PREHOSPITALT

Design: Retrospektiv kohort

  • ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Arbetsmiljö • #Arbetsmiljö #Arbetsskador #Avvikelser #Bröset Violence Checklist (BVC) #Hot- och våld #Psykiatri #Skattningsskalor

    Introduction of the Broset Violence Checklist in the emergency department: A retrospective cohort study

    Dagens studie berör Bröset Violence Checklist (BVC), ett populärt begrepp att svänga sig med i dagens prehospitala vård. Syftet med skalan, som utvecklades på 90-talet och beskrevs 2002 av Woods och Almvik, är att förutsäga risken för våld inom 24 timmar från bedömningen. I skalan bedöms förekomst av faktorerna konfusion, irritabilitet, ”stökigt” beteende, hot (verbala och fysiska) samt attacker på föremål. Jag var nyfiken på hur beforskad skalan är i ambulanssjukvård, och försökte mig på en litteratursökning. Till min besvikelse fanns det dock klent med studier i prehospital kontext. Jag kammade noll. Missade jag något? Tipsa mig! Det känns lite sorgligt om det är så att en av de åtgärder vi nu ”förlitar oss på” för förbättra arbetsmiljön tycks i det närmaste helt obeforskad i prehospital kontext.

    Vad jag däremot hittade var studier från akutmottagningsmiljö, så i brist på prehospitalt fokus får vi nöja oss med en liten indikation därifrån… Jag valde den senast publicerade artikeln jag hittade som kändes relevant, vilket var en retrospektiv granskning från Australien där ifyllnad av BVC-score var primär outcome och oväntade händelser med potentiellt eller faktiskt hot/våld sekundär outcome. Totalt 108.274 akutbesök inkluderades i studien:

    • En BVC-score dokumenterades i 39.4% av fallen (BVC var rekommenderat men ej obligatoriskt, och hanterades på liknande sätt som en vitalparameter i journalen).
    • BVC hade en specificitet på 99.2% om man använde en cutoff för hot-/våldsrisk på 3 BVC-poäng. Detta innebär alltså att nästan alla patienter med BVC större än eller lika med tre resulterade i någon slags larm om hot-/våld.
    • Sensitiviteten däremot var endast 15.6%, vilket alltså betyder att endast ca en patient av sex som ledde till någon slags larm ”fångades” av en BVC-score på tre eller mer. En majoritet av larmen hade alltså lägre BVC-scoring.
    • Som nämndes i första punkten så användes skalan till mindre än hälften av patienterna, och det visade sig att i de fall där BVC-score faktiskt var ifylld så var förekomsten av hot- och våldsincidenter högre (OR 1.37, 95% CI 1.12-1.66).

    I konklusion så känner jag tyvärr att jag inte kan dra så stora slutsatser av studien. Fyndet i sista punkten kan man spekulera beror på att om personalen hade på känn att hot- och våld kunde uppstå, så fyllde man också i skalan, medan de patienter där sådan risk på förhand sågs som låg av personalen kanske man hoppade över det. Det blir svårt att dra goda slutsatser om inte verktyget används till alla patientmöten, åtminstone alla utifrån någon slags grupp med tydliga inklusionskriterier för att använda verktyget, d.v.s. den grupp man sedan vill dra slutsatser om. Jag upplever också att studien inte riktigt avslöjar vilka åtgärder som var aktuella om patienten fick en hög BVC-score? Var det rentav så att personalen mer eller mindre per automatik drog någon slags larm? Det skulle i så fall kunna förklara den höga specificiteten.

    Om man ändå ska ta ut någonting så väcker ju fyndet kring sensitivitet stora frågetecken och oroar en del. Vad gäller denna typ av händelser tänker jag att man hellre ser ”övertriage” till hot- och våldsrisk och lägre specificitet, än det omvända att man missar en majoritet av fallen, såsom skedde i denna studie. För den som vill ha hopp ändå så finns det både fler studier på Bröset som vid en snabb anblick tycks ha andra resultat, men också fler verktyg att använda för att göra (prehospitala) våldsriskbedömningar. Jag tänkte att jag ska försöka läsa vidare och återkomma till saken under de närmsta dagarna!

