Dagens artikel är den första av två randomiserade studier på temat prehospital transfusion av helblod som nyligen publicerats i New England Journal of Medicine (gissa vilken morgondagens artikel på prehospitalt blir? 🙂 ). Dagens studie är utförd i USA och Kanada, där 44 olika ambulanshelikopterbaser kluster-randomiserades till antingen leuko-reducerat (”lågtitrerat”) helblod (intervention) eller E-konc+plasma (standardbehandling) i en månadsvis 2:1-randomisering. D.v.s. baserna randomiserades till det ena eller det andra en månad i taget. Och lågtitrerat helblod innebär att blodet har låga nivåer av anti-A- och anti-B-antikroppar, för att plasman i blodet ska kunna ges även till mottagare med alla blodgrupper. Primär outcome var 30-dagarsmortalitet, men även ett antal sekundära outcomes såsom adverse events, koagulationsparametrar, m.m. fanns och i studien ingick också en substudie av observationskaraktär, som undersökte om skillnader syntes utifrån blodets lagringstid i gruppen som randomiserats till helblod.

Totalt inkluderades 1020 patienter i studien, varav 715 randomiserades till helblod och 305 till standardbehandling. 30-dagarsmortaliteten i gruppen som fick helblod var 25.9% och i gruppen som fick standardbehandling 20.5%, men med ett konfidensintervall som överlappade ett, d.v.s. icke signifikant. Inte heller syntes signifikanta skillnader i adverse events eller skillnader utifrån lagringstid, i substudien som studerade detta.

Slutsatsen man kan dra torde vara att lågtitrerat, kallförvarat helblod inte är bättre än E-konc+plasma i prehospital kontext i doser om max 2 enheter vad gäller 30-dagarsmortalitet, och att det inte heller finns skillnader i adverse events eller skillnader kopplat till blodets lagringstid inom ett maxintervall på 21 dagar. Flera begränsningar finns dock. Dels så var studien relativt inkluderande, och samtidigt som majoriteten (ca 71%) av patienterna inkluderades från skadeplats så fanns en väsentlig andel som utgjorde sekundärtransporter, och som kunde fått blod(-komponenter) redan innan transporten. Det fanns också möjlighet att behandla med blod(-komponenter) utöver den behandling man randomiserades till prehospitalt, och cross-over mellan grupperna förekom (analysen skedde baserat på intention-to-treat). En annan intressant iakttagelse är att mortaliteten var avsevärt lägre än vid tidigare liknande studier, som är ca ett decennium bakåt i tiden. Detta är sannolikt effekten av förbättrad resuscitering av blödande traumapatienter generellt med ex.vis ökad användning av tourniquet, permissive hypotension och minskad utspädning med kristalloider, etc. Det kan dock också ha gjort studien under-powered, eftersom dessa beräkningar gjorts utifrån tidigare känd mortalitet. Med det sagt så var ju inte tendensen (om än icke signifikant) till helblodets fördel, så inte mycket talar väl för att några magiska fördelar för helblod skulle uppkomma endast av ett större urval. Sammantaget måste dessa faktorer dock beaktas när man värderar resultatet. På temat bättre behandling måste jag även nämna något annat jag finner intressant, och det är att endast 41.8% (interventionsgruppen) resp. 47.5% (standardgruppen) av patienterna erhöll tranexamsyra, vilket ter sig som låga tal med tanke på att ca 71% av uppdragen var primäruppdrag. Jag föreställer mig att traumapatienter med hypotension och takykardi i behov av blod, vilket var själva urvalet, också torde vara betjänta av tranexamsyra om inte alltför lång tid gått, vilket det inte borde ha gjort i en så stor andel av fallen…?! Vad den låga graden av TXA-administration beror på förtäljer dock inte historien och jag lämnar nog min egen analys där tills morgondagens artikel kommer, så kan man diskutera lite mer i en helhet efter det.