Tagg: Bemötande

  • Child representatives’ conceptions of children’s participation in prehospital emergency care: A phenomenographic study

    Idag en färsk svensk studie av Mathias Näsström med flera, som med fenomenografisk utgångspunkt undersökt hur barnombud inom ambulanssjukvården beskriver barns möjligheter att påverka sin egen vård, utmaningar kring detsamma och vilka möjligheter barnombuden såg till utveckling på området. Jag tycker som vanligt att kvalitativa studier är svåra att återge med tillräckligt djup på den korta text som erbjuds här, men sammantaget kan sägas att ambulanspersonalens erfarenheter och attityder var avgörande för barnens delaktighet, där en åldersanpassad och lekfull approach sågs som möjliggörare. Låg ålder och tidskritiska situationer kunde fungera som barriärer mot delaktighet, liksom den vuxenorienterade miljön i amublansen. Deltagarna beskrev en dedikerad barnambulans som ett drömscenario, där det kunde vara tydligt både på ut- och insidan att den här ambulansen – den är bara för barnen! Sådana finns ju på olika håll i världen, jag har sett en del exempel (dessa kanske dock är för sekundärtransporter men ändå), och jag kan bara instämma att detta vore ju såklart en dröm. Fram tills dess bör vi nog fundera över hur vi med enkla medel (vilket studien diskuterar en hel del) kan göra miljön och bemötandet av barn mer inbjudande. Bra läsning!

    PS. Är temat barn så är det..! Detta firar vi med en bild: DS.

    Barnambulans från American Response Vehicles. Foto: arvambulance.com
    Barnambulans från American Response Vehicles. Klicka gärna här för att se fler bilder av fordonet.
    Foto: American Response Vehicles/arvambulance.com
    Näsström, M.; Junehag, L.; Holmström-Rising, M.; Häggström, M. Child representatives’ conceptions of children’s participation in prehospital emergency care: A phenomenographic study. Paramedicine 2026. doi:10.1177/27536386261492215
  • Acute Suffering, Act of Togetherness and On‐Scene Space: A Concept Synthesis for Caring in Prehospital Emergency Care

    Hur kan vi tänka utanför en strikt biomedicinsk ram och tydligare införliva vårdvetenskapliga begrepp kring lidande, vårdrelation och vårdmiljön i den prehospitala vården? Dagens artikelförfattare har syntetiserat teori och litteratur med kliniska erfarenheter och utvecklat akronymen STOP, som står för acute Suffering, act of Togetherness och On scene space i Prehospital emergency care. De betonar vikten av att ta en paus och fundera över dessa begrepp, för att vi i högre grad ska se människan framför oss med alla de dimensioner det innebär att vara just människa, och det lidande som vårdmötet ofta är förknippat med.

    Jag vet att det ibland tycks vara en tradition att rycka på armarna och sucka åt sånt här i prehospital vård, men detta är jag motståndare till. Jag är ingen ”omvårdnads-fundamentalist” men jag är inte heller en ”biomedicinsk fundamentalist”. Medicin-ämnet och kunskaper kopplade till det är tvivelsutan viktigt (så hoppas jag vi kan stänga ner eventuell kritik där) men den räcker inte ensamt till för att beakta alla de perspektiv som behövs i ett gott vårdmöte, och jag upplever relativt ofta den prehospitala vården för enkelspårig här. Jag vet inte om STOP är lösningen som ger ett mer holistiskt synsätt på vårdmötet, men kanske är det en del och jag välkomnar artikelförfattarnas resonemang. Gå in, läs och reflektera du också!

    Holmberg, M.; Wallinvirta, E.; Rantala, A.; Bremer, A. Acute Suffering, Act of Togetherness and On‐Scene Space: A Concept Synthesis for Caring in Prehospital Emergency Care. Scandinavian Journal of Caring Sciences 2026;40(4). doi:10.1111/scs.70335
  • Chronic pain in the paramedic practice setting – a qualitative study of patients’ perspective

