Perfekt läsning under parasollet – eller på jobbet – dessa varma sommardagar. Passa gärna även på att repetera handläggningen vid drunkning, t.ex. med kursböckerna för A-HLR vuxen/barn.
Studien analyserade 373 153 EMS-utryckningar för opioidöverdos i NEMSIS 2023, varav 4 865 var dödliga vid första EMS-kontakt. Dödliga fall inträffade oftare i privat hem. Justerat var dödlighet högre vid hög ålder och i rurala/suburbana områden jämfört med urbana. Bystander-naloxon före EMS var ovanligt men kopplat till lägre dödlighet (AOR 0,58).
– Majoriteten av dödliga överdoser vid EMS-kontakt skedde i privat hem.
– Äldre patienter samt rurala och suburbana områden hade högre justerad odds för dödlighet.
– Naloxon givet av åskådare före EMS var sällsynt men associerat med lägre dödlighet.
– Larmorsak till dispatch, Census Division och EMS-vårdnivå var också kopplade till dödlighet.
Perfekt läsning under parasollet – eller på jobbet – dessa varma sommardagar. Passa gärna även på att repetera handläggningen vid drunkning, t.ex. med kursböckerna för A-HLR vuxen/barn.
Nationell registerbaserad kohortstudie av drunkningstillbud i Danmark 2016–2023, identifierade via prehospitala journaler och manuell validering. Av 1483 med 30-dagarsuppföljning var 711 icke-fatala och 722 fatala. Lägre 30-dagarsöverlevnad sågs vid ålder ≥18 år, ej bevittnad händelse och nedsänkning >5 min samt vid drunkning i naturvatten, hamnar och privata miljöer jämfört med offentliga pooler.
– 1664 fall identifierades; 1483 hade komplett 30-dagarsuppföljning (711 icke-fatala, 722 fatala).
– Incidensen av icke-fatal drunkning minskade över tid, medan fatal incidens var relativt oförändrad.
– Starkast kopplade till lägre överlevnad: vuxen ålder, obevittnat tillbud och submersion >5 min.
– Överlevnaden varierade med plats: sämre i naturvatten, hamnar och privata platser än i offentliga pooler.
Är det så även i Sverige att en inte oväsentlig andel av patienterna som vore betjänta av det inte får ett 12-avlednings-EKG avläst prehospitalt? Läs gärna dagens intressanta studie och reflektera själv!
Registerbaserad, länkad kohortstudie (England/Wales 2010–2017) med 330
713 EMS-transporterade ACS-patienter undersökte anvöndning av prehospitalt 12-avlednings-EKG. Andelen med PHECG kade 74,2% till 85,0%. PHECG var associerat med lögre 30-dagars- och 1-rsdödlighet samt högre sannolikhet för reperfusion vid STEMI.
– PHECG registrerades hos 79,7% och kade ver tid, men 15% fick det fortfarande inte 2017.
– PHECG var associerat med lgre mortalitet vid 30 dagar (justerad OR 0,77) och 1 r (OR 0,69).
– Vid STEMI var PHECG kopplat till mer reperfusion (84,5% vs 54,7%; justerad OR 4,37).
Idag har jag läst en nypublicerad studie baserat på SWEDEHEART-registret, som undersökt vilken effekt prehospital tid/fördröjning har på prognosen vid STEMI. Jag hinner inte skriva någon lång text, men resultatet är hyfsat väntat och intressant; risken för mortalitet inom 14 dagar ökade med 2% per timmes fördröjning, och för 1- och 5-årsmortalitet var siffran 1%. Tidstrender var svåra att analysera, eftersom olika behandlingsstrategier (trombolys resp. PCI) medfört helt olika fokus kring transport till sjukhus vs. behandling. Ett fynd jag dock vill lyfta som intressant är att i subgruppsanalys så visade sig kvinnor, personer > 70 år samt diabetespatienter ha längre prehospitala tider (+25-30 min) än övriga. Liknande fynd finns ju i andra sammanhang, där t.ex. äldre har längre prehospitala tider generellt i min egen forskning, och utifrån att grupperna kan anses utsatta känns det viktigt att fundera över bakgrunderna kring detta och på vilket sätt det påverkar. Enbart tidsaspekten i detta skulle ju kunna innebära en ca 1%-ig ökning av mortaliteten, utifrån studiens fynd, men det skulle förvisso också – antar jag – kunna vara en förklarande faktor där de längre tiderna hos patienter med ökad risk för mortalitet är en av orsakerna bakom sambandet…?
