PREHOSPITALT

Design: Retrospektiv kohort

  • ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Infektion & sepsis • #Covid-19 #Non-conveyance #Prehospital läkare #Psykiatri #Tidsintervall / prehospital tid

    Health care system resilience – Evaluating the effect of the COVID-19 pandemic on emergency medical service demand in Germany: A case study from the city of Jena

    Idag har jag läst en case study från Tyskland på hur sjukvården påverkades under covid-19. Jag har inte fördjupat mig så mycket i covid-19-studier, men en lite allmän känsla (som mycket väl kan vara felaktig) är väl att man kanske inte tagit ur alla de lärdomar man skulle kunna ur pandemin. Därför är det roligt att se prehospitala studier, tycker jag. Författarna har jämfört lockdownperioder under pandemin med perioder före pandemin vad gäller uppdragsvolym, sökorsaker och tider. Några resultat:

    • Det totala antalet ambulansuppdrag minskade under lockdown, med vissa variationer mellan olika lockdownperioder.
    • Den genomsnittliga patientåldern var högre under lockdown (62.2 år) jämfört med tidigare (58.9 år).
    • Fler patienter behandlades på plats (29.6% vs 23%).
    • Färre patienter med hjärt-kärlsjukdom sökte ambulanssjukvård under pandemin, medan psykiatriuppdragen ökade.
    • Både tider på plats och överrapporteringstider ökade.

    Jag tänker att stora variationer i covid-19:s påverkan kan finnas mellan länder, beroende på vilken strategi länderna tillämpade för att begränsa smittspridningen. För mig är dock resultaten förknippade med stor igenkänning. Jag minns hur vi försökte bedriva introutbildning i början av pandemin, men vi hade nästan inga patienter – för alla de vanliga patienterna var på något vis puts väck. Och alla de patienter vi hade var covid-relaterade. Det där normaliserades delvis efter ett tag, men samtliga mönster i studien överensstämmer med min uppfattning. Jag tänker att det vore intressant med djupare analyser av vad som hände med exempelvis hjärt-kärlpatienterna, som tycks ha sökt vård i lägre utsträckning. En rimlig hypotes torde ju vara att deras habituella sjukdomstillstånd inte påverkades så jättemycket av pandemin, utan att det som återspeglas snarare var en rädsla att söka vård av smittskäl, eller för risken att tränga ut någon annan. Även ökningen i psykiatriuppdrag är intressanta, den får väl sägas vara förståelig och förväntad då en andel patienter med psykiatriska besvär tenderar få mer problem i samband med stora händelser, men att få mer förståelse för mekanismerna bakom skulle ändå kunna bidra till att öka vår beredskap för ev. kommande pandemier.

    Brock, J.; Lux, H.; Lang, S.; Winning, J.; Gratzias, A.; Lewejohann, J.; Bauer, M.; Dickmann, P. Health care system resilience – Evaluating the effect of the COVID-19 pandemic on emergency medical service demand in Germany: A case study from the city of Jena. PLOS One 2026;21(3):e0344992. doi:10.1371/journal.pone.0344992
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Hjärtstopp & HLR Respiratoriskt • #Drunkning #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Hypotension #Intensivvård #Mortalitet #NIV #Szpilman drowning scale #Tidsintervall / prehospital tid #Ventilation

    Prehospital factors associated with ICU admission in drowning patients: a retrospective multicenter cohort study in a French coastal region

    Dagens studie-karamell kommer från den franska medelhavskusten. Det var första gången jag såg sol, olivträd och croisetten i Cannes framför mig när jag läste en vetenskaplig studie. I studien har författarna analyserat drunkningsfall i Var, ett område med nio olika sjukhus, mellan januari 2019 och oktober 2022. Syftet var att beskriva klinisk karaktäristika, prehospital hantering och outcomes i patientgruppen, samt identifiera faktorer som var associerade med intensivvård.

