Tagg: Opioider

  • Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California

    Förra helgen blev helt fri från hjärtstoppsstudier, men nu kör vi! Författarna till denna studie har retrospektivt analyserat data avseende åren 2015-2023 från tre counties i Kalifornien. Syftet var att utvärdera om administration av naloxon påverkade överlevnaden till utskrivning från sjukhus, ROSC och andra kliniska outcomes hos vuxna patienter med hjärtstopp. Detta är högintressant data, inte minst utifrån att European Resuscitation Council intar en förhållandevis defensiv approach i guidelines 2025 och konstaterar att ”Existing evidence is not sufficient to recommend administration of an opioid-antagonist (e.g. naloxone) for cardiac arrest caused by opioid poisoning”. American Heart Association, som representerar den kontext aktuell studie är genomförd i, är frikostigare och rekommenderar att naloxon ska ges om livräddaren är tränad för det, dock med reservation att evidensstödet är mycket svagt och att HLR av hög kvalitet inklusive inblåsningar har den högsta prioriteten – vilket såklart är oerhört rimligt. Sannolikheten att få igång en patient med opioidorsakat hjärtstopp enkom på antidot och utan HLR ter sig mycket låg.

    Några takeaways från dagens studie:

    • 8.195 patienter inkluderades i studien, av dessa bedömdes 8.7% vara drogrelaterade av ambulanspersonalen.
    • Naloxon gavs i 14.2% av samtliga fall. I denna grupp var patienterna yngre, hade färre komorbiditeter och i högre grad av manligt kön än i referensgruppen. Naloxonadministration var vanligast vid icke defibrillerbar rytm och obevittnat hjärtstopp.
    • Naloxongruppen fick i högre grad ROSC (34.5% vs 22.9%) och överlevde även i högre grad till utskrivning från sjukhus (15.9% vs 9.7%), vilket var giltigt även efter justering för confounders.
    • Både i gruppen med förmodat drogrelaterat hjärtstopp och icke drogrelaterat hjärtstopp var naloxon förenat med bättre kliniska outcomes. Att den icke drogrelaterade gruppen påverkas är såklart lite extra intressant. En tänkbar förklaring är intoxikationer som ambulanspersonalen ej fattat misstanke om – vilket med all sannolikhet förekommer. Författarna diskuterar dock också att naloxon kan öka det arteriella trycket genom att reversera endogent frisatta opioider, vilket för mig var nytt. Det är dock tydligen omskrivet i en cochrane-review, som plötsligt står på min läslista 🙂

    Hur tolkar man allt det här då? Tja… Det är fortfarande en retrospektiv studie med många tänkbara confounders, så i vanlig ordning gäller försiktighet. Men helt klart vore det på sin plats att få till stånd RCT:er som klarlägger betydelsen av naloxon vid hjärtstopp, inte minst vid misstänkt opioidintoxikation. Tills dessa kommer så skaver resultaten en smula hos mig, utifrån hur försiktig ERC:s positionering är i frågan.

    Dillon, D. G.; Montoy, J. C. C.; Nishijima, D. K.; Niederberger, S.; Menegazzi, J. J.; Lacocque, J.; Rodriguez, R. M.; Wang, R. C. Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California. JAMA Network Open 2024;7(8):e2429154. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.29154
  • Pain first: rethinking early analgesia in emergency trauma care

    Dagens artikel är en editorial, och som sådan inte en självklar publicering för prehospitalt. Jag lovar att dylika inlägg inte kommer växa på träd här! Mitt intresse för prehospital smärta och det faktum att samtliga de tre observationsstudier som författarna bygger sin argumentation på är omskrivna av mig på Prehospitalt (de norska methoxyfluran-studierna samt ”fentanylklubba-studien”, se Smärtlindring och läkemedel) gör dock att det känns värt. Framförallt driver författarna dock en intressant linje, som även jag tror är ett av recepten för mer framgångsrik prehospital smärtlindring framöver.

    Författarna argumenterar för:

    • Att smärta ska utvärderas ur patientens perspektiv, det som betyder något är om patienten får effektiv hjälp med sin smärta – inte om och hur mycket opioider man administrerat.
    • Att nyss nämnda observationsstudier indikerar att effektiv smärtlindring är möjlig att sätta in tidigt i det prehospitala vårdförloppet med icke-intravenösa alternativ, utan att förlänga tiden på plats.
    • Att tidig smärtlindring ska ges lika hög status som andra initiala åtgärder och att dessa icke-intravenösa alternativ bör ses som en brygga till andra, intravenösa alternativ och en multimodal approach.

