Studietyp: Registerstudie

  • Circumstances Associated with Fatality from Opioid Overdose at the Time of Contact with Emergency Medical Services

    Cano, M.; Timmons, P.; Ojeda, I. Circumstances Associated with Fatality from Opioid Overdose at the Time of Contact with Emergency Medical Services. Drug and Alcohol Dependence 2026:113271. doi:10.1016/j.drugalcdep.2026.113271
  • Risk factors associated with fatal vs non-fatal drowning in Denmark: A nationwide cohort study from 2016 to 2023

    Perfekt läsning under parasollet – eller på jobbet – dessa varma sommardagar. Passa gärna även på att repetera handläggningen vid drunkning, t.ex. med kursböckerna för A-HLR vuxen/barn.

    Breindahl, N.; Wolthers, S. A.; Jensen, T. W.; Wildenschild, A. N.; Bitzer, K.; Lindskou, T.; Blomberg, S. N.; Passmore, J.; Dunne, C.; Steinmetz, J.; Ersbøll, A. K.; Møller, T. P.; Christensen, H. C. Risk factors associated with fatal vs non-fatal drowning in Denmark: A nationwide cohort study from 2016 to 2023. Public Health 2026;258:106401. doi:10.1016/j.puhe.2026.106401
  • Prehospital 12-lead ECG and outcomes in acute coronary syndrome

    Är det så även i Sverige att en inte oväsentlig andel av patienterna som vore betjänta av det inte får ett 12-avlednings-EKG avläst prehospitalt? Läs gärna dagens intressanta studie och reflektera själv!

    Prehospital 12-lead ECG and outcomes in acute coronary syndrome.
  • Temporal trends and prognostic impact of pre-hospital delay in ST-elevation myocardial infarction—20-year observational study from the SWEDEHEART registry

    Idag har jag läst en nypublicerad studie baserat på SWEDEHEART-registret, som undersökt vilken effekt prehospital tid/fördröjning har på prognosen vid STEMI. Jag hinner inte skriva någon lång text, men resultatet är hyfsat väntat och intressant; risken för mortalitet inom 14 dagar ökade med 2% per timmes fördröjning, och för 1- och 5-årsmortalitet var siffran 1%. Tidstrender var svåra att analysera, eftersom olika behandlingsstrategier (trombolys resp. PCI) medfört helt olika fokus kring transport till sjukhus vs. behandling. Ett fynd jag dock vill lyfta som intressant är att i subgruppsanalys så visade sig kvinnor, personer > 70 år samt diabetespatienter ha längre prehospitala tider (+25-30 min) än övriga. Liknande fynd finns ju i andra sammanhang, där t.ex. äldre har längre prehospitala tider generellt i min egen forskning, och utifrån att grupperna kan anses utsatta känns det viktigt att fundera över bakgrunderna kring detta och på vilket sätt det påverkar. Enbart tidsaspekten i detta skulle ju kunna innebära en ca 1%-ig ökning av mortaliteten, utifrån studiens fynd, men det skulle förvisso också – antar jag – kunna vara en förklarande faktor där de längre tiderna hos patienter med ökad risk för mortalitet är en av orsakerna bakom sambandet…?

    Ericsson, M.; Alfredsson, J.; Strömberg, A.; Thylén, I.; Sederholm Lawesson, S. Temporal trends and prognostic impact of pre-hospital delay in ST-elevation myocardial infarction—20-year observational study from the SWEDEHEART registry. European Heart Journal: Acute Cardiovascular Care 2025;15(6):432-442. doi:10.1093/ehjacc/zuaf165
  • Prehospital Assessment and Treatment of Infants and Toddlers in Respiratory Distress: A Retrospective Analysis

    Idag har jag läst en intressant, retrospektiv studie från USA där mer än 1000 barn som senare diagnosticerats med olika andningsrelaterade ICD-10-diagnoser inkluderats. Den prehospitala bedömningen och behandlingen har utvärderats, med fokus på differentiering mellan övre och nedre luftvägssymtom. Det visade sig att det dokumenterade prehospitalt bedömda tillståndet sällan skilde på övre- respektive nedre luftvägsbesvär, utan mer generellt indikerade andnöd i de flesta fall. Mer besvärande så skilde sig behandlingarna också i alltför låg grad, och övre luftvägsbesvär behandlades med salbutamol i nästan lika hög grad som vid nedre besvär (28.3% vs 32.6%), trots att salbutamol saknar gott stöd vid övre luftvägsbesvär. Påfallande många patienter med hypoxemi, definierat som SpO2 under 90% vilket ju är en tämligen låg gräns, erhöll trots detta ingen syrgas och hos 12% av patienterna med initial hypoxemi och mer än ett SpO2-värde dokumenterat kvarstod hypoxemin vid sista noteringen. Av dessa hade 21% varken erhållit syrgas ensamt eller vid nebulisering, och vid narrativ genomläsning av journalerna framgick ingen dokumenterad orsak att neka patienterna syrgas.