    296 patienter inkluderades i studien, med en medianålder av 69 ±17 år. De flesta drunkningarna inträffade under sommartid (80.4%), på eftermiddagarna (kl 13-19, 58.8%) och vid stränder (81.4%). Här är några av fynden:

    • 30.4% av patienterna hade hjärtstopp. Av dessa fick 95.5% bystander-HLR.
    • Av alla patienter förklarades 8.8% avlidna redan i den prehospitala fasen. Den totala mortaliteten var 18.6%.
    • Initial medvetandegrad (AVPU) var: U=22.6%, P=1.0%, V=3.7%, A=72.3%
    • 78.3% av patienterna skrevs in på sjukhus, medan 12.8% ej ansågs behöva sjukhusvård. Av de som skrevs in på sjukhus krävde 56% intensivvård.
    • 79.7% av de patienter som skrevs in på sjukhus krävde respiratoriskt stöd. 22% fick mekanisk ventilation, men NIV och högflödesbehandling med näsgrimma var också vanligt samt att en hel del patienter rätt och slätt syrgasbehandlades.
    • I multivariat analys fanns tre faktorer som var signifikant associerade med intensivvård, nämligen: 1) VPU på AVPU-skalan, 2) Szpilman grad≥3 och 3) nedsänkning (immersion) i vatten > 1 minut.

    Jag tänker att studien tillför en del intressant, även om det redan finns en del generell kunskap om karaktäristika hos drunkningsoffer. Till att börja med så har endast en mindre del av patienterna hjärtstopp, vilket är intressant utifrån att vi oftast pratar om drunkningspatienterna som har hjärtstopp. Det är också väldigt tydligt att respirationen är huvudproblem i gruppen. Författarna diskuterar hur Szpilman grad 4 (vilket innebär akut lungödem och hypotension/shock) är ovanligt, vilket satt i ett större sammanhang jag nog tolkar som att cirkulatorisk svikt hos drunkningspatienter är ovanlig om den inte är sekundär till respiratorisk kollaps. Att längre nedsänkning i vatten var förknippat med mer intensivvård är ju inte heller särskilt förvånande, utan understryker bara de förödande effekterna av förlängd asfyxi med påföljande hypoxi osv. En grej i studien värd att nämna som förvånade mig var de långa prehospitala tiderna; i median 83 minuter (IQR 60-109), och där tiderna relativt konsekvent ökade ju högre upp i Spilzman-skalan man kom (dvs. högre allvarlighetsgrad = längre prehospital tid). Författarna nämner dock i diskussionen att många av incidenterna skedde på otillgängliga stränder, med långa framkörningstider osv.

    Ska man ta med sig resultaten till svensk kontext så finns en del att tänka på. Förutom uppenbara skillnader i vårdsystem etc så får man beakta att 65.6% av fallen skedde i områden övervakade av livräddare, vilket ju är en mycket sällsynt företeelse i Sverige. Vidare så kan vattentemperaturerna förväntas vara annorlunda, vilket kan ge andra förutsättningar för patienter i våra trakter, inte minst hos den mindre andel som har hjärtstopp. Men, summa summarum tycker jag att studien tillförde en del intressanta pusselbitar för mig, för att förstå denna patientgrupp och hanteringen lite bättre!

    Mathais, Q.; Jurain, L.; Sebai, A.; Mattei, P.; Jammes, D.; Kaidomar, M.; Kleiner, G.; Rammal, F.; Marquer, B.; Bertrand, P.; Belloni, A.; Benner, P.; Meaudre, E.; Vergne, M.; Chelly, J.; Boutin, C. Prehospital factors associated with ICU admission in drowning patients: a retrospective multicenter cohort study in a French coastal region. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01481-3
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Hjärtstopp & HLR • #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Mekaniska bröstkompressioner #Obduktion #Säkerhet & biverkningar

    Cardiothoracic injuries and mechanical cardiopulmonary resuscitation – A forensic autopsy convenience control study on 436 cases

    Dygnets sista timme och det är i grevens tid att lägga upp en artikel så inte trenden bryts 🙂 Men var lugna, jag har läst…! Idag blev det en intressant artikel från vårt sydvästra grannland Danmark, där några patologer jämfört skador orsakade av mekaniska bröstkompressioner med de orsakade av manuell hjärt-lungräddning. Det är ju ingalunda den första studien på detta område, men då resultaten från olika studier är motstridiga behövs definitivt mer data. Den aktuela studien är retrospektiv och gjordes på 436 fall, där 75 av fallen fick mekaniska bröstkompressioner. Några resultat:

    • Sternumfraktur var 2-3 gånger så vanligt och multipla revbensfrakturer var 1,6-1,7 gånger vanligare i gruppen som fått mekaniska bröstkompressioner.
    • Antal revbensfrakturer i median var 1 i manuella gruppen vs 8(!) i gruppen som fått mekaniska bröstkompressioner. Ju äldre patienten var, desto fler revbensfrakturer hade man.
    • Det kanske mest iögonfallande resultatet (då det ej beskrivits tidigare) är att incidensen av myokardruptur var signifikant högre i gruppen som fått mekaniska bröstkompressioner (4% vs 0%, p=0.0049).

