Design: Randomiserad kontrollerad studie (RCT)

  • Dislodgement forces and cost effectiveness of prehospital securement of peripheral intravenous catheters on moist skin: a randomized controlled clinical trial in healthy volunteers

    Dagens studie rör ett smalt ämne, som dock är relevant för ambulanssjukvården. För vem har inte varit med om svårigheter att fixera PVK:n r/t fuktig hud, eller kanske rentav pga att en plockig patient gärna vill riva bort den? Författarna av dagens RCT har undersökt vilken typ av PVK-fixering som står emot mest kraft och är mest kostnadseffektiv, framförallt i situationer där det är svårt att fixera en PVK. Bakgrundsdata som kan vara värt att känna till är att en chochrane-review rekommenderar ett genomskinligt och hög-permeabelt självhäftande förband som förstahandsval vid PVK-fixering. Detta tänker jag att man sannolikt bör hålla sig till i normalfallet för att väga tromboflebit-risk, möjlighet att inspektera och god fixeringsgrad mot varandra. Innevarande studie är dock relevant just för de där situationerna när PVK:n behövs och det är svårt att få den att sitta kvar. En PVK som rör sig fram och tillbaka eller upprepade stick pga att den faller bort, utgör ju uppenbara infektionsrisker (samt ev. en plåga för patienten).

    Nåväl, i studien randomiserades 180 frivilliga, friska individer till olika typer av fixeringar av en PVK applicerad på armen, som preparerats med artificiell svett. De fixeringar som användes var vanlig gasbinda, självhäftande gasbinda, vanlig plastfolie (10 cm bred) och en kardborre-baserad PVK-fixering ”Raptor IV Securing device”. Det visade sig att plastfolie uppvisade högst förmåga att stå emot kraft för att rubba PVK:n (72 N), följt av självhäftande gasbinda (61 N). Sämst var vanlig gasbinda. Ur kostnadsperspektiv var den specialgjorda kardborrefixeringen 25 gånger dyrare än elastiskt bandage, och plastfolie var mest kostnadseffektiv. Författarnas slutsats blev att plastfolie eller självhäftande gasbinda utgör de bästa och mest kostnadseffektiva valen att fixera PVK:er i situationer där fixeringen kan förväntas vara utmanande, såsom våt hud, vid konfusoriska patienter och i tuff terräng.

    För egen del har jag faktiskt aldrig testat plastfolie och hade inte ens hört om det, men det låter ju onekligen som en enkel och bra lösning för undantagsfallen. Permeabiliteten lär ju inte vara på topp, men om det rör undantagsfall och en begränsad tid (det prehospitala skedet) kan det kanske accepteras. Fördelen med plastfolie är ju iallafall att man ser igenom och kan inspektera insticksstället… Spännande insikter, som jag helt saknade innan!

    Vogeler, J.; Schumann, S.; Heinrich, S.; Hell, J.; Schmutz, A. Dislodgement forces and cost effectiveness of prehospital securement of peripheral intravenous catheters on moist skin: a randomized controlled clinical trial in healthy volunteers. European Journal of Trauma and Emergency Surgery 2026;52(1). doi:10.1007/s00068-026-03227-z
  • Capillary refill time paradoxically decreases in a blood loss shock model

    Dagens artikel kommer på tips av en läsare (stort tack!) och är riktigt högintressant. Studien utgör en av delstudierna i Frida Meyers avhandling om kapillär återfyllnad som hon relativt nyligen har försvarat – forskning som jag helt hade missat. I aktuell studie har hon utsatt friska vuxna personer för en intervention som heter lower body negative pressure (LBNP), som i korthet innebär att man utsätter nedre delen av kroppen för ett undertryck i syfte att skapa ett sjunkande blodtryck på ett sätt som imiterar en blodförlust med hypovolemi. Detta har hon gjort på två olika sätt, och under tiden kontrollerat kapillära återfyllnadstiden. Huvudresultatet kan sammanfattas rätt lätt (läs rubriken!) och visar helt enkelt på att den kapillära återfyllnadstiden förkortades när blodtrycket sjönk, istället för att stiga som man ju rimligen kunde tro!