Registerbaserad kohortstudie i SWEDEHEART 1998–2017 med 89 155 STEMI-patienter. Längre prehospital fördröjning var oberoende kopplad till högre mortalitet på 14 dagar, 1 år och 5 år (≈2% högre risk per timme för 14-dagarsdöd). Ingen tydlig minskning över 20 år; fördröjningen ökade under fibrinolys-eran men minskade under PPCI-eran. Kvinnor, äldre och diabetiker hade längre fördröjning.
– Ökad prehospital fördröjning var associerad med högre kort- och långsiktig mortalitet.
– Prehospital fördröjning visade ingen tydligt fallande trend 1998–2017; kurvan var puckelformad.
– Fördröjningen ökade 1998–2004 men minskade 2005–2017 (PPCI-era).
– Kvinnor, ≥70 år och diabetespatienter hade konsekvent 25–30 min längre fördröjning.
I lördags läste jag ju en studie om hur socioekonomisk status påverkade utfallet vid pediatriskt hjärtstopp i västra Australien. Jag tycker socioekonomiska skillnader är intressanta, så även om det inte på något vis är ett nytt, bestående tema för prehospitalt kunde jag inte låta bli när jag idag sprang på en annan studie på temat. I dagens studie, som kommer från Danmark, handlar det om hur socioekonomisk status påverkar mortaliteten vid sepsis. Intressant nog fann författarna att mortaliteten (efter justering för confounders) var högre vid 90- och 365-dagarsuppföljning om man jämförde den svagaste jämfört med starkaste socioekonomiska gruppen. I rena siffror var skillnaden en 16% högre hazard ratio (HR) vid 90 dagar och 24% högre vid 365 dagar. Vid 7-dagarsuppföljning fanns däremot ingen statistiskt signifikant skillnad.
Jag tänker att detta är intressant och åter sätter fingret på hur socioekonomisk status lite förenklat uttryckt innebär en slags riskfaktor för sjukdom eller mortalitet. Att ingen signifikans uppnåddes vid sjudagarsuppföljningen kan nog tolkas som att i det akuta skedet spelar själva den akuta sjukdomens förlopp större roll, medan på sikt så kommer socioekonomiska faktorer i högre grad in och påverkar utfallet. Jag är lite osäker på vad detta rent konkret kan innebära för våra förhållningssätt i ambulanssjukvården, men jag tycker studien är relevant för oss utifrån att jag ser en slags etisk skyldighet för oss att känna till och beakta svaga grupper eller riskgrupper i samhället. Sepsis är ju dessutom en av vår tids stora sjukdomstillstånd, med en mortalitet i nivå med eller rentav över de vid hjärtinfarkt och stroke, så området är minst sagt prioriterat. In och läs! 🙂
Registerbaserad retrospektiv kohortstudie i Region Syddanmark (2016–2018) med 7813 vuxna med samhällsförvärvad sepsis (SOFA≥2); 11,3% lades in på IVA. Lägsta inkomstkvartilen hade högre 90-dagarsmortalitet än högsta (HR 1,16) och tydligare skillnad vid 365 dagar (HR 1,24), men ingen skillnad vid 7 dagar. Sambandet sågs inte bland IVA-patienter.
– Låg inkomst var kopplad till ökad mortalitet efter sepsis, särskilt på längre sikt.
– Ingen tydlig skillnad i 7-dagarsmortalitet mellan inkomstgrupper.
– Inkomstrelaterade skillnader sågs vid vård på avdelning, men inte bland patienter som lades in på IVA.
– Analysen baserades på Cox-modeller och inkomstkvartiler i en regional registerkohort.
Idag blickar vi mot Danmark igen och en studie på hur användandet av ambulanssjukvården skiljer sig mellan äldre (≥ 65 år) och yngre (< 65 år) patienter. Totalt inkluderades drygt 3 miljoner ärenden, varav 48% var yngre och 52% äldre. Äldre använde i högre grad ambulans upprepade gånger (28% vs 15% hade flera ärenden) och hade en 4x så hög incidens av ambulansbehov per 1000 invåndare som yngre. Hos yngre var bröstsmärta en vanlig kontaktorsak, medan äldre oftare sökte för medvetandesänkning, förlamning eller yrsel. De yngre fick i högre grad en hög prioritet. Jag tänker att de danska trenderna torde likna de vi har i Sverige och att det inte är några stora nyheter. Skillnaderna i sökorsaker och även i prioritet gör dock att mer forskning behövs, kring hur vi ev. kan förbättra handläggningen utifrån åldersbaserade hänsyn men också för att säkerställa att skillnaderna i prioritetsgrad motsvaras av att behoven faktiskt är mer icke akuta, snarare än exempelvis svårigheter att uttrycka sig i larmsamtalet, kognitiva svårigheter eller annat.