    Jag tänker att studien är retrospektiv, ganska liten, och dessutom begränsad till de fall som gick till rättsmedicinsk obduktion. Fyndet kring myokardruptur är intressant och skulle behöva studeras mer, det är ju en oerhört allvarlig biverkan som i sig är (potentiellt) dödlig. Det finns dock – vilket författarna påpekar – tidigare studier som tyder på att myokardruptur kan uppstå även vid vanlig HLR, så här skulle behövas prospektiva studier och större urval. Det som också skulle behöva göras, men som är oerhört svårt, är att ta ett riktigt helhetsgrepp om studier på mekaniska kompressioner vs manuella. Jag tänker att man prospektivt och randomiserat skulle behöva studera ROSC, överlevnad, HLR-kvalitet och biverkningar i båda grupperna och justera dessa (samt säkert en massa andra faktorer) mot varandra, för att bättre förstå samspelet mellan olika faktorer. Jag tänker exempelvis att vi vet från studier att man tröttnar vid manuell HLR och att en relativ hög procent av kompressionerna då inte blir korrekta. På så sätt kan det ju vara naturligt, om en apparat orkar trycka bröstkorgen ända ner i 100% av fallen jämfört med en lägre andel om vi gör kompressioner manuellt, så torde ju också förekomsten av skador riskera öka. Om vi kan förstå dessa samband bättre, kanske vi kan hitta sätt att maxa kvaliteten samtidigt som vi minimerar skadorna, med bättre utfall som följd..? Ja, detta är bara lösa tankar från mig, men det hade onekligen varit bra om vi kunde komma fram till ett något mer robust kunskapsläge kring mekaniska bröstkompressioner.

    Bidstrup, J. E.; Löchte, L.; Busch, J. R.; Banner, J. Cardiothoracic injuries and mechanical cardiopulmonary resuscitation – A forensic autopsy convenience control study on 436 cases. Forensic Science International 2025;370:112452. doi:10.1016/j.forsciint.2025.112452
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Akut kardiologi Smärta • #Akut koronart syndrom #Bröstsmärta #Ketamin / esketamin #Läkemedel generellt #Morfin #Mortalitet #NRS #Opioider #Paracetamol #Säkerhet & biverkningar #Smärtskattning #VAS

    Low Dose Ketamine as an Alternative to Morphinefor Prehospital Analgesia in STEMI: The SCAKetRetrospective Feasibility Study

    Dagens artikel är en retrospektiv feasability-studie från en läkarbemannad MICU i Frankrike. De har testat ketamin, som jag så ofta talar mig varm om, för att lindra bröstsmärta hos STEMI-patienter. Studien grundas på ett kvalitetsförbättringsarbete där en riktlinje infördes för att behandla bröstsmärta NRS ≥ 5 vid STEMI med ketamin 0.3 mg/kg intravenöst. Några resultat:

    • 74 patienter inkluderades. Initial NRS hos ketamin-patienterna var 8, medan patienter som fick paracetamol hade NRS 5 och morfin NRS 7.
    • Hur stor effekt läkemedlen hade blir för mig lite oklart. I artikelns tabell 2 står det att NRS sänktes med 3 i ketamingruppen, 2 i paracetamolgruppen och 2 i morfingruppen. I löptexten står dock NRS post-analgesi som 4, 5 och 7, vilket skulle innebära att varken paracetamol eller morfin alls hade effekt. Vad gäller morfin så tycks det också vara just så att det inte gav någon smärtlindrande effekt alls, då det upprepas i diskussionen att NRS ”låg stabilt” i morfingruppen medan det reducerades från 8 till 4 i ketamingruppen.
    • Författarna upptäckte inga adverse events, ejektionsfraktionen (LVEF) var stabil mellan grupperna och varken stent-trombos eller mortalitet inom 30 dagar förekom alls – så dessa bör ha varit svåra att utvärdera.

    Jag tycker att tanken med ketamin vid STEMI är superintressant. Men det finns mycket i aktuell studie som jag inte riktigt förstår, eller tvekar kring. Samtidigt är jag på vissa områden för opåläst för att kritisera alltför hårt. Men, den första tanke som slog mig var de ganska påtagligt annorlunda effekter ketamin har jämfört med opiater, vilket författarna också påtalar i bakgrunden. Detta kan såklart vara fördelaktigt, men exempelvis opiaternas vasodilaterande effekt kan ju också vara fördelaktig vid hjärtinfarkt. Så, absolut, det kanske funkar som feasability-studie, men jag tänker att en väldigt viktig sak är att göra större och helst randomiserade studier som visar att inte patienter smärtlindrade med ketamin har sämre utfall i form av mortalitet, EF, osv. än de som smärtlindrats med opioider, vilket väl får anses som gold standard? 30-dagarsmortalitet var ju ett sekundärt outcome i denna studie, men för mig är det nog prioriterat som primär outcome framöver.

