Tagg: Mortalitet

  • A comparison of the epidemiology and outcomes of true refractory and recurrent ventricular fibrillation out-of-hospital cardiac arrest: a retrospective study

    Dagens studie är en riktigt intressant, retrospektive på temat refraktära VF/VT. Jag skriver dock detta på fredagkvällen och efter 13,5 timme kliniskt arbete tar jag mig friheten att hålla sammanfattningen här ganska kort. 🙂 Artikeln går ut på att författarna skiljer på å ena sidan refraktära (true refractory) VF/VT, definierat som att VF/VT består inom 5 sekunder efter defibrillering, och återkommande (recurrent) VF/VT definierat som minst fem sekunder omslag i rytmen men att VF/VT återkommit efter en kompressionscykel (2 minuter). För att kort sammanfatta resultatet så var en stor majoritet VF/VT återkommande snarare än verkligt refraktära, och ju fler defibrilleringar som gick – desto färre var verkligt refraktära, då de vanligen slog om efter upprepade defibrilleringar. Verkligt refraktära VF gav också avsevärt sämre outcomes, så att snabbt identifiera dessa kan vara av värde för att kunna maximera behandlingens effektivitet. Detta tänker jag kan vara intressanta aspekter för vår svenska Double-D-studie. Ser verkligen fram emot de insikter jag föreställer mig att de kommande åren kommer ge på temat refraktära hjärtstopp.

    Alhenaki, A.; Alqudah, Z.; Kennett, T.; Dantanarayana, A.; Williams, B.; Nehme, Z. A comparison of the epidemiology and outcomes of true refractory and recurrent ventricular fibrillation out-of-hospital cardiac arrest: a retrospective study. Resuscitation Plus 2026;29:101302. doi:10.1016/j.resplu.2026.101302
  • Associations between four standard interventions as well as epinephrine use and sustained ROSC, 30-Day and one-year survival of patients in traumatic cardiac arrest: a multicentre, retrospective cohort study

    Mer på temat traumatiskt hjärtstopp, som kanske återkommer lite mer frekvent ett tag då det är ett intresseområde som jag gillar att hålla mig uppdaterad inom. I denna retrospektiva multi-centerstudie från Österrike har författarna analyserat fem interventioner i form av; etablerande av fri luftväg+ventilation med syrgas, bilateral dekompression av thorax, applikation av bäckengördel, vätskeinfusion samt administration av adrenalin och hur dessa påverkar ROSC, 30-dagarsöverlevnad och 1-årsöverlevnad vid traumatiskt hjärtstopp. Datan kommer från en landsomfattande HEMS-organisation i Österrike och täcker perioden från 2010-2019, dvs. under perioderna av ERC-guidelines gällande 2010-2015 och 2015-2021. Lite resultat:

    • 996 fall inkluderades i analysen. Fall av TCA med >15 min utan livstecken (n=410) och fall där ingen resuscitering startades av oklar orsak (n=437) exkluderades samt fall med brännskador (n=2).
    • ROSC uppnåddes hos 34.2% av patienterna. 30-dagarsöverlevnaden var 7.4% och 1-årsöverlevnaden 6.6%.
    • Det fanns en korrelation mellan antalet utförda interventioner och ROSC samt överlevnad.
    • Vätskeinfusion, bäckengördel och luftväg/ventilation var förknippat med ökad sannolikhet för ROSC. För 30-dagarsöverlevnad och 1-årsöverlevnad var sambandet tydligast vad gäller vätska och bäckengördel, medan det var mindre tydligt för luftväg/ventilation. Thoraxdekompression saknade tydligt samband mot bättre överlevnad. Adrenalin ökade chanserna för ROSC, men inte överlevnad.