    Detta resultat sätter ju värdet av kapillär återfyllnad som kliniskt mätvärde i en ganska ny dager för min del, inte minst i kombination med att kapillär ÅF som undersökning är förknippat med brister såsom stora inter-rater skillnader, d.v.s. att olika personer bedömer olika. Nu bör nämnas att det såklart finns beaktansvärda begränsningar i studien, såsom att barn exkluderades, att nagelbädden användes (ger sternum mer tillförlitligt resultat?) och att interventionen inte var en faktiskt utan istället simulerad blodförlust. Jag har inte läst Fridas avhandling i sin helhet ännu, men kommer göra detta med stort intresse.

    Gustavsson, H.; Meyer, F.; Fahlander, S.; Ölwegård, B.; Jonasson, H.; Toll, R.; Henricson, J.; Wilhelms, D. Capillary refill time paradoxically decreases in a blood loss shock model. Intensive Care Medicine Experimental 2025;13(1). doi:10.1186/s40635-025-00714-2
  • Effects of a high-dose 24-h infusion of tranexamic acid on death and thromboembolic events in patients with acute gastrointestinal bleeding (HALT-IT): an international randomised, double-blind, placebo-controlled trial

    Fick ett grymt läsartips i helgen om en spännande RCT. Den har förvisso några år på nacken, men är högintressant inte minst utifrån att många svenska ambulansorganisationer (inkl. den jag själv jobbar i) har ganska vida indikationer för att ge tranexamsyra. Hos oss är exempelvis indikationen ”Stark klinisk misstanke på inre, icke kompressibel stor okontrollerad blödning samt skallskada med RLS 4-8 eller massiv blödning postpartum” – vilket ju i sin helhet omfattar ganska många olika slags blödningar. Dagens studie är randomiserad, placebo-kontrollerad, multi-center och dubbelblindad – d.v.s. behandlingen har skett slumpvis, jämförts mot placebo, utförts på flera olika platser och varken den som behandlade eller patienten (eller den som utförde analysen, för den delen) har vetat vilken behandling som givits. Syftet var att undersöka skillnader i dödlighet samt tromboemboliska komplikationer hos patienterna. Resultatet kan presenteras rätt kort och koncist:

    • Det var ingen skillnad i dödlighet pga blödning mellan grupperna, varken vid 24 timmar, 5 dagar eller 28 dagar. Inte heller i död av andra orsaker fanns signifikanta skillnader.
    • Inte heller andra undersökta faktorer skiljde sig signifikant, såsom mängden kirurgi, radiologisk intervention, blodtransfusion, komplikationer kopplade till respiration, hjärta, njurar eller lever, osv. osv. Inte heller mängden intensivvård skiljde.
    • Vad som däremot skiljde var andelen venösa tromboliska händelser (DVT och lungemboli) var högre i TXA-gruppen. Särskilt påtagligt var detta hos patienter med varicieblödning och leversjukdom (vilket var en mycket väsentlig andel av patienterna).

    I korthet kan man nog konstatera att TXA inte ger några väsentliga fördelar vid GI-blödning, annat än möjligen i undantagsfall, men att risk däremot finns för venösa tromboemboliska komplikationer. Så, här finns väl anledning att se över riktlinjer och för oss kliniker att tänka smart vid GI-blödning! Studien talar ju för att TXA-indikationen inte bör vara generell vad gäller blödningstypen, utan att varje slags blödning kan ha sin egen patofysiologi, varför man måste forska på respektive typ och kanske även skriva riktlinjer med viss försiktighet…?

    Stort tack för tipset!