    Jag har flertalet gånger på sistone argumenterat med kollegor som i alltför hög grad fastnar i preparat-diskussioner när vi pratar om smärtlindring, trots att verktygslådan vi besitter iallafall i min organisation är relativt bred. Därför fångade författarna mig slutgiltigt när de avslutar med följande mening i sista stycket:

    ”Ultimately, the issue is not a lack of pain relief options but the ongoing belief that managing pain is optional or secondary.”

    Den tycker jag vi alla tar med oss som en liten karamell in i helgen! 🙂

    Carenzo, L.; Rehn, M.; Dünser, M. W. Pain first: rethinking early analgesia in emergency trauma care. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01571-y
  • MetoksyKval: the extent of pre-hospital methoxyflurane administration for acute traumatic pain: focus on economic impact and rationale for use

    Nähä, nu släpper vi geriatriken ett tag och återkommer till ett av mina favoritteman tillika mitt eget forskningsområde; prehospital smärtlindring! Då blir det också automatiskt lite längre utlägg här än vanligt 🙂 Vi är tillbaka till de flitiga norrmännen och forskargruppen som intresserar sig för methoxyflurane (jag har bland annat skrivit om deras PreMeFen-studie den 1 januari, se kategorin Smärtbehandling och läkemedel). Methoxyflurane är nog för övrigt det mest omskrivna läkemedlet på Prehospitalt hittills. 🙂

    Vad adderar då dagens studie? Jo, i denna prospektiva observationsstudie har författarna försökt utforska hur methoxyflurane används, hur väl det fungerar och patientnöjdhet hos patienter med traumatisk smärta. Även ekonomiska konsekvenser beskrivs. Antalet inkluderade patienter var en del av studiens outcome (eftersom man ville utforska användningsmönster), och det resulterar i en ganska liten studie omfattande 48 patienter. Lite intressanta resultat och funderingar:

    • Medianålder hos patienterna var 69 år. Med tanke på hur dominerande den geriatriska populationen är i prehospital kontext och inte minst då vid exempelvis falltrauman (77% av patienterna i studien), så tänker jag att det är relativt lågt. Man kan också spekulera i om det återspeglar en begränsning i läkemedlet, nämligen att methoxyflurane är svårt att administrera till personer med grav kognitiv svikt eller svårighet att själv hålla i inhalatorn.
    • Smärtan sjönk från NRS 8 i median till 5 inom 10 minuter. 52% av patienterna klarade sig utan annan smärtlindring, medan 48% fick multimodal smärtlindring – där opioid-paracetamol eller opioid-esketamin var vanligaste komplementen. 61% av patienterna erhöll god eller mycket god smärtlindring och 67% skulle ta emot samma behandling igen.
    • Många oönskade effekter (adverse events, AE) rapporterades och AE förekom hos en majoritet av patienterna. Det handlar dock om lindriga bieffekter och ungefär vad man kan förvänta sig av lite starkare smärtlindring, såsom eufori och yrsel. Inga konstigheter där tänker jag.
    • I 31% av fallen valdes methoxyflurane pga svårighet att etablera iv access, i 27% för att minska tid på plats och i 31% helt enkelt för att det föredrogs framför ex.vis opioider.
    • Prismässigt så steg kostnaderna för smärtlindring trefaldigt, delvis på grund av att methoxyflurane-inhalatorn är ungefär 10x så dyrt som en morfinampull.

    Överlag så tänker jag att denna lilla och ganska begränsade studie ändå stärker bilden av att methoxyflurane absolut kan ha en plats i den prehospitala verktygslådan. Den stärker dock också bilden av att läkemedlet kanske framförallt ska ses som en bro till eller ett komplement till andra läkemedel i en multimodal smärtlindringsapproach. Detta framförallt på grund av den ofta otillräckliga effekten, men möjligen också utifrån prisbilden. Det senare aktualiserar samma fråga som jag var inne på kring PreMeFen-studien: Jag hade extremt gärna sett methoxyflurane jämföras med intranasalt esketamin, vilket författarna faktiskt också berör i diskussionen. Kanske framstår jag som besatt av esketamin, men med tanke på att valet av methoxyflurane i 58% av fallen avgörs av svårighet att etablera iv access eller för att minska tid på plats så tänker jag att esketamin i.n. är ett starkt alternativ. Det medger både enkel administration utan iv, extremt snabbt tillslag men också en effekt som iallafall jag upplever som säkrare än methoxyflurane, som jag subjektivt upplever ganska varierande (i studien beskrivs också att en inte obefintlig andel av patienterna har dålig effekt). Jag är oinsatt i priser, men försökte kolla upp och en ampull esketamin tycks kosta mellan 40-60 kr, sett till båda styrkorna 5 mg/ml och 25 mg/ml (som vi använder i.n.). Även detta ligger således på ett pris som är nästan en tiondel av en methoxyflurane-inhalator.