    Utöver detta så är många saker lite märkliga för mig… Till att börja med NRS 5 som tröskelvärde för smärtlindring..? För mig är det en hög tröskel även vid annan smärta, men vid (misstänkt) kardiellt orsakad smärta låter det alldeles skyhögt! Sen att paracetamol alls har en roll i studien förvånade mig lite. Det är ju förvisso god grundsmärtlindring, men för mig har det aldrig riktigt varit en stor del av diskussionen vid AKS… Lägg till detta att administration av morfin inte gav en enda enhets minskning på NRS-skalan i median, så blir jag än mer förvirrad. Vad är det som skiljer dessa STEMI-patienter åt från dem jag vårdar? Är det dosberoende? Eller hur har man uppnått detta resultat? Vidare så understryker författarna att studien utfördes i en läkarbemannad verksamhet, och att följsamhet till protokollet därav varit relativt låg, vilket såklart blir problematiskt.

    Sammantaget blir min bild oundvikligen att de slutsatser man kan dra av studien blir väldigt få. Att ketamin kan lindra kardiell bröstsmärta, ja, men att dra några egentliga slutsatser om adverse events, ketamin i förhållande till andra läkemedel eller något annat blir omöjligt. Det är ju inte heller förvånande att ett läkemedel som ketamin verkar lindrande även på bröstsmärta, särskilt inte om man använder NRS 5 som tröskel för behandling. Mer intressant vore just om det är förknippat med andra nackdelar, men de svaren får vi inte alls ut här. Jag får ändå ge ett plus till författarna för att de vidgar vyerna kring ketamin och denna gången var ju inte forskning huvudsyftet med förändringen. Men med det sagt så hoppas jag att de jobbar på större och mer väldesignade studier på detta intressanta område! 🙂

    Saget, F.; Oriot, G.; Esvan, M.; Auffret, V.; Soulat, L.; Reuter, P. G.; Peschanski, N. Low Dose Ketamine as an Alternative to Morphinefor Prehospital Analgesia in STEMI: The SCAKetRetrospective Feasibility Study. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2026.2627354
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Hjärtstopp & HLR • #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Mekaniska bröstkompressioner #Överlevnad #ROSC

    A retrospective comparison of plunger-type andband-type mechanical chest compression devicesfor prehospital resuscitation

    Dagens studie är en retrospektiv och baserad på registerdata där apparater för mekaniska bröstkompressioner med pistong (ex. LUCAS) jämförs med liknande apparater av den typ som är som ett band runt thorax (ex. AutoPulse). Intressant nog finner författarna att band-drivna apparater gav lägre odds för prehospital ROSC, vilket är ett resultat som skiljer sig från tidigare studier. I en subgruppsanalys av överlevnaden till utskrivning från sjukhus hos de patienter som transporterats till sjukhus utan ROSC, i syfte att få någon slags uppfattning om huruvida apparattypen var förknippad med skillnad i resultat hos dessa patienter som får HLR hela vägen till sjukhus, så fanns däremot ingen signifikant skillnad.

    Studien har sina begränsningar, exempelvis finns massvis med confounders som måste justeras för i HLR-situationer, och det är svårt att fånga in alla. Med data insamlad från många organisationer kan också skillnader i arbetssätt, förändrade riktlinjer osv. påverka resultatet, samt många andra saker. Ett högst konkret frågetecken som höjde mina ögonbryn i resultatet var att mekanisk HLR initierades i median 4.8 minuter efter ankomst till platsen. Det låter för mig snabbt med tanke på att de amerikanska guidelinesen liksom de svenska enligt studiens beskrivning inte rekommenderade rutinmässiga mekaniska hjärtkompressioner, utan endast under transport eller då manuella kompressioner är svåra att genomföra. 4,8 minuter är mindre än tre behandlingsomgångar, vilket ter sig väldigt fort även taget i beaktande att det såklart är så att det är de patienter man vill satsa på och kanske snabbt transportera som i första hand ska erhålla transport och därmed mekaniska hjärtkompressioner.