    Dock, som en slags återkommande bottom line… Om någon där ute (Hej PAM-personal! 🙂 ) är sugen på att göra studier, så verkar strukturerad utvärdering av Bröset (eller andra skalor) för våldsriskbedömning i prehospital vård oerhört angeläget att ta tag i. Hur väl fångas risksituationer upp? Hur många false positives får vi? Hur upplever personalen verktygen? Hur upplever patienterna vården? Uppstår några oönskade effekter/adverse events? Krävs andra interventioner? Bara att skriva ihop en forskningsplan! Torde inte vara alltför svårt att hitta finansiärer till detta ämne, nu när tiden tyvärr redan är ur led…

    Mitra, B.; Settle, K.; Koolstra, C.; Talarico, C.; Smit, D. V.; Cameron, P. A. Introduction of the Broset Violence Checklist in the emergency department: A retrospective cohort study. Emergency Medicine Australasia 2024;37(1). doi:10.1111/1742-6723.14546
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Hjärtstopp & HLR Toxikologi / intox • #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Intoxikation #Läkemedel generellt #Naloxon #Opioider #Överlevnad #ROSC

    Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California

    Förra helgen blev helt fri från hjärtstoppsstudier, men nu kör vi! Författarna till denna studie har retrospektivt analyserat data avseende åren 2015-2023 från tre counties i Kalifornien. Syftet var att utvärdera om administration av naloxon påverkade överlevnaden till utskrivning från sjukhus, ROSC och andra kliniska outcomes hos vuxna patienter med hjärtstopp. Detta är högintressant data, inte minst utifrån att European Resuscitation Council intar en förhållandevis defensiv approach i guidelines 2025 och konstaterar att ”Existing evidence is not sufficient to recommend administration of an opioid-antagonist (e.g. naloxone) for cardiac arrest caused by opioid poisoning”. American Heart Association, som representerar den kontext aktuell studie är genomförd i, är frikostigare och rekommenderar att naloxon ska ges om livräddaren är tränad för det, dock med reservation att evidensstödet är mycket svagt och att HLR av hög kvalitet inklusive inblåsningar har den högsta prioriteten – vilket såklart är oerhört rimligt. Sannolikheten att få igång en patient med opioidorsakat hjärtstopp enkom på antidot och utan HLR ter sig mycket låg.

    Några takeaways från dagens studie:

    • 8.195 patienter inkluderades i studien, av dessa bedömdes 8.7% vara drogrelaterade av ambulanspersonalen.
    • Naloxon gavs i 14.2% av samtliga fall. I denna grupp var patienterna yngre, hade färre komorbiditeter och i högre grad av manligt kön än i referensgruppen. Naloxonadministration var vanligast vid icke defibrillerbar rytm och obevittnat hjärtstopp.
    • Naloxongruppen fick i högre grad ROSC (34.5% vs 22.9%) och överlevde även i högre grad till utskrivning från sjukhus (15.9% vs 9.7%), vilket var giltigt även efter justering för confounders.
    • Både i gruppen med förmodat drogrelaterat hjärtstopp och icke drogrelaterat hjärtstopp var naloxon förenat med bättre kliniska outcomes. Att den icke drogrelaterade gruppen påverkas är såklart lite extra intressant. En tänkbar förklaring är intoxikationer som ambulanspersonalen ej fattat misstanke om – vilket med all sannolikhet förekommer. Författarna diskuterar dock också att naloxon kan öka det arteriella trycket genom att reversera endogent frisatta opioider, vilket för mig var nytt. Det är dock tydligen omskrivet i en cochrane-review, som plötsligt står på min läslista 🙂

    Hur tolkar man allt det här då? Tja… Det är fortfarande en retrospektiv studie med många tänkbara confounders, så i vanlig ordning gäller försiktighet. Men helt klart vore det på sin plats att få till stånd RCT:er som klarlägger betydelsen av naloxon vid hjärtstopp, inte minst vid misstänkt opioidintoxikation. Tills dessa kommer så skaver resultaten en smula hos mig, utifrån hur försiktig ERC:s positionering är i frågan.