    Sammantaget tänker jag att studien belyser ett problem som jag tror är ganska utbrett även i Sverige, i form av oförmåga eller obenägenhet att korrekt skilja på övre och nedre luftvägssymtom hos barn och behandla därefter. Besvär orsakade av t.ex. RS-virus är ju ett vanligt och potentiellt allvarligt tillstånd, och att optimera behandlingen prehospitalt bör kunna anses vara av stort värde. Det hade varit intressant med liknande kartläggning i svensk kontext, och interventioner för att förbättra handläggningen. I min egen organisation tänker jag att det finns en brist på prehospitalt bedömda tillstånd i den klassificering vi gör av patienten. Inte för att detta på något vis underlättar den kliniska bedömningen, hindrar korrekt behandling eller löser problemet, men om de olika PBT:erna var tydligare separerade vore det iallafall en påminnelse om de olika patofysiologierna.

    Ryan, J. F.; Cheng, T. A.; Crowe, R. P.; Donofrio-Odmann, J. J. Prehospital Assessment and Treatment of Infants and Toddlers in Respiratory Distress: A Retrospective Analysis. Prehospital Emergency Care 2026:1-7. doi:10.1080/10903127.2026.2659342
  • Socioeconomic disparities and mortality among acute patients with sepsis: a retrospective Danish cohort study

    I lördags läste jag ju en studie om hur socioekonomisk status påverkade utfallet vid pediatriskt hjärtstopp i västra Australien. Jag tycker socioekonomiska skillnader är intressanta, så även om det inte på något vis är ett nytt, bestående tema för prehospitalt kunde jag inte låta bli när jag idag sprang på en annan studie på temat. I dagens studie, som kommer från Danmark, handlar det om hur socioekonomisk status påverkar mortaliteten vid sepsis. Intressant nog fann författarna att mortaliteten (efter justering för confounders) var högre vid 90- och 365-dagarsuppföljning om man jämförde den svagaste jämfört med starkaste socioekonomiska gruppen. I rena siffror var skillnaden en 16% högre hazard ratio (HR) vid 90 dagar och 24% högre vid 365 dagar. Vid 7-dagarsuppföljning fanns däremot ingen statistiskt signifikant skillnad.

    Jag tänker att detta är intressant och åter sätter fingret på hur socioekonomisk status lite förenklat uttryckt innebär en slags riskfaktor för sjukdom eller mortalitet. Att ingen signifikans uppnåddes vid sjudagarsuppföljningen kan nog tolkas som att i det akuta skedet spelar själva den akuta sjukdomens förlopp större roll, medan på sikt så kommer socioekonomiska faktorer i högre grad in och påverkar utfallet. Jag är lite osäker på vad detta rent konkret kan innebära för våra förhållningssätt i ambulanssjukvården, men jag tycker studien är relevant för oss utifrån att jag ser en slags etisk skyldighet för oss att känna till och beakta svaga grupper eller riskgrupper i samhället. Sepsis är ju dessutom en av vår tids stora sjukdomstillstånd, med en mortalitet i nivå med eller rentav över de vid hjärtinfarkt och stroke, så området är minst sagt prioriterat. In och läs! 🙂

    Schade Skov, C.; Brabrand, M.; de Groot, B.; Rosenvinge, F. S.; Skjøt-Arkil, H.; Mogensen, C. B.; Johansen, I. S.; Lassen, A. T. Socioeconomic disparities and mortality among acute patients with sepsis: a retrospective Danish cohort study. BMJ Open 2026;16(5):e112451. doi:10.1136/bmjopen-2025-112451
  • Differences in emergency ambulance use between older and younger individuals in Denmark: a nationwide register-based study

