Tagg: Trauma

  • An analysis of mechanism and site of injury associated with emergency procedures and mortality using a Japanese nationwide trauma registry

    Dagens läsning är en retrospektiv studie på vuxna patienter utsatta för trubbigt våld och registrerade i det japanska traumaregistret mellan 2019-2021. Syftet var att undersöka associationen mellan skademekanism (mechanism of injury, MOI) samt anatomisk lokalisation av skador och behövet av akuta åtgärder vid ankomst till sjukhus samt sjukhusmortalitet. Skademekanismerna klassades inom sex kategorier med trafikrelaterade skador (motorfordon, cykel, fotgängare), fall (från höjd eller i eget plan), ”maskin-relaterat trauma” (min direktöversättning), kross-skador, järnvägsrelaterade skador och övriga trubbiga mekanismer. Anatomisk lokalisation klassificerades utifrån regionerna huvud, nacke, bröstkorg, buk/bäcken, ryggrad, övre extremitet, nedre extremitet eller multipla skador (AIS≥3 i två eller fler regioner). Akuta åtgärder inkluderade luftvägshantering, cirkulatoriska åtgärder, hemostatisk eller angiografisk intervention och blodtransfusion inom en timme från ankomst. Lite av resultatet:

    • Totalt 42.124 patienter inkluderades. Totala sjukhusmortaliteten var 8.6%.
    • I 39.3% av fallen utfördes akuta åtgärder vid ankomst. Dessa var äldre och hade i högre grad lågt blodtryck, högre hjärtfrekvens och påverkat medvetande.
    • Genomsnittlig Injury Severity Score (ISS) var 17 i gruppen som fick intervention och 9 i icke interventionsgruppen.
    • Sambandet mellan skademekanism och akuta åtgärder var starkt i grupperna med järnvägsrelaterat trauma (aOR 5.50) och krosskador (aOR2.03). AUC för skademekanism som prediktor för behov av akuta åtgärder var 0.569, d.v.s. rejält svagt.
    • Om man istället tittade på anatomisk lokalisation så var sambandet starkare. Starkast var det för huvudskada (aOR 4.35) och bukskada (aOR 20.06), men även thorax- och bäckenskador visade signifikanta samband. AUC var här 0.716, d.v.s. en hyfsat god prediktor för intervention.
    • Liknande tendens sågs för sjukhusmortalitet där skademekanism hade en AUC på 0.531 medan anatomisk lokalisation visade på AUG 0.768.

    Jag tycker studien var intressant att läsa, och den tyder ju på att LÖFs team som jobbat med nationella traumalarmskriterier varit rätt ute när man lägger tung vikt vid anatomiska och fysiologiska kriterier, och lite mindre vid skademekanismer. Ett problem är dock att skademekanismerna är svåra att helt exkludera, då de i vissa fall såklart kan vara viktiga för att bidra till att identifiera potentiellt dolda skador. Här vore det såklart intressant att se en studie med där ett lite mer ”högupplöst” perspektiv på skademekanismerna beaktades, då de ju i denna studie är väldigt grova. I den prehospitala bedömningen kan man ju inte sällan bedöma skademekanismen betydligt mer detaljerat än exempelvis ”fotgängare påkörd av bil”, och med mer detaljerade mekanismer torde det också gå att bättre förutsäga både behov av åtgärder och mortalitet.

    Furusho, N.; Kitano, S.; Suzuki, K.; Tanaka, C.; Tagami, T. An analysis of mechanism and site of injury associated with emergency procedures and mortality using a Japanese nationwide trauma registry. Injury 2026;57(4):113156. doi:10.1016/j.injury.2026.113156
  • The impact of pre-hospital emergency medical services on the outcomes of patients with burn: a systematic review and meta-analysis

    Dagens artikel blev en systematisk review och metaanalys av ambulanssjukvårdens hantering av patienter med brännskador. Bland annat berörs transportsätt och -tider, bristfällig träning och otillräcklig dokumentation. I studien konstateras också att ambulanssjukvårdens hantering inte medförde någon förändring i patientens kroppstemperatur men att andningsfrekvens, hjärtfrekvens och blodtryck sjönk. Något oroväckande så lyckades studien inte påvisa någon signifikant sänkning av patientens smärta, vilket för mig är en av de mest centrala uppgifterna vid vård av brännskadade patienter. En tröst är att detta kan ha berott på heterogenitet i studietyper – data för detta fanns endast i två av de nio inkluderade studierna. Vidare så visade sig att ambulanssjukvården tenderade överskatta den totala omfattningen av brännskadan, jämfört med den slutliga skattningen. Mortaliteten i de fem studier som undersökte detta var 15%.

