PREHOSPITALT

Design: Observationsstudier

  • RegisterstudieRegisterstudie
    Teknik & utrustning • #Intravenös access #Kliniska färdigheter #Lyckandegrad #Perifer venkateter (PVK) #Säkerhet & biverkningar #Vätskebehandling

    Factors associated with successful intravenous access in the prehospital setting

    PVK-sättning är ju ett vanligt fenomen i ambulanssjukvården, och även ämnet för dagens studie som är så ny av DOI-numret inte ens fungerar ännu 🙂 Jag har dock försökt lägga in länk till fulltexten manuellt, så hoppas allt ska funka. Författarna har retrospektivt tittat på ett stort antal (ca 3 miljoner) journaler och association mellan ett antal faktorer och lyckandegrad vid stickförsök. De har också tittat på insticksställe, nyttjandegrad av PVK:n m.m. Resultaten:

    • I tre fjärdedelar (76.5%) av fallen lyckades PVK-sättning på första försöket. 84.3% av patienterna i studien (OBS! Endast de med stickförsök inkluderades) hade minst ett lyckat stickförsök.
    • Armvecket var vanligaste insticksstället och rosa nål (20G) var vanligast. Större nålar var förknippade med högre lyckandegrad, gissningsvis kopplat till att patienter där man valde dessa hade tydligare/stickvänligare kärl, medan mindre nålar var förknippat med mer misslyckanden.
    • Kvinnor hade lägre lyckadegrad, likaså fanns en skillnad där non-hispanic mörka hade lägre lyckandegrad – gissningsvis baserat på pigmenteringen i huden som försvårande faktor. Insticksställe och huruvida stickförsöket gjordes på plats eller under transport var även det associerat.
    • Bland patienterna som fick en PVK så användes den i 44.6% av fallen, antingen till iv vätska, blodprodukter eller annan medicinering.

    Jag tänker att vi inte bjuds på några stora nyheter, utan mycket i denna studie bekräftar nog saker som vi redan kanske misstänkt. Att mindre än hälften av PVK:erna används är ju ett observandum. Ibland behövs ju PVK verkligen i beredskap om något skulle hända, men jag kan ha en känsla att detta är ett överanvänt argument, i förhållande till det faktiska behovet. Här vore det oerhört intressant att framöver studera om vinsterna med att sätta PVK ”just in case” överväger förlusterna med ökad infektionsrisk osv. I sammanhanget måste jag dock också lägga till lite metodkritik och ett stort observandum. Författarna definierar användning av PVK:n som att man givit någon IV medicinering, blodprodukter eller > 250 ml kristalloid vätska. Om det sistnämnda, > 250 ml, verkligen är korrekt och inte betyder ≥ 250 ml så är det i mitt tycke en stor svaghet. För mig är en normal bolusdos vätska 250 ml, sedan re-evaluerar man, och om man läser studien strikt så skulle alltså en sådan bolusdos fortfarande innebära att PVK:n ej ansågs ha nyttjats. Kan det verkligen vara så knasigt???

    Smida, T.; Handyside, R.; Crowe, R.; McDonald, A.; Scheidler, J.; Bardes, J. Factors associated with successful intravenous access in the prehospital setting. Prehospital Emergency Care 2026:1-12. doi:10.1080/10903127.2026.2636956
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • RegisterstudieRegisterstudie
    Toxikologi / intox Trauma • #Alkohol #Intoxikation #Missbruk #Överlevnad #Thorakostomi #Tranexamsyra (TXA) #Trauma #Vätskebehandling

    The influence of alcohol on prehospital diagnostics and therapy of injured patients

    Idag tar vi en sväng till Tyskland och dyker ner i deras fina traumaregister DGU. Författarna till dagens studie har undersökt vilken prehospital bedömning och behandling patienter med ≥1 promille alkohol i blodet fått i jämförelse med icke alkoholpåverkade patienter. Det är lätt att skriva under på svårigheterna i att bedöma kraftigt alkoholpåverkade patienter, så därför tänker jag att resultaten är extra spännande:

    • Alkoholpåverkade patienter både under- och överdiagnosticerades mer vad gäller huvudskador.
    • Patienter med alkohol i kroppen fick också mindre behandling i form av mindre vätsketerapi, tranexamsyra och katekolaminer. De fick också i lägre grad thoraxdrän och stabilisering av bäckenet.
    • Ett lite förvånande fynd är dock att mortaliteten i den alkoholpåverkade gruppen, trots ovan, var signifikant lägre. Att vårdas på level 1 trauma center gjorde ingen signifikant skillnad på mortaliteten, däremot var förekomsten av alkohol i blodet signifikant förknippat med bättre outcome.

    Den sista punkten ovan är såklart intressant och kanske förbryllande. En del i detta kan vara att medvetandepåverkan var en faktor i bedömning av skadornas allvarlighetsgrad, och därmed kan alkohol införa en slags bias där allvarlighetsgraden skattas högre än vad den egentligen är, vilket skulle kunna förklara den lägre mortaliteten. Oavsett vilket så tänker jag att detta skulle behöva utforskas mer (det låg inte i studiens syfte) men också den, som det verkar, mindre adekvata behandlingen av intoxikerade patienter. Varför uppstår denna, som det verkar, underbehandling och vad har den för konsekvenser för patienterna?

    Sturm, R.; Hörauf, J.; Lefering, R.; Relja, B.; Marzi, I.; Wagner, N. The influence of alcohol on prehospital diagnostics and therapy of injured patients. Alcohol, Clinical and Experimental Research 2026;50(1). doi:10.1111/acer.70209
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • Annan / oklarFallrapport (case report)
    Hjärtstopp & HLR • #Defibrillering #ECLS #ECMO #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Hypotermi #ROSC

    Survival from cardiac arrest at a core temperature of 14.0 °C on hospital arrival caused by cold exposure hypothermia treated with extracorporeal cardiopulmonary resuscitation: a case report

    Idag blir det en case-report på det för Prehospitalt återkommande temat hypotermi. Artikeln, som är från Japan, berör en kvinna i 70-årsåldern som hittades utomhus i -10 grader i Sapporo. Kvinnan hade asystoli, ljusstela pupiller, och var stel i käken. HLR påbörjades utifrån förmodad hypotermi och vid ankomst till sjukhuset, som hade ECMO-kapacitet, var rektaltempen 14 grader. Vad kärntempen var är således oklart, men den bör ha varit mycket låg och eventuellt rentav lägre än tidigare kända fall hos vuxna. Kvinnan kanylerades på ECMO efter en del problem och relativt snart övergick hjärtrytmen till VF som till sist defibrillerades framgångsrikt till ROSC vid kärntemperatur 25.6 grader. ECMO avbröts efter 22 timmar, kvinnan vaknade efter fyra dygn och skrevs ut efter två månader med en CPC-score på ett, d.v.s. neurologiskt intakt.

    Att överlevnad är möjlig vid mycket låga temperaturer är känt sedan tidigare och inte en engångshändelse. Det finns flera kända fall inte minst från Sverige som påvisar detta. Vi har Stella-fallet från västkusten, vi har ungdomarna i Ånnsjön utanför Åre och inte minst fallet med Anna Bågenholm som fastnade i fjällbäcken utanför Tromsö. Vad den aktuella case-reporten tillför och totalt avgörande för att jag väljer att skriva om den här, det är att det rör en patient som är 70 år gammal. Tidigare fall av överlevnad vid hjärtstopp med grav hypotermi handlar om barn, ungdomar eller unga vuxna. Här ser vi att det faktiskt finns potential – om inte annat hos utvalda patienter – även längre upp i åldrarna. Så budskapet är nu tydligare än någonsin, alla hypoterma patienter ska erhålla återupplivningsförsök, om inte mycket starka faktorer som talar emot finns.

    Kano, H.; Nagama, M.; Bando, K.; Endo, A.; Takiguchi, T.; Igarashi, Y.; Yokobori, S. Survival from cardiac arrest at a core temperature of 14.0 °C on hospital arrival caused by cold exposure hypothermia treated with extracorporeal cardiopulmonary resuscitation: a case report. Resuscitation Plus 2026;28:101265. doi:10.1016/j.resplu.2026.101265
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • RegisterstudieRegisterstudie
    Hjärtstopp & HLR Trauma • #ECLS #ECMO #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Hypotermi #Intoxikation #Överlevnad #Trauma

    Factors related to 30-day survival rate following accidental hypothermia – a retrospective single-center study from Northern Finland

    Det är märkligt hur vissa ämnen återkommer här trots att jag bara hållt på en månad. Vill tro att det inte beror bara på min selektion, utan det dyker helt enkelt upp många artiklar på vissa områden. I dagens är det hypotermi som återkommer, och studien är en retrospektiv granskning från Finland. Några intressanta iakttagelser:

    • Alkohol och ålder > 65 år var de dominerande faktorer som förelåg samtidigt med hypotermin (49% vs 42%).
    • Alkohol var dock, ironiskt nog, förknippat med lägre mortalitet. Det handlar kanske inte främst om alkoholen som sådan tänker jag, utan gissningsvis dels om det händelseförlopp som föregår och leder fram till hypotermin och delvis kanske också förekomsten av hög ålder och andra i sammanhanget negativa faktorer.
    • I övrigt var exponering utomhus och nedsänkning i vatten utan asfyxi gynnsamt, att jämföra med exempelvis nedsänkning med asfyxi samt trauma som var negativa prognostiska faktorer.
    • Överlevnaden hos de ca 20% av patienterna som hade hjärtstopp var hög (47%). Vanligaste initialrytmen var asystoli (53%) och av dessa överlevde 20%, vilket naturligtvis är en fantastisk siffra jämfört med asystoli vid icke hypotermi. Mest gynnsamt var dock PEA, som var förknippat med 63% överlevnad, strax före VF som hade 60%.

    Det är ingen nyhet, men en takeaway får ändå bli de närmast fantastiska förutsättningarna som finns vid hypotermirelaterat hjärtstopp. Inte minst att asystoli var förknippat med så hög överlevnad. Hela artikeln är intressant, såklart – in och läs!

    Pirnes, J.; Nyländen, J.; Karjalainen, T.; Sälkiö, S.; Ohtonen, P.; Hoikka, M.; Ala-Kokko, T. Factors related to 30-day survival rate following accidental hypothermia – a retrospective single-center study from Northern Finland. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01491-3
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • RegisterstudieRegisterstudie
    Hjärtstopp & HLR • #ECLS #ECMO #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Hypotermi #ROSC

    Defibrillation in patients with accidental hypothermia and core temperatures ≤30°C – a retrospective observational study

    För er som läser Prehospitalt återkommande ska jag nu ytterligare bygga på intrycket att jag är besatt av hypotermi. Så är inte fallet, men det bara poppar in intressanta artiklar på temat, så jag bjuder på det 😉 I dagens artikel har författarna undersökt defibrillering hos patienter med kroppstemperatur <30 grader utifrån retrospektiva data i det Internationella Hypotermiregistret. Svenska och europeiska guidelines rekommenderar i dagsläget tre defibrilleringsförsök med högsta möjliga energinivå och därefter fortsatt A-HLR utan defibrillering (dock är läkemedel också exkluderade) för uppvärmning, exempelvis i hjärt-lungmaskin/ECMO.

    I studien inkluderades totalt 37 patienter, varav 20 defibrillerades före uppvärmning och 17 under uppvärmning. Några intressanta resultat:

    • Hos 59% av patienterna lyckades defibrillering. Vanligast var att två defibrilleringar krävdes.
    • Högre kärntemperatur (median) var förknippat med fler framgångsrika defibrilleringar. Inte vid något tillfälle lyckades defibrillering vid kärntemperatur <24.8 grader.
    • Administration av adrenalin var associerat med mindre framgång.
    • Vid den kärntemperatur som var median i studien, 26.8 grader, var chansen till lyckad defibrillering avsevärt högre om patienten erhöll extracorporeal uppvärmning (ECLS), 78% vs 48%. En viktig faktor torde vara att dessa patienter får effektiv oxygenering oberoende av hjärtats funktion. Men sannolikt spelar även helhetsbilden in, där patienter med bedömt större chans till ROSC och överlevnad torde ha större sannolikhet att bli kandidat för ECMO.

    Studien omfattar få fall, och resultaten bör såklart tolkas oerhört försiktigt. Området är dock inte så lätt att göra stora studier på, och om man ska se några kliniska implikationer kan det kanske vara en indikation om att defibrilleringsförsök under 25 grader ter sig relativt meningslöst, men att defibrillering mellan 25-30 grader däremot absolut är meningsfullt att försöka med och särskilt om patienten har extracorporeal syresättning.

    Cools, E.; Blasco, R.; Paal, P.; Courvoisier, D. S.; Zafren, K.; Brugger, H.; Rauch, S.; Walpoth, B. Defibrillation in patients with accidental hypothermia and core temperatures ≤30°C – a retrospective observational study. Resuscitation 2026:110971. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.110971
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • RegisterstudieRegisterstudie
    Trauma • #Intravenös access #Kliniska färdigheter #Perifer venkateter (PVK) #Trauma

    Association Between Profound Shock Signs and Peripheral Intravenous Access Success Rates in Trauma Patients in the Prehospital Scenario: A Retrospective Study

    Dagens studie är en registerstudie från Israels försvarsmakt IDF där författarna analyserat antalet försök som krävs för att etablera intravenös infart i förhållande till om patienten uppvisar chocktecken eller inte. Det visade sig, inte helt förvånande, att lyckandegraden på första försöket var sämre vid chock (68% vs 81%) och att fler stickförsök krävdes.

    Kanske inte jätteförvånande resultat för den med klinisk erfarenhet. Liknande resultat finns också från intrahospitala studier. Resultatet tyder även på att svårigheterna var större hos kvinnor, men att studera detta var inte studiens syfte och författarna påpekar att det behövs mer forskning (ca 85% av deltagarna i studien var män!). För egen del hade jag gärna sett diskussion även kring medianåldern bland deltagarna, som var endast 25 år. Inte direkt genomsnittsåldern för mina patienter med chock 🙂 Yngre personers kärl är ju ofta spänstigare, och lättare att sticka i framförallt vid sämre kärlfyllnad. Vore skillnaderna mellan grupperna större om medianåldern