Intressant reviewstudie kring sepsis och inte minst då interventioner samt screeningverktyg. Läsvärt!
Intressant reviewstudie kring sepsis och inte minst då interventioner samt screeningverktyg. Läsvärt!
Systematisk översikt av 23 studier (16 246 patienter) om tidig upptäckt och prehospitala insatser vid sepsis. Prehospital antibiotika minskade 30-dagars mortalitet; tidiga vätskor sänkte sjukhusmortalitet och norepinefrin förbättrade överlevnad. NEWS var bättre än qSOFA för screening (AUC 0,74 vs 0,68). EMS-verktyg ökade följsamhet till 3-timmars sepsis-bundeln, men koppling till utfall är begränsad.
– Prehospital antibiotika och tidig vätskebehandling var kopplade till lägre mortalitet.
– Norepinefrin prehospitalt associerades med förbättrad överlevnad.
– NEWS presterade bättre än qSOFA för sepsisscreening.
– EMS-stödverktyg ökade följsamhet till 3-timmars sepsis-bundeln; evidens för utfallsnytta är begränsad.
Dagens läsning är en retrospektiv studie från Frankrike som undersökt 30-dagarsöverlevnad vid direktinläggning på intensivvårdsavdelning jämfört med omhändertagande på akutmottagning hos patienter med prehospital septisk chock (baserat på sepsis-2-kriterier, inte sepsis-3). För tydlighet ska då sägas att den prehospitala kontexten inte är ”vanlig” ambulanssjukvård, utan det handlar om patienter som vårdats av en läkarbemannad prehospital, mobil intensivvårdsenhet. Det är ju en ganska viktig passus tänker jag, för när man erhållit prehospital intensivvård blir det ju inte jätteförvånande att resultatet också indikerar en fördel med direktinläggning till intensivvård på sjukhus. Det skulle ju nästan vara märkligt om det då var bättre att föras till vanlig akutmottagning. Dock är skillnaden i 30-dagarsmortalitet inte enorm; aRR för 30-dagarsmortalitet vid transport till akutmottagning var 1.05 (IQR 1.00-1.09) och omvänt fanns en aRR på 0.90 (IQR 0.86-0.95) vid hänvisning till intensivvård. Siffermässigt ter sig sambandet alltså inte superstarkt, och förutom att det som sagt ter sig som ett ganska förväntat resultat så är det ju fullt tänkbart att det finns confounders man inte justerat för. Jag tänker att studien borde utgöra ett utmärkt underlag att designa en större, randomiserad multi-centerstudie på temat..?! En sådan torde vara praktiskt och etiskt fullt genomförbar med tanke på den relativt begränsade skillnaden mellan grupperna, och då kunde man på allvar se om direktinläggning till intensivvård faktiskt gav en fördel.
Multicenter retrospektiv studie av 587 patienter med prehospitalt behandlad septisk chock (2016–2022) undersökte om inläggningsväg påverkade 30-dagarsmortalitet. Efter IPTW/propensity-justering var ED-inläggning kopplad till högre mortalitet (aRR 1,05), medan direkt IVA-inläggning var kopplad till lägre mortalitet (aRR 0,90). Total 30-dagarsmortalitet var 30%.
– 587 patienter med septisk chock analyserades; 58% lades in på IVA och 42% via akuten.
– Efter justering var akutinläggning associerad med något högre 30-dagarsmortalitet.
– Direkt inläggning på IVA var associerad med lägre 30-dagarsmortalitet.
– Fynden tyder på att vårdnivå/triage kan påverka utfall, men kausalitet kan inte säkerställas.
I lördags läste jag ju en studie om hur socioekonomisk status påverkade utfallet vid pediatriskt hjärtstopp i västra Australien. Jag tycker socioekonomiska skillnader är intressanta, så även om det inte på något vis är ett nytt, bestående tema för prehospitalt kunde jag inte låta bli när jag idag sprang på en annan studie på temat. I dagens studie, som kommer från Danmark, handlar det om hur socioekonomisk status påverkar mortaliteten vid sepsis. Intressant nog fann författarna att mortaliteten (efter justering för confounders) var högre vid 90- och 365-dagarsuppföljning om man jämförde den svagaste jämfört med starkaste socioekonomiska gruppen. I rena siffror var skillnaden en 16% högre hazard ratio (HR) vid 90 dagar och 24% högre vid 365 dagar. Vid 7-dagarsuppföljning fanns däremot ingen statistiskt signifikant skillnad.
