Design: Retrospektiv kohort

  • Geographic distribution of EMS missions and patient conditions in suburban and rural Sweden: a retrospective observational study

    Fredag och vad passar väl bättre än en rykande färsk artikel från Dalarna!? I denna retrospektiva analys har författarna undersökt karakteristika kring ambulansuppdrag i förhållande till geografi, och jämfört glesbygd (”rural”) med mindre städer (”suburban”). Några takeaways för min del:

    • Det var relativt begränsade skillnader i uppdragens karaktär. Man sökte i stora drag för liknande tillstånd. Städerna bjöd på aningens mer prio 1 ut, medan landsbygden bjöd på aningens mer prio 1 in.
    • Något förvånande var responstiden också ungefär likvärdig på landsbygden. Totaltiden med patient var dock avsevärt längre. Jag tänker att detta kan indikera att man har relativt väl distribuerade ambulansstationer som möjliggör snabb respons även i glesbefolkade områden, men sjukhusen ligger på större orter som tar längre tid att ta sig till.
    • Den för mig stora skillnaden är att patienterna i betydligt högre grad lämnades kvar på plats i glesbygden (34% vs 22%). Även transport till primärvård var vanligare (7.7% vs 1.0%).

    För mig ger den sista punkten lite griller i huvudet. Jag vet inte exakt hur Dalarnas ambulanssjukvård är organiserad och om möjligheten till samråd med ex.vis distriktsläkare är större i glesbygd, så att den större benägenheten att lämna patienten kvar på plats förklaras av det. Det finns för såklart massor av tänkbara faktorer bakom, men jag kan inte riktigt låta bli tanken på att avstånd och transporttider i värsta fall kan vara en slags bias i våra bedömningar. Jag jobbar själv med långa avstånd och transporter. Kan det vara så att vi blir mer benägna att hänvisa patienten bort från akutsjukvård när vi vet att transporten till sjukhus är lång? Jag säger inte att det är så, och jag vill dessutom flika in att det såklart kan vara ändamålsenligt att ta med avstånd och transporttid som faktorer då patientens bästa ska avgöras. Men det kan ju också vara så att vi blir mer riskbenägna, på ett negativt sätt, när avstånden är långa… Men omvänt – det kan ju också vara så att vi i städerna är lite för bekväma och tänker ”vi skjutsar in patienten till sjukhuset”, när vi faktiskt hade kunnat göra bedömning och ev. behandling på plats och spara in ett akutbesök..? Oavsett, det hade varit fantastiskt att se en uppföljande studie som gick på djupet med de här siffrorna, kanske med mixade metoder, där man fördjupade jämförelsen och samtidigt utforskade bakgrunden till olika transportbeslut.

    Trevlig helg, vi får se om det kanske blir några hjärtstoppsstudier i helgen 🙂

    PS. Värt att ta i beaktande när man läser denna artikel är att data är insamlade 2018. Det är alltså ganska långt mellan datainsamling och publicering och oklart vad som har hänt under den tiden. Jag tänker att saker kan ha förändrats! DS.

    Summermatter, D.; Blomberg, H.; Aldén, H.; Äng, B.; Strömsöe, A. Geographic distribution of EMS missions and patient conditions in suburban and rural Sweden: a retrospective observational study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01561-0
  • Continuing Violence From the Out-of-Hospital Setting to the Emergency Department and Hospital: A Cohort Study on Longitudinal Violence in Health Care

    Vi fortsätter på hot- och våldstema från igår, men lämnar PDV. Tyvärr är ju hot- och våld mot oss i ambulanssjukvården högaktuellt, inte minst sedan i höstas då vi miste Helena – en förebild och väldigt varm person. Självklart väcks mycket känslor, jag har själv jobbat med Helena och höstens upplevelser är bortom ord. Men… Lika mycket som vår arbetsmiljö behöver förbättras, lika mycket behöver vi hålla huvudet kallt när vi gör det och förhålla oss till fakta. Lite sådan fakta kommer just från dagens studie…

    Författarna har i en longitudinell observationsstudie granskat journalhandlingar och tittat på förekomsten av våldsamt beteende och i vilken grad detta följer vårdkedjan, alltså i om våld i en del av kedjan fortsätter i kommande steg. Studien är gjord i USA och generaliserbarheten är såklart oklar, men ändå tycker jag många delar är intressanta:

    • I 2.791 hittade författarna våld i någon av vårdkedjans länkar. I 28 procent av fallen fortsatte våldet till nästa instans, och i 13% respektive 8% till en tredje och fjärde instans.
    • Den prehospitala vården var mest utsatta för våldsamma incidenter, 18 st per 10 timmars patientmöte.
    • Risken att utsättas för hot och våld var högre med kvinnliga patienter, och även högre när personer under 18 år var patient.
    • Ett intressant bifynd för mig, som inte alls har med författarnas resultat att göra, är att de i sin metod redogör för hur verksamheten tidigare haft ett flaggningssystem där patienter flaggades i max 12 månader, men att detta sedan några år bytts ut mot ”Behavioural safety plans”, där våldsamt eller hotfullt beteende hos patienter dokumenterades. När vi diskuterar flaggning etc. nu kan inte värdet av omvärldsbevakning överskattas.

