Område: Arbetsmiljö

  • Qualitative Perspectives of Emergency Nurses on Electronic Health Record Behavioral Flags to Promote Workplace Safety

    Vidare på gårdagens hot- och våldsspår. Kanske blir detta rentav helt eller delvis ett tema för veckan. Jag planerar inte långt framåt utan läser det jag spontant är nyfiken på, men arbetsmiljöperspektivet känns extremt angeläget. Dels är det omdiskuterat, men det är också ett område där vi i hög grad baserar oss på känslor, åsikter och våra egna mer eller mindre anekdotiska erfarenheter, och i lägre grad på verifierad kunskap. Det senare är ingen beskyllning (inkluderar dessutom mig själv :)) och jag menar inte att våra personliga erfarenheter och känslor är irrelevanta – tvärtom. Däremot ser jag ett värde i att vi i högre grad för in fakta, evidens och erfarenheter som är insamlade med strukturerade, vetenskapliga metoder i diskussionen, för att vi ska kunna nå bättre systematiska lösningar framåt.

    Iallafall… Dagens artikel kommer inte från ambulanssjukvården utan från akutmottagningskontext, detta helt enkelt eftersom jag inte hittat någon prehospital motsvarighet. I studien har författarna genom intervjuer utforskat akutsjuksköterskors erfarenheter av ”behavioural flags”, d.v.s. flaggning i journalen som indikerar ett hotfullt eller våldsamt beteende. De teman som identifieras är nästan raktigenom intressanta. Här kommer en radda spännande iakttagelser:

    • Sjuksköterskorna ansåg att flaggningen var användbar som vägledning och trodde att de kunde bidra till att förebygga de allvarligaste fallen av våld.
    • Samtidigt ansåg de att flaggan inte betydde någonting, fick någon praktisk betydelse och att ledningen inte brydde sig om när patienter flaggats. Man behövde närma sig dessa patienter ändå, och flaggan i sig hindrar inte patienten från att bli våldsam. Ett fåtal patienter kunde dessutom få upprepade flaggningar och vara våldsam upprepade gånger, men utan att något som förändrade situationen faktiskt hände.
    • Sjuksköterskorna var också rädda för att flaggningen kunde leda till bias i patientomhändertagandet, något som också i hög grad relaterades till ras. Det sistnämnda är säkert en faktor även i Sverige, men jag upplever att ras ses som en betydligt mer påtaglig faktor i studier från USA.
    • I anslutning till bias-frågan så uttryckte sjuksköterskorna rädsla över icke aktuell flaggning och det framkom att ingen systematisk uppföljning av flaggorna gjordes. Det tycks inte heller ha funnits tydliga kriterier, utan all vårdpersonal kunde flagga en patient, vilket gav en subjektiv grund. Sjuksköterskorna uttryckte hur icke-optimalt bemötande från kollegor kunde leda till upprivna situation som i sin tur kunde leda till flaggning som i informanternas tycke inte var adekvat. Samtidigt fanns en oro kring hur relationen mellan patient och kliniker kunde skadas av flaggningen.
    • På den positiva sidan fanns en faktor jag inte förväntat mig. Sjuksköterskorna menade att flaggningen kunde stimulera till medkänsla, då nästan samtliga flaggade patienter hade underliggande missbruks- eller psykiatrisk problematik bakom sitt beteende, och sjuksköterskorna närmade sig genom flaggningen dessa med mer empati och förståelse för deras situation. De underströk också behovet av resurser för att möta den typen av patienter, och jag tolkar det som att de menar att hot- och våldssituationerna då också skulle kunna minska.