    Dillon, D. G.; Montoy, J. C. C.; Nishijima, D. K.; Niederberger, S.; Menegazzi, J. J.; Lacocque, J.; Rodriguez, R. M.; Wang, R. C. Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California. JAMA Network Open 2024;7(8):e2429154. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.29154
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Geriatrik & skörhet • #Äldre #Beslutsstöd #Direktinläggning #Geriatrik #Kliniskt beslutsfattande

    Direct in-hospital admission via ambulance (DIVA): A retrospective observational study

    Igår var ämnet hänvisning till egenvård för geriatriska, sköra patienter. Jag tänker att det idag blir en slags fortsättning på temat, i form av en artikel om hur vi eventuellt skulle kunna förbättra hanteringen för patienter som – i motsats till de i gårdagens artikel – verkligen uppenbart behöver sjukhusvård. Författarna till dagens artikel har nämligen undersökt hur direktinläggning till vårdavdelning kan göras baserat på sjuksköterskans bedömning i ambulanssjukvården. Vi vet att det för äldre, sköra patienter finns omfattande risker med att vistas på akutmottagningen, och att dessa vistelser kan bli långa, så kan man passera detta steg i ”uppenbara fall” torde det finnas potential till stora vinster. Projektet i aktuell studie är långt ifrån det enda på temat, så ta det för vad det är – en variant på direktinläggning och en liten studie, men ändå en intressant sådan tycker jag. Några fynd:

    • 127 patienter inkluderades, varav 45 i direktinläggningsgruppen och 82 i referensgruppen. Medianålder i direktinläggningsgruppen var 86 år, så man kan konstatera att detta sannolikt är något för äldre äldre, vilket verkar rimligt.
    • 24 av 45 utvalda för direktinläggning blev direktinlagda (efter att vårdplatskoordinator och läkare – vars uppgift var att acceptera eller avslå direktinläggningen – fått säga sitt). Av de 21 som nekades lades dock 20 in från akutmottagningen, vilket såklart kan handla både om skador/sjukdom som behövde tas omhand på akutmottagning – men också tänkbart att ambulanssjukvårdens bedömning om direktinläggning var rätt från början.
    • Tiden från att ambulanssjukvården nådde patienten till denne lämnades över på mottagande vårdavdelning var 49.5 minuter (IQR 44-64) i median i direktinläggningsgruppen att jämföra med 278.5 minuter (IQR 224-369) i referensgruppen. Det är alltså brutala 229 minuter – nästan fyra timmar – skillnad!
    • Direktinläggningsgruppen hade högre mortalitet, ingen skrevs hem inom 72 timmar och hade en längre vårdtid (9 vs 4 dygn) än i referensgruppen.

    Nu är detta en liten studie och mer forskning behövs naturligtvis – och det finns ju även fler liknande försök, där resultaten kan se annorlunda ut. Man får därmed trippa lite försiktigt… Med det sagt så tyder ju aktuella resultat på att sjuksköterskor har god förmåga att göra rätt bedömning (med ett mycket simpelt beslutsstöd, se artikeln!), att rätt kategori patienter inkluderas och att tidsvinsten är stor med direktinläggning. Synd att så få patienter inkluderats – det torde gått att få fler om försöket pågått dygnet runt istället för som nu mellan 8-17, samt om studieperioden var längre. Jag ser fram emot nya, större studier på området och där man även inkluderar analys av felhändelser kopplat till flödet, kvalitativa studier på inblandad vårdpersonals upplevelser och inte minst patientupplevelser. Låter nånstans som ett extremt intressant doktorandprojekt?! 🙂

