Tagg: Trauma

  • Low-dose S-ketamine for prehospital painrelief

    Dagens artikel är lite mindre och i grunden ett kvalitetsutvecklingsprojekt från Danmarks södra vårdregion. Författarna har i en prospektiv observationsstudie undersökt hur vuxna patienter med betydande traumatiska skador (misstänkta frakturer på långa rörben, rygg, bäcken samt luxationer) svarade på esketamin, vanligen efter fentanyl men även som monoterapi. De outcomes man var intresserade av var hur effektiv smärtlindringen var, bieffekter inkl. förekomst av hallucinationer och dubbelseende och patient-rapporterade utfall. Studien var inte dimensionerad för att fullt ut jämföra grupperna med monoterapi och multimodal approach, men deskriptiva resultat för grupperna presenteras (hädanefter kallar jag fentanyl+esketamin för ”multimodala gruppen” och esketamin som monoterapi ”esketamingruppen”).

    I studien inkluderades 205 kvinnor och 143 män med en medianålder av 65 år och medianvikt på 80 kg. Läkemedlen doserades med fentanyl 1-2ug/kg initialt, max 4 ug/kg, och esketamin 5 mg initialt för patienter 30-60 kg och 10 mg för patienter >60 kg. Därutöver kunde upprepningsdoser om 0.125 mg/kg ges. Median fentanyldos som gavs var 150 ug (IQR 100-200 ug) och median esketamin 10 mg (IQR 10-20 mg) i multimodala gruppen, medan median esketamindos var 15 mg (IQR 10-20mg) i esketamingruppen.

    Bland fynden:

    • Patienterna var nöjda med den smärtlindrande effekten i 91.7% av fallen i multimodala gruppen och 93.1% i esketamingruppen. Den kliniker som administrerat läkemedlet bedömde smärtlindringen som tillräcklig i 88.8% vs 90.3% av fallen.
    • Median smärtlindring i form av antal enheters reduktion på NRS-skalan var 6 (IQR 3.75-8) för den multimodala gruppen resp. 5 (IQR 3-6) för esketamingruppen.
    • De flesta patienter upplevde inga sidoeffekter (multimodal 62.0% vs esketamin 63.9%). Hallucinationer förekom i 29.1% vs 33.3% av fallen. I 22.5% vs 29.2% var dessa av positiv karaktär, medan de var negativa i 6.5% vs 4.2% av fallen. Dubbelseende förekom i 8.3% resp. 12.5% av fallen. Blodtryckshöjning >20mmHg förekom i 9.1% vs 13.9% av fallen.
    • I 74.1% (multimodal) resp. 77.8% (esketamin) av fallen skulle patienten önska esketamin för en liknande situation i framtiden. I 5.1% resp. 8.3% skulle patienten inte önska esketamin.

    Summan av kardemumman tycks vara att esketamin (som jag ju skrivit mig varm för några gånger på prehospitalt) är gångbart och potentiellt framgångsrikt (~90% effektiv smärtlindring och 5-6 NRS-enheters sänkning får väl anses bra?) för traumatisk smärta även i lägre, upprepade doser och i kombination med opioider. Studiens resultat tonar också ner bilden av att starkt obehagliga/negativa hallucinationer skulle vara vanligt förekommande. Det linjerar också med min uppfattning utifrån kliniken, där jag för egen del upplevde ketalar (racemat-ketamin) avsevärt mer hallucinogent. Vad önskar jag nu? Jo, jag önskar fler och större studier på prehospitalt esketamin för andra indikationer än bara traumatiskt smärta 🙂

    Wittrock, D.; Nielsen, L.; Morthorst Lassesen, H.; Pedersen, P.; Emdal, J.; Bergholdt, C.; Nielsen, L.; Oxlund, J.; Mikkelsen, S. Low-dose S-ketamine for prehospital painrelief. Danish Medical Journal 2026;73(3). doi:10.61409/A08250694
  • The influence of alcohol on prehospital diagnostics and therapy of injured patients

    Idag tar vi en sväng till Tyskland och dyker ner i deras fina traumaregister DGU. Författarna till dagens studie har undersökt vilken prehospital bedömning och behandling patienter med ≥1 promille alkohol i blodet fått i jämförelse med icke alkoholpåverkade patienter. Det är lätt att skriva under på svårigheterna i att bedöma kraftigt alkoholpåverkade patienter, så därför tänker jag att resultaten är extra spännande:

    • Alkoholpåverkade patienter både under- och överdiagnosticerades mer vad gäller huvudskador.
    • Patienter med alkohol i kroppen fick också mindre behandling i form av mindre vätsketerapi, tranexamsyra och katekolaminer. De fick också i lägre grad thoraxdrän och stabilisering av bäckenet.
    • Ett lite förvånande fynd är dock att mortaliteten i den alkoholpåverkade gruppen, trots ovan, var signifikant lägre. Att vårdas på level 1 trauma center gjorde ingen signifikant skillnad på mortaliteten, däremot var förekomsten av alkohol i blodet signifikant förknippat med bättre outcome.