Nationell registerstudie av alla ambulansutryckningar i Danmark 2018–2024 jämförde kontakter från äldre (≥65 år) och yngre (≤65 år). Äldre stod för över hälften av alla larm och hade över fyra gånger högre ambulansanvändning, men triagerades mer sällan till högsta prioritet. De hade oftare symtom som sänkt medvetande, förlamning eller yrsel, och återkommande användning var vanligare.
– Äldre utgjorde mer än hälften av alla ambulanskontakter och hade klart högre användning.
– Trots högre behov fick äldre mer sällan högsta brådskandeprioritet.
– Symtombilden skilde sig: sänkt medvetande/förlamning/yrsel vanligare hos äldre; bröstsmärta vanligare hos yngre.
– Upprepade ambulanskontakter var betydligt vanligare bland äldre.
Ni som läst prehospitalt sedan starten vet att det ibland smyger sig in artiklar i tassemarkerna och utkanten av ämnesområdet. Dock är ju detta definierat som artiklar ”med bäring på prehospital vård”, så möjligheten till utsvävningar är ändå ganska brett. Idag kommer väl en artikel som svävar ut litegrann, som jag såg någon tipsa om på LinkedIn härom dagen (Tack för det!). Den hör väl mer till kriminologi/sociologi än medicin och berör karaktäristika hos gärningspersoner bakom skolskjutningar, i en strävan att jämföra och se om gärningspersoner som tar (eller ämnar ta) sitt liv i anslutning till skolskjutningen skiljer sig från de som inte gör/ämnar göra det. Författarna har analyserat 253 skolskjutningar med minderåriga gärningsmän, utifrån såväl material från rättsvårdande som mediauppgifter och annat material. En majoritet av skolskjutningarna hade inte en suicidal gärningsperson (n=213), medan ett mindre antal hade det (n=40). Av de 40 dog 18 genom suicid och 22 försökte, hotade, planerade eller uppvisade på annat sätt suicidala tendenser i samband med händelsen. Efter regressionsanalys kvarstod endast två faktorer som statistiskt signifikant kopplade till suicidala gärningsmän, och det var psykiatrisk anamnes samt vit hudfärg. Resultatet visar dock en del tendenser, som delvis kan sammanfattas såhär:
Studien är som sagt lite i utkanten och man får nog ta den med en nypa salt vad gäller svenska förhållanden. Jag kan även se en viss risk med dylika data, då de riskerar peka ut grupper av individer på icke konstruktivt sätt. Stigmatiseringen kring exempelvis personer med psykiatriska besvär men också etnicitet, social status m.m. är i mitt tycke ett problem i ambulanssjukvården, och man får tolka resultat extremt försiktigt och ha i stark åtanke att en oerhört överlägsen majoritet av alla människor, oavsett grupptillhörighet, diagnoser eller annat, aldrig skadar någon annan över huvud taget. Men med detta sagt, så finner jag det fortfarande intressant att förstå mer av dynamiken bakom våldshändelser och inte minst PDV. Kanske var artikeln dock inte fullt så intressant som jag hoppades, men absolut – läsvärd om man som jag har PDV-händelser som lite specialintresse…
Studien jämför skolskjutare som dör genom suicid med skolskjutare som inte gör det. Med data från The American School Shooting Study (TASSS) identifieras alla amerikanska skolskjutningar 1990–2016 med minst en skadad. Händelse- och individvariabler analyseras kvantitativt för att undersöka vilka attribut som skiljer grupperna, samt ge rekommendationer och forskningsbehov.
– Registerdata över skolskjutningar (USA, 1990–2016) används för gruppjämförelse.
– Fokus på skillnader mellan suicid- och icke-suicidskjutare utifrån händelse- och individkaraktäristika.
– Kvantitativ analys för att identifiera attribut som förklarar skillnader mellan grupperna.
– Avslutas med rekommendationer för respons och förslag på fortsatt forskning.