    Hur upplever patienter med långvarig smärta ambulanssjukvården? Dagens kvalitativa studie baseras på sex intervjuer som analyserats med reflektiv tematisk analys och går in på just detta tema. Författarna identifierade två huvudteman. Dels fanns ett stigma som påverkade både bemötande och behandling, och dels upplevde patienterna en bristande kunskap hos personalen. Effekten av detta blev att vården upplevdes otillräcklig för patientgruppen, och att vården inte höll tillräckligt hög standard. Ett resultat som i mitt tycke är intressant men inte oväntat. Patienterna med långvarig smärta är en utmaning och har ofta en helhetssituation som belastar dem mycket, samtidigt som denna situation utifrån min uppfattning ofta resulterar i frustration även från vårdpersonalen, som kan känna sig otillräcklig. Ofta är min uppfattning att vi också saknar, precis som studiens resultat säger, förståelse för de bakomliggande mekanismerna i patienternas smärtsituation, och den vård vi ger riskerar därför bli präglad av missuppfattningar och fördomar. Att utöka kunskapen om denna utsatta patientgrupp vore angeläget av flera skäl, de tenderar ju också vara högkonsumenter av vård, och att kunna erbjuda mer adekvat behandling även prehospitalt vore förutom den uppenbara minskningen av patientens lidande sannolikt också bra ur ett hälsoekonomiskt perspektiv.

    Peacock, L.; Lewandowsky, R.; Bowles, K.; Lord, B.; Andrews, T. Chronic pain in the paramedic practice setting – a qualitative study of patients’ perspective. Paramedicine 2023;21(2):79-88. doi:10.1177/27536386231220966
  • What works well for children and young people suffering acute pain attended by ambulance? A realist evaluation

    Om det var ett litet hallelujah-moment igår, så kommer ännu ett idag. Dagens författare har utforskat ett enormt angeläget ämne, nämligen vilken behandling, bemötande osv. som fungerar bra för barn med smärta när de behandlas av ambulanssjukvården. Som bekant underbehandlar vi barn rent farmakologiskt, men vi underbeforskar dem också och om forskningen kring vuxna med smärta i ambulanssjukvård är eftersatt så är situationen ännu värre på barnområdet. Detta gör dagens studie superintressant. Författarna har också använt en intressant metod, som jag får medge är ny för mig: ”realist evaluation”. I utförandet av studien har de mött 9 barn, 14 vårdnadshavare och 21 ambulanskliniker, vilket genererat 41 intervjuer/transkriptioner, två teckningar och en dagbok. De har också granskat ett stort antal journaler. De kom fram till att klinikerns roll var central, där utbildning och erfarenhet spelade stor roll, samt hur detta kunde omsättas i ett bemötande präglat av integritet, lugn, trygghet, humor och tillit. Det var också viktigt att förstå konsekvenserna av obehandlad smärta. Vårdnadshavarens roll belystes som viktig för att underlätta vården och bidra till tryggheten. Vad gäller själva smärtbehandlingen så berördes bland annat distraktion och betydelsen av katastrofiering, vilket är föga oväntat men mycket intressant. Jag tycker studien är mycket intressant och klart läsvärd för alla som som arbetar prehospitalt.

    Whitley, G. A.; Nicholls, G.; Baliousis, M.; Bujor, T.; Eaton, G.; Fryer, C.; Glassford, B.; Hepburn, S.; Hodgson, J.; Hutchinson, D.; Leighton, P.; Lord, B.; O’Shea, B.; Pilbery, R.; Redsell, S.; Nair, G. S.; Squires, G.; Sumera, K.; Siriwardena, A. N. What works well for children and young people suffering acute pain attended by ambulance? A realist evaluation. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01712-3
  • Compassion fatigue among emergency medical services personnel: an integrative review of contributing factors and consequences

    Dagens artikel är en integrative review som handlar om compassion fatigue hos ambulanspersonal. Den som hängt med här vet att jag varit i närheten av begreppet några gånger under året, men dagens studie tar lite mer ett helhetsgrepp och gör en ansats att beskriva faktorer som påverkar compassion fatigue och konsekvenser av fenomenet. I studien beskrivs fem övergripande teman kring compassion fatigue i form av traumatiska upplevelser, jobbrelaterade stressorer, självkritik, en ackumulerad emotionell börda och arbetsmiljö. Samtidigt sammanfattar författarna konsekvenser relaterade till fenomenet som dåligt psykologiskt välbefinnande, otillfredsställelse, sänkning av vårdkvaliteten, en ökad risk för utbrändhet och distansering från arbetet.

    Min övertygelse är att föreståelse för fenomenet compassion fatigue samt relaterade begrepp är viktigt inom ambulanssjukvården, och något man bör beakta både ur arbetsmiljö-/personalperspektiv och ur patientsäkerhetsperspektiv. Det finns också särskilt intressanta aspekter i den aktuella forskningen, där t.ex. en hög grad av självkritik lyfts fram som en av de starkast kopplade faktorerna till compassion fatigue. Kanske finns det anledning att till del omvärdera bilden av den luttrade och kanske rentav arroganta ambulansarbetaren som bara ”jobbat för länge”, och tänka att personens förhållningssätt på allvar är kopplade till en långvarig exponering för stressorer i jobbet..? Det är såklart inte ett helt nytt perspektiv, men något vi kanske diskuterar för lite och framförallt inte med fokus på relevanta åtgärder. Här borde finnas ett intresse från ambulansarbetsgivarna att bevaka medarbetarnas välmående och fundera över hur man kan minska saker som emotionell belastning på medarbetarna, både utifrån arbetsmiljö och patientsäkerhet. Läsvärt och tankeväckande tycker jag.