    Jacobsson, A.; Kurland, L.; Höglund, E. Direct in-hospital admission via ambulance (DIVA): A retrospective observational study. International Emergency Nursing 2020;52:100906. doi:10.1016/j.ienj.2020.100906
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Organisation & styrning • #Geografi #Glesbygd #Non-conveyance #Prioritering #Responstid #Tidsintervall / prehospital tid #Transport #Urban miljö

    Geographic distribution of EMS missions and patient conditions in suburban and rural Sweden: a retrospective observational study

    Fredag och vad passar väl bättre än en rykande färsk artikel från Dalarna!? I denna retrospektiva analys har författarna undersökt karakteristika kring ambulansuppdrag i förhållande till geografi, och jämfört glesbygd (”rural”) med mindre städer (”suburban”). Några takeaways för min del:

    • Det var relativt begränsade skillnader i uppdragens karaktär. Man sökte i stora drag för liknande tillstånd. Städerna bjöd på aningens mer prio 1 ut, medan landsbygden bjöd på aningens mer prio 1 in.
    • Något förvånande var responstiden också ungefär likvärdig på landsbygden. Totaltiden med patient var dock avsevärt längre. Jag tänker att detta kan indikera att man har relativt väl distribuerade ambulansstationer som möjliggör snabb respons även i glesbefolkade områden, men sjukhusen ligger på större orter som tar längre tid att ta sig till.
    • Den för mig stora skillnaden är att patienterna i betydligt högre grad lämnades kvar på plats i glesbygden (34% vs 22%). Även transport till primärvård var vanligare (7.7% vs 1.0%).

    För mig ger den sista punkten lite griller i huvudet. Jag vet inte exakt hur Dalarnas ambulanssjukvård är organiserad och om möjligheten till samråd med ex.vis distriktsläkare är större i glesbygd, så att den större benägenheten att lämna patienten kvar på plats förklaras av det. Det finns för såklart massor av tänkbara faktorer bakom, men jag kan inte riktigt låta bli tanken på att avstånd och transporttider i värsta fall kan vara en slags bias i våra bedömningar. Jag jobbar själv med långa avstånd och transporter. Kan det vara så att vi blir mer benägna att hänvisa patienten bort från akutsjukvård när vi vet att transporten till sjukhus är lång? Jag säger inte att det är så, och jag vill dessutom flika in att det såklart kan vara ändamålsenligt att ta med avstånd och transporttid som faktorer då patientens bästa ska avgöras. Men det kan ju också vara så att vi blir mer riskbenägna, på ett negativt sätt, när avstånden är långa… Men omvänt – det kan ju också vara så att vi i städerna är lite för bekväma och tänker ”vi skjutsar in patienten till sjukhuset”, när vi faktiskt hade kunnat göra bedömning och ev. behandling på plats och spara in ett akutbesök..? Oavsett, det hade varit fantastiskt att se en uppföljande studie som gick på djupet med de här siffrorna, kanske med mixade metoder, där man fördjupade jämförelsen och samtidigt utforskade bakgrunden till olika transportbeslut.

    Trevlig helg, vi får se om det kanske blir några hjärtstoppsstudier i helgen 🙂

    PS. Värt att ta i beaktande när man läser denna artikel är att data är insamlade 2018. Det är alltså ganska långt mellan datainsamling och publicering och oklart vad som har hänt under den tiden. Jag tänker att saker kan ha förändrats! DS.

    Summermatter, D.; Blomberg, H.; Aldén, H.; Äng, B.; Strömsöe, A. Geographic distribution of EMS missions and patient conditions in suburban and rural Sweden: a retrospective observational study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01561-0
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Arbetsmiljö • #Felhändelser #Genusperspektiv #Hot- och våld #Patientsäkerhet #Polis #Psykiatri #Riskbedömning #Säkerhet & biverkningar

    Continuing Violence From the Out-of-Hospital Setting to the Emergency Department and Hospital: A Cohort Study on Longitudinal Violence in Health Care