    Ska jag vara ärlig så tyckte jag studien var ganska rörigt presenterad och texten lite svårläst. Kanske är det lite kultur över detta, hur man är van att uttrycka sig och presentera data? Men den hade såklart vissa kvaliteter, och gav en del baseline-data från prehospital brännskadevård.

    Alanazy, A.; Alruwaili, A. The impact of pre-hospital emergency medical services on the outcomes of patients with burn: a systematic review and meta-analysis. Emergency Care Journal 2025. doi:10.4081/ecj.2025.13074
  • Improving decision-making for prehospital Resuscitative Thoracotomy in traumatic cardiac arrest: a data-driven approach

    Dagens artikel baseras på data från London Air Ambulance och berör resucitativ torakotomi (RT) vid traumatiskt hjärtstopp. Som sådan blir den ju kanske allra mest intressant för läkare och andra som tjänstgör på prehospitala specialistenheter såsom läkarbil och helikopter. Jag tycker dock den tillför en del kring kliniska prioriteringar vid traumatiskt hjärtstopp även oss ”vanliga dödliga” prehospitala kliniker, även om detta delvis kan bero på att jag är en inbiten nörd på ämnet. Artikeln benämns som ”perspective” och metoden beskrivs inte i detalj, även om författarna klargör att de analyserat över 600 prehospitala RT. Jag uppfattar det som en expert opinion och evidensvärdet får väl utifrån detta sägas vara ganska lågt. Med det sagt så är ju dock RT ingen dussinåtgärd som är särskilt lätt att beforska, så att ta del av någon slags analys/åsikt baserat på ett så pass stort dataunderlag från en erkänt skicklig prehospital organisation, känns ju ändå som ett oerhört intressant underlag i detta i övrigt kunskapsmässiga svarta hål.

    Utifrån underlaget föreslår författarna ett slags beslutsstöd kring resucitativ thorakotomi. Att förklara det i sin helhet här blir inte bra, läs i så fall artikeln, men i korthet är grunden att 1) använda skadans etiologi och lokalisation för att skilja tamponad från massiv blödning och 2) använda EKG-rytmen för att bedöma tiden i arrest. Viktiga vattendelare är huruvida skadan är stickande, ballistisk eller orsakad av trubbigt våld, om rytmen är organiserad samt i de fall där rytmen är agonal/asystoli; tiden.

    Som sagt, själv beslutsstödet blir ju enbart relevant för de som arbetar på prehospitala enheter kapabla att utföra prehospital RT, vilket inte torde vara jättemånga i Sverige. Men för alla er som likt mig inte har denna möjlighet rekommenderar jag ändå artikeln, då den i mitt tycke ökar förståelsen och skulle kunna hjälpa mig att aningens bättre lägga pusslet av alla de mikrobeslut som ska fattas på nolltid vid traumatiskt hjärtstopp.

    ter Avest, E.; Kocierz, L.; Alvarez, C.; Hurst, T.; Ballard, D.; Lockey, D. J.; Christian, M. D.; Perkins, Z. B. Improving decision-making for prehospital Resuscitative Thoracotomy in traumatic cardiac arrest: a data-driven approach. Critical Care 2025;29(1). doi:10.1186/s13054-025-05705-z
  • Emergency Medical Individual Clinician Volume and Mortality in Trauma Patients

    Här kommer en rykande färsk studie från USA publicerad i JAMA Surgery. Det är i själva verket en sekundäranalys, där författarna analyserat mortalitet efter trauma (inom 6 timmar, 24 timmar och under sjukhusvistelsen) samt andra kvalitetsmått såsom lyckandefrekvens vid intubation i relation till den genomsnittliga volym traumapatienter den behandlande prehospitala klinikern exponeras för de senaste tre åren.

