Idag en för mig mycket intressant och efterlängtad (fast jag visste inte att den var på väg) dansk artikel där författarna undersökt närståendes upplevelser vid prehospitalt hjärtstopp, där återupplivningen sedemera avbröts. Det finns så oerhört mycket intressant i denna artikel, som identifierar tre faser; den första ”ensamma” fasen när larmcentralen och hjälp med telefon-HLR blir av stor betydelse, den andra fasen när någon slags personal eller utlarmade frivilliga anlänt och den tredje fasen när återupplivningen avbryts och det som följer därefter. För oss som arbetar prehospitalt är ju detta något som jag föreställer mig att de flesta, likt jag, har väldigt stark relation till och upplever mycket konkret. Vi hamnar ju i de här situationerna och får såklart ofta en bild av vad närstående tycker, men att läsa dessa saker i skrift när de har undersökts i efterhand – med perspektiv – var för mig mycket värdefullt. Jag gläds dessutom extra av att studien delvis berör de kvalitativa och mellanmänskliga värdena av frivilliga livräddarinsatser (community first responders, CFR), d.v.s. ”smslivräddare”. Bara för någon dag sedan i samband med HLR-rådets årsmöte pratade jag själv just om vikten av att vi studerar CFR inte bara utifrån överlevnad och kvantitativa mått, utan även utifrån vad den frivilliga livräddaren tillför för en kanske ensam, kanske panikslagen och med stor säkerhet förtvivlad närstående. Detta blir extra påtagligt i glesbygd, där tiden som ensam och utlämnad kan vara väldigt lång. Jag hade då ingen aning om den här studien, men är mycket tacksam att den nu dök upp som en skänk från ovan, och jag hoppas fler kvalitativa studier görs som är helt inriktade på frivilliga livräddare. Jag är övertygad att värdet inte bara ligger i överlevnad för patienten, utan i att någon – vem som helst – kommer till den anhörige…