Dagens studie kommer från London Ambulance Service (LAS) och berör den enskilde klinikerns exponering för hjärtstopp utanför sjukhus (OHCA) sett över en 14-årsperiod (2010-2023). Författarna har retrospektivt tittat på heltidsanställa kliniker i ambulanssjukvården och matchat dessa mot hjärtstopp där återupplivning påbörjats.
Totalt inkluderades 8.340 kliniker verksamma i LAS och 61.412 hjärtstopp som kunde matchas mot dessa. I median exponerades varje kliniker för 4.00 (95% CI 3.23-4.77) hjärtstopp per år, och denna siffra minskade något under studieperioden. Critical care paramedics hade högst exponering med 55.00 (95% CI 51.30-58.70). Även ”clinical managers” hade en något högre siffra än den genomsnittlige klinikern, men bara 5.98 (95% CI 4.86-7.11) vilket alltså inte är i närheten av siffran för critical care paramedics. Översatt till hur ofta man mötte en hjärtstoppssituation så var det för den vanliga klinikern en gång per 69 dagar, för clinical managers en gång per 43 dagar och för critical care paramedics en gång per 6.3 dagar. Differentierat utifrån hjärtstoppstyp så mötte den vanliga klinikern hjärtstopp på en vuxen en gång per 64 dagar, hjärtstopp hos barn en gång på 2.101 dagar och traumatiskt hjärtstopp en gång på 1.843 dagar.
Studien är oerhört intressant av flera skäl. En viktig del är att ILCOR och ERC i sina senaste guidelines skriver med att man i varje system bör monitorera sin personals exponering för hjärtstopp, eftersom låg exponering kan vara förknippat med sämre outcomes. Studien är alltså rätt i tiden, och LAS gör sitt jobb här! Övriga intressanta aspekter är att man ser hur pass sällsynt det ändå är med hjärtstopp för enskilda kliniker. Särskilt påtagligt blir detta i fallen med barnhjärtstopp och traumatiskt hjärtstopp. Detta indikerar ju behovet av regelbunden träning på de områdena (vilket såklart inte utesluter att vi måste träna även på medicinskt hjärtstopp på vuxna!), men också behövet av enkla algoritmer etc. Det ska vara lätt att göra rätt! Jag har ju tidigare diskuterat detta en del i relation till traumatiskt hjärtstopp, och här får vi svart på vitt en del av grejen – det är en sällanhändelse av rang. Samtidigt är algoritmen komplex och utformad för den intrahospitala vårdens möjligheter, eller möjligen högspecialiserade prehospitala enheter som i en majoritet av de svenska ambulanskontexterna inte ens finns tillgängliga. Här torde stor förbättringspotential finnas!
Frågan är nu… Hur ser det ut hos oss – hos mig eller dig – i just vår organisation, vid en liknande kartläggning?