    Ja, det blev ju en ganska lång lista, indikerande att det i mitt tycke fanns många take-aways så intressanta att jag måste nämna dem 🙂 Punkt nummer två ovan, att flaggan inte fick någon praktisk betydelse, tänker jag kanske har begränsad överförbarhet till prehospital vård. I den prehospitala vården kan vi ju i högre grad avgöra hur och med vilka resurser vi möter patienten (tar vi med polis eller inte? är vi flera ambulanser? ber vi patienten komma ut ur huset istället för att vi går in? osv) än på akutmottagning, där patienten redan befinner sig på enheten. Sen blir ju allt ganska kontextuellt. Stora frågetecken kring subjektiviteten i flaggningen och det faktum att den inte följdes upp. De delarna kan man hantera genom ett väl utformat system, men svårare att mota är kanske den sista graden av subjektivitet (min säkerhetsbedömning överensstämmer ex.vis inte alls alltid med kollegors), risken för bias osv. Jag tänker att studien är nyttig för att skapa någon slags översiktsbild av tänkbara möjligheter och svårigheter med flaggning, och att utföra något liknande i den prehospitala vården vore av yttersta värde för de diskussioner som för närvarande förs i Sverige. Det finns helt enkelt en lång rad frågor att hantera, och ingen kommer vinna på att vi genomför förhastade lösningar som blir långsiktigt ohållbara eller komprometterar vår trovärdighet gentemot patienterna. Det senare skulle snarare kunna bidra till att hot- och våldssituationer uppstår, är min uppfattning.

    Seeburger, E. F.; Gonzales, R.; South, E. C.; Friedman, A. B.; Agarwal, A. K. Qualitative Perspectives of Emergency Nurses on Electronic Health Record Behavioral Flags to Promote Workplace Safety. JAMA Network Open 2023;6(4):e239057. doi:10.1001/jamanetworkopen.2023.9057
  • Prehospital Workplace Violence (WPV) Dispatch Alerts: Anticipating Behavior and Preventing Violence

    Hot och våld har berörts tidigare här på Prehospitalt, och igår var jag på en presentation av utredningen samt hur min arbetsgivare jobbar efter den tragiska händelsen i Harmånger. Självklart kom flaggning upp som en diskussion, och jag kunde inte låta bli att dra mig till minnes studien jag läste för några veckor sedan om hur hot- och våld tenderar följa med till påföljande steg i vårdkedjan i många fall. Ropen på flaggning skallar ju ganska höga i opinionen, och naturligtvis måste vi göra handfasta åtgärder för att öka vår säkerhet. Den stora frågan är ju hur man uppnår det, med god effekt för oss, minimala risker för patientsäkerheten och en solid etisk grund som man känner att man kan stå för!? Jag sökte därför lite mer artiklar, och tänkte presentera en av dem här.

    Dagens artikel är från USA och en av få jag hittade som berör prehospital flaggning. I det aktuella EMS-systemet införde man flaggning av adress (att jämföra med person som kanske diskuteras mer i Sverige) genom ett obligatoriskt fält i ambulansjournalen där man fick indikera om verbalt eller fysiskt våld förekommit. Sedan använde man ”dispatch alerts”, d.v.s. ett medskick från larmcentralen, för att uppmärksamma medarbetarna på att våld förekommit på adressen de senaste 12 månaderna. Endast adresser där det förekommit fysiskt våld flaggades som dispatch alerts, p.g.a. en rädsla från ledningen att systemet skulle överanvändas och ex.vis begäran om polishjälp skulle bli för vanligt. Efter 12 månader rensades flaggan, såvida inte upprepat våld förekommit. Observera att studiens outcomes är fokuserade på de positiva effekterna av systemet. Analyserna är two-tailed (identifierar både ökning och minskning av parametrarna), men man har däremot inte tittat på ex.vis felhändelser, ”överdriven” försiktighet med negativa patientsäkerhetseffekter, risken för falsk trygghet när det inte fanns någon alert, osv. Några intressanta grejer:

