Idag har jag läst en intressant studie kring status epilepticus i ambulanssjukvården, inriktad på hur vår prehospitala behandling påverkar intrahospitala utfall. Mycket intressant, inte minst då jag nyligen var inblandad i en diskussion kring ett patientfall med svårbehandlade kramper, vilket gör frågan extra högaktuell just för mig. Glädjande nog är studien utförd i Litauen, ett land jag tidigare inte tror mig ha läst någon prehospital forskning från. 273 status epilepticus-fall inkluderades retrospektivt, och resultatet visade att längre tid till benzo-administration var associerat med ökad andel inläggning på sjukhus och längre tid till transport påbörjades var associerat med längre tid på sjukhus samt inom intensivvården. Kort och gott spelar vår prehospitala behandling roll för patienternas senare utfall – vilket inte är oväntat. Författarna konkluderar också att underbehandling är vanligt och att detta belyser luckor i vår följsamhet till riktlinjer!