Idag har jag läst en retrospektiv studie från Oslo EMCC, alltså en av Norges larmcentraler för ambulanssjukvården. Studien belyser kännetecken för ”frequent callers” (”mångringare”) och jämför två olika definitioner på dessa. De två definitioner som belyses i studien baseras på brittiska Frequent Caller National Networks (FreCaNN) definition som inkluderar ”≥5 samtal på en månad eller ≥12 samtal på tre månader”. I studien har dessa brutits isär till två definitioner och jämförts. Lite av resultaten:
- ≥12 samtal på tre månader visade sig i princip vara en subgrupp till ≥5 samtal på en månad. Av 19.559 unika identiteter som inkluderades var det färre än 10 som hade ≥12 samtal på tre månader men inte ≥5 samtal på en månad. Den senare gruppens definition är alltså betydligt bredare, och inkluderar i allt väsentligt den tidigare gruppen.
- Den smalare gruppen om ≥12 samtal på tre månader var associerat med yngre ålder, mer psykisk ohälsa samt oklar problematik (däribland psykosociala besvär) och lägre prioritet. I gruppen fanns också en något lägre andel patienter med andningsbesvär, bröstsmärta och buksmärta, som ju är potentiellt allvarliga symtom som ofta behöver till sjukhus.
- I enlighet med ovan punkt så hade gruppen också lägre andel utlarmade ambulanser samt lägre andel transport till akutmottagning eller jourläkare, jämfört med gruppen om ≥5 samtal på en månad.
Ovanstående är endast en liten del av resultatet och jag rekommenderar i vanlig ordning genomläsning av studien som helhet. I Sverige pågår ju lite initiativ kring mångringare, som belastar akutsjukvården ganska väsentligt, och att enas om en nationell definition på dessa torde vara en prioriterad väg framåt. Kanske finns detta rentav, utan att jag känner till det? Exakt vad definitionen ska vara beror ju på vad man vill använda den till, men en gemensam terminologi/definition är ju ofta grunden för att kunna arbeta kring ett problemområde. Studiens författare ger vissa rekommendationer, giltiga för norsk kontext, men där mycket förmodligen är översättbart till den svenska. De förordar att exkludera definitionen på ≥5 samtal på en månad och istället enbart använda ≥12 samtal på tre månader. Detta eftersom den förstnämnda inkluderar många samtal med tidsbegränsade/kortsiktiga förhöjda sjukvårdsbehov, samtidigt som den faktiskt missar en del individer som ligger runt fyra samtal per månad konsekvent, men inte når upp i fem.
För framtiden tänker jag att en viktig del är att göra fler studier, som knyter siffror och karaktäristika till patientupplevelse. Min övertygelse är att vi endast kan lösa ”problemet” med mångringare genom att förstå patienterna bättre, så vi kan möta behoven på adekvat sätt, utan att den akuta sjukvården för den sakens skull belastas med uppdrag som passar bättre på annan vårdnivå. För detta behövs såväl forskning som samarbeten mellan larmcentral, ambulanssjukvård, akutsjukvård. Men åter, att börja med en gemensam definition är nog inte fel…