    Den sista punkten ovan är såklart intressant och kanske förbryllande. En del i detta kan vara att medvetandepåverkan var en faktor i bedömning av skadornas allvarlighetsgrad, och därmed kan alkohol införa en slags bias där allvarlighetsgraden skattas högre än vad den egentligen är, vilket skulle kunna förklara den lägre mortaliteten. Oavsett vilket så tänker jag att detta skulle behöva utforskas mer (det låg inte i studiens syfte) men också den, som det verkar, mindre adekvata behandlingen av intoxikerade patienter. Varför uppstår denna, som det verkar, underbehandling och vad har den för konsekvenser för patienterna?

    Sturm, R.; Hörauf, J.; Lefering, R.; Relja, B.; Marzi, I.; Wagner, N. The influence of alcohol on prehospital diagnostics and therapy of injured patients. Alcohol, Clinical and Experimental Research 2026;50(1). doi:10.1111/acer.70209
  • Factors related to 30-day survival rate following accidental hypothermia – a retrospective single-center study from Northern Finland

    Det är märkligt hur vissa ämnen återkommer här trots att jag bara hållt på en månad. Vill tro att det inte beror bara på min selektion, utan det dyker helt enkelt upp många artiklar på vissa områden. I dagens är det hypotermi som återkommer, och studien är en retrospektiv granskning från Finland. Några intressanta iakttagelser:

    • Alkohol och ålder > 65 år var de dominerande faktorer som förelåg samtidigt med hypotermin (49% vs 42%).
    • Alkohol var dock, ironiskt nog, förknippat med lägre mortalitet. Det handlar kanske inte främst om alkoholen som sådan tänker jag, utan gissningsvis dels om det händelseförlopp som föregår och leder fram till hypotermin och delvis kanske också förekomsten av hög ålder och andra i sammanhanget negativa faktorer.
    • I övrigt var exponering utomhus och nedsänkning i vatten utan asfyxi gynnsamt, att jämföra med exempelvis nedsänkning med asfyxi samt trauma som var negativa prognostiska faktorer.
    • Överlevnaden hos de ca 20% av patienterna som hade hjärtstopp var hög (47%). Vanligaste initialrytmen var asystoli (53%) och av dessa överlevde 20%, vilket naturligtvis är en fantastisk siffra jämfört med asystoli vid icke hypotermi. Mest gynnsamt var dock PEA, som var förknippat med 63% överlevnad, strax före VF som hade 60%.

    Det är ingen nyhet, men en takeaway får ändå bli de närmast fantastiska förutsättningarna som finns vid hypotermirelaterat hjärtstopp. Inte minst att asystoli var förknippat med så hög överlevnad. Hela artikeln är intressant, såklart – in och läs!

    Pirnes, J.; Nyländen, J.; Karjalainen, T.; Sälkiö, S.; Ohtonen, P.; Hoikka, M.; Ala-Kokko, T. Factors related to 30-day survival rate following accidental hypothermia – a retrospective single-center study from Northern Finland. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01491-3
  • Terror Medicine: A Review for Emergency Physicians

    Dagens artikel blir lite annorlunda och är en review kring terrormedicin riktad mot läkare i akutsjukvården. Medförfattare är Fredrik Granholm, läkare med stort intresse för området och arrangör av kongressen Tactical Trauma, som jag hört mycket gott om och verkligen hoppas få chans att bevista någon gång.