    6769 patientmöten inkluderades, omfattande 359 kliniker och 3649 patienter. Medianvolymen var 46 traumafall (IQR 29.3-61.0) per år.

    • Klinikerns traumavolym var korrelerad med en lägre 6-timmarsmortalitet (för varje ytterligare 5 traumapatienter klinikern exponerats för sjönk mortaliteten med 10%, aOR 0.899, 95% CI 0.811-0.996) och en sänkning av mortaliteten under sjukhusvistelsen med 2.6% (aOR 0.974, 95% CI 0.949-0.999). 24-timmarsmortaliteten påverkades däremot inte signifikant.
    • För patienter med högre risk för mortalitet var påverkan av den behandlande klinikerns trauma-exponering större.
    • Varje ytterligare 5 traumapatienters exponering minskade tiden på plats med 13.7%.
    • Antalet år klinikern varit anställd eller dennes exponering för icke traumafall påverkade inte mortaliteten.

    Jag tänker att vi i Sverige har stora diskrepanser beroende på var man jobbar, där vissa stationer med låg beläggning ger låg volym patienter, medan andra ger hög volym. Jag har själv arbetat i olika kontexter inklusive glesbygd, och det vore intressant att se en liknande svensk studie. Låga volymer torde kunna vara problematiska, men glesbygdskontexten kräver ofta också en annan ambitionsnivå i prehospital behandling än i stadsmiljö där transporttiden ofta är kort och inte medger lika mycket åtgärder. Kanske är volymexponering något vi i ambulanssjukvården måste börja följa upp på individnivå? Som parallell kan nämnas att ERC:s guidelines från 2025 berör uppföljning av enskilda klinikers exponering för hjärtstoppssituationer. Intressant är vidare att anställningstiden inte spelade någon roll på utfallet. Här väcks reflektioner om skillnaden på ”erfarenhet” och ”år i yrket”. Författarna sammanfattar det ganska kraftfullt själva:

    ”It also suggests that a long certified and experienced prehospital clinician who sees a low volume of injured patients over that time may not be better than a new prehospital clinician who is seeing a high volume of trauma patients.”

    Jag vill avsluta med en annan intressant diskussion författarna driver, utifrån att liknande intrahospitala studier saknar motsvarande volym-kopplingar. De menar att man där har fler kollegor att dela besluten med, medan vi i ambulanssjukvården är ”ensamma” och bara har vår kollega att förlita oss på. Denna diskussion för osökt mina tankar till debatten om vilka kompetenser vi ska bemanna ambulanssjukvården med. Blir det ett mer patientsäkert system om man säkerställer att båda personerna i en ambulansbesättning besitter hög kompetens?

    Beiriger, J.; Martin-Gill, C.; Silver, D. S.; Sperry, J. L.; Lu, L.; Guyette, F. X.; Wisniewski, S.; Moore, E. E.; Schreiber, M.; Joseph, B.; Wilson, C. T.; Cotton, B.; Ostermayer, D.; Fox, E. E.; Harbrecht, B. G.; Patel, M.; Brown, J. B. Emergency Medical Individual Clinician Volume and Mortality in Trauma Patients. JAMA Surgery 2026. doi:10.1001/jamasurg.2025.6741
  • Evaluation of the prehospital characteristics of traumatic amputation cases: A retrospective observational study

    Dagens artikel handlar om traumatiska amputationer, där författarna retrospektivt tittat på fall i Ankaras (Turkiet) ambulanssjukvård under fem års tid mellan 2018-2023. Kontexten riskerar ju vara ganska olika den svenska, med andra arbetsmiljölagar och annan trafikmiljö (arbetsskador och trafikolyckor är några av de stora etiologierna!) så jag vet egentligen inte hur mycket klokare jag blev av denna. Men några intressanta saker snappade jag iallafall upp:

    • Amputationer av övre extremitet dominerade, i likhet med i tidigare studier. Förhållandet ligger nånstans runt 80%/20%, grovt räknat.
    • Patienter i glesbygd hade längre tider generellt än i städerna, föga oväntat.
    • Medianåldern hos patienterna var ung, 32 år (IQR 21-47), och de var företrädelsevis män (76%).
    • Vad som förvånade mig lite var att vitala parametrar hos patienterna var tämligen stabila. Värden med median (IQR): systoliskt blodtryck 120 (110-130), hjärtrytm 88 (80-100) och SpO2 98% (96-99). I några fall skiljde det mellan övre/nedre extremitetsskador, men skillnaderna var små.

    Som sagt, lite förvånande att patienterna var så pass stabila. Kanske beror detta på att 60 patienter exkluderades som döda på plats, och att patienter med massiv hypovolemi eller andra mycket svåra skador därigenom exkluderades. Men, kan ändå tycka det är lite märkligt, då det borde finnas ett mellanläge med kritiskt sjuka men icke döda patienter, som torde uppvisa tydligare påverkan på vitala parametrar. Jag skulle framöver gärna läsa studier på traumatiska amputationer från en kontext som kan förväntas vara mer lik den svenska/skandinaviska och gärna också undersökande fler parametrar.

    Yılmaz, M.; Bekgöz, B.; Şan, İ. Evaluation of the prehospital characteristics of traumatic amputation cases: A retrospective observational study. The American Journal of Emergency Medicine 2026;102:126-130. doi:10.1016/j.ajem.2026.01.003
  • Low-dose S-ketamine for prehospital painrelief

    Dagens artikel är lite mindre och i grunden ett kvalitetsutvecklingsprojekt från Danmarks södra vårdregion. Författarna har i en prospektiv observationsstudie undersökt hur vuxna patienter med betydande traumatiska skador (misstänkta frakturer på långa rörben, rygg, bäcken samt luxationer) svarade på esketamin, vanligen efter fentanyl men även som monoterapi. De outcomes man var intresserade av var hur effektiv smärtlindringen var, bieffekter inkl. förekomst av hallucinationer och dubbelseende och patient-rapporterade utfall. Studien var inte dimensionerad för att fullt ut jämföra grupperna med monoterapi och multimodal approach, men deskriptiva resultat för grupperna presenteras (hädanefter kallar jag fentanyl+esketamin för ”multimodala gruppen” och esketamin som monoterapi ”esketamingruppen”).

    I studien inkluderades 205 kvinnor och 143 män med en medianålder av 65 år och medianvikt på 80 kg. Läkemedlen doserades med fentanyl 1-2ug/kg initialt, max 4 ug/kg, och esketamin 5 mg initialt för patienter 30-60 kg och 10 mg för patienter >60 kg. Därutöver kunde upprepningsdoser om 0.125 mg/kg ges. Median fentanyldos som gavs var 150 ug (IQR 100-200 ug) och median esketamin 10 mg (IQR 10-20 mg) i multimodala gruppen, medan median esketamindos var 15 mg (IQR 10-20mg) i esketamingruppen.

    Bland fynden:

    • Patienterna var nöjda med den smärtlindrande effekten i 91.7% av fallen i multimodala gruppen och 93.1% i esketamingruppen. Den kliniker som administrerat läkemedlet bedömde smärtlindringen som tillräcklig i 88.8% vs 90.3% av fallen.
    • Median smärtlindring i form av antal enheters reduktion på NRS-skalan var 6 (IQR 3.75-8) för den multimodala gruppen resp. 5 (IQR 3-6) för esketamingruppen.
    • De flesta patienter upplevde inga sidoeffekter (multimodal 62.0% vs esketamin 63.9%). Hallucinationer förekom i 29.1% vs 33.3% av fallen. I 22.5% vs 29.2% var dessa av positiv karaktär, medan de var negativa i 6.5% vs 4.2% av fallen. Dubbelseende förekom i 8.3% resp. 12.5% av fallen. Blodtryckshöjning >20mmHg förekom i 9.1% vs 13.9% av fallen.
    • I 74.1% (multimodal) resp. 77.8% (esketamin) av fallen skulle patienten önska esketamin för en liknande situation i framtiden. I 5.1% resp. 8.3% skulle patienten inte önska esketamin.