    Ciriaco, R. N.; Cordero, R. P.; Aslam, Y. M.; Javines, R. G.; Molina, E. P.; Canapi, J. B.; Abubakar, A. Compassion fatigue among emergency medical services personnel: an integrative review of contributing factors and consequences. Emergency Care Journal 2026. doi:10.4081/ecj.2026.15994
  • Pain catastrophizing and its role in acute emotional distress among emergency trauma patients: Implications for emergency nursing care

    Idag en mycket intressant studie på smärtområdet som undersöker hur smärtkatastrofiering (pain catastrophizing), d.v.s. katastroftankar relaterade till smärta, spelar in smärtupplevelsen. Det visade sig att smärta och rädsla var förenat med ökad oro, och dessa samband stärkes av smärtkatastrofiering. En viktig konsekvens av detta är insikten att oro inte förklaras av smärtintensiteten ensamt, utan det finns kongnitiva och psykologiska parametrar som spelar in. För oss kliniker är det en enormt viktig insikt i mina ögon, då det sätter fingret på hur bemötande, bekräftelse, information och tillit i vårdrelationen kan vara viktiga faktorer för hur väl vi lyckas med vår smärtbehandling som helhet. Obligatorisk läsning! 🙂

    Cengiz, T.; Yılmaz, E. Pain catastrophizing and its role in acute emotional distress among emergency trauma patients: Implications for emergency nursing care. International Emergency Nursing 2026;88:101870. doi:10.1016/j.ienj.2026.101870
  • The induction process of new professionals in the Swedish ambulance service – a document analysis

    Idag ger jag mig på Anna Hörberg, Kim Wallin och Helena Sjölins dokumentstudie där de analyserat rutiner och andra dokument beskrivande introduktionsutbildning i nästan alla Sveriges ambulansverksamheter. En oerhört intressant studie för alla oss som är intresserade av utbildning, kompetensutveckling och introduktion i ambulanssjukvård – vilket mitt hjärta klappar rätt hårt för.

    Ska man sammanfatta några av mina intryck så får det bli:

    • Stort fokus på medicinska och tekniska kunskaper. Detta linjerar ganska väl med vad vi vet att nya kollegor uppskattar, vilket författarna också diskuterar. Frågan är väl dock mer: Är det allt som behövs..?
    • Endast ett fåtal regioner har moment som berör professionellt förhållningssätt, personcentrerad vård, och kommunikationen med patient och närstående. För någon kanske detta låter tråkigt, men om man kan kalla detta för en kompetens så har denna i mitt tycke delad förstaplats med bedömningskompetens, vad gäller att bli en duktig kliniker i ambulanssjukvården. Gällande tråkigheten så opponerar jag mig också lite – jag bedrev själv ett tag en dag av introduktionsutbildningen i Region Gävleborg där jag berörde sådana frågor och denna var återkommande bland de mest uppskattade momenten i utvärderingar, trots att den varken innehöll extraktion ur bilar, bröstkompressioner eller masskadescenarion (ursäkta ironin).
    • Pedagogiskt så varierar metoderna, men överlag blir mitt intryck att det kanske skulle finnas ett värde i att fundera över hur kunskapsläget kring lärande ser ut. Är metoderna optimala för att stötta lärande, utifrån vad vi vet om vad som krävs? Och är de rimliga utifrån bredden av kunnande som krävs i ambulanssjukvården? Personligen kan jag luta åt att vi internutbildar fram för mycket, utan istället borde söka oss mot en kortare ren ”utbildning” i kombination med högre krav för anställning (eller betald specialistutbildning i direkt samband med anställning) och en längre period av mentorskap samt stöttning när man är ny i jobbet. Men, jag hoppas och tror att forskningen kanske kommer tillbaka till denna typ av frågor framöver…
    • En sista punkt är rent metodologisk, och handlar om att jag hade uppskattat lite utförligare redogörelse kring förförståelser, reflexivitet etc. i artikeln givet den kvalitativa metoden. Detta berörs i diskussionen, men jag tycker att det kunde förtjäna en mer framstående roll som också kom tidigare i manuskriptet, inte minst givet att samtliga tre författare såklart är högt kompetenta men då också kan förväntas ha en rätt omfattande förförståelse på området, vilket såklart kan ha påverkat analysen. Här kunde resonemangen helt enkelt ha varit tydligare…

    Denna artikel är oerhört intressant, efterlängtad och klart läsvärd. Men viktigast av allt kommer uppföljarna bli, misstänker jag. Ser mycket fram emot vad denna forskargrupp kommer upp med framöver och det borde hela den svenska ambulanssjukvården göra!