    Begreppet terrormedicin är i ärlighetens namn i princip nytt för mig, även om jag är bekant med åtminstone mycket av innehållet i artikeln. Läsaren får en bred och av naturliga skäl inte alltför djup genomgång av begreppets scope, relaterade viktiga begrepp, skademekanismer, prehospital vård, psykologiska faktorer, etiska problem m.m. Med tanke på hur sällan dessa händelser ändå händer – och inte minst då CBRN-händelser (som är överlägset ovanligast) – så tycker jag det mest intressanta är resonemangen kring hur vi bygger motståndskraft, uthållighet och skapar handlingsberedskap. Sådant är ju oftast enklare för vardagshändelser, än för det som händer sällan men samtidigt medför enorma konsekvenser när det väl händer. Ibland tilltalas jag av lite matematiska sätt att konkretisera saker, och en (kanske banal) sak som fångade mig i artikeln är följande formel:

    Impact of disaster = (Hazard x Vulnerability) / (Preparedness x Resilience)

    Jag tänker att vulnerability kan vi i någon mån påverka, preparedness och resilience kan vi definitivt påverka, medan hazard är ekvationens ”X”. Den insikten ger oss kanske inte så mycket konkret, men den är iallafall för mig en bra tankeväckare om vilka faktorer vi behöver arbeta med för att minimera följderna av en allvarlig händelse, såsom terror.

    Braitberg, G.; Tin, D.; Granholm, F. Terror Medicine: A Review for Emergency Physicians. Journal of Acute Care, Trauma and Emergency Medicine 2025;1(2):38-42. doi:10.5005/jactem-11048-0018
  • The Evolution of Active Shooter Response Training Protocols Since Columbine: Lessons From the Advanced Law Enforcement Rapid Response Training Center

    Idag är det ett år sedan skolskjutningen på Risbergska skolan i Örebro. Ikväll tänder jag ett ljus för de 10 oskyldiga individer som berövades livet där. Det bästa vi inom blåljusmyndigheter kan göra för att hedra dessa offer är dock enligt mig att förbättra vår beredskap för liknande händelser i framtiden. Tyvärr varierar beredskapen i Sverige, med allt från ambulanspersonal som inövats noga vid upprepade tillfällen, till andra exempel där en majoritet av personalen inte övat alls. Idag väljer jag därför en lite udda artikel från 2019, som egentligen dessutom tillhör polisforskningsområdet, men som innehåller en i mitt tycke rimlig sammanfattning av ”medical response” för den som är novis på området. Det är alltså inte själva de medicinska åtgärderna som berörs, utan framförallt hur man kan organisera arbetet för att nå patienter, vilket ju upprepade gånger visat sig vara en flaskhals inklusive i Örebro.

    Ett par av budskapen, för den som är helt ny på området:

    • Fasindelningen ”Stop the killing” och ”Stop the dying”. I stop the killing är fokus på att avbryta det dödliga våldet, och i stop the dying ligger det på att ge akutsjukvård. Ofta är den aktiva delen av händelsen (stop the killing) över inom 5 minuter, men osäkerhet kring säkerhetssituationen kan bestå timtals. Därför behöver fokus vara att optimera stop the dying så att 1) polisen har möjligheter att ge initial livräddande första hjälpen, framförallt X och A, och 2) strategier finns för att skydda ambulanspersonal så de kan verka på en nivå som uppfyller ”tillräckligt säker” även under denna initiala osäkerhet. Exakt detta är ju vad som diskuteras efter Risbergska.
    • För att uppnå detta skydd och nå patienter tidigt med sjukvård diskuteras tre taktiker. Det handlar om att konvertera delar av skadeområdet som inte är ”heta” i bemärkelsen aktiv skottlossning/våld, men ”heta/varma” i bemärkelsen att det kan finnas hot man ej upptäckt på platsen, så de blir tillräckligt säkra för ambulanssjukvården att verka i:
      • The protected island – Man upprättar en plats på strategiskt läge inne i zonen där sjukvård kan ges i skydd av polis. Skadade förflyttas dit av polisen.
      • The secure corridor – Beroende på byggnadens utformning kan en korridor eller liknande avgränsas med skydd av polis vid ingångarna till korridoren. På så vis kan den förvandlas från potentiellt het zon till en varm zon där ambulanssjukvården kan verka. Med en strategiskt placerad secure corridor kan detta också vara en evakueringsväg ut för skadade till en säker uppsamlingsplats där ytterligare sjukvård kan ges utan att kräva polisiära resurser.
      • The rescue task force – Man formar en slags insatsstyrka av ambulanspersonal och polis som rör sig i skadeområdet, för akut vård och evakuering av patienter.