    Min analys är att resultatet är intressant. Åtgärder kopplade till cirkulationen visar hög potential vilket är väntat eftersom hypovolemi är den dominerande orsaken till dåligt utfall. Att dekompression av bröstkorgen visar på lägre samband kan bero både på att det är en mindre vanlig orsak, men också på att ett mindre antal patienter erhöll denna åtgärd. Kanske hade fler behövt den? Överlag finns dock flera andra svagheter med studien. Den är utförd på data från 2010-2019. Jag vill minnas det var år 2015 som ERC:s handlingsplan för traumatiskt hjärtstopp kom, och i studiens metod framgår också att inget särskilt protokoll eller standardprocedur för traumatiskt hjärtstopp användes i organisationen när studien genomfördes. Att resultatet ändå visar så (oväntat) höga överlevnadssiffror kan ju verka tilltalande – och det understryker verkligen att vi ska resuscitera även patienter med traumatiskt hjärtstopp eftersom det faktiskt finns överlevnadschans. Dock måste man här ta i beaktande det stora bortfallet av patienter med TCA där återupplivning av oklar anledning ej påbörjats. En inte alltför vild gissning är att de läkare som bemannade organisationens helikoptrar satsade på de patienter där de bedömde att det fanns rimliga överlevnadschanser, vilket gör att den exkluderade gruppen sannolikt innehåller många av patienterna med sämst prognos. Summa summarum ger studien en indikation om åtgärder som kan vara viktiga vid TCA, men jag skulle också säga att svagheterna är så stora att det egentligen inte går att värdera resultaten kring de enskilda åtgärderna. Randomiserade studier är såklart önskvärt, men om inte annat retrospektiva studier där ett tydligt behandlingsprotokoll funnits, och tydliga kriterier för vilka patienter som inkluderas utan så besvärande stort bortfall där orsaken till exklusion i princip är okänd. Det vi KAN läsa ut är återigen: Det finns patienter med traumatiskt hjärtstopp som har chans att överleva. Och kanske, att det helt uppenbart är så att det finns interventioner vi gör som kan bidra till eller motverka att så blir fallet, sannolikt bland annat några av de som studerats 🙂

    Erblich, R.; Meier, J.; Mahecic, T. T.; Noitz, M.; Kalb, S.; Trimmel, H.; Baumkirchner, J. M.; Havlicek, M.; Voelckel, W.; Carenzo, L.; Dünser, M. W. Associations between four standard interventions as well as epinephrine use and sustained ROSC, 30-Day and one-year survival of patients in traumatic cardiac arrest: a multicentre, retrospective cohort study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01486-0
  • Volume therapy for cardiac arrest: a systematic review and meta-analysis

    Dagens studie är en systematisk review och meta-analys från ILCORs ALS task force. ILCOR är som bekant för många ”det internationella HLR-rådet”, och de kommer kontinuerligt med sammanställningar och råd, som vart femte år sammanställs av ERC och blir guidelines för oss. Föreliggande studie är inte en guideline, men alltså en review som kan fungera som underlag för guidelines. Ämnet är volymterapi vid hjärtstopp, både intra-arrest medicinskt, intra-arrest traumatiskt och post-arrest, där man velat jämföra volymterapi med icke-volymterapi helt enkelt utifrån olika typer av kliniska outcomes. ILCOR:s senaste rekommendation på området är från 2010, och då konstaterade man att tillräcklig forskning saknades för att rekommendera för eller emot vätsketerapi. De anvisningar som exempelvis ERC för närvarande ger är följaktligen också att volymterapi ska ges endast vid misstanke om hypovolemi, vid vanlig A-HLR. Vid traumatiskt hjärtstopp är ju hypovolemi en dominerande orsak, så där ser läget lite annorlunda ut.

    Man kan ju lätt tro att dylika frågor är väl beforskade och att det nu skulle ha framkommit tillräcklig kunskap då ett antal nya studier publicerats sen 2010. Men… Hjärtstoppsområdet är stort, och faktum är att författarna inte fann några randomiserade studier alls som jämförde just volym med icke-volym. I de studier som återfanns jämfördes istället olika typer av volymterapi, och det överlägset vanligaste fyndet var att det inte gick att påvisa någon skillnad mellan grupperna, och samtidigt var evidensgraden oftast låg. Den något tråkiga slutsatsen blev därför att studier saknas som belyser den huvudfråga författarna ville besvara; dvs hur volymterapi står sig mot icke-volymterapi. Vi får se vad som hinner hända innan ERC:s nästa guidelines 2030. Aktuell studie är ju en tydlig indikator på behovet av att genomföra randomiserade studier på ämnet. Frågan är: Plockar någon upp bollen..?