    Summan av kardemumman tycks vara att esketamin (som jag ju skrivit mig varm för några gånger på prehospitalt) är gångbart och potentiellt framgångsrikt (~90% effektiv smärtlindring och 5-6 NRS-enheters sänkning får väl anses bra?) för traumatisk smärta även i lägre, upprepade doser och i kombination med opioider. Studiens resultat tonar också ner bilden av att starkt obehagliga/negativa hallucinationer skulle vara vanligt förekommande. Det linjerar också med min uppfattning utifrån kliniken, där jag för egen del upplevde ketalar (racemat-ketamin) avsevärt mer hallucinogent. Vad önskar jag nu? Jo, jag önskar fler och större studier på prehospitalt esketamin för andra indikationer än bara traumatiskt smärta 🙂

    Wittrock, D.; Nielsen, L.; Morthorst Lassesen, H.; Pedersen, P.; Emdal, J.; Bergholdt, C.; Nielsen, L.; Oxlund, J.; Mikkelsen, S. Low-dose S-ketamine for prehospital painrelief. Danish Medical Journal 2026;73(3). doi:10.61409/A08250694
  • The influence of alcohol on prehospital diagnostics and therapy of injured patients

    Idag tar vi en sväng till Tyskland och dyker ner i deras fina traumaregister DGU. Författarna till dagens studie har undersökt vilken prehospital bedömning och behandling patienter med ≥1 promille alkohol i blodet fått i jämförelse med icke alkoholpåverkade patienter. Det är lätt att skriva under på svårigheterna i att bedöma kraftigt alkoholpåverkade patienter, så därför tänker jag att resultaten är extra spännande:

    • Alkoholpåverkade patienter både under- och överdiagnosticerades mer vad gäller huvudskador.
    • Patienter med alkohol i kroppen fick också mindre behandling i form av mindre vätsketerapi, tranexamsyra och katekolaminer. De fick också i lägre grad thoraxdrän och stabilisering av bäckenet.
    • Ett lite förvånande fynd är dock att mortaliteten i den alkoholpåverkade gruppen, trots ovan, var signifikant lägre. Att vårdas på level 1 trauma center gjorde ingen signifikant skillnad på mortaliteten, däremot var förekomsten av alkohol i blodet signifikant förknippat med bättre outcome.

    Den sista punkten ovan är såklart intressant och kanske förbryllande. En del i detta kan vara att medvetandepåverkan var en faktor i bedömning av skadornas allvarlighetsgrad, och därmed kan alkohol införa en slags bias där allvarlighetsgraden skattas högre än vad den egentligen är, vilket skulle kunna förklara den lägre mortaliteten. Oavsett vilket så tänker jag att detta skulle behöva utforskas mer (det låg inte i studiens syfte) men också den, som det verkar, mindre adekvata behandlingen av intoxikerade patienter. Varför uppstår denna, som det verkar, underbehandling och vad har den för konsekvenser för patienterna?

    Sturm, R.; Hörauf, J.; Lefering, R.; Relja, B.; Marzi, I.; Wagner, N. The influence of alcohol on prehospital diagnostics and therapy of injured patients. Alcohol, Clinical and Experimental Research 2026;50(1). doi:10.1111/acer.70209
  • Factors related to 30-day survival rate following accidental hypothermia – a retrospective single-center study from Northern Finland

    Det är märkligt hur vissa ämnen återkommer här trots att jag bara hållt på en månad. Vill tro att det inte beror bara på min selektion, utan det dyker helt enkelt upp många artiklar på vissa områden. I dagens är det hypotermi som återkommer, och studien är en retrospektiv granskning från Finland. Några intressanta iakttagelser:

    • Alkohol och ålder > 65 år var de dominerande faktorer som förelåg samtidigt med hypotermin (49% vs 42%).
    • Alkohol var dock, ironiskt nog, förknippat med lägre mortalitet. Det handlar kanske inte främst om alkoholen som sådan tänker jag, utan gissningsvis dels om det händelseförlopp som föregår och leder fram till hypotermin och delvis kanske också förekomsten av hög ålder och andra i sammanhanget negativa faktorer.
    • I övrigt var exponering utomhus och nedsänkning i vatten utan asfyxi gynnsamt, att jämföra med exempelvis nedsänkning med asfyxi samt trauma som var negativa prognostiska faktorer.
    • Överlevnaden hos de ca 20% av patienterna som hade hjärtstopp var hög (47%). Vanligaste initialrytmen var asystoli (53%) och av dessa överlevde 20%, vilket naturligtvis är en fantastisk siffra jämfört med asystoli vid icke hypotermi. Mest gynnsamt var dock PEA, som var förknippat med 63% överlevnad, strax före VF som hade 60%.

    Det är ingen nyhet, men en takeaway får ändå bli de närmast fantastiska förutsättningarna som finns vid hypotermirelaterat hjärtstopp. Inte minst att asystoli var förknippat med så hög överlevnad. Hela artikeln är intressant, såklart – in och läs!

    Pirnes, J.; Nyländen, J.; Karjalainen, T.; Sälkiö, S.; Ohtonen, P.; Hoikka, M.; Ala-Kokko, T. Factors related to 30-day survival rate following accidental hypothermia – a retrospective single-center study from Northern Finland. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01491-3
  • Terror Medicine: A Review for Emergency Physicians

    Dagens artikel blir lite annorlunda och är en review kring terrormedicin riktad mot läkare i akutsjukvården. Medförfattare är Fredrik Granholm, läkare med stort intresse för området och arrangör av kongressen Tactical Trauma, som jag hört mycket gott om och verkligen hoppas få chans att bevista någon gång.

    Begreppet terrormedicin är i ärlighetens namn i princip nytt för mig, även om jag är bekant med åtminstone mycket av innehållet i artikeln. Läsaren får en bred och av naturliga skäl inte alltför djup genomgång av begreppets scope, relaterade viktiga begrepp, skademekanismer, prehospital vård, psykologiska faktorer, etiska problem m.m. Med tanke på hur sällan dessa händelser ändå händer – och inte minst då CBRN-händelser (som är överlägset ovanligast) – så tycker jag det mest intressanta är resonemangen kring hur vi bygger motståndskraft, uthållighet och skapar handlingsberedskap. Sådant är ju oftast enklare för vardagshändelser, än för det som händer sällan men samtidigt medför enorma konsekvenser när det väl händer. Ibland tilltalas jag av lite matematiska sätt att konkretisera saker, och en (kanske banal) sak som fångade mig i artikeln är följande formel:

    Impact of disaster = (Hazard x Vulnerability) / (Preparedness x Resilience)

    Jag tänker att vulnerability kan vi i någon mån påverka, preparedness och resilience kan vi definitivt påverka, medan hazard är ekvationens ”X”. Den insikten ger oss kanske inte så mycket konkret, men den är iallafall för mig en bra tankeväckare om vilka faktorer vi behöver arbeta med för att minimera följderna av en allvarlig händelse, såsom terror.

    Braitberg, G.; Tin, D.; Granholm, F. Terror Medicine: A Review for Emergency Physicians. Journal of Acute Care, Trauma and Emergency Medicine 2025;1(2):38-42. doi:10.5005/jactem-11048-0018
  • The Evolution of Active Shooter Response Training Protocols Since Columbine: Lessons From the Advanced Law Enforcement Rapid Response Training Center

    Idag är det ett år sedan skolskjutningen på Risbergska skolan i Örebro. Ikväll tänder jag ett ljus för de 10 oskyldiga individer som berövades livet där. Det bästa vi inom blåljusmyndigheter kan göra för att hedra dessa offer är dock enligt mig att förbättra vår beredskap för liknande händelser i framtiden. Tyvärr varierar beredskapen i Sverige, med allt från ambulanspersonal som inövats noga vid upprepade tillfällen, till andra exempel där en majoritet av personalen inte övat alls. Idag väljer jag därför en lite udda artikel från 2019, som egentligen dessutom tillhör polisforskningsområdet, men som innehåller en i mitt tycke rimlig sammanfattning av ”medical response” för den som är novis på området. Det är alltså inte själva de medicinska åtgärderna som berörs, utan framförallt hur man kan organisera arbetet för att nå patienter, vilket ju upprepade gånger visat sig vara en flaskhals inklusive i Örebro.