    Oavsett vad så är den förmodligen starkaste fördelen med methoxyflurane i mitt tycke att patienten kan självadministrera läkemedlet. Detta diskuteras också lite av författarna. Det vore oerhört intressant med studier som utforskade implikationerna av detta, inklusive psykologiska effekter av att faktiskt få kontroll över hur den egna smärtlindringen doseras. Hos patienter med svåra smärttoppar har jag själv kompletterat med methoxyflurane i just det syftet, och har goda erfarenheter av det – att patienten faktiskt själv kan kontrollera den där sista biten av smärtlindringen. För egen del tror jag, högst spekulativt, att denna faktor i stort överväger farmakologiska och tidsmässiga fördelar hos methoxyflurane 🙂

    Simensen, R.; Smalberget, L.; Heyerdahl, F. MetoksyKval: the extent of pre-hospital methoxyflurane administration for acute traumatic pain: focus on economic impact and rationale for use. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01546-z
  • Impact of ineffective prehospital analgesia on chronic pain outcomes. A secondary analysis of outcomes from the PACKMaN randomised controlled trial

    Idag har jag läst en sekundäranalys från PACKMaN, en RCT utförd i Storbritannien där ketamin och morfin vid traumatisk smärta jämfördes. Sekundäranalysen tittar däremot på om högre smärtintensitet i slutet av den prehospitala vården är associerat med mer kronisk smärta. Författarna fann också att NRS ≥ 4 vid ankomst till sjukhus var förknippat med en högre förekomst av kronisk smärta efter både 3 och 6 månader. Det är ett intressant resultat och författarna drar i sin diskussion slutsatsen att den prehospitala hanteringen av akut smärta är associerad med senare förekomst av kronisk smärta. Det måste dock betonas att studien har stora begränsningar, och den största torde vara att författarna egentligen inte kunnat analysera om det faktiskt finns ett kausalt samband mellan prehospital smärtbehandling och kronisk smärta… Detta eftersom de pga missing data inte har haft möjlighet att analysera kopplingen till Injury Severity Score. Så kanske, kan jag tycka, drar de sina slutsatser lite väl långt när de får det att låta som att själva smärthanteringen är associerad..? Det torde istället kunna vara så att svårare skador förknippade med mer akut smärta helt enkelt också är förknippade med mer kronisk smärta. Studien är klart läsvärd, men jag antar att vi ett tag till ändå får nöja oss med de studier från andra områden som indikerar att effektiv behandling av den akuta smärtan är associerad med mindre kronisk smärta. Det börjar bli som ett återkommande mantra här, men… Mer studier på detta vore väldigt bra!

    Smyth, M. A.; Noordali, H.; Starr, K.; Yeung, J.; Lall, R.; Michelet, F.; Fuller, G.; Petrou, S.; Walker, A.; Green, Z.; McLaren, R.; Miller, E.; Perkins, G. D. Impact of ineffective prehospital analgesia on chronic pain outcomes. A secondary analysis of outcomes from the PACKMaN randomised controlled trial. Preprint 2025. doi:10.1101/2025.08.01.25332769
  • Oral transmucosal fentanyl citrate analgesia in prehospital trauma care: a retrospective observational cohort study focusing on age and gender differences

    Måndag och tillbaka i smärt-träsket 🙂 Här en rykande färsk preprint från Schweiz kring användningen av oralt transmukosalt fentanylcitrat (kanske mer känt från militär användning som ”fentanylklubba”) på skid- och cykelåkande traumapatienter. Författarna fann att fentanylklubbor var ett effektivt och säkert sätt att behandla både vuxna och barn. Med effektivt menar de en smärtlindring på 2 NRS-enheter (vuxna) och 3 NRS-enheter (barn). Detta är ju på respektive precis över den gräns på två enheter som brukar betraktas som kliniskt betydelsefull. Dock hade patienterna en initial smärta på mellan 7-8 i median på NRS-skalan, vilket ju dessvärre innebär att det fanns en kvarstående måttlig smärta även efter behandling. Vad som hade varit spännande att veta är hur lång tid efter effekten utvärderades, hur effekten blev i kombination med andra analgetika, osv. Kanske är fentanylklubbor ett bra komplement att sticka i handen på en patient tidigt i förloppet, för att komplettera med annat senare?