    • Förekomsten av hot- och våld minskade efter införande av flaggningssystemet (0.53 våldsincidenter per 100 samtal efter införande vs. 0.78 före). Den signifikanta skillnaden fanns dock i verbalt våld. Det genererar såklart ett visst frågetecken, men kan ev. förklaras av att studien är liten och att inte antalet case räckte till för att få signifikans vad gäller fysiskt våld. Trenden var iallafall minskande på båda, men icke signifikant på fysiskt våld.
    • Inga signifikanta skillnader i förekomsten av begäran om polishjälp förekom, men tittar man på även icke signifikant data så pekar trenden snarare på en minskning efter införandet än en ökning, vilket ju är lite förbryllande.
    • Delar av studieperioden post-införande överlappas av träning i ”de-escalation”, vilket jag misstänker översätts till lågaffektivt bemötande, och däri finns ju en potentiell confounder (skillnader sågs dock även innan denna träning påbörjades).

    Ja, summan av kardemumman är väl att det utifrån denna studie kan finnas viss potential i flaggning av adresser. Den är dock liten och det bör tas i beaktande att hot- och våldsfrågor sannolikt är relativt kontextberoende. EMS-systemets utformning, sökorsaker, personalens utbildning, rutiner kring agerandet på hämtplats, kulturella faktorer m.m. torde kunna påverka kraftigt. Det absolut viktigaste här är dock att baksidorna med systemet inte analyserats alls, vilket ju är helt avgörande för att kunna införa något. Personligen ställer jag mig mycket tveksam till flaggning av adresser. Jag tror kanske också, såsom diskuterades kring den tidigare nämnda artikeln jag skrev om för några veckor sedan, att man behöver något mer detaljerat än en enkel flagga. Jag ska dock söka fler studier på området för att bli klokare i hur det här fungerar runtom i världen… Specifikt prehospitala studier är tyvärr mycket få, men det finns litegrann och sen lite mer kring hot- och våld i akutmottagningskontext etc. Jag återkommer! 🙂 Tills dess tycker jag du ska gå in och läsa fulltexten på dagens artikel…

    McGuire, S. S.; Arms, K. J.; Reiter, D. T.; Liedl, C. P.; Mullan, A. F.; Phillips, J. P.; Clements, C. M. Prehospital Workplace Violence (WPV) Dispatch Alerts: Anticipating Behavior and Preventing Violence. Prehospital Emergency Care 2025:1-9. doi:10.1080/10903127.2025.2542536
  • Methoxyflurane exposure in ambulances: a controlled laboratory study on paramedic safety

    Hur exponerade blir vi som vårdare för preparatet när vi ger methoxyflurane som själv-inhalator? När vi fick det i arsenalen för några år sedan fick patienterna om jag inte minns fel erhålla en eller två behandlingar var tredje månad. Vi vårdare fick göra max två behandlingar per dygn. Gränserna är nu borttagna och i patientfallet ersatta med generösare dito. Jag kan dock erkänna att jag någon gång råkat andas in precis över patienten och känt hur det snurrat till i huvudet. Inte konstigt alls, men preparatet är ju nefrotoxiskt, så det är absolut intressant i vilken mån vi blir låggradigt, passivt exponerade. Författarna av dagens studie uppmätte halter av methoxyflurane i en ambulans med och utan ventilation/utsug aktiverat, då en simulerad patient inhalerade 3 ml (standarddos) av preparatet i form av en inandning var 20:e sekund under en 15-minutersperiod. Några av studiens fynd:

    • Medelkoncentration vid en 15-minutersadministration var 0.034 ppm i förarutrymmet och 1.339 ppm i vårdarutrymmet, om ventilationen var aktiverad. Utan ventilation var medelkoncentrationen istället 0.686 ppm respektive 2.280 ppm.
    • Även om man skulle administrerar 22 doser av methoxyflurane 3 ml under 12 timmar – med ventilationen avstängd – kommer exponeringen vara gott och väl under arbetsmiljömässiga gränsvärden (i Kanada, märk väl, jag vet inte hur reglerna är i Sverige).

