Idag en färsk svensk studie av Mathias Näsström med flera, som med fenomenografisk utgångspunkt undersökt hur barnombud inom ambulanssjukvården beskriver barns möjligheter att påverka sin egen vård, utmaningar kring detsamma och vilka möjligheter barnombuden såg till utveckling på området. Jag tycker som vanligt att kvalitativa studier är svåra att återge med tillräckligt djup på den korta text som erbjuds här, men sammantaget kan sägas att ambulanspersonalens erfarenheter och attityder var avgörande för barnens delaktighet, där en åldersanpassad och lekfull approach sågs som möjliggörare. Låg ålder och tidskritiska situationer kunde fungera som barriärer mot delaktighet, liksom den vuxenorienterade miljön i amublansen. Deltagarna beskrev en dedikerad barnambulans som ett drömscenario, där det kunde vara tydligt både på ut- och insidan att den här ambulansen – den är bara för barnen! Sådana finns ju på olika håll i världen, jag har sett en del exempel (dessa kanske dock är för sekundärtransporter men ändå), och jag kan bara instämma att detta vore ju såklart en dröm. Fram tills dess bör vi nog fundera över hur vi med enkla medel (vilket studien diskuterar en hel del) kan göra miljön och bemötandet av barn mer inbjudande. Bra läsning!
PS. Är temat barn så är det..! Detta firar vi med en bild: DS.

Foto: American Response Vehicles/arvambulance.com