    Pietsch, U.; Bommer, A.; Hossfeld, B.; Wenzel, V.; Meier, R.; Albrecht, R.; Rüst, C. A. Oral transmucosal fentanyl citrate analgesia in prehospital trauma care: a retrospective observational cohort study focusing on age and gender differences. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01544-1
  • Sources of Discomfort and Treatment Strategies for Trauma Patients in the Pre-Hospital Setting: A Scoping Review

    Ännu en scoping review, denna gång fokuserad på obehag hos traumapatienter upplevt under den prehospitala vårdepisoden samt interventioner för att hantera obehaget. Om man börjar med lite kritik så tillämpar studien ganska breda inklusionskriterier. Exempelvis har rena guideline-artiklar inkluderats vilket jag kan fundera lite över. Om man sneglar på litteraturlistan så förekommer också en del självcitering. Sammantaget tycker jag ändå att resultatet inkluderar intressanta delar med grund i relevanta studier.

    Det främsta obehaget var inte helt oväntat smärta. Även köldrelaterat obehag, oro/ångest/rädsla och obehag relaterat till rörelsebegränsning berörs dock. Några särskilt intressanta saker tycker jag är hur hantering av emotionella faktorer såsom oro kunde bidra till att också modulera smärtan, vilket understryker hur viktigt ett holistiskt perspektiv är och multimodulära strategier med både farmakologisk och icke farmakologisk hantering av smärta och lidande. Apropå lidande så finns en annan intressant aspekt av det i form av att studien belyser vårdlidande orsakat av (spinal) rörelsebegränsning.

    Man får ta det för vad det är, men som ambulanssjuksköterska finns en del intressanta reflektioner för arbetet med traumapatienter att plocka ur denna artikel.

    Melo, F.; Reis Santos, M.; Castelo-Branco Sousa, M.; Mota, C.; Mota, M. Sources of Discomfort and Treatment Strategies for Trauma Patients in the Pre-Hospital Setting: A Scoping Review. Journal of Emergency Nursing 2026;52(1):218-238.e5. doi:10.1016/j.jen.2025.08.014
  • Comparison of inhalational methoxyflurane, intranasal fentanyl, and intravenous morphine for treatment of prehospital acute pain in Norway (PreMeFen): a randomised, non-inferiority, three-arm, phase 3 trial

    Nyårsdagen 2026: En-studie-om-dagen-projektet börjar på riktigt och jag fortsätter på smärttemat. Det blir en lite längre utläggning idag, men det är inget du som läsare ska vänja dig vid. Oftast kommer det bli korta kommentarer, eller ingen, till artiklarna.

    I denna mycket intressanta randomiserade studie från Norge har författarna jämfört methoxyflurane (Penthrox),  fentanyl i.n. och morfin i.v. för patienter med smärta NRS >= 4. Primärt utfall var förändring i NRS 10 minuter efter behandlingens start och methoxyflurane visade sig vara minst lika bra som morfin i.v. eller fentanyl i.n. En genomsnittlig sänkning på 3,31 NRS-enheter 10 minuter efter administration av methoxyflurane får anses lovande, och studien tyder på att methoxyflurane är bra som initial smärtlindring eller som senare komplement till andra preparat i en multimodal smärtlindringsstrategi.

    Vad som fångar mitt intresse är dock de långa tiderna till administration och effekt av smärtlindring. Snabbast går det med methoxyflurane: 22,5 min i median från ambulansens ankomst till administration och 25,3 min från administration till två enheters sänkning av NRS. Totalt blir det lång tid om man har ont. I appendix finns summerade tider: 2% av patienterna som fick methoxyflurane hade två NRS-enheter reduktion 20 min efter ambulansens ankomst. För morfin och fentanyl var siffrorna 0% resp. 1%. Vid 30 min var de 10%/4%/8% och vid 40 min 17%/12%/9%. Felkällor finns, men för mig överskuggar tiderna nästan studiens huvudresultat… NRS 7,6 i genomsnitt innan behandling är svår smärta, och ambulanssjukvården borde väl ändå kunna ge mer än 17% av patienterna >=2 enheters NRS-sänkning inom 40 min efter ambulansens ankomst..? Så, studien visar på intressanta tidsskillnader mellan de läkemedel som jämförs, men skillnaderna är relativt små om man beaktar hur lång totaltiden till effektiv smärtlindring är. Frågan är, finns det sätt att mer substantiellt korta tiden till administration av läkemedel? Och, varför är tiden från administration till effekt så pass lång, när samtliga jämförda läkemedel teoretiskt borde möjliggöra snabbare anslag? Något väldigt intressant vore att se esketamin iv/in i en liknande jämförelse, tycker jag.

    Simensen, R.; Fjose, L. O.; Thorsen, K.; Olsen, I. C.; Rehn, M.; Hagemo, J.; Smalberget, L.; Heyerdahl, F. Comparison of inhalational methoxyflurane, intranasal fentanyl, and intravenous morphine for treatment of prehospital acute pain in Norway (PreMeFen): a randomised, non-inferiority, three-arm, phase 3 trial. The Lancet 2025;406(10522):2957-2967. doi:10.1016/s0140-6736(25)01575-2