    Ovan taktiker tycker jag varje svensk ambulanspersonal bör känna till och inkludera i sin mentala beredskap. Vi måste också tänka tanken: ”Vem vill jag vara i en PDV-händelse?”. Vi ska ju kunna leva med oss själva i efterförloppet. Det finns ingen anledning att ta idiotrisker, men för egen del är min ambition (som kan visa sig krascha vid kontakt med verkligheten) att jag vill göra skillnad och därför är beredd att acceptera en betydligt högre, men såklart inte orimlig, risk. Det kommer dock vara oerhört svåra bedömningar med stor osäkerhet och jag är mycket ödmjuk inför hur snett man kan landa! För att maximera våra chanser att göra rätt val behöver vi fundera organisatoriskt. Ska all ambulanspersonal kunna verka i närheten av hotet? Vilken särskild utrustning behövs? Oavsett användning av ovan taktiker kommer risknivån vara ljusår högre än i vårt dagliga arbete. Vi behöver skapa hög mental beredskap, lära av de händelser som varit, utrusta oss, öva och resonera om olika taktiker. Jag hoppas det dröjer länge innan Sverige ställs inför något dylikt igen, men tyvärr kommer det utan tvivel att hända…

    PS. För dig som är helt ny på området är ett tips också att läsa The Hartford Consensus, som utvecklades i USA som svar på ett antal PDV-händelser och kommit att utgöra något av ett fundament för tankesättet vid PDV. Den har några år på nacken, men är en bra ände att börja i. DS.

    Martaindale, M. H.; Blair, J. P. The Evolution of Active Shooter Response Training Protocols Since Columbine: Lessons From the Advanced Law Enforcement Rapid Response Training Center. Journal of Contemporary Criminal Justice 2019;35(3):342-356. doi:10.1177/1043986219840237
  • Association Between Profound Shock Signs and Peripheral Intravenous Access Success Rates in Trauma Patients in the Prehospital Scenario: A Retrospective Study

    Dagens studie är en registerstudie från Israels försvarsmakt IDF där författarna analyserat antalet försök som krävs för att etablera intravenös infart i förhållande till om patienten uppvisar chocktecken eller inte. Det visade sig, inte helt förvånande, att lyckandegraden på första försöket var sämre vid chock (68% vs 81%) och att fler stickförsök krävdes.

    Kanske inte jätteförvånande resultat för den med klinisk erfarenhet. Liknande resultat finns också från intrahospitala studier. Resultatet tyder även på att svårigheterna var större hos kvinnor, men att studera detta var inte studiens syfte och författarna påpekar att det behövs mer forskning (ca 85% av deltagarna i studien var män!). För egen del hade jag gärna sett diskussion även kring medianåldern bland deltagarna, som var endast 25 år. Inte direkt genomsnittsåldern för mina patienter med chock 🙂 Yngre personers kärl är ju ofta spänstigare, och lättare att sticka i framförallt vid sämre kärlfyllnad. Vore skillnaderna mellan grupperna större om medianåldern var 75 år? Det vet vi inte, men det hade kunnat bidra till ytterligare förståelse. Sen kanske nån argumenterar att denna fråga är rent akademisk, men jag tänker att oavsett våra kliniska insikter så är fakta viktigt exempelvis för att anpassa guidelines kring antal stickförsök innan andra infarter väljs osv.

    Barsky, D.; Radomislensky, I.; Talmy, T.; Gendler, S.; Almog, O.; Avital, G. Association Between Profound Shock Signs and Peripheral Intravenous Access Success Rates in Trauma Patients in the Prehospital Scenario: A Retrospective Study. Anesthesia & Analgesia 2023;136(5):934-940. doi:10.1213/ane.0000000000006342
  • Needlessly Treated: Evaluation of Prehospital Needle Thoracostomy

    Dagens studie handlar om prehospital nåldekompression av tryckpneumothorax. Författarna har gjort en registerstudie med data från ett level 1 trauma center i USA och även om resultatet inte ger någon tung evidens så finns några tankeväckande take home-messages:

    • Endast 4 av de 67 patienter som inkluderats uppfyllde PHTLS-kriterierna om svår/tilltagande andnöd, ensidigt nedsatta andningsljud och cirkulationssvikt.
    • Ingen statistiskt säkerställd förbättring i vitala parametrar sågs efter nåldekompression.
    • I ett antal fall orsakade nåldekompressionen icke önskvärda resultat i form av komplikationer eller felplacering.

