Tagg: Obduktion

  • Paramedics’ decisions to withhold resuscitation in traumatic cardiac arrest: accuracy of paramedic assessments compared with autopsy findings

    Idag blev det en cappuchino och lite läsning kring paramedic-beslut om att avstå återupplivning vid traumatiskt hjärtstopp (TCA). Studien är utförd i Kanada och utgår naturligtvis från deras guidelines kring att avstå HLR och säkra dödstecken. Metodiken går ut på att de tittat både obduktionsrapporter och ambulansjournaler, och enkelt beskrivet jämfört de dokumenterade besluten i ambulansjournalen med utfallet av obduktionen. Oberoende av kontextuella skillnader finner jag många intressanta delar!

    Författarna inkluderade 90 fall av TCA där återupplivning avstods under tidsintervallet 2018-2022. I 55% av fallen innehöll ambulansjournalen dokumenterade skador oförenliga med liv såsom dekapitering, öppen skalle med hjärnsubstans eller motsvarande med öppen buk, alternativt rigor mortis osv. I 89% av fallen stämde detta överens med obduktionsrapporten. I övriga fall avstods HLR pga lång förfluten tid efter hjärtstoppet, andra svåra skador som bedömdes oförenliga med liv eller avsevärd blodförlust. I de flesta av dessa fall fattades beslutet i samråd med läkare, och hos en majoritet fanns skador post-mortem som bedömdes oförenliga med möjlighet att återuppliva patienten.

    Summa summarum så tycktes det som att paramedic-besluten, ibland stödda av läkarkontakt, var adekvata och rimliga till i princip 100%. Detta är såklart ett oerhört glädjande fynd och indikerar att det är såväl rimligt som etiskt försvarbart att fatta dessa beslut prehospitalt, även på icke läkarnivå i de fall det bedöms görbart. Den stora frågan blir väl då mer var man lägger gränserna i guidelines för att icke återuppliva? Med en mycket konservativ/försiktig riktlinje blir det ju inte svårt att få hög grad ”sant positiva” eller vad man ska kalla det vad gäller adekvata beslut. Det vore intressant att se även andra sidan av myntet, hur många av de man försökte men misslyckades med att återuppliva som möjligen kunde ha bedömts meningslösa att försöka på redan på hämtplatsen. Missförstå mig rätt här, det är alltid bättre att försöka om man är tveksam, SJÄLVKLART, men TCA är ju en resurskrävande verksamhet och en utmaning är ju ändå att hitta en nivå där vi utnyttjar resurserna som bäst, på ett etiskt försvarbart sätt. Denna analys är nog betydligt svårare, men hade varit intressant att se någon försöka sig på den.

    Måste också nämna ett intressant ”bifynd” i studien och det är vilka skador som identifierades post-mortem som bidragande till död, vilket kan bidra med lite TCA-relaterade insikter på ett fält där vi idag förlitar oss mycket på en tysk studie av Kleber et al. från 2014. Denna analyserade också skador post-mortem, och används bl.a. som referens i ERC:s guidelines, men vad få kanske noterat är att den bara inkluderar strax över 50 patienter och således torde utgöra ett väldigt svagt underlag. I innevarande studie, som ju också är liten, sågs traumatisk hjärnskada i 66% av fallen (i många fall öppna skador), hemothorax i 31%, skador på hjärtat i 22%, skador på ryggrad/ryggmärg i 20% och pneumothorax i 14%.

    Ja, ni hör ju…!? In och läs nu! 🙂 Trevlig helg på er!

    Koyya, R.; O’Brien, C.; Drennan, I. R.; Cheskes, S.; von Vopelius-Feldt, J. Paramedics’ decisions to withhold resuscitation in traumatic cardiac arrest: accuracy of paramedic assessments compared with autopsy findings. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2026.2655289
  • Cardiothoracic injuries and mechanical cardiopulmonary resuscitation – A forensic autopsy convenience control study on 436 cases

    Dygnets sista timme och det är i grevens tid att lägga upp en artikel så inte trenden bryts 🙂 Men var lugna, jag har läst…! Idag blev det en intressant artikel från vårt sydvästra grannland Danmark, där några patologer jämfört skador orsakade av mekaniska bröstkompressioner med de orsakade av manuell hjärt-lungräddning. Det är ju ingalunda den första studien på detta område, men då resultaten från olika studier är motstridiga behövs definitivt mer data. Den aktuela studien är retrospektiv och gjordes på 436 fall, där 75 av fallen fick mekaniska bröstkompressioner. Några resultat:

    • Sternumfraktur var 2-3 gånger så vanligt och multipla revbensfrakturer var 1,6-1,7 gånger vanligare i gruppen som fått mekaniska bröstkompressioner.
    • Antal revbensfrakturer i median var 1 i manuella gruppen vs 8(!) i gruppen som fått mekaniska bröstkompressioner. Ju äldre patienten var, desto fler revbensfrakturer hade man.
    • Det kanske mest iögonfallande resultatet (då det ej beskrivits tidigare) är att incidensen av myokardruptur var signifikant högre i gruppen som fått mekaniska bröstkompressioner (4% vs 0%, p=0.0049).

    Jag tänker att studien är retrospektiv, ganska liten, och dessutom begränsad till de fall som gick till rättsmedicinsk obduktion. Fyndet kring myokardruptur är intressant och skulle behöva studeras mer, det är ju en oerhört allvarlig biverkan som i sig är (potentiellt) dödlig. Det finns dock – vilket författarna påpekar – tidigare studier som tyder på att myokardruptur kan uppstå även vid vanlig HLR, så här skulle behövas prospektiva studier och större urval. Det som också skulle behöva göras, men som är oerhört svårt, är att ta ett riktigt helhetsgrepp om studier på mekaniska kompressioner vs manuella. Jag tänker att man prospektivt och randomiserat skulle behöva studera ROSC, överlevnad, HLR-kvalitet och biverkningar i båda grupperna och justera dessa (samt säkert en massa andra faktorer) mot varandra, för att bättre förstå samspelet mellan olika faktorer. Jag tänker exempelvis att vi vet från studier att man tröttnar vid manuell HLR och att en relativ hög procent av kompressionerna då inte blir korrekta. På så sätt kan det ju vara naturligt, om en apparat orkar trycka bröstkorgen ända ner i 100% av fallen jämfört med en lägre andel om vi gör kompressioner manuellt, så torde ju också förekomsten av skador riskera öka. Om vi kan förstå dessa samband bättre, kanske vi kan hitta sätt att maxa kvaliteten samtidigt som vi minimerar skadorna, med bättre utfall som följd..? Ja, detta är bara lösa tankar från mig, men det hade onekligen varit bra om vi kunde komma fram till ett något mer robust kunskapsläge kring mekaniska bröstkompressioner.

    Bidstrup, J. E.; Löchte, L.; Busch, J. R.; Banner, J. Cardiothoracic injuries and mechanical cardiopulmonary resuscitation – A forensic autopsy convenience control study on 436 cases. Forensic Science International 2025;370:112452. doi:10.1016/j.forsciint.2025.112452