    Nåväl, resultatet är likväl intressant, och även om det redan finns en hyfsad mängd forskning kring mekaniska hjärtkompressioner så bygger ju denna observationsstudie onekligen upp en nyfikenhet på en RCT där just olika typer av apparater genomförs. Mig veterligen har det bara varit sekundärt utfall i någon tidigare studie, och inte det primära syftet med någon studie.

    Smida, T.; Handyside, R.; Crowe, R.; Merrill, P.W.; Scheidler, J.; Bardes, J. A retrospective comparison of plunger-type andband-type mechanical chest compression devicesfor prehospital resuscitation. Prehospital Emergency Care 2026:1-12. doi:10.1080/10903127.2026.2637173
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Hjärtstopp & HLR • #Blodsocker #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Metabola rubbningar #Mortalitet #Överlevnad #ROSC

    Influence of Intra-arrest Glucose on Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrest

    Lördag och hjärtstoppsstudie! 🙂 Idag har jag läst en studie som dök upp online så sent som den 19 februari, som undersöker samband mellan blodsocker och outcomes vid hjärtstopp utanför sjukhus. Författarna har gjort en retrospektiv analys av en relativt stor population i USA, där 16.847 patienter slutligen inkluderades. Lite bakgrundsdata och resultat:

    • Etiologin till hjärtstopp bedömdes som kardiell i 81.6% av fallen, respiratorisk i 9.6% av fallen, överdos 5.0% och annat 3.7%. 20% hade defibrillerbar rytm initialt. 35.9% fick sedemera ROSC.
    • Ett samband mellan incidensen av ROSC och blodsocker, men sambandet var icke linjärt och varierade med blodsockernivåer. Min bedömning är dock att det p.g.a. icke-lineariteten är väldigt svårt att utläsa någon kliniskt användbar data ur detta resultat, utan det får istället bli underlag för vidare forskning.
    • En tendens fanns möjligen mot att ett milt till måttligt förhöjt blodsocker var förknippat med bättre outcomes.
    • Behandling med glukos (dextros/D-glukos) var däremot inte förknippat med förbättrade outcomes oavsett ursprunglig blodsockernivå. Vid vissa nivåer var det rent av skadligt.

    Studien är intressant läsning, men som jag antyder redan i punkterna ovan ganska svår att dra slutsatser kring. Blodsocker ingår ju i 4H/4T i svenska guidelines under den inte alltför kortfattade punkten ”Hypo-/hyperkalemi eller andra elektrolyt eller metabola rubbningar”, vilket väcker lite tankar här då evidensstödet inte är övertygande. Författarna till aktuell studie föreslår att ett initialt lågt blodsocker kanske snarare ska ses som en prognostiskt negativ indikator, än en indikation för behandling, givet att behandling utifrån studien inte tycktes förbättra outcome. Detta är ju dock en retrospektiv studie med dessutom ganska spretigt resultat, så slutsatsen får som så många gånger förr bli att vi behöver fler studier, större studier och prospektiva randomiserade sådana, för att bli kloka på vad som egentligen bör gälla.

    Influence of Intra-arrest Glucose on Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrest.
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Bedömning & triage Pediatrik • #Barn #Beslutsstöd #Kliniskt beslutsfattande #Pediatrik #Pediatrisk bedömningstriangel (PAT) #Prioritering #Reassessment

    Prehospital Pediatric Assessment Triangle—Real World Data: Emergency Medical Services Use of the Pediatric Assessment Triangle in the Prehospital Environment

    Dagens studie rör något av ett favoritverktyg, i all enkelhet: PAT-triangeln (Pediatric Assessment Triangle). Som gammal PEPP-instruktör har jag tillbringat många timmar med denna triangel, och upplevt hur den kan guida bedömningen av sjuka barn både initialt och vid re-evaluering. Studien var retrospektiv, inkluderade 2929 patienter 0-15 år, och analyserade förhållandet mellan PAT-bedömning (poäng 0-3 där avvikelse i varje del ger 1 poäng) och transportbeslut/prehospital vårdnivå (ALS/BLS), prehospitala interventioner samt interventioner på akutmottagning och beslut om inläggning. Lite om fynden:

    • De flesta patienter (65.9%) hade normal PAT (PAT-score=0). Bland de som hade PAT-score >0 var onormalt uppträdande vanligast (50.7%) följt av andningsarbete (23.2%) och därefter kombinationen uppträdande-andningsarbete (10.9%).
    • Patienter med avvikelse på någon del i PAT transporterades i högre grad med ALS-ambulans. Endast 1% av patienterna som transporterades med BLS hade PAT-score>0.
    • Högre PAT-score var förknippat med mer prehospitala interventioner och särskilt ALS-interventioner. Det var även förknippat med högre prioritet efter ankomst på akutmottagningen.
    • 56.5% av patienterna med avvikande andningsarbete fick någon slags prehospital respiratorisk intervention, däribland läkemedelsbehandling. Betydligt fler fick dock dylika interventioner på akutmottagningen, och lite oroväckande är att en en väsentlig andel (51.5%) av patienter som fick respiratoriska interventioner på akuten inte hade påverkat andningsarbete i den prehospitala PAT-bedömningen. En majoritet av dessa skrevs dock hem från akuten, medan 22% skrevs in på vårdavdelning och 10.2% i intensivvård.
    • PAT-score >=2 var förknippat med ökade odds för inläggning både till vårdavdelning och intensivvård, medan 83% av patienterna med normal PAT skrevs hem från akuten. Lägst andel som skrevs hem fanns hos patienterna med påverkat andningsarbete (65.5%).

    Tja, det där blev ju en liten lista och jag tyckte nog helt enkelt att det finns väldigt många intressanta aspekter i studien. Läs fulltexten, för jag har bara nämnt ett urval. Sammantaget blir min tolkning att PAT ger en god första indikation om allvarlighetsgrad, men också värdefull information för transportbeslut, vårdnivå och beslut om interventioner. Lite oroväckande är den höga (förmodade) förekomsten av respiratoriska besvär på akutmottagningen på patienter utan påverkat andningsarbete i PAT-bedömningen. Mer studier skulle behöva göras, inte minst prospektiva sådana. Ett bifynd som förresten slog mig är att där jag jobbar finns inte ens fält i journalen för att dokumentera en PAT-score, såsom det uppenbarligen gör där studien utfördes. Det borde såklart åtgärdas, för utan den informationen blir liknande retrospektiv forskning svår att göra framöver! Sen har vi ju en skyldighet att dokumentera bedömningar som vi gör, så att ha fält för de verktyg vi implementerat är ju inte orimligt..? 🙂

    Heyming, T.; Knudsen-Robbins, C.; Kain, A.; Morphew, T.; Ta-Perez, Z.; Darabpour, A.; Lee, H.; Brukman, S.; Shelton, S. K. Prehospital Pediatric Assessment Triangle—Real World Data: Emergency Medical Services Use of the Pediatric Assessment Triangle in the Prehospital Environment. Prehospital Emergency Care 2025:1-9. doi:10.1080/10903127.2025.2581753
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Trauma • #Amputationsskador #Arbetsskador #Geografi #Glesbygd #Tourniquet #Trafikolyckor #Trauma #Urban miljö

    Evaluation of the prehospital characteristics of traumatic amputation cases: A retrospective observational study

    Dagens artikel handlar om traumatiska amputationer, där författarna retrospektivt tittat på fall i Ankaras (Turkiet) ambulanssjukvård under fem års tid mellan 2018-2023. Kontexten riskerar ju vara ganska olika den svenska, med andra arbetsmiljölagar och annan trafikmiljö (arbetsskador och trafikolyckor är några av de stora etiologierna!) så jag vet egentligen inte hur mycket klokare jag blev av denna. Men några intressanta saker snappade jag iallafall upp:

    • Amputationer av övre extremitet dominerade, i likhet med i tidigare studier. Förhållandet ligger nånstans runt 80%/20%, grovt räknat.
    • Patienter i glesbygd hade längre tider generellt än i städerna, föga oväntat.
    • Medianåldern hos patienterna var ung, 32 år (IQR 21-47), och de var företrädelsevis män (76%).
    • Vad som förvånade mig lite var att vitala parametrar hos patienterna var tämligen stabila. Värden med median (IQR): systoliskt blodtryck 120 (110-130), hjärtrytm 88 (80-100) och SpO2 98% (96-99). I några fall skiljde det mellan övre/nedre extremitetsskador, men skillnaderna var små.

    Som sagt, lite förvånande att patienterna var så pass stabila. Kanske beror detta på att 60 patienter exkluderades som döda på plats, och att patienter med massiv hypovolemi eller andra mycket svåra skador därigenom exkluderades. Men, kan ändå tycka det är lite märkligt, då det borde finnas ett mellanläge med kritiskt sjuka men icke döda patienter, som torde uppvisa tydligare påverkan på vitala parametrar. Jag skulle framöver gärna läsa studier på traumatiska amputationer från en kontext som kan förväntas vara mer lik den svenska/skandinaviska och gärna också undersökande fler parametrar.