Jag tänker att detta är intressant och åter sätter fingret på hur socioekonomisk status lite förenklat uttryckt innebär en slags riskfaktor för sjukdom eller mortalitet. Att ingen signifikans uppnåddes vid sjudagarsuppföljningen kan nog tolkas som att i det akuta skedet spelar själva den akuta sjukdomens förlopp större roll, medan på sikt så kommer socioekonomiska faktorer i högre grad in och påverkar utfallet. Jag är lite osäker på vad detta rent konkret kan innebära för våra förhållningssätt i ambulanssjukvården, men jag tycker studien är relevant för oss utifrån att jag ser en slags etisk skyldighet för oss att känna till och beakta svaga grupper eller riskgrupper i samhället. Sepsis är ju dessutom en av vår tids stora sjukdomstillstånd, med en mortalitet i nivå med eller rentav över de vid hjärtinfarkt och stroke, så området är minst sagt prioriterat. In och läs! 🙂
Registerbaserad retrospektiv kohortstudie i Region Syddanmark (2016–2018) med 7813 vuxna med samhällsförvärvad sepsis (SOFA≥2); 11,3% lades in på IVA. Lägsta inkomstkvartilen hade högre 90-dagarsmortalitet än högsta (HR 1,16) och tydligare skillnad vid 365 dagar (HR 1,24), men ingen skillnad vid 7 dagar. Sambandet sågs inte bland IVA-patienter.
– Låg inkomst var kopplad till ökad mortalitet efter sepsis, särskilt på längre sikt.
– Ingen tydlig skillnad i 7-dagarsmortalitet mellan inkomstgrupper.
– Inkomstrelaterade skillnader sågs vid vård på avdelning, men inte bland patienter som lades in på IVA.
– Analysen baserades på Cox-modeller och inkomstkvartiler i en regional registerkohort.
Dagens studie rör ett smalt ämne, som dock är relevant för ambulanssjukvården. För vem har inte varit med om svårigheter att fixera PVK:n r/t fuktig hud, eller kanske rentav pga att en plockig patient gärna vill riva bort den? Författarna av dagens RCT har undersökt vilken typ av PVK-fixering som står emot mest kraft och är mest kostnadseffektiv, framförallt i situationer där det är svårt att fixera en PVK. Bakgrundsdata som kan vara värt att känna till är att en chochrane-review rekommenderar ett genomskinligt och hög-permeabelt självhäftande förband som förstahandsval vid PVK-fixering. Detta tänker jag att man sannolikt bör hålla sig till i normalfallet för att väga tromboflebit-risk, möjlighet att inspektera och god fixeringsgrad mot varandra. Innevarande studie är dock relevant just för de där situationerna när PVK:n behövs och det är svårt att få den att sitta kvar. En PVK som rör sig fram och tillbaka eller upprepade stick pga att den faller bort, utgör ju uppenbara infektionsrisker (samt ev. en plåga för patienten).
Nåväl, i studien randomiserades 180 frivilliga, friska individer till olika typer av fixeringar av en PVK applicerad på armen, som preparerats med artificiell svett. De fixeringar som användes var vanlig gasbinda, självhäftande gasbinda, vanlig plastfolie (10 cm bred) och en kardborre-baserad PVK-fixering ”Raptor IV Securing device”. Det visade sig att plastfolie uppvisade högst förmåga att stå emot kraft för att rubba PVK:n (72 N), följt av självhäftande gasbinda (61 N). Sämst var vanlig gasbinda. Ur kostnadsperspektiv var den specialgjorda kardborrefixeringen 25 gånger dyrare än elastiskt bandage, och plastfolie var mest kostnadseffektiv. Författarnas slutsats blev att plastfolie eller självhäftande gasbinda utgör de bästa och mest kostnadseffektiva valen att fixera PVK:er i situationer där fixeringen kan förväntas vara utmanande, såsom våt hud, vid konfusoriska patienter och i tuff terräng.