    Wittig, J.; Ohshimo, S.; Aneman, A.; Leong, C. K.; O’Neil, B. J.; Chia, Y. W.; Ek, J. E.; Paal, P.; Andersen, L. W.; Jessen, M. K.; Granfeldt, A.; Holmberg, M. J.; Drennan, I.; Skrifvars, M.; Berg, K. M.; Moskowitz, A.; Grunau, B.; Zelop, C.; Pocock, H.; Hirsch, K.; Couper, K.; Nikolaou, N.; Fernando, S.; D’Arrigo, S.; Scquizzato, T.; Crowley, C.; Vlok, N.; Böttiger, B. W.; Deakin, C.; Soar, J.; Parr, M.; Welsford, M.; Kudenchuk, P. J.; Neumar, R.; Nicholson, T.; Nolan, J. Volume therapy for cardiac arrest: a systematic review and meta-analysis. Resuscitation Plus 2026;29:101300. doi:10.1016/j.resplu.2026.101300
  • Prehospital Management of Traumatic Cardiac Arrest: A Narrative Review of Evidence and Implications for Emergency Nursing

    Idag blev det en narriativ review av handläggning vid traumatiskt hjärtstopp, med viss inriktning mot implikationer för sjuksköterskor i akut-/ambulanssjukvård. Skulle rentav säga att studiens fokus är mer på prehospital vård än på akutmottagning, även om det inte tydligt anges av författarna. Studien utgår från fem frågeställningar som rör betydelsen av en standardiserad TCA-algoritm, jämförelse mellan olika luftvägsåtgärder, thorakostomi vs nåldekompression, betydelsen av (externa) bröstkompressioner, betydelsen av adrenalin samt betydelsen av blodprodukter – samtliga fem områden alltså högintressanta potentiella vattendelare vid TCA. Jag kommer inte sammanfatta några resultat eftersom studien i sig är sammanfattande till sin karaktär, men rekommenderar starkt läsning för dig som är intresserad och vill ha en god överblick av området. För egen del fann jag diskussionen om kriterier för Termination Of Resucitation (TOR) särskilt intressant, då dagens relativt fixerade 15-minutersregel (efter åtgärd av reversibla orsaker) sannolikt är mindre relevant. Där finns också flera enskilda studier att läsa, eventuellt återkommer jag till dessa här på Prehospitalt.

    God söndagsläsning!

    Celi, S.; Citriniti, E.; Romano, R.; Bortoli, N.; Gheri, F. Prehospital Management of Traumatic Cardiac Arrest: A Narrative Review of Evidence and Implications for Emergency Nursing. Journal of Emergency Nursing 2026. doi:10.1016/j.jen.2025.12.001
  • Use of Emergency Medical Services for Children With Medical Complexity

    Dagens artikel är en mycket högintressant sådan på pediatriskt tema. Närmare bestämt så har författarna tittat på barn med komplexa medicinska tillstånd (CMC), identifierat med hjälp av en algoritm för complex chronic conditions. Algoritmen syftar till att identifiera barn med tillstånd som förväntas föreligga i minst 12 månader (om inte patienten avlider innan) och som antingen påverkar flera organsystem, eller påverkar ett organsystem så svårt att det kräver specialiserad pediatrisk vård och förmodligen inläggning på högspecialiserad vårdinrättning. Det kan alltså handla om barn med komplexa sjukdomar, beroende av medicinsk teknik och/eller trach och ventilationsstöd. Syftet var att beskriva hur denna patientgrupp använder ambulanssjukvården, prehospitala och hospitala outcomes för gruppen samt att identifiera faktorer förknippat med prehospitalt hjärtstopp och in-hospital mortalitet.

    68.890 pediatrisk uppdrag totalt inkluderades, av vilka 20% berörde patienter med CMC. Vanligast var neuromuskulära tillstånd (30%), följt av respiratoriska (24%) och metabola (23%). I 67% av fallen förelåg ett komplext tillstånd, men i 18% förelåg två och i 16% tre komplexa tillstånd, där man alltså exempelvis kunde ha en komplex neurologisk sjukdom och vara trach- och ventilatorberoende samtidigt – såklart… Barn med CMC hade i högre grad neurologisk anledning bakom transporten, och hjärtstopp var dubbelt så vanligt (1% vs 0.5%). Olika typer av prehospitala interventioner var vanligare, sjukhusmortaliteten var högre (0.7 vs 0.3%) och fler skrevs in i intensivvård (7.2 vs 1.3%). Kramper var vanligaste diagnosen.