Idag har jag läst en artikel på neurologiskt tema. Författarna har undersökt hur olika blodtrycksparametrar (första prehospitala blodtrycket, första blodtryck vid ankomst till akutmottagning, MAP och pulstryck) hos patienter med spontana intracerebrala blödningar är associerade med mortalitet och stroke under utveckling, i två grupper baserat på om mer eller mindre än tre timmar gått efter symtomdebut. Bland totalt 690 patienter så var resultatet i korthet att ett högre prehospitalt blodtryck och högre pulstryck vid ankomst var förknippat med ökad mortalitet i gruppen där mer än tre timmar gått från symtomdebut (efter justering för confounders), medan sådana associationer saknades om mindre än tre timmar gått. Författarna själva resonerar om detta som ett tecken på att blodtrycksskiftningar under de första timmarna snarare kan vara tecken på stressrespons och brister i autoreglering tidigt i blödningsförloppet, medan ett kvarstående högt blodtryck i högre grad är kopplat till sekundära skademekanismer som också kan förvärras av ett högt blodtryck med sämre mikrovaskulär perfusion och ökad utveckling av ödem. Resultaten är knappast av den grad att de kan påverka behandlingsrekommendationer, men ur perspektivet blodtryck som prognostisk faktor är de ändå intressant information tycker jag.
Retrospektiv kohortstudie från strokeregister (Taipei, 2016–2022) med 690 vuxna med spontan intracerebral blödning som transporterats med ambulans inom 24 h. För patienter som anlände ≥3 h efter debut var högre prehospitalt systoliskt BT, MAP och pulstryck kopplat till högre odds för sjukhusmortalitet. Inga tydliga samband sågs vid ankomst ≤3 h; kopplingar till SIE var svagare.
– Prehospitalt BT hade prognostiskt värde främst vid senare ankomst (≥3 h).
– Högre systoliskt BT, MAP och pulstryck prehospitalt var kopplat till ökad sjukhusmortalitet i ≥3 h-gruppen.
– Ankomstpulstryck var också associerat med mortalitet i ≥3 h-gruppen.
– Samband med stroke in evolution och tidig BT-skillnad försvagades efter justering.
Okej, det hann gå en dag på annat tema, sen hittade jag en intressant artikel på hjärtstoppstemat igen. Idag handlar det om faktorer associerade med användning av AED, som analyserats retrospektivt utifrån det japanska HLR-registret. En bit över 100.000 fall inkluderades, och författarna fann att kvinnligt kön, hjärtstopp bevittnat av icke-familjemedlemmar, HLR (hands-only i större delen av fallen och konventionell HLR i en mindre del), samt hjärtstopp i skolor, vårdinrättningar och idrottsanläggningar var förknippat med mer användning av AED. Detsamma gällde hjärtstopp som inträffade på dagtid samt där larmcentralen hjälpte till med HLR (T-HLR).
Detta är bara delar av resultatet, och några saker får mig att höja på ögonbrynen. Odds ration för att en defibrillator ska användas var exempelvis betydligt högre på skolor än på vårdinrättningar, vilket låter rätt märkligt. På samma sätt är det lite utstickande att manligt kön var negativt, då det tvärtom brukar vara så att kvinnligt kön är till nackdel; vi vet ju att kvinnor får HLR i lägre grad än män. Jag funderar lite på hur mycket av detta som är faktorer i studiens utförande, samt vad som kan vara kulturella faktorer då den japanska kulturen ju skiljer sig en del från den svenska. Jag har inte heller några insikter i hur det ser ut med täckningsgrad för HLR-utbildning där, vad man lär ut (hands only eller konventionellt?) osv. Vad jag däremot vet är att studien är viktig, särskilt för den japanska kontexten men delvis också för svensk. Vi ser att dagtid var en mycket stark faktor, och det återspeglar ju ett stort problem i Sverige – att publika defibrillatorer i mycket hög grad endast är tillgängliga på dagtid och vid arbetsplatser, medan hjärtstoppen inträffar dygnet runt och främst i hemmiljö. Vad gäller de siffrorna ser Japan ut att likna Sverige, och detta är något vi verkligen behöver fundera kring…
Nationella registerdata från Japan 2021 (n=117 790) analyserades för att identifiera faktorer kopplade till att en AED faktiskt applicerades vid hjärtstopp utanför sjukhus. AED-applicering var vanligare dagtid, vid konventionell HLR, med larmoperatörsstöd och i skolmiljö. Lägre odds sågs vid ålder ≥65, familjevittne, ingen HLR och händelse i hemmet.
– Dagtid, konventionell HLR och larmoperatörsstöd var kopplade till högre odds för AED-applicering.
– Skolmiljö hade högre odds för AED-applicering jämfört med allmän plats.
– Händelser i hemmet och avsaknad av bystander-HLR var starkt kopplade till att AED inte applicerades.
– Resultaten kan användas för att styra AED-placering och utbildningsinsatser.