För egen del har jag faktiskt aldrig testat plastfolie och hade inte ens hört om det, men det låter ju onekligen som en enkel och bra lösning för undantagsfallen. Permeabiliteten lär ju inte vara på topp, men om det rör undantagsfall och en begränsad tid (det prehospitala skedet) kan det kanske accepteras. Fördelen med plastfolie är ju iallafall att man ser igenom och kan inspektera insticksstället… Spännande insikter, som jag helt saknade innan!
I en randomiserad studie på 180 friska frivilliga applicerades artificiell svett på huden och PVK säkrades med elastisk gasbinda, kohesiv binda, plastfilm (clingfilm) eller kardborreenhet. Dragkraft ökades tills förbandet lossnade. Plastfilm gav högst motstånd, kohesiv binda nästan lika bra; kardborre var bra vid låg kraft men tappade vid hög. Plastfilm var billigast och elastisk binda sämst.
– Plastfilm (clingfilm) krävde högst dragkraft för att lossa PVK på fuktig hud.
– Kohesiv binda presterade nästan lika bra; elastisk binda var svagast.
– Kardborreenheten stod emot låg kraft men föll av vid högre belastning.
– Plastfilm var mest kostnadseffektivt (lägst kostnad per säkring).
En purfärsk och mycket spännande studie idag, på ett mycket angeläget tema, nämligen vårdhygien. I denna prospektiva observationsstudie inkluderades 20 ambulanser (10 transport- och 10 akut-ambulanser) och 27 ambulanspersonal med totalt 941 prov tagna från olika ytor i ambulansen, på uniformerna och i näsborrarna som analyserades för kliniskt viktiga patogener. Detta definierades som meticillin-känsliga stafylokockus aureus (MSSA), meticillin-resistenta dito (MRSA), vankomycin-resistenta enterokocker (VRE) och chlostridium difficile. Hygienrutinerna i verksamheten innefattade att personalen tvättade sina kläder hemma, till skillnad från i Sverige. De desinficerade viktiga tagytor i ambulansen mellan varje patient, och på kvällen efter skiftet slut-desinficerades ambulanserna av besättningen (alla ytor inkl. golv som jag förstår det) och morgonen efter innan nästa skift togs prov från ambulanserna när dessa alltså var ”service ready”. Efter det desinficerade studieteamet ambulansen med ett klorbaserat rengöringsmedel (som vid stickprov säkerställdes eliminera alla intressanta patogener) och därefter rullade ambulansen i drift hela dagen innan den och personalen på nytt provtogs innan kvällens desinfektion. På så vis fick studieteamet både prover på vad som skulle vara en ren bil på morgonen, och därefter blev alltså bilen rent faktiskt ren innan den sedan på kvällen provtogs efter en dags arbete.
Resultatet då? Jo, 18.5% av alla prover visade sig härbärgera minst en av patogenerna. MSSA var vanligast (12.8%), följt av MRSA och VRE. Chlostridier var mycket sällsynta. Riktigt oroväckande är att vid början på skiften, när ambulans och personal alltså var ”service ready” och borde vara rena, så hade 63.1% av personalen och 60% av ambulanserna något prov med minst en av patogenerna. Efter skiftet var motsvarande siffror 67.6% vs 60%. Situationen var sämre i akutambulanser än i transport-dito.
Det ter ju sig oerhört oroväckande att siffrorna redan i början av ett skift – när det torde vara rent – är så höga. Sen är det ju svårt att veta hur noga personalen var med tvätt och hur denna gick till (ex.vis temperatur), inte minst eftersom detta skedde hemma. I samband med studien fick dock personalen skatta den upplevda vikten av olika hygienrutiner etc för att undvika smitta, och resultaten där var generellt höga. Även om de inte är beskrivna i extrem detalj, så tycks ju inte heller rutinerna för desinfektion av ambulansen vara mindre noggranna än Sverige. Att sprita tagytor och de ytor patienten varit i kontakt med är ju rutin här också, med skillnaden att vi iallafall inte där jag arbetar har någon större städning på kvällen likt de hade i studien. Så möjligen är vi rentav sämre på detta…
Om man inte redan förstått det blir ju denna studie en liten ögonöppnare kring hur mycket smitta vi i ambulanssjukvården faktiskt åker runt med. Det understryker med kraft inte bara vikten av att följa basala hygienrutiner, utan hur vi faktiskt måste arbeta för att förbättra det här området. Sen är studien inte på något vis enorm och får väl ses som endast hypotesgenererande, men bara de risker för smittspridning som studien belyser torde vara nog för tänka till rejält, tycker jag. Fullständigt obligatorisk läsning!