    Betydligt mer resultat finns att läsa, men då får man kika in på studien själv. Jag tycker den var intressant, då barn med olika grundsjukdomar är en relativt väsentlig del av den pediatriska populationen vi möter i ambulanssjukvården, precis som studien visar. Samtidigt är det en utsatt grupp, där vi ju ser att mortaliteten är högre, behovet av avancerad vård större och där den prehospitala handläggningen såklart behöver vara oerhört skarp. Dessa barn har i 100 fall av 100 större erfarenheter än de borde ha av vården redan innan, och att vi i ambulanssjukvården kan hjälpa dem så adekvat som möjligt är såklart oerhört mycket värt. Rekommenderad helgläsning, helt enkelt!

    Ramgopal, S.; Foster, C.; Macy, M. L.; Horvat, C. M.; Cash, R. E.; Heneghan, J. A.; Joseph, A. M.; Janofsky, S.; Martin-Gill, C. Use of Emergency Medical Services for Children With Medical Complexity. Pediatrics 2026. doi:10.1542/peds.2025-074802
  • An analysis of mechanism and site of injury associated with emergency procedures and mortality using a Japanese nationwide trauma registry

    Dagens läsning är en retrospektiv studie på vuxna patienter utsatta för trubbigt våld och registrerade i det japanska traumaregistret mellan 2019-2021. Syftet var att undersöka associationen mellan skademekanism (mechanism of injury, MOI) samt anatomisk lokalisation av skador och behövet av akuta åtgärder vid ankomst till sjukhus samt sjukhusmortalitet. Skademekanismerna klassades inom sex kategorier med trafikrelaterade skador (motorfordon, cykel, fotgängare), fall (från höjd eller i eget plan), ”maskin-relaterat trauma” (min direktöversättning), kross-skador, järnvägsrelaterade skador och övriga trubbiga mekanismer. Anatomisk lokalisation klassificerades utifrån regionerna huvud, nacke, bröstkorg, buk/bäcken, ryggrad, övre extremitet, nedre extremitet eller multipla skador (AIS≥3 i två eller fler regioner). Akuta åtgärder inkluderade luftvägshantering, cirkulatoriska åtgärder, hemostatisk eller angiografisk intervention och blodtransfusion inom en timme från ankomst. Lite av resultatet:

    • Totalt 42.124 patienter inkluderades. Totala sjukhusmortaliteten var 8.6%.
    • I 39.3% av fallen utfördes akuta åtgärder vid ankomst. Dessa var äldre och hade i högre grad lågt blodtryck, högre hjärtfrekvens och påverkat medvetande.
    • Genomsnittlig Injury Severity Score (ISS) var 17 i gruppen som fick intervention och 9 i icke interventionsgruppen.
    • Sambandet mellan skademekanism och akuta åtgärder var starkt i grupperna med järnvägsrelaterat trauma (aOR 5.50) och krosskador (aOR2.03). AUC för skademekanism som prediktor för behov av akuta åtgärder var 0.569, d.v.s. rejält svagt.
    • Om man istället tittade på anatomisk lokalisation så var sambandet starkare. Starkast var det för huvudskada (aOR 4.35) och bukskada (aOR 20.06), men även thorax- och bäckenskador visade signifikanta samband. AUC var här 0.716, d.v.s. en hyfsat god prediktor för intervention.
    • Liknande tendens sågs för sjukhusmortalitet där skademekanism hade en AUC på 0.531 medan anatomisk lokalisation visade på AUG 0.768.

    Jag tycker studien var intressant att läsa, och den tyder ju på att LÖFs team som jobbat med nationella traumalarmskriterier varit rätt ute när man lägger tung vikt vid anatomiska och fysiologiska kriterier, och lite mindre vid skademekanismer. Ett problem är dock att skademekanismerna är svåra att helt exkludera, då de i vissa fall såklart kan vara viktiga för att bidra till att identifiera potentiellt dolda skador. Här vore det såklart intressant att se en studie med där ett lite mer ”högupplöst” perspektiv på skademekanismerna beaktades, då de ju i denna studie är väldigt grova. I den prehospitala bedömningen kan man ju inte sällan bedöma skademekanismen betydligt mer detaljerat än exempelvis ”fotgängare påkörd av bil”, och med mer detaljerade mekanismer torde det också gå att bättre förutsäga både behov av åtgärder och mortalitet.