    Det finns mycket intressant att hämta ur denna studie, som naturligtvis måste tolkas utifrån vår svensk kontext. För mig blir dock några slutsatser att våldet kanske inte alltid förekommer där man mest anar det (tänker då på kvinnor och delvis även barn/ungdomar) samt att det blir oerhört tydligt att ett varningssystem endast för ambulanssjukvården är otillräckligt. Det faktum att drygt en fjärdedel av våldet fortsätter till kommande steg i vårdkedjan gör att detta är ett uppenbart problem för vården som helhet, inte bara ambulanssjukvården. Vi behöver äga hela kedjan från vårdens sida, inte förlita oss på andra myndigheter eller företag, och skapa robusta system för att betrakta hot- och våld utifrån både patientsäkerhets- och arbetsmiljöperspektiv. Hot- och våld är inte en anledning att inte ge vård, det är snarare en utmaning som rör hur vi ska kunna erbjuda rätt vård till den aktuella individen, på ett sätt som är säkert för oss själva.

    McGuire, S. S.; Wanberg, E. J.; Bellolio, F.; Gazley, B.; Mullan, A. F.; Clements, C. M. Continuing Violence From the Out-of-Hospital Setting to the Emergency Department and Hospital: A Cohort Study on Longitudinal Violence in Health Care. Annals of Emergency Medicine 2026;87(2):200-212. doi:10.1016/j.annemergmed.2025.05.009
  • Needlessly Treated: Evaluation of Prehospital Needle Thoracostomy

    Dagens studie handlar om prehospital nåldekompression av tryckpneumothorax. Författarna har gjort en registerstudie med data från ett level 1 trauma center i USA och även om resultatet inte ger någon tung evidens så finns några tankeväckande take home-messages:

    • Endast 4 av de 67 patienter som inkluderats uppfyllde PHTLS-kriterierna om svår/tilltagande andnöd, ensidigt nedsatta andningsljud och cirkulationssvikt.
    • Ingen statistiskt säkerställd förbättring i vitala parametrar sågs efter nåldekompression.
    • I ett antal fall orsakade nåldekompressionen icke önskvärda resultat i form av komplikationer eller felplacering.

    Lite frågetecken finns som alltid… Författarna resonerar inte kring användningen av nåldekompression vid traumatiskt hjärtstopp (kanske beroende på att särskild TCA-algoritm saknas på många håll i USA). Sen kan man ju fundera på om det faktum att intubation är en betydligt vanligare åtgärd prehospitalt i USA riskerar medföra att bronkintubation med ensidigt nedsatta andningsljud feltolkas som pneumothorax. Det skulle i så fall kunna bidra till resultatet med tanke på att samtliga indikationer för nåldekompression sällan var uppfyllda…

    Oavsett vad så är resultatet inte superuppmuntrande, och får iallafall mig att tänka att jag ska vara väldigt noga med att säkerställa korrekt indikation innan nåldekompression utförs. Läs och bilda dig en egen uppfattning! 🙂

    Vazquez, G. E.; Calhoun, J. R.; Fuchsen, E. A.; Capella, J. M.; Vaudt, C. C.; Sidwell, R. A.; Smith, H. L.; Pelaez, C. A. Needlessly Treated: Evaluation of Prehospital Needle Thoracostomy. Journal of Trauma Nursing 2024;31(5):242-248. doi:10.1097/jtn.000000000000080
  • Epidemiology of prehospital traumatic cardiac arrest in Geneva: a retrospective cohort study

    Idag läser jag en studie om traumatiskt hjärtstopp (TCA) i Geneve under en 15-årsperiod. Femton år (2008-2022) är lång tid i sammanhanget och mycket har hänt kring TCA-omhändertagandet på den tiden. Lite deprimerande tycker jag det är att studien trots urban miljö med korta responstider (8.7 min ±4.4) uppvisar låg 30-dagarsöverlevnad (3.7%). Detta är ju i nivå med ”gamla siffror” som man på något vis hoppas på att komma ifrån, åtminstone i urbana miljöer med närhet till traumacenter. Bidragande faktorer skulle kunna vara att författarna uppger att det vid studiens genomförande saknades prehospital tillgång till blodprodukter, ultraljud, thorakotomi och REBOA. De två sistnämnda kan man väl förstå (REBOA är sedan i höstas borttaget ur ERC:s guidelines), men att de förstnämnda fortfarande år 2022 saknades på läkarbemannade enheter inom SMUR förvånar lite. Vad som också förvånar är att i endast 27.6% av fallen åtgärdades minst tre av HOTT-akronymens (Hypovolemi, Oxygenering, Tryckpneumothorax, Tamponad) fyra delar. Däremot fick 70% av patienterna adrenalin, vilket ju inte är ett självklart val (understryks även av siffrorna i denna studie). Kanske beror detta på den långa tidsperioden? Det bör ju ha hänt en hel del även i Geneve mellan 2008 och 2022… Oavsett så ska dessa problem ska inte överskugga att det finns intressanta iakttagelser:

    • Trubbigt våld var vanligast (60.6%) följt av penetrerande våld (28.1%) och brännskador (3.1%). 32.8% av casen var fall från >2m och 22.4% skottskador. Endast 3.1% av fallen var pediatriska.
    • 42.7% hade asystoli, 24.8% PEA, 3.7% VF/VT och i 29.1% av fallen var initial rytm inte dokumenterad.
    • Administration av kristalloider, TCA efter ambulansens ankomst, skademekanism, initial rytm och förekomst av luftvägsobstruktion var faktorer som konsekvent var associerade med ROSC vid både logitisk regression och Random Forest-analys. Vad gäller flera andra prediktorer skiljde sig resultaten åt mellan analyserna.
    • Ingen patient med asystoli som intial rytm överlevde till utskrivning (däremot fanns två patienter med asystoli orsakat av hypoxi under omhändertagandet som överlevde).
    • Överförbarheten i överlevnaden vid olika skademekanismer mellan länder är inte självklar. Schweiz har självmordsfrekvens lite under Europa-snittet, men är överrepresenterat vad gäller suicid med skjutvapen. Det bidrog till att studien uppvisar låg överlevnad och lågt antal resusciteringsförsök vid penetrerande trauma.

    Hade varit intressant att se en likadan studie från en kontext som kommit längre i sitt TCA-omhändertagande med korta responstider, blodprodukter och hög följsamhet till moderna guidelines med fokus på reversibla orsaker och snabb transport snarare än traditionell A-HLR.

    Midez, R.; Suppan, L.; Egger, C.; Jourdan, E.; Quintard, H.; de Valence, T. Epidemiology of prehospital traumatic cardiac arrest in Geneva: a retrospective cohort study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01484-2
  • Description of patients presenting with mental illness in emergency medical services: a retrospective observational study

    När vi ändå är inne på svenska studier så är det väl lika bra att vi kör en till, också publicerad under 2025?! Patienter med psykiatriska symtom i ambulanssjukvården är ju på många sätt högaktuellt. Här finns enorma kunskapsluckor, så denna studie av Natalie Bergman m.fl. känns oerhört angelägen. De fann att var tjugonde patient sökte för psykisk sjukdom, och många av dem (fyra av tio) var fler- eller mångsökare. Suicidhot/-försök och intoxikationer var vanligast. Många jobb hade hög prioritet ut till patient, men få in till sjukhus – om patienten alls transporterades. Fyra av tio kvarstannade nämligen på hämtplatsen. En slutsats författarna drar är att triagesystemet inte var väl anpassat för psykiatriska sökorsaker.

    Jag tänker att vi helt klart behöver relevanta triagesystem, och dessa behöver kombineras med relevanta styrningar och avlämningsplatser. Att hänvisa psykiatriska åkommor till somatisk akutmottagning torde inte vara särskilt mycket bättre än att köra traumapatienter till medicinjouren, eller..? Här finns ett skriande behov av mer forskning om hur vi faktiskt utformar vården bäst för patienterna!

    Bergman, N.; Jarling, A.; Norberg, G. B.; Alenljung, B.; Andersson, M. H. Description of patients presenting with mental illness in emergency medical services: a retrospective observational study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01453-9
  • Pain assessment and management of adult patients in the Swedish EMS: a nationwide registry study

    En studie per dag hela 2026 är tanken med Prehospitalt, men jag tjuvstartar redan 2025 med en svensk studie som kom i början på året och som är viktig utifrån mitt forskningsområde prehospital smärta. Glenn Larsson, Pär Wennberg och Kristoffer Wibring har använt det svenska kvalitetsregistret för ambulanssjukvård AmbuReg för att kartlägga smärtskattning, smärtlindring och associerade faktorer hos våra prehospitala patienter. En mycket intressant studie, som sätter resultaten i den studie jag själv publicerade nästan samtidigt (cliffhanger, den kanske kommer framöver!) i en större kontext. Resultaten pekar dessutom i samma riktning, nämligen mot att vi har stora förbättringspotentialer vad gäller smärtskattning och smärtlindring i ambulanssjukvården, så våra patienter får en god, säker och personcentrerad vård!

    Larsson, G., Wennberg, P. & Wibring, K. Pain assessment and management of adult patients in the Swedish EMS: a nationwide registry study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(22). doi:10.1186/s13049-025-01333-2