Prospektiv observationsstudie av 20 ambulanser och 27 EMS‑kliniker där prover togs från ytor, uniformer och näsa före och efter arbetspass. Totalt innehöll 18,5% av 941 prover minst en kliniskt viktig patogen. MSSA var vanligast (12,8%), följt av MRSA (4,6%) och VRE (3,0%). Trots “service ready” hade 60% av ambulanser och 63,1% av kliniker ≥1 patogen; nivåerna var liknande efter passet.
– Kliniskt viktiga patogener hittades ofta på både ambulanser och personal redan före arbetspass.
– Kontaminering kvarstod i liknande nivå efter passet, vilket tyder på ackumulering under arbetet.
– 9-1-1-ambulanser hade högre kontaminering än icke-akut transport.
– Resultaten pekar på behov av bättre uniformhygien och mer rigorös slutstädning/åtgärder.
Idag blickar vi västerut mot Norge och en artikel på ett tema som jag måste medge är underrepresenterat på prehospitalt, nämligen sepsis. Författarna har prospektivt inkluderat 398 patienter med prehospitalt misstänkt sepsis. Gruppen hade en medianålder på 76 år och mortalitet (all-cause) på 10.1%. De outcomes författarna tittade på var sepsis severity på sjukhus (SOFA-score), förekomst av septisk chock (behov av vasopressor efter vätskebehandling) och 30-dagarsmortalitet, och kopplat dessa till värden från NEWS2 och Quick Sofa Score (qSOFA) för att se hur väl respektive verktyg kunde förutsäga dessa outcomes.
Det visade sig att NEWS2 hade en högre precision att med rimlig sensitivitet och specificitet förutsäga svår sepsis. Intressant är också hur olika variabler var associerade med utfallen. Exempelvis var saturation, blodtryck och qSOFA var associerat med sepsis severity och septisk chock. GCS och manligt kön var förknippat med sepsis severity och 30-dagarsmortalitet och marmorerad hud samt cyanos med septisk chock respektive mortalitet. Fler associationer fanns, men bland några intressanta saker som dök upp i mitt huvud när jag läste:
Sammantaget, en intressant studie som fördjupar förståelsen både för sepsispatienten och för de verktyg vi använder för identifiering en smula. Jag tycker också någonstans att detta sätter fingret på varför sepsis är ett så intressant område… Här finns inga enkla tecken eller raka svar, utan för tidig identifikation och adekvat behandling krävs lite mer. Jag är oerhört nyfiken på vad som händer på sepsisområdet de närmsta 10 åren!
PS. Detta var maj månads sista artikel. Har nu läst en artikel om dagen i fem månader, och det känns fortfarande stimulerande och roligt – även om jag funderar lite på huruvida jag ska göra uppehåll över sommarsemestern eller inte… Får återkomma i den frågan! Tills dess, utforska gärna det jag tidigare skrivit här. DS.
Prospektiv kohortstudie med 398 ambulanspatienter med misstänkt sepsis som undersökte om prehospitala variabler och poäng (qSOFA, NEWS2) kan förutsäga kliniskt förlopp. Utfallet var SOFA efter inläggning, utveckling av septisk chock och 30-dagars mortalitet (10,1%). Olika variabler predicerade olika utfall; ingen predicerade alla. qSOFA hade bättre AUC än NEWS2 för chock.
– Ingen enskild prehospital variabel eller score förutsade både svårighetsgrad, septisk chock och 30-dagars mortalitet.
– qSOFA diskriminerade septisk chock bättre än NEWS2 i denna kohort.
– NEWS2 verkade bättre för att förutsäga chock hos män än hos kvinnor.
– Poängsystem kan vara stöd vid kritisk sjukdom men bör användas med försiktighet och inte ensamt.