    Yılmaz, M.; Bekgöz, B.; Şan, İ. Evaluation of the prehospital characteristics of traumatic amputation cases: A retrospective observational study. The American Journal of Emergency Medicine 2026;102:126-130. doi:10.1016/j.ajem.2026.01.003
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Arbetsmiljö • #Arbetsmiljö #Arbetsskador #Avvikelser #Bröset Violence Checklist (BVC) #Hot- och våld #Psykiatri #Skattningsskalor

    Introduction of the Broset Violence Checklist in the emergency department: A retrospective cohort study

    Dagens studie berör Bröset Violence Checklist (BVC), ett populärt begrepp att svänga sig med i dagens prehospitala vård. Syftet med skalan, som utvecklades på 90-talet och beskrevs 2002 av Woods och Almvik, är att förutsäga risken för våld inom 24 timmar från bedömningen. I skalan bedöms förekomst av faktorerna konfusion, irritabilitet, ”stökigt” beteende, hot (verbala och fysiska) samt attacker på föremål. Jag var nyfiken på hur beforskad skalan är i ambulanssjukvård, och försökte mig på en litteratursökning. Till min besvikelse fanns det dock klent med studier i prehospital kontext. Jag kammade noll. Missade jag något? Tipsa mig! Det känns lite sorgligt om det är så att en av de åtgärder vi nu ”förlitar oss på” för förbättra arbetsmiljön tycks i det närmaste helt obeforskad i prehospital kontext.

    Vad jag däremot hittade var studier från akutmottagningsmiljö, så i brist på prehospitalt fokus får vi nöja oss med en liten indikation därifrån… Jag valde den senast publicerade artikeln jag hittade som kändes relevant, vilket var en retrospektiv granskning från Australien där ifyllnad av BVC-score var primär outcome och oväntade händelser med potentiellt eller faktiskt hot/våld sekundär outcome. Totalt 108.274 akutbesök inkluderades i studien:

    • En BVC-score dokumenterades i 39.4% av fallen (BVC var rekommenderat men ej obligatoriskt, och hanterades på liknande sätt som en vitalparameter i journalen).
    • BVC hade en specificitet på 99.2% om man använde en cutoff för hot-/våldsrisk på 3 BVC-poäng. Detta innebär alltså att nästan alla patienter med BVC större än eller lika med tre resulterade i någon slags larm om hot-/våld.
    • Sensitiviteten däremot var endast 15.6%, vilket alltså betyder att endast ca en patient av sex som ledde till någon slags larm ”fångades” av en BVC-score på tre eller mer. En majoritet av larmen hade alltså lägre BVC-scoring.
    • Som nämndes i första punkten så användes skalan till mindre än hälften av patienterna, och det visade sig att i de fall där BVC-score faktiskt var ifylld så var förekomsten av hot- och våldsincidenter högre (OR 1.37, 95% CI 1.12-1.66).

    I konklusion så känner jag tyvärr att jag inte kan dra så stora slutsatser av studien. Fyndet i sista punkten kan man spekulera beror på att om personalen hade på känn att hot- och våld kunde uppstå, så fyllde man också i skalan, medan de patienter där sådan risk på förhand sågs som låg av personalen kanske man hoppade över det. Det blir svårt att dra goda slutsatser om inte verktyget används till alla patientmöten, åtminstone alla utifrån någon slags grupp med tydliga inklusionskriterier för att använda verktyget, d.v.s. den grupp man sedan vill dra slutsatser om. Jag upplever också att studien inte riktigt avslöjar vilka åtgärder som var aktuella om patienten fick en hög BVC-score? Var det rentav så att personalen mer eller mindre per automatik drog någon slags larm? Det skulle i så fall kunna förklara den höga specificiteten.

    Om man ändå ska ta ut någonting så väcker ju fyndet kring sensitivitet stora frågetecken och oroar en del. Vad gäller denna typ av händelser tänker jag att man hellre ser ”övertriage” till hot- och våldsrisk och lägre specificitet, än det omvända att man missar en majoritet av fallen, såsom skedde i denna studie. För den som vill ha hopp ändå så finns det både fler studier på Bröset som vid en snabb anblick tycks ha andra resultat, men också fler verktyg att använda för att göra (prehospitala) våldsriskbedömningar. Jag tänkte att jag ska försöka läsa vidare och återkomma till saken under de närmsta dagarna!