    Lite frågetecken finns som alltid… Författarna resonerar inte kring användningen av nåldekompression vid traumatiskt hjärtstopp (kanske beroende på att särskild TCA-algoritm saknas på många håll i USA). Sen kan man ju fundera på om det faktum att intubation är en betydligt vanligare åtgärd prehospitalt i USA riskerar medföra att bronkintubation med ensidigt nedsatta andningsljud feltolkas som pneumothorax. Det skulle i så fall kunna bidra till resultatet med tanke på att samtliga indikationer för nåldekompression sällan var uppfyllda…

    Oavsett vad så är resultatet inte superuppmuntrande, och får iallafall mig att tänka att jag ska vara väldigt noga med att säkerställa korrekt indikation innan nåldekompression utförs. Läs och bilda dig en egen uppfattning! 🙂

    Vazquez, G. E.; Calhoun, J. R.; Fuchsen, E. A.; Capella, J. M.; Vaudt, C. C.; Sidwell, R. A.; Smith, H. L.; Pelaez, C. A. Needlessly Treated: Evaluation of Prehospital Needle Thoracostomy. Journal of Trauma Nursing 2024;31(5):242-248. doi:10.1097/jtn.000000000000080
  • A Methodology for Assessing Blast Protection in Explosive Ordnance Disposal Bomb Suits

    Dagens studie är en outsider, får man nog säga. Det är också utan överdrift den mest svårtolkade/svårkonsumerade studien jag läst hittills. Anledningen till att jag läst den är en fråga jag fick (från räddningstjänsten) på jobbet i veckan kring vilka skador man kan förvänta sig hos någon som haft på sig en bombskyddsdräkt och varit utsatt för en detonation, och underförstått då också vilket skydd dräkten kunde förväntas ge. Jag kunde såklart ge ett litet utlägg om de olika skademekanismer man brukar tala om i samband med explosion, men vad visste jag om bombskyddsdräkter…? ABSOLUT INGENTING.

    Så, dagens studie var i princip den enda jag hittade när jag försökte ta reda på mer om detta. I studien har författarna använt ”crash test dummies” monterade på en ställning och utsatt dessa upprepade gånger för explosioner av två olika magnituder, med respektive utan bombskyddsdräkt. Fyra olika fabrikat på dräkter användes, och reaktionerna på dockan mättes med bl.a. accelerometrar. En viktig sak är att författarna enbart undersökt tryckvågsskador, och skador av exempelvis splitter eller värme är alltså inte taget i beaktande alls. Jag får medge att jag inte hade helt lätt att tolka resultatet, men jag tog iallafall med mig:

    • Dräkten ger ett skydd i form av att tryckvågen inne i dräkten dämpas, med lägre risk för mekaniska skador.
    • Tryckvågen vid bröstkorgen dämpades och spriddes över längre tid, vilket reducerade risken för allvarliga bröstkorgsskador.
    • Dräkten verkade skydda väl mot tryckvågsskada på lungorna, och inga värden på nivå som skulle ge ruptur på lungan uppmättes med de aktuella (relativt små) laddningsstorlekarna.
    • Dräkterna gav visst skydd för huvudet, men detta var det ”svagaste kortet”. Olika dräkter presterade olika bra och ett större visir var förknippat med sämre skydd då det blev som ett segel i tryckvågen. En hjälm med hög massa var också bättre än en med låg. Så dräkten ska med fördel ha stor, tung hjälm och minimalt visir – vilket förmodligen inte lirar särskilt bra med användbarheten för det arbete som ska utföras i dräkten.
    • Krafterna som verkade på nacken var relativt låga och under gränsvärdet för vad som torde ge allvarliga skador, givet de laddningar som användes.

    Hur mycket allt detta ger i praktiken är väl ganska tveksamt. Dels är det extremt beroende av laddning, kroppsställning och typ av dräkt – sen är studien också 20 år gammal och massor kan ha hänt exempelvis på dräktmarknaden. Och som sagt, studien berör inte övriga skademekanismer vid explosion, utan bara den primära tryckvågen. De enda egentliga slutsatser jag drar är nog att man är bättre skyddad med dräkt än utan, och att huvudet är den kanske svagaste punkten i själva dräktens skydd. Den kliniska tillämpbarheten i detta är dock begränsad, givet att så många andra skademekanismer finns och att ingen slags skademisstanke på något vis kan avskrivas tack vare dräkten.

    Jag vet ju att många kollegor har militära erfarenheter – kanske har du mer info på temat? Använd gärna kontaktformuläret och dela. Sällanhändelse får man väl verkligen kalla det, men ändå intressant om man ställs inför scenariot!