    Furusho, N.; Kitano, S.; Suzuki, K.; Tanaka, C.; Tagami, T. An analysis of mechanism and site of injury associated with emergency procedures and mortality using a Japanese nationwide trauma registry. Injury 2026;57(4):113156. doi:10.1016/j.injury.2026.113156
  • Factors associated with missed stroke diagnosis in prehospital triage: a single-center cohort study

    Dagens artikel är åter en från grannlandet Danmark, där författarna har tittat på karaktäristika och symtombild hos patienter där diagnosen stroke missas i den prehospitala fasen. Studien är en registerstudie på nästan 20k patienter mellan 2018-2022. Här kommer några resultat:

    • 8.361 patienter bekräftades ha stroke, de flesta en ischemisk sådan (87%) och övriga med hemorragisk dito (13%). Totalt inkluderades dock 19.372 patienter under perioden, då 38.7% fick olika andra diagnoser som liknar stroke, 12.9% hade en TIA och 5.3% andra cerebrovaskulära sjukdomar.
    • En femtedel (19.7%) av patienterna med bekräftad stroke missades initialt, och remitterades först senare till strokeenhet/strokeflöde.
    • De patienter som missades var äldre, i högre grad av kvinnligt kön, bodde ensamma och färre hade känd tid för symtomdebut.
    • Symtommässigt så hade de missade patienterna i lägre grad fokalneurologiska bortfall och istället oftare icke-motoriska symtom såsom påverkad medvetandegrad, synfältsbortfall och afasi.
    • Hos patienter med ischemisk stroke var reperfusionsterapi (trombolys eller endovaskulär sådan) mer än tre gånger så vanligt (36% vs 10%) för patienter som skrevs in direkt på strokeenhet.

    Studien är intressant och kan i någon mån visa på tänkbara fallgropar i strokebedömningen, där det också känns logiskt att exempelvis påverkad medvetandegrad – som ju är relativt ospecifikt – i högre grad är associerat med missad stroke. I sammanhanget tänker jag att det bör beaktas att inklusion till strokeflöde i studien skedde via telekonferens mellan den prehospitala klinikern och en neurolog, vilket jag tänker skiljer sig en del från det vanliga förloppet i Sverige där man väl vanligen som prehospital kliniker aktiverar Rädda Hjärnan-larm baserat på ett bedömningsverktyg (som kan variera lite beroende på vilken region man arbetar i). Min spontana tanke/spekulation är att den danska modellen kanske ger högre precision, men potentiellt kanske också det blir ett smalare spektrum av patienter som inkluderas – kanske rentav för smalt? Med det inte sagt att strokar inte missas i Sverige, för det vet vi ju att det gör. Lika lätt som det ofta är att bedöma patienter med uppenbara fokalneurologiska symtom – lika svårt kan det ju vara att pricksäkert bedöma de med mindre uttalade/karaktäristiska symtom. Studien innehåller f.ö. massor av data – mycket rikare än jag kan presentera här naturligtvis – så gå in och läs själv!

    Gude, M. F.; Nisgaard, L. B.; Damgaard, D.; Iversen, A. B.; Lisby, M.; Diedrichsen, T.; Hougaard, K. D.; Simonsen, C. Z.; Blauenfeldt, R. A. Factors associated with missed stroke diagnosis in prehospital triage: a single-center cohort study. BMC Neurology 2026;26(1). doi:10.1186/s12883-026-04688-w
  • The impact of pre-hospital emergency medical services on the outcomes of patients with burn: a systematic review and meta-analysis

    Dagens artikel blev en systematisk review och metaanalys av ambulanssjukvårdens hantering av patienter med brännskador. Bland annat berörs transportsätt och -tider, bristfällig träning och otillräcklig dokumentation. I studien konstateras också att ambulanssjukvårdens hantering inte medförde någon förändring i patientens kroppstemperatur men att andningsfrekvens, hjärtfrekvens och blodtryck sjönk. Något oroväckande så lyckades studien inte påvisa någon signifikant sänkning av patientens smärta, vilket för mig är en av de mest centrala uppgifterna vid vård av brännskadade patienter. En tröst är att detta kan ha berott på heterogenitet i studietyper – data för detta fanns endast i två av de nio inkluderade studierna. Vidare så visade sig att ambulanssjukvården tenderade överskatta den totala omfattningen av brännskadan, jämfört med den slutliga skattningen. Mortaliteten i de fem studier som undersökte detta var 15%.

    Ska jag vara ärlig så tyckte jag studien var ganska rörigt presenterad och texten lite svårläst. Kanske är det lite kultur över detta, hur man är van att uttrycka sig och presentera data? Men den hade såklart vissa kvaliteter, och gav en del baseline-data från prehospital brännskadevård.