    Dock, som en slags återkommande bottom line… Om någon där ute (Hej PAM-personal! 🙂 ) är sugen på att göra studier, så verkar strukturerad utvärdering av Bröset (eller andra skalor) för våldsriskbedömning i prehospital vård oerhört angeläget att ta tag i. Hur väl fångas risksituationer upp? Hur många false positives får vi? Hur upplever personalen verktygen? Hur upplever patienterna vården? Uppstår några oönskade effekter/adverse events? Krävs andra interventioner? Bara att skriva ihop en forskningsplan! Torde inte vara alltför svårt att hitta finansiärer till detta ämne, nu när tiden tyvärr redan är ur led…

    Mitra, B.; Settle, K.; Koolstra, C.; Talarico, C.; Smit, D. V.; Cameron, P. A. Introduction of the Broset Violence Checklist in the emergency department: A retrospective cohort study. Emergency Medicine Australasia 2024;37(1). doi:10.1111/1742-6723.14546
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Hjärtstopp & HLR Toxikologi / intox • #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Intoxikation #Läkemedel generellt #Naloxon #Opioider #Överlevnad #ROSC

    Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California

    Förra helgen blev helt fri från hjärtstoppsstudier, men nu kör vi! Författarna till denna studie har retrospektivt analyserat data avseende åren 2015-2023 från tre counties i Kalifornien. Syftet var att utvärdera om administration av naloxon påverkade överlevnaden till utskrivning från sjukhus, ROSC och andra kliniska outcomes hos vuxna patienter med hjärtstopp. Detta är högintressant data, inte minst utifrån att European Resuscitation Council intar en förhållandevis defensiv approach i guidelines 2025 och konstaterar att ”Existing evidence is not sufficient to recommend administration of an opioid-antagonist (e.g. naloxone) for cardiac arrest caused by opioid poisoning”. American Heart Association, som representerar den kontext aktuell studie är genomförd i, är frikostigare och rekommenderar att naloxon ska ges om livräddaren är tränad för det, dock med reservation att evidensstödet är mycket svagt och att HLR av hög kvalitet inklusive inblåsningar har den högsta prioriteten – vilket såklart är oerhört rimligt. Sannolikheten att få igång en patient med opioidorsakat hjärtstopp enkom på antidot och utan HLR ter sig mycket låg.

    Några takeaways från dagens studie:

    • 8.195 patienter inkluderades i studien, av dessa bedömdes 8.7% vara drogrelaterade av ambulanspersonalen.
    • Naloxon gavs i 14.2% av samtliga fall. I denna grupp var patienterna yngre, hade färre komorbiditeter och i högre grad av manligt kön än i referensgruppen. Naloxonadministration var vanligast vid icke defibrillerbar rytm och obevittnat hjärtstopp.
    • Naloxongruppen fick i högre grad ROSC (34.5% vs 22.9%) och överlevde även i högre grad till utskrivning från sjukhus (15.9% vs 9.7%), vilket var giltigt även efter justering för confounders.
    • Både i gruppen med förmodat drogrelaterat hjärtstopp och icke drogrelaterat hjärtstopp var naloxon förenat med bättre kliniska outcomes. Att den icke drogrelaterade gruppen påverkas är såklart lite extra intressant. En tänkbar förklaring är intoxikationer som ambulanspersonalen ej fattat misstanke om – vilket med all sannolikhet förekommer. Författarna diskuterar dock också att naloxon kan öka det arteriella trycket genom att reversera endogent frisatta opioider, vilket för mig var nytt. Det är dock tydligen omskrivet i en cochrane-review, som plötsligt står på min läslista 🙂

    Hur tolkar man allt det här då? Tja… Det är fortfarande en retrospektiv studie med många tänkbara confounders, så i vanlig ordning gäller försiktighet. Men helt klart vore det på sin plats att få till stånd RCT:er som klarlägger betydelsen av naloxon vid hjärtstopp, inte minst vid misstänkt opioidintoxikation. Tills dessa kommer så skaver resultaten en smula hos mig, utifrån hur försiktig ERC:s positionering är i frågan.

    Dillon, D. G.; Montoy, J. C. C.; Nishijima, D. K.; Niederberger, S.; Menegazzi, J. J.; Lacocque, J.; Rodriguez, R. M.; Wang, R. C. Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California. JAMA Network Open 2024;7(8):e2429154. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.29154
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>