju svårt att veta hur noga personalen var med tvätt och hur denna gick till (ex.vis temperatur), inte minst eftersom detta skedde hemma. I samband med studien fick dock personalen skatta den upplevda vikten av olika hygienrutiner etc för att undvika smitta, och resultaten där var generellt höga. Även om de inte är beskrivna i extrem detalj, så tycks ju inte heller rutinerna för desinfektion av ambulansen vara mindre noggranna än Sverige. Att sprita tagytor och de ytor patienten varit i kontakt med är ju rutin här också, med skillnaden att vi iallafall inte där jag arbetar har någon större städning på kvällen likt de hade i studien. Så möjligen är vi rentav sämre på detta…

    Om man inte redan förstått det blir ju denna studie en liten ögonöppnare kring hur mycket smitta vi i ambulanssjukvården faktiskt åker runt med. Det understryker med kraft inte bara vikten av att följa basala hygienrutiner, utan hur vi faktiskt måste arbeta för att förbättra det här området. Sen är studien inte på något vis enorm och får väl ses som endast hypotesgenererande, men bara de risker för smittspridning som studien belyser torde vara nog för tänka till rejält, tycker jag. Fullständigt obligatorisk läsning!

    Schaps, D.; Warren, B. G.; Isaacson, J.; Graves, A. M.; Barrett, A.; King, C.; Godfrey, A. W.; Joiner, A. P.; Anderson, D. J. Service Ready Ambulance Surfaces and Emergency Medical Services Clinicians are Routinely Contaminated with Clinically Important Pathogens. Prehospital Emergency Care 2026:1-15. doi:10.1080/10903127.2026.2681882
  • Prehospital prediction of clinical course in patients with suspected sepsis: a prospective cohort study

    Idag blickar vi västerut mot Norge och en artikel på ett tema som jag måste medge är underrepresenterat på prehospitalt, nämligen sepsis. Författarna har prospektivt inkluderat 398 patienter med prehospitalt misstänkt sepsis. Gruppen hade en medianålder på 76 år och mortalitet (all-cause) på 10.1%. De outcomes författarna tittade på var sepsis severity på sjukhus (SOFA-score), förekomst av septisk chock (behov av vasopressor efter vätskebehandling) och 30-dagarsmortalitet, och kopplat dessa till värden från NEWS2 och Quick Sofa Score (qSOFA) för att se hur väl respektive verktyg kunde förutsäga dessa outcomes.

    Det visade sig att NEWS2 hade en högre precision att med rimlig sensitivitet och specificitet förutsäga svår sepsis. Intressant är också hur olika variabler var associerade med utfallen. Exempelvis var saturation, blodtryck och qSOFA var associerat med sepsis severity och septisk chock. GCS och manligt kön var förknippat med sepsis severity och 30-dagarsmortalitet och marmorerad hud samt cyanos med septisk chock respektive mortalitet. Fler associationer fanns, men bland några intressanta saker som dök upp i mitt huvud när jag läste:

    • SpO2 associerat med sepsis severity och septisk chock – men i triagesystemet där jag arbetar (South African Triage Scale / TEWS) ingår SpO2 inte ens i den poängberäkning som ligger till grund för prioritet i triagen. Detta bidrar till lite funderingar jag haft där vårt sepsisflöde aktiveras för röda och ev. orange:a infektionspatienter (lika som med RETTS), men triagesystemen är som jag uppfattar det inte alls likvärdigt känsliga… Vore intressant med forskning här! Jag kan ibland fundera över om våra infektionsläkare känt till skillnaderna mellan triagesystemen när man hoppade på och utformade våra riktlinjer efter de nationella, som mig veterligen i princip utgått från att alla triagerar med RETTS.
    • Manligt kön tycks förenat med svårare sepsis. Författarna fann också att NEWS2 var bättre på att förutse chock hos män än kvinnor. En könsskillnad som kanske kan mitigeras med mer forskning på verktyget?
    • Och inte minst då, det som vi på många sätt redan vet… Att marmorering/cyanos har relativt starkt prediktivt värde för olika dåliga utfall. Vi vet redan att det är svårt att identifiera enskilda värden/tecken som ensam prediktor för sepsis, och här tycker jag det tydliggörs hur en enkel klinisk bedömning kan bidra rejält.

    Sammantaget, en intressant studie som fördjupar förståelsen både för sepsispatienten och för de verktyg vi använder för identifiering en smula. Jag tycker också någonstans att detta sätter fingret på varför sepsis är ett så intressant område… Här finns inga enkla tecken eller raka svar, utan för tidig identifikation och adekvat behandling krävs lite mer. Jag är oerhört nyfiken på vad som händer på sepsisområdet de närmsta 10 åren!

    PS. Detta var maj månads sista artikel. Har nu läst en artikel om dagen i fem månader, och det känns fortfarande stimulerande och roligt – även om jag funderar lite på huruvida jag ska göra uppehåll över sommarsemestern eller inte… Får återkomma i den frågan! Tills dess, utforska gärna det jag tidigare skrivit här. DS.

    Andersson, L.; Simonsen, G. S.; Solligård, E.; Fredriksen, K. Prehospital prediction of clinical course in patients with suspected sepsis: a prospective cohort study. Emergency Medicine Journal 2026:emermed-2025-215135. doi:10.1136/emermed-2025-215135