    Idag blickar vi mot Danmark igen och en studie på hur användandet av ambulanssjukvården skiljer sig mellan äldre (≥ 65 år) och yngre (< 65 år) patienter. Totalt inkluderades drygt 3 miljoner ärenden, varav 48% var yngre och 52% äldre. Äldre använde i högre grad ambulans upprepade gånger (28% vs 15% hade flera ärenden) och hade en 4x så hög incidens av ambulansbehov per 1000 invåndare som yngre. Hos yngre var bröstsmärta en vanlig kontaktorsak, medan äldre oftare sökte för medvetandesänkning, förlamning eller yrsel. De yngre fick i högre grad en hög prioritet. Jag tänker att de danska trenderna torde likna de vi har i Sverige och att det inte är några stora nyheter. Skillnaderna i sökorsaker och även i prioritet gör dock att mer forskning behövs, kring hur vi ev. kan förbättra handläggningen utifrån åldersbaserade hänsyn men också för att säkerställa att skillnaderna i prioritetsgrad motsvaras av att behoven faktiskt är mer icke akuta, snarare än exempelvis svårigheter att uttrycka sig i larmsamtalet, kognitiva svårigheter eller annat.

    Ibsen, S.; Lindskou, T.; Zakariassen, E.; Riis, A.; Nickel, C. H.; Søvsø, M. B. Differences in emergency ambulance use between older and younger individuals in Denmark: a nationwide register-based study. Scientific Reports 2026. doi:10.1038/s41598-026-53513-4
  • School Shootings and Suicide: A Comparison of School Shooters Who Die by Suicide and Non-Suicide School Shooters

    Ni som läst prehospitalt sedan starten vet att det ibland smyger sig in artiklar i tassemarkerna och utkanten av ämnesområdet. Dock är ju detta definierat som artiklar ”med bäring på prehospital vård”, så möjligheten till utsvävningar är ändå ganska brett. Idag kommer väl en artikel som svävar ut litegrann, som jag såg någon tipsa om på LinkedIn härom dagen (Tack för det!). Den hör väl mer till kriminologi/sociologi än medicin och berör karaktäristika hos gärningspersoner bakom skolskjutningar, i en strävan att jämföra och se om gärningspersoner som tar (eller ämnar ta) sitt liv i anslutning till skolskjutningen skiljer sig från de som inte gör/ämnar göra det. Författarna har analyserat 253 skolskjutningar med minderåriga gärningsmän, utifrån såväl material från rättsvårdande som mediauppgifter och annat material. En majoritet av skolskjutningarna hade inte en suicidal gärningsperson (n=213), medan ett mindre antal hade det (n=40). Av de 40 dog 18 genom suicid och 22 försökte, hotade, planerade eller uppvisade på annat sätt suicidala tendenser i samband med händelsen. Efter regressionsanalys kvarstod endast två faktorer som statistiskt signifikant kopplade till suicidala gärningsmän, och det var psykiatrisk anamnes samt vit hudfärg. Resultatet visar dock en del tendenser, som delvis kan sammanfattas såhär:

    • 85% av de suicidala gärningspersonerna hade dokumenterade psykologiska problem jämfört med 16% bland icke suicidala dito.
    • 72% av de suicidala gärningspersonerna var vita, 19% av de icke suicidala.
    • 50% av de suicidala hade familjeproblem, 15% av de icke suicidala.
    • 55% av de suicidala hade en historia av misslyckanden i skolan, jämfört med 28% av de icke suicidala.
    • 13% av de suicidala läckte sina planer i förväg, jämfört med 0.9% av de icke suicidala.
    • Händelserna som involverade suicidala gärningsmän var i högre grad dödliga (1.4 döda per händelse) jämfört med händelser med icke suicidala (0.5 döda per händelse).
    • Suicidala gärningsmän var i lägre grad gängmedlemmar (5% vs. 23%) och hade i något lägre grad ett tidigare kriminellt förflutet (23% vs 34%). De var också yngre samt i lägre grad mörkhyade.

    Studien är som sagt lite i utkanten och man får nog ta den med en nypa salt vad gäller svenska förhållanden. Jag kan även se en viss risk med dylika data, då de riskerar peka ut grupper av individer på icke konstruktivt sätt. Stigmatiseringen kring exempelvis personer med psykiatriska besvär men också etnicitet, social status m.m. är i mitt tycke ett problem i ambulanssjukvården, och man får tolka resultat extremt försiktigt och ha i stark åtanke att en oerhört överlägsen majoritet av alla människor, oavsett grupptillhörighet, diagnoser eller annat, aldrig skadar någon annan över huvud taget. Men med detta sagt, så finner jag det fortfarande intressant att förstå mer av dynamiken bakom våldshändelser och inte minst PDV. Kanske var artikeln dock inte fullt så intressant som jag hoppades, men absolut – läsvärd om man som jag har PDV-händelser som lite specialintresse…