    Vi fortsätter på hot- och våldstema från igår, men lämnar PDV. Tyvärr är ju hot- och våld mot oss i ambulanssjukvården högaktuellt, inte minst sedan i höstas då vi miste Helena – en förebild och väldigt varm person. Självklart väcks mycket känslor, jag har själv jobbat med Helena och höstens upplevelser är bortom ord. Men… Lika mycket som vår arbetsmiljö behöver förbättras, lika mycket behöver vi hålla huvudet kallt när vi gör det och förhålla oss till fakta. Lite sådan fakta kommer just från dagens studie…

    Författarna har i en longitudinell observationsstudie granskat journalhandlingar och tittat på förekomsten av våldsamt beteende och i vilken grad detta följer vårdkedjan, alltså i om våld i en del av kedjan fortsätter i kommande steg. Studien är gjord i USA och generaliserbarheten är såklart oklar, men ändå tycker jag många delar är intressanta:

    • I 2.791 hittade författarna våld i någon av vårdkedjans länkar. I 28 procent av fallen fortsatte våldet till nästa instans, och i 13% respektive 8% till en tredje och fjärde instans.
    • Den prehospitala vården var mest utsatta för våldsamma incidenter, 18 st per 10 timmars patientmöte.
    • Risken att utsättas för hot och våld var högre med kvinnliga patienter, och även högre när personer under 18 år var patient.
    • Ett intressant bifynd för mig, som inte alls har med författarnas resultat att göra, är att de i sin metod redogör för hur verksamheten tidigare haft ett flaggningssystem där patienter flaggades i max 12 månader, men att detta sedan några år bytts ut mot ”Behavioural safety plans”, där våldsamt eller hotfullt beteende hos patienter dokumenterades. När vi diskuterar flaggning etc. nu kan inte värdet av omvärldsbevakning överskattas.

    Det finns mycket intressant att hämta ur denna studie, som naturligtvis måste tolkas utifrån vår svensk kontext. För mig blir dock några slutsatser att våldet kanske inte alltid förekommer där man mest anar det (tänker då på kvinnor och delvis även barn/ungdomar) samt att det blir oerhört tydligt att ett varningssystem endast för ambulanssjukvården är otillräckligt. Det faktum att drygt en fjärdedel av våldet fortsätter till kommande steg i vårdkedjan gör att detta är ett uppenbart problem för vården som helhet, inte bara ambulanssjukvården. Vi behöver äga hela kedjan från vårdens sida, inte förlita oss på andra myndigheter eller företag, och skapa robusta system för att betrakta hot- och våld utifrån både patientsäkerhets- och arbetsmiljöperspektiv. Hot- och våld är inte en anledning att inte ge vård, det är snarare en utmaning som rör hur vi ska kunna erbjuda rätt vård till den aktuella individen, på ett sätt som är säkert för oss själva.

    McGuire, S. S.; Wanberg, E. J.; Bellolio, F.; Gazley, B.; Mullan, A. F.; Clements, C. M. Continuing Violence From the Out-of-Hospital Setting to the Emergency Department and Hospital: A Cohort Study on Longitudinal Violence in Health Care. Annals of Emergency Medicine 2026;87(2):200-212. doi:10.1016/j.annemergmed.2025.05.009
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • RegisterstudieRetrospektiv kohort
    Trauma • #Endotrakeal intubation (ETI) #Följsamhet #Kliniskt beslutsfattande #Nåldekompression #Säkerhet & biverkningar #Thorakostomi #Trauma #Traumatiskt hjärtstopp (TCA) #Tryckpneumothorax

    Needlessly Treated: Evaluation of Prehospital Needle Thoracostomy

    Dagens studie handlar om prehospital nåldekompression av tryckpneumothorax. Författarna har gjort en registerstudie med data från ett level 1 trauma center i USA och även om resultatet inte ger någon tung evidens så finns några tankeväckande take home-messages:

    • Endast 4 av de 67 patienter som inkluderats uppfyllde PHTLS-kriterierna om svår/tilltagande andnöd, ensidigt nedsatta andningsljud och cirkulationssvikt.
    • Ingen statistiskt säkerställd förbättring i vitala parametrar sågs efter nåldekompression.
    • I ett antal fall orsakade nåldekompressionen icke önskvärda resultat i form av komplikationer eller felplacering.