    Alanazy, A.; Alruwaili, A. The impact of pre-hospital emergency medical services on the outcomes of patients with burn: a systematic review and meta-analysis. Emergency Care Journal 2025. doi:10.4081/ecj.2025.13074
  • Expedited transfer to emergency department vs. cardiac catheter laboratory in a cardiac arrest centre for non-ST-elevation out-of-hospital cardiac arrest: ARREST trial as-treated analysis

    Dagens studie är en as-treated-analys av ARREST-studien, för den som har läst den. Om inte så var det en multi-center RCT i London som publicerades i The Lancet 2023. I studien undersöktes om hjärtstoppspatienter som återupplivats och ej uppvisade någon ST-höjning gynnades (i form av minskad 30-dagarsmortalitet) av att transporteras direkt till angiolab på ett cardiac arrest center (CAC) jämfört med till närmaste akutmottagning. Så var inte fallet visade det sig, och inte heller sekundära outcomes såsom 3-månadersmortalitet eller neurologisk outcome visade på fördelar.

    I nuvarande studie har man istället analyserat utifrån var patienterna transporterades i form av 1) akutmottagning på CAC, 2) angiolab på CAC eller 3) akutmottagning på icke CAC. Primärutfallet var fortfarande 30-dagars mortalitet.

    Resultatet här visade på lägre 30-dagarsmortalitet om man transporterades till akutmottagning på ett CAC än om man kom till en akutmottagning på icke CAC. Däremot var det ingen skillnad på angiolab jämfört med akutmottagning på icke CAC.

    Resultatet är i sig intressant och skulle kunna tyda på att hjärtstoppspatienter utan ST-höjningar kan tjäna på att transporteras till ett CAC, vilket jag utifrån studien tolkar som ett sjukhus med hjärtintensivvård och angiolab. Däremot verkar ju inte labbet i sig vara det som står för den omedelbara fördelen. Frågan är då vari fördelarna ligger? Det är ju lite svårare att få svar på, när delar av randomiseringens fördelar går förlorade. Gruppen som kom till CAC var yngre, hade mer defibrillerbar rytm, mer bystander-HLR, osv. samt var i högre grad på offentlig plats. Centralt i London (där studien genomfördes) var också mottagande enhet oftare ett CAC, vilket kan ge geografiska dimensioner såsom att ytterområden har annan folkhälsostatus osv. Detta går ju delvis att justera för i analys, men det ersätter ju inte randomiseringens fördelar.

    Onekligen är det alltså intressant att patienterna tjänade på transport till CAC, men studien känns alltså främst intressant för hypotesgenerering och vidare forskning, tänker jag ändå… Nästa RCT får kanske bli en som testar om CAC som helhet är fördelaktigt, inte specifikt angiolab..?

    Patterson, T.; Perkins, G. D.; Dodd, M.; Perkins, A.; Mellett-Smith, A.; Fothergill, R. T.; Clayton, T.; Evans, R.; Robertson, S.; Kwok, M.; Wilson, K.; McDonaugh, B.; McCrone, P.; Dalby, M.; Firoozi, S.; Malik, I.; Rakhit, R.; Jain, A.; MacCarthy, P.; Nolan, J. P.; Redwood, S. R.; Lampard, A.; Papadopoulos, D.; Hughes, J.; Pendolino, V.; Shaw, J.; Bannister, C.; Long, A.; Kearney, J.; Palti, G.; Ritches-Price, J.; Whitbread, M.; Perera, D.; Coutts, J.; Clapp, B.; Prendergast, B.; Chamberlain, D.; Muir, K.; Morris, T.; Stables, R.; Nevett, J.; Connor, M.; Lane, G.; Brown, M.; Mamas, M.; Adamson, D.; Curzen, N.; Blows, L.; De Belder, M.; Marciniak, M.; Stephens, N.; Khan, M.; Petzer, E.; Spencer, O.; Webb, I.; Roberts, P.; Wood, D.; Pavlidis, A.; Sidney, T.; Das, R.; Nijjer, S.; Ozkor, M.; Kurbaan, A.; Bell, R.; Wood, D.; Rosser, G.; Jerome, L.; Knight, M.; Wragg, A.; Byrne, J. Expedited transfer to emergency department vs. cardiac catheter laboratory in a cardiac arrest centre for non-ST-elevation out-of-hospital cardiac arrest: ARREST trial as-treated analysis. European Heart Journal: Acute Cardiovascular Care 2025;15(1):3-12. doi:10.1093/ehjacc/zuaf133
  • Prehospital factors associated with ICU admission in drowning patients: a retrospective multicenter cohort study in a French coastal region