    Ett par av budskapen, för den som är helt ny på området:

    • Fasindelningen ”Stop the killing” och ”Stop the dying”. I stop the killing är fokus på att avbryta det dödliga våldet, och i stop the dying ligger det på att ge akutsjukvård. Ofta är den aktiva delen av händelsen (stop the killing) över inom 5 minuter, men osäkerhet kring säkerhetssituationen kan bestå timtals. Därför behöver fokus vara att optimera stop the dying så att 1) polisen har möjligheter att ge initial livräddande första hjälpen, framförallt X och A, och 2) strategier finns för att skydda ambulanspersonal så de kan verka på en nivå som uppfyller ”tillräckligt säker” även under denna initiala osäkerhet. Exakt detta är ju vad som diskuteras efter Risbergska.
    • För att uppnå detta skydd och nå patienter tidigt med sjukvård diskuteras tre taktiker. Det handlar om att konvertera delar av skadeområdet som inte är ”heta” i bemärkelsen aktiv skottlossning/våld, men ”heta/varma” i bemärkelsen att det kan finnas hot man ej upptäckt på platsen, så de blir tillräckligt säkra för ambulanssjukvården att verka i:
      • The protected island – Man upprättar en plats på strategiskt läge inne i zonen där sjukvård kan ges i skydd av polis. Skadade förflyttas dit av polisen.
      • The secure corridor – Beroende på byggnadens utformning kan en korridor eller liknande avgränsas med skydd av polis vid ingångarna till korridoren. På så vis kan den förvandlas från potentiellt het zon till en varm zon där ambulanssjukvården kan verka. Med en strategiskt placerad secure corridor kan detta också vara en evakueringsväg ut för skadade till en säker uppsamlingsplats där ytterligare sjukvård kan ges utan att kräva polisiära resurser.
      • The rescue task force – Man formar en slags insatsstyrka av ambulanspersonal och polis som rör sig i skadeområdet, för akut vård och evakuering av patienter.

    Ovan taktiker tycker jag varje svensk ambulanspersonal bör känna till och inkludera i sin mentala beredskap. Vi måste också tänka tanken: ”Vem vill jag vara i en PDV-händelse?”. Vi ska ju kunna leva med oss själva i efterförloppet. Det finns ingen anledning att ta idiotrisker, men för egen del är min ambition (som kan visa sig krascha vid kontakt med verkligheten) att jag vill göra skillnad och därför är beredd att acceptera en betydligt högre, men såklart inte orimlig, risk. Det kommer dock vara oerhört svåra bedömningar med stor osäkerhet och jag är mycket ödmjuk inför hur snett man kan landa! För att maximera våra chanser att göra rätt val behöver vi fundera organisatoriskt. Ska all ambulanspersonal kunna verka i närheten av hotet? Vilken särskild utrustning behövs? Oavsett användning av ovan taktiker kommer risknivån vara ljusår högre än i vårt dagliga arbete. Vi behöver skapa hög mental beredskap, lära av de händelser som varit, utrusta oss, öva och resonera om olika taktiker. Jag hoppas det dröjer länge innan Sverige ställs inför något dylikt igen, men tyvärr kommer det utan tvivel att hända…

    PS. För dig som är helt ny på området är ett tips också att läsa The Hartford Consensus, som utvecklades i USA som svar på ett antal PDV-händelser och kommit att utgöra något av ett fundament för tankesättet vid PDV. Den har några år på nacken, men är en bra ände att börja i. DS.

    Martaindale, M. H.; Blair, J. P. The Evolution of Active Shooter Response Training Protocols Since Columbine: Lessons From the Advanced Law Enforcement Rapid Response Training Center. Journal of Contemporary Criminal Justice 2019;35(3):342-356. doi:10.1177/1043986219840237