Idag har jag läst en intressant norsk artikel från 2024 kring teamarbete i ambulanssjukvården och ett särskilt utformat teamträningsprogram. Artikeln är intressant i sin helhet och mycket läsvärd, men jag skulle vilja ta ett särskilt grepp idag, fokusera på en specifik del av resultatet och relatera till svensk ambulanssjukvård av idag och mina erfarenheter från årets FLISA-kongress.

Det jag syftar på är en del av resultatet, som beskriver hur kollegan i ambulansteamet fungerar som skyddsnät och säkerhet – att man hjälper varandra och påminner om det som glöms bort. Det får mig att tänka på kompetensdiskussionen på kongressen, och att flera sessioner presenterade forskningen som betonade vikten av (specialist-)kompetens. Jag har läst flera artiklar på detta tema på sistone, att täcka för kollegan (både i och utanför ambulanssjukvård – artiklarna är inte publicerade här på prehospitalt). Jag upplever ibland att man blundar för betydelsen av detta, och i debatten fångades kompetens endast delvis upp. Jag saknade totalt diskussion om den nationella kunskapsstyrningen, som ju sedan mer en ett år tillbaka angivit att den tidskritiskt sjuke patienten behöver mötas av specialistsjuksköterska i ambulanssjukvård – och egentligen två stycken (Se vägledning för omhändertagande av den akut sjuke patienten). Alla vet att så inte sker på många håll i Sverige, och så må väl vara hänt – det är ett förändringsarbete att göra – men det är ändå lite märkligt att saken inte diskuteras på en konferens för chefer och ledare.

Med det sagt är dagens artikel läsvärd, och oavsett vad man tycker så anser jag att det är hög tid att börja förhålla sig till och diskutera kunskapsstyrningens budskap. Vad ska regionerna annars med kunskapsstyrning till?