    “Dale” Bass, C.; Davis, M.; Rafaels, K.; “Steve” Rountree, M.; Harris, R. M.; Sanderson, E.; Andrefsky, W.; DiMarco, G.; Zielinski, M. A Methodology for Assessing Blast Protection in Explosive Ordnance Disposal Bomb Suits. International Journal of Occupational Safety and Ergonomics 2005;11(4):347-361. doi:10.1080/10803548.2005.11076655
  • Prehospital tourniquet placement in extremity trauma

    Dagens läsning berör tourniquet, denna lilla utrustningsdetalj som fått ett ökande intresse det senaste dryga decenniet efter erfarenheter från bland annat Afghanistan. Författarna har samlat in data prospektivt och analyserat retrospektivt med ett förhållandevis litet urval (211 patienter) från ett level 1 trauma center i Oklahoma. De hade hypotesen att guidelines från utbildningskonceptet Stop the Bleed, ambulanssjukvården och polisen ej följs i dagligt bruk och att tourniqueter således används på felaktigt sätt. I studien sattes tourniquet i 57,8% av fallen av ambulanssjukvården, 31,8% av polisen och 15,3% av lekmän eller ”annan medicinsk personal”. Några saker som kanske kan stimulera till reflektion om våra egna förhållanden:

    • I endast 35,6% av fallen fanns enligt författarna en korrekt indikation för tourniquet.
    • Vid ankomst till akutmottagningen hade 35,8% av patienterna palpabla pulsar i extremiteten som var avsnörad.
    • Mindre än hälften av patienterna hade en arteriell blödning då tourniqueten släpptes på akutmottagningen. 17,5% av patienterna hade då blodtryck under 90mmHg och 30,3% hade Shock Index>1. 37,4% fick blodtransfusion.
    • Patienter som fick tourniquet satt av polisen hade i lägre grad chock eller erhöll blodtransfusion på akutmottagningen.
    • 36,8% av patienterna hade fått packning av såret innan tourniquet sattes.
    • I 92,4% av fallen fanns tiden för applicering dokumenterad. Mediantid med tourniquet var 61,6 minuter +/-47,4.

    En tanke från min sida är att utvecklingen av tourniquet-användning och utbildningar såsom Stop the Bleed i det civila har gått ganska fort, baserat på militära erfarenheter. Det är inte fel per se och patientens blodvolym är i högsta grad något att vara rädd om. Här kan ev. finnas en stark anledning till övertriage vad gäller tourniquet-applikation som inte diskuteras nämnvärt i studien, kanske baserat på att författarna redan från början haft hypotesen att tourniquet överanvänds. Dock finns naturligtvis all anledning att studera vad tourniquet–användningen innebär för patienterna och vilka positiva samt negativa effekter som finns. Aktuell studie kan nog främst vara en tankeväckare i frågan…

    Gushing, J.; Blair, S. G.; Albrecht, R. M.; Sawar, Z.; Stewart, K.; Knoles, C.; Little, C.; Quang, C. Y. Prehospital tourniquet placement in extremity trauma. The American Journal of Surgery 2023;226(6):901-907. doi:10.1016/j.amjsurg.2023.08.007
  • Comparative Clinical Outcomes of Trauma Transport: Emergency Medical Services vs. Police Transport, A Systematic Review and Meta-Analysis

    Dagens läsning blir en systematisk review-studie där författarna jämfört transport av polisen med transport av ambulanssjukvården efter trauma. Diskussionen har ju förts även i Sverige, kring huruvida det är gynnsamt att transporteras av polis efter exempelvis penetrerande trauma. I denna studie visade det sig vara förenat med högre mortalitet (25% vs 13%), d.v.s. 1,5x högre mortalitet vid transport av polisen. Sekundärt utfall var andelen kirurgisk intervention, och där fanns ingen skillnad mellan grupperna. Tyvärr ger inte studien alla de svar vi behöver, bland annat eftersom data i många av studierna saknas kring Injury Severity Score (ISS). Det kan också vara så att en upplevd hög ISS på hämtplatsen gjort att man transporterat till level 1 trauma center, vilket kan ha skevat studiens resultat. Enda lösningen torde vara en prospektiv studie där patienter kan randomiseras till den ena eller andra typen av transport, men att sätta upp en sådan studie lär inte vara så enkelt… Tills dess får vi nöja oss med att konstatera att det iallafall inte är uppenbart fördelaktigt att transporteras av polis.

    Shapovalov, V.; Tran, Q. K.; Sarani, B.; Zohery, M.; Caggiula, A.; Ashraf, R.; Pourmand, A. Comparative Clinical Outcomes of Trauma Transport: Emergency Medical Services vs. Police Transport, A Systematic Review and Meta-Analysis. The Journal of Emergency Medicine 2026;80:8-19. doi:10.1016/j.jemermed.2025.10.013