    Behöver vi något mer..? Nja… Man ska komma ihåg att studien är liten. Totalt 12 deltagare fick genomföra detta och det samlades in totalt 24 luftprover. Siffrorna är ju däremot ganska tydliga. Exponeringen torde vara tämligen låg, och är man orolig så ser man till att slå på ambulansens utsug. Glöm inte att methoxyflurane är en tänkbar väg att snabbare uppnå smärtlindring för patienterna. Klicka på taggen methoxyflurane under rubriken på detta inlägg, så hittar du bl.a. en norsk RCT jag skrivit om tidigare! 🙂

    Austin, M. A.; Mao, S.; MacLeod, J.; Cantor, Z. Methoxyflurane exposure in ambulances: a controlled laboratory study on paramedic safety. Regulatory Toxicology and Pharmacology 2026;165:106012. doi:10.1016/j.yrtph.2025.106012
  • Continuing Violence From the Out-of-Hospital Setting to the Emergency Department and Hospital: A Cohort Study on Longitudinal Violence in Health Care

    Vi fortsätter på hot- och våldstema från igår, men lämnar PDV. Tyvärr är ju hot- och våld mot oss i ambulanssjukvården högaktuellt, inte minst sedan i höstas då vi miste Helena – en förebild och väldigt varm person. Självklart väcks mycket känslor, jag har själv jobbat med Helena och höstens upplevelser är bortom ord. Men… Lika mycket som vår arbetsmiljö behöver förbättras, lika mycket behöver vi hålla huvudet kallt när vi gör det och förhålla oss till fakta. Lite sådan fakta kommer just från dagens studie…

    Författarna har i en longitudinell observationsstudie granskat journalhandlingar och tittat på förekomsten av våldsamt beteende och i vilken grad detta följer vårdkedjan, alltså i om våld i en del av kedjan fortsätter i kommande steg. Studien är gjord i USA och generaliserbarheten är såklart oklar, men ändå tycker jag många delar är intressanta:

    • I 2.791 hittade författarna våld i någon av vårdkedjans länkar. I 28 procent av fallen fortsatte våldet till nästa instans, och i 13% respektive 8% till en tredje och fjärde instans.
    • Den prehospitala vården var mest utsatta för våldsamma incidenter, 18 st per 10 timmars patientmöte.
    • Risken att utsättas för hot och våld var högre med kvinnliga patienter, och även högre när personer under 18 år var patient.
    • Ett intressant bifynd för mig, som inte alls har med författarnas resultat att göra, är att de i sin metod redogör för hur verksamheten tidigare haft ett flaggningssystem där patienter flaggades i max 12 månader, men att detta sedan några år bytts ut mot ”Behavioural safety plans”, där våldsamt eller hotfullt beteende hos patienter dokumenterades. När vi diskuterar flaggning etc. nu kan inte värdet av omvärldsbevakning överskattas.

    Det finns mycket intressant att hämta ur denna studie, som naturligtvis måste tolkas utifrån vår svensk kontext. För mig blir dock några slutsatser att våldet kanske inte alltid förekommer där man mest anar det (tänker då på kvinnor och delvis även barn/ungdomar) samt att det blir oerhört tydligt att ett varningssystem endast för ambulanssjukvården är otillräckligt. Det faktum att drygt en fjärdedel av våldet fortsätter till kommande steg i vårdkedjan gör att detta är ett uppenbart problem för vården som helhet, inte bara ambulanssjukvården. Vi behöver äga hela kedjan från vårdens sida, inte förlita oss på andra myndigheter eller företag, och skapa robusta system för att betrakta hot- och våld utifrån både patientsäkerhets- och arbetsmiljöperspektiv. Hot- och våld är inte en anledning att inte ge vård, det är snarare en utmaning som rör hur vi ska kunna erbjuda rätt vård till den aktuella individen, på ett sätt som är säkert för oss själva.

    McGuire, S. S.; Wanberg, E. J.; Bellolio, F.; Gazley, B.; Mullan, A. F.; Clements, C. M. Continuing Violence From the Out-of-Hospital Setting to the Emergency Department and Hospital: A Cohort Study on Longitudinal Violence in Health Care. Annals of Emergency Medicine 2026;87(2):200-212. doi:10.1016/j.annemergmed.2025.05.009
  • Temperature Monitoring in Prehospital Emergency Medical Vehicles – An Observational Study

    Här kommer en lite småintressant studie där författarna helt sonika mätt temperaturen i ett antal Volvo-bilar (rapid response vehicles) och en ambulanshelikopter under ett års tid. Ganska nördigt kan tyckas, men många läkemedel har ju begränsningar i vilka temperaturer de får förvaras i. Detta kan vara ett reellt problem. Där jag själv arbetar har vi varma sommardagar haft temperaturer över 30 grader i garagen där bilarna står under längre tid, och faktiskt gjort diverse tillfälliga åtgärder för att begränsa problemen, då en del läkemedel vad jag minns hade 25 grader som övre temperaturgräns för förvaring. Fynden i studien visar iallafall att temperaturerna varierade mellan -9 till +46,8 grader – ett rejält intervall med andra ord. Detta är något som jag tänker att man måste förhålla sig till när man planerar både garage, fordon och kanske förvaringslösningar (temperaturlarm?). Sen är det såklart högst relevant att veta om/hur olika läkemedel faktiskt påverkas. Studien på läkemedel i kalla miljöer av Sohm et al (2025) som jag la ut den 18 januari antydde ju att påverkan inte var så stor, men det var ju effekter av kyla och dessutom under relativt begränsat tidsintervall… Undra hur det är med värme, och under en längre tid..?

    Maait, Y.; Phillipson, L. Temperature Monitoring in Prehospital Emergency Medical Vehicles – An Observational Study. Prehospital and Disaster Medicine 2025;40(6):299-306. doi:10.1017/s1049023x25101581
  • Ambulance traffic accidents and their impact on prehospital personnel: a mixed-methods study

    Mer om trafikolyckor, men denna gången ur arbetsmiljöperspektiv för oss som arbetar prehospitalt. I denna danska mixed methods-studie fann författarna att måttliga/allvarliga olyckor med ambulanser var ovanliga. De innebar dock påtagliga psykologiska konsekvenser för personalen när de faktiskt inträffade. Jag är inte säker på att alla resultat är överförbara till svensk ambulansverksamhet (även om de mycket väl kan vara det), men studien är ändå intressant. Bland annat för författarna en intressant diskussion kring huruvida rädslan för olyckor orsakade av hög hastighet är oproportionell mot den faktiska risken, medan andra risker istället kanske är underskattade? Även kring arbetsplatskultur och organisatoriskt stöd till personal som drabbas av trafikolyckor har författarna intressanta reflektioner.

    För egen del har jag ingen aning vad som är sant eller falskt i dessa frågor, varken i Danmark eller i Sverige. Jag tänker istället att det finns stora kunskapsluckor och att det vore en stor förbättring om vi både i organiserandet av verksamheten samt i körutbildningar kunde förhålla oss mer till forskningsdata. Jag vet att Jörgen Lundälv bedriver en del forskning kring trafiksäkerhet i svensk ambulanssjukvård (läs exempelvis här!), men mycket mer skulle behövas. Kanske finns någon driven körinstruktör som kan inspireras att forska på området?

    Winther, M.; Sørensen, O. B.; Brøchner, A. C.; Wittrock, D.; Hansen, P. M.; Knudsen, J. S.; Nielsen, L. S.; Wolthers, S. A.; Nielsen, L. B.; Christensen, H. C.; Huniche, L.; Mikkelsen, S.; Laerkner, E. Ambulance traffic accidents and their impact on prehospital personnel: a mixed-methods study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;34(1). doi:10.1186/s13049-025-01525-w