    Dagens studie-karamell kommer från den franska medelhavskusten. Det var första gången jag såg sol, olivträd och croisetten i Cannes framför mig när jag läste en vetenskaplig studie. I studien har författarna analyserat drunkningsfall i Var, ett område med nio olika sjukhus, mellan januari 2019 och oktober 2022. Syftet var att beskriva klinisk karaktäristika, prehospital hantering och outcomes i patientgruppen, samt identifiera faktorer som var associerade med intensivvård.

    296 patienter inkluderades i studien, med en medianålder av 69 ±17 år. De flesta drunkningarna inträffade under sommartid (80.4%), på eftermiddagarna (kl 13-19, 58.8%) och vid stränder (81.4%). Här är några av fynden:

    • 30.4% av patienterna hade hjärtstopp. Av dessa fick 95.5% bystander-HLR.
    • Av alla patienter förklarades 8.8% avlidna redan i den prehospitala fasen. Den totala mortaliteten var 18.6%.
    • Initial medvetandegrad (AVPU) var: U=22.6%, P=1.0%, V=3.7%, A=72.3%
    • 78.3% av patienterna skrevs in på sjukhus, medan 12.8% ej ansågs behöva sjukhusvård. Av de som skrevs in på sjukhus krävde 56% intensivvård.
    • 79.7% av de patienter som skrevs in på sjukhus krävde respiratoriskt stöd. 22% fick mekanisk ventilation, men NIV och högflödesbehandling med näsgrimma var också vanligt samt att en hel del patienter rätt och slätt syrgasbehandlades.
    • I multivariat analys fanns tre faktorer som var signifikant associerade med intensivvård, nämligen: 1) VPU på AVPU-skalan, 2) Szpilman grad≥3 och 3) nedsänkning (immersion) i vatten > 1 minut.

    Jag tänker att studien tillför en del intressant, även om det redan finns en del generell kunskap om karaktäristika hos drunkningsoffer. Till att börja med så har endast en mindre del av patienterna hjärtstopp, vilket är intressant utifrån att vi oftast pratar om drunkningspatienterna som har hjärtstopp. Det är också väldigt tydligt att respirationen är huvudproblem i gruppen. Författarna diskuterar hur Szpilman grad 4 (vilket innebär akut lungödem och hypotension/shock) är ovanligt, vilket satt i ett större sammanhang jag nog tolkar som att cirkulatorisk svikt hos drunkningspatienter är ovanlig om den inte är sekundär till respiratorisk kollaps. Att längre nedsänkning i vatten var förknippat med mer intensivvård är ju inte heller särskilt förvånande, utan understryker bara de förödande effekterna av förlängd asfyxi med påföljande hypoxi osv. En grej i studien värd att nämna som förvånade mig var de långa prehospitala tiderna; i median 83 minuter (IQR 60-109), och där tiderna relativt konsekvent ökade ju högre upp i Spilzman-skalan man kom (dvs. högre allvarlighetsgrad = längre prehospital tid). Författarna nämner dock i diskussionen att många av incidenterna skedde på otillgängliga stränder, med långa framkörningstider osv.

    Ska man ta med sig resultaten till svensk kontext så finns en del att tänka på. Förutom uppenbara skillnader i vårdsystem etc så får man beakta att 65.6% av fallen skedde i områden övervakade av livräddare, vilket ju är en mycket sällsynt företeelse i Sverige. Vidare så kan vattentemperaturerna förväntas vara annorlunda, vilket kan ge andra förutsättningar för patienter i våra trakter, inte minst hos den mindre andel som har hjärtstopp. Men, summa summarum tycker jag att studien tillförde en del intressanta pusselbitar för mig, för att förstå denna patientgrupp och hanteringen lite bättre!

    Mathais, Q.; Jurain, L.; Sebai, A.; Mattei, P.; Jammes, D.; Kaidomar, M.; Kleiner, G.; Rammal, F.; Marquer, B.; Bertrand, P.; Belloni, A.; Benner, P.; Meaudre, E.; Vergne, M.; Chelly, J.; Boutin, C. Prehospital factors associated with ICU admission in drowning patients: a retrospective multicenter cohort study in a French coastal region. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01481-3