    "The HALT-IT Trial Collaborators" (se författarlista i studien) Effects of a high-dose 24-h infusion of tranexamic acid on death and thromboembolic events in patients with acute gastrointestinal bleeding (HALT-IT): an international randomised, double-blind, placebo-controlled trial. The Lancet 2020;395(10241):1927-1936. doi:10.1016/s0140-6736(20)30848-5
  • Tranexamic Acid Timing and Mortality Impact After Trauma

    På senare år har prehospital administration av tranexamsyra (TXA) blivit rutin vid större trauman med misstanke om icke komprimerbar blödning, om det kan göras utan att fördröja handläggningen. Tre timmar från trauma till administration av läkemedlet används ofta som tidsgräns, men det vetenskapliga underlaget för siffran är begränsat. I den här studien presenteras nya data, och resultaten pekar på osäker effekt av TXA om det administreras senare än 90 minuter efter traumat. Vem vet, kanske är författarna en ny standard på spåren..?

    Ali, A.; Gruen, R. L.; Bernard, S. A.; Burns, B.; Forbes, A. B.; Gantner, D. C.; McArthur, C. J.; Maegele, M.; Mitra, B. Tranexamic Acid Timing and Mortality Impact After Trauma. Annals of Emergency Medicine 2026;87(1):83-89. doi:10.1016/j.annemergmed.2025.06.609
  • Comparison of inhalational methoxyflurane, intranasal fentanyl, and intravenous morphine for treatment of prehospital acute pain in Norway (PreMeFen): a randomised, non-inferiority, three-arm, phase 3 trial

    Nyårsdagen 2026: En-studie-om-dagen-projektet börjar på riktigt och jag fortsätter på smärttemat. Det blir en lite längre utläggning idag, men det är inget du som läsare ska vänja dig vid. Oftast kommer det bli korta kommentarer, eller ingen, till artiklarna.

    I denna mycket intressanta randomiserade studie från Norge har författarna jämfört methoxyflurane (Penthrox),  fentanyl i.n. och morfin i.v. för patienter med smärta NRS >= 4. Primärt utfall var förändring i NRS 10 minuter efter behandlingens start och methoxyflurane visade sig vara minst lika bra som morfin i.v. eller fentanyl i.n. En genomsnittlig sänkning på 3,31 NRS-enheter 10 minuter efter administration av methoxyflurane får anses lovande, och studien tyder på att methoxyflurane är bra som initial smärtlindring eller som senare komplement till andra preparat i en multimodal smärtlindringsstrategi.

    Vad som fångar mitt intresse är dock de långa tiderna till administration och effekt av smärtlindring. Snabbast går det med methoxyflurane: 22,5 min i median från ambulansens ankomst till administration och 25,3 min från administration till två enheters sänkning av NRS. Totalt blir det lång tid om man har ont. I appendix finns summerade tider: 2% av patienterna som fick methoxyflurane hade två NRS-enheter reduktion 20 min efter ambulansens ankomst. För morfin och fentanyl var siffrorna 0% resp. 1%. Vid 30 min var de 10%/4%/8% och vid 40 min 17%/12%/9%. Felkällor finns, men för mig överskuggar tiderna nästan studiens huvudresultat… NRS 7,6 i genomsnitt innan behandling är svår smärta, och ambulanssjukvården borde väl ändå kunna ge mer än 17% av patienterna >=2 enheters NRS-sänkning inom 40 min efter ambulansens ankomst..? Så, studien visar på intressanta tidsskillnader mellan de läkemedel som jämförs, men skillnaderna är relativt små om man beaktar hur lång totaltiden till effektiv smärtlindring är. Frågan är, finns det sätt att mer substantiellt korta tiden till administration av läkemedel? Och, varför är tiden från administration till effekt så pass lång, när samtliga jämförda läkemedel teoretiskt borde möjliggöra snabbare anslag? Något väldigt intressant vore att se esketamin iv/in i en liknande jämförelse, tycker jag.

    Simensen, R.; Fjose, L. O.; Thorsen, K.; Olsen, I. C.; Rehn, M.; Hagemo, J.; Smalberget, L.; Heyerdahl, F. Comparison of inhalational methoxyflurane, intranasal fentanyl, and intravenous morphine for treatment of prehospital acute pain in Norway (PreMeFen): a randomised, non-inferiority, three-arm, phase 3 trial. The Lancet 2025;406(10522):2957-2967. doi:10.1016/s0140-6736(25)01575-2