    Sanders, K.; Chermak, S. M.; Freilich, J. D.; Klein, B. R. School Shootings and Suicide: A Comparison of School Shooters Who Die by Suicide and Non-Suicide School Shooters. Crime & Delinquency 2024;71(10):3362-3390. doi:10.1177/00111287241268387
  • Time‐Dependent Association Between Prehospital Blood Pressure and Outcomes in Acute Spontaneous Intracerebral Hemorrhage

    Idag har jag läst en artikel på neurologiskt tema. Författarna har undersökt hur olika blodtrycksparametrar (första prehospitala blodtrycket, första blodtryck vid ankomst till akutmottagning, MAP och pulstryck) hos patienter med spontana intracerebrala blödningar är associerade med mortalitet och stroke under utveckling, i två grupper baserat på om mer eller mindre än tre timmar gått efter symtomdebut. Bland totalt 690 patienter så var resultatet i korthet att ett högre prehospitalt blodtryck och högre pulstryck vid ankomst var förknippat med ökad mortalitet i gruppen där mer än tre timmar gått från symtomdebut (efter justering för confounders), medan sådana associationer saknades om mindre än tre timmar gått. Författarna själva resonerar om detta som ett tecken på att blodtrycksskiftningar under de första timmarna snarare kan vara tecken på stressrespons och brister i autoreglering tidigt i blödningsförloppet, medan ett kvarstående högt blodtryck i högre grad är kopplat till sekundära skademekanismer som också kan förvärras av ett högt blodtryck med sämre mikrovaskulär perfusion och ökad utveckling av ödem. Resultaten är knappast av den grad att de kan påverka behandlingsrekommendationer, men ur perspektivet blodtryck som prognostisk faktor är de ändå intressant information tycker jag.

    Lien, C.; Wang, J.; Chen, C.; Weng, T.; Tang, S.; Tsai, L.; Ko, Y.; Tu, Y.; Jeng, J.; Hsieh, M. Time‐Dependent Association Between Prehospital Blood Pressure and Outcomes in Acute Spontaneous Intracerebral Hemorrhage. European Journal of Neurology 2026;33(5). doi:10.1111/ene.70616
  • Factors Associated with the Application of Automated External Defibrillators to Out-of-Hospital Cardiac Arrest Patients in Japan – A Nationwide Cross-Sectional Study

    Okej, det hann gå en dag på annat tema, sen hittade jag en intressant artikel på hjärtstoppstemat igen. Idag handlar det om faktorer associerade med användning av AED, som analyserats retrospektivt utifrån det japanska HLR-registret. En bit över 100.000 fall inkluderades, och författarna fann att kvinnligt kön, hjärtstopp bevittnat av icke-familjemedlemmar, HLR (hands-only i större delen av fallen och konventionell HLR i en mindre del), samt hjärtstopp i skolor, vårdinrättningar och idrottsanläggningar var förknippat med mer användning av AED. Detsamma gällde hjärtstopp som inträffade på dagtid samt där larmcentralen hjälpte till med HLR (T-HLR).

    Detta är bara delar av resultatet, och några saker får mig att höja på ögonbrynen. Odds ration för att en defibrillator ska användas var exempelvis betydligt högre på skolor än på vårdinrättningar, vilket låter rätt märkligt. På samma sätt är det lite utstickande att manligt kön var negativt, då det tvärtom brukar vara så att kvinnligt kön är till nackdel; vi vet ju att kvinnor får HLR i lägre grad än män. Jag funderar lite på hur mycket av detta som är faktorer i studiens utförande, samt vad som kan vara kulturella faktorer då den japanska kulturen ju skiljer sig en del från den svenska. Jag har inte heller några insikter i hur det ser ut med täckningsgrad för HLR-utbildning där, vad man lär ut (hands only eller konventionellt?) osv. Vad jag däremot vet är att studien är viktig, särskilt för den japanska kontexten men delvis också för svensk. Vi ser att dagtid var en mycket stark faktor, och det återspeglar ju ett stort problem i Sverige – att publika defibrillatorer i mycket hög grad endast är tillgängliga på dagtid och vid arbetsplatser, medan hjärtstoppen inträffar dygnet runt och främst i hemmiljö. Vad gäller de siffrorna ser Japan ut att likna Sverige, och detta är något vi verkligen behöver fundera kring…

    Kijima, H.; Nakagawa, K.; Morioka, D.; Kimura, R.; Takahashi, H.; Tanaka, H. Factors Associated with the Application of Automated External Defibrillators to Out-of-Hospital Cardiac Arrest Patients in Japan – A Nationwide Cross-Sectional Study. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2025.2598838