    Hörberg, A.; Wallin, K.; Sjölin, H. The induction process of new professionals in the Swedish ambulance service – a document analysis. BMC Medical Education 2026;26(1). doi:10.1186/s12909-026-09712-8
  • Who gets to be sick?

    Som trogna läsare vet går jag ibland ifrån de ”vanliga” vetenskapliga artiklarna och publicerar editorials etc. Idag är en sådan dag, då Batt m.fl. skriver en intressant text i Paramedicine som utmanar våra fördomar och vårt tänkande. De diskuterar de patienter som vi så ofta hör talas om som mångringare och eller illegitima (för-)brukare av ambulanssjukvårdens resurser. Och, diskuterar författarna, kanske är det inte patienterna det är fel på – utan systemet..? Den åsikten är kanske inte superkontroversiell, men författarna tar också detta vidare på ett bra sätt i en diskussion om vad som krävs för att ”förtjäna” ambulanssjukvård, vad som händer när vi misstror våra patienters berättelse och om det faktiskt kan vara så att vården ibland saknar det språk och den förståelse för tillståndens komplexitet som krävs för att förstå och hantera patientens sjukdom..? Det är lätt att avfärda det man inte förstår, vet hur man ska hantera eller som inte passar in i mallen… En bra text som påminner oss om komplexiteten i den uppgift vi är satt att genomföra och stimulerar till kritiskt tänkande!

    Batt, A. M.; Harring, A. K. V.; Bolster, J. L. Who gets to be sick?. Paramedicine 2026. doi:10.1177/27536386261497240
  • The Meaning of Establishing and Maintaining a Caring Relationship in the Prehospital Context as Experienced by Specialist Ambulance Nurses

    Idag en intressant artikel från Rantala m.fl. där de intervjuat ambulanssjuksköterskor om deras perspektiv på hur man etablerar och underhåller en vårdrelation i prehospital vård. Kvalitativa artiklar alltid svåra att ge bra referat kring och för djupare förståelse gå till artikeln, men i korthet kan man säga att resultatet fokuserar på en strävan efter samsyn med patient och närstående, samt att det också finns vårdmöten där denna samsyn av olika skäl inte uppnås – exempelvis hos ”mångringare” där bias hos ambulanssjuksköterskan kan bidra till att underminera vårdrelationen. Intressanta och ytterst rimliga perspektiv framkommer, som kan vara väl värda att fundera över i en reflektion kring professionen. Min personliga uppfattning är att vi behöver reflektera mer kring detta, den makt och påverkan vi har när vi kliver in till patienter, samt hur vi kan och bör förhålla oss till detta. Läs! 🙂

    Rantala, A.; Andreasson, E.; Dahlgren, L.; Forsberg, A. The Meaning of Establishing and Maintaining a Caring Relationship in the Prehospital Context as Experienced by Specialist Ambulance Nurses. Scandinavian Journal of Caring Sciences 2026;40(3). doi:10.1111/scs.70301
  • Encounters between people with mental health and/or substance use problems and ambulance clinicians: a qualitative interview study in Norway

    Blir ingen lång utläggning idag, då jag haft några långa men fantastiskt givande dagar på FLISA i Umeå med skapligt segt huvud som resultat. Vill dock passa på att tacka för ett fint arrangemang, med mer intressant forskningsstoff än jag förväntat mig måste jag säga!

    Nåväl, dagens studie handlar om hur personer med psykisk ohälsa och/eller substansbruk upplever kontakten med ambulanssjukvården. Det är en norsk kvalitativ intervjustudie, och jag misstänker att resultaten är ganska väl överförbara på svensk ambulanssjukvård. Detta är oerhört angelägen forskning om stigmatiserade människor som dessutom riskerar få sämre somatisk vård än andra, relaterat till sina psykiska eller missbruksrelaterade besvär. En oerhört tydligt särskilt utsatt grupp, helt enkelt. In och läs!

    Ulvøy, L. E.; Rugkåsa, J.; Jørgensen, T. M.; Kjus, S. H. H.; Häikiö, K. Encounters between people with mental health and/or substance use problems and ambulance clinicians: a qualitative interview study in Norway. BMC Psychiatry 2026;26(1). doi:10.1186/s12888-026-08546-4