    Lite frågetecken finns som alltid… Författarna resonerar inte kring användningen av nåldekompression vid traumatiskt hjärtstopp (kanske beroende på att särskild TCA-algoritm saknas på många håll i USA). Sen kan man ju fundera på om det faktum att intubation är en betydligt vanligare åtgärd prehospitalt i USA riskerar medföra att bronkintubation med ensidigt nedsatta andningsljud feltolkas som pneumothorax. Det skulle i så fall kunna bidra till resultatet med tanke på att samtliga indikationer för nåldekompression sällan var uppfyllda…

    Oavsett vad så är resultatet inte superuppmuntrande, och får iallafall mig att tänka att jag ska vara väldigt noga med att säkerställa korrekt indikation innan nåldekompression utförs. Läs och bilda dig en egen uppfattning! 🙂

    Vazquez, G. E.; Calhoun, J. R.; Fuchsen, E. A.; Capella, J. M.; Vaudt, C. C.; Sidwell, R. A.; Smith, H. L.; Pelaez, C. A. Needlessly Treated: Evaluation of Prehospital Needle Thoracostomy. Journal of Trauma Nursing 2024;31(5):242-248. doi:10.1097/jtn.000000000000080
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Hjärtstopp & HLR Trauma • #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #ROSC #Trafikolyckor #Trauma #Traumatiskt hjärtstopp (TCA) #Urban miljö #Vätskebehandling

    Epidemiology of prehospital traumatic cardiac arrest in Geneva: a retrospective cohort study

    Idag läser jag en studie om traumatiskt hjärtstopp (TCA) i Geneve under en 15-årsperiod. Femton år (2008-2022) är lång tid i sammanhanget och mycket har hänt kring TCA-omhändertagandet på den tiden. Lite deprimerande tycker jag det är att studien trots urban miljö med korta responstider (8.7 min ±4.4) uppvisar låg 30-dagarsöverlevnad (3.7%). Detta är ju i nivå med ”gamla siffror” som man på något vis hoppas på att komma ifrån, åtminstone i urbana miljöer med närhet till traumacenter. Bidragande faktorer skulle kunna vara att författarna uppger att det vid studiens genomförande saknades prehospital tillgång till blodprodukter, ultraljud, thorakotomi och REBOA. De två sistnämnda kan man väl förstå (REBOA är sedan i höstas borttaget ur ERC:s guidelines), men att de förstnämnda fortfarande år 2022 saknades på läkarbemannade enheter inom SMUR förvånar lite. Vad som också förvånar är att i endast 27.6% av fallen åtgärdades minst tre av HOTT-akronymens (Hypovolemi, Oxygenering, Tryckpneumothorax, Tamponad) fyra delar. Däremot fick 70% av patienterna adrenalin, vilket ju inte är ett självklart val (understryks även av siffrorna i denna studie). Kanske beror detta på den långa tidsperioden? Det bör ju ha hänt en hel del även i Geneve mellan 2008 och 2022… Oavsett så ska dessa problem ska inte överskugga att det finns intressanta iakttagelser:

    • Trubbigt våld var vanligast (60.6%) följt av penetrerande våld (28.1%) och brännskador (3.1%). 32.8% av casen var fall från >2m och 22.4% skottskador. Endast 3.1% av fallen var pediatriska.
    • 42.7% hade asystoli, 24.8% PEA, 3.7% VF/VT och i 29.1% av fallen var initial rytm inte dokumenterad.
    • Administration av kristalloider, TCA efter ambulansens ankomst, skademekanism, initial rytm och förekomst av luftvägsobstruktion var faktorer som konsekvent var associerade med ROSC vid både logitisk regression och Random Forest-analys. Vad gäller flera andra prediktorer skiljde sig resultaten åt mellan analyserna.
    • Ingen patient med asystoli som intial rytm överlevde till utskrivning (däremot fanns två patienter med asystoli orsakat av hypoxi under omhändertagandet som överlevde).
    • Överförbarheten i överlevnaden vid olika skademekanismer mellan länder är inte självklar. Schweiz har självmordsfrekvens lite under Europa-snittet, men är överrepresenterat vad gäller suicid med skjutvapen. Det bidrog till att studien uppvisar låg överlevnad och lågt antal resusciteringsförsök vid penetrerande trauma.

    Hade varit intressant att se en likadan studie från en kontext som kommit längre i sitt TCA-omhändertagande med korta responstider, blodprodukter och hög följsamhet till moderna guidelines med fokus på reversibla orsaker och snabb transport snarare än traditionell A-HLR.

    Midez, R.; Suppan, L.; Egger, C.; Jourdan, E.; Quintard, H.; de Valence, T. Epidemiology of prehospital traumatic cardiac arrest in Geneva: a retrospective cohort study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01484-2
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Bedömning & triage Psykiatri & suicid • #Intoxikation #Kliniskt beslutsfattande #Prioritering #Psykiatri #Suicid #Triage

    Description of patients presenting with mental illness in emergency medical services: a retrospective observational study

    När vi ändå är inne på svenska studier så är det väl lika bra att vi kör en till, också publicerad under 2025?! Patienter med psykiatriska symtom i ambulanssjukvården är ju på många sätt högaktuellt. Här finns enorma kunskapsluckor, så denna studie av Natalie Bergman m.fl. känns oerhört angelägen. De fann att var tjugonde patient sökte för psykisk sjukdom, och många av dem (fyra av tio) var fler- eller mångsökare. Suicidhot/-försök och intoxikationer var vanligast. Många jobb hade hög prioritet ut till patient, men få in till sjukhus – om patienten alls transporterades. Fyra av tio kvarstannade nämligen på hämtplatsen. En slutsats författarna drar är att triagesystemet inte var väl anpassat för psykiatriska sökorsaker.

    Jag tänker att vi helt klart behöver relevanta triagesystem, och dessa behöver kombineras med relevanta styrningar och avlämningsplatser. Att hänvisa psykiatriska åkommor till somatisk akutmottagning torde inte vara särskilt mycket bättre än att köra traumapatienter till medicinjouren, eller..? Här finns ett skriande behov av mer forskning om hur vi faktiskt utformar vården bäst för patienterna!

    Bergman, N.; Jarling, A.; Norberg, G. B.; Alenljung, B.; Andersson, M. H. Description of patients presenting with mental illness in emergency medical services: a retrospective observational study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01453-9
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • RegisterstudieRetrospektiv kohort
    Smärta Smärtbehandling & läkemedel • #Dokumentationsgrad #NRS #Smärtskattning #VAS

    Pain assessment and management of adult patients in the Swedish EMS: a nationwide registry study

    En studie per dag hela 2026 är tanken med Prehospitalt, men jag tjuvstartar redan 2025 med en svensk studie som kom i början på året och som är viktig utifrån mitt forskningsområde prehospital smärta. Glenn Larsson, Pär Wennberg och Kristoffer Wibring har använt det svenska kvalitetsregistret för ambulanssjukvård AmbuReg för att kartlägga smärtskattning, smärtlindring och associerade faktorer hos våra prehospitala patienter. En mycket intressant studie, som sätter resultaten i den studie jag själv publicerade nästan samtidigt (cliffhanger, den kanske kommer framöver!) i en större kontext. Resultaten pekar dessutom i samma riktning, nämligen mot att vi har stora förbättringspotentialer vad gäller smärtskattning och smärtlindring i ambulanssjukvården, så våra patienter får en god, säker och personcentrerad vård!

    Larsson, G., Wennberg, P. & Wibring, K. Pain assessment and management of adult patients in the Swedish EMS: a nationwide registry study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(22). doi:10.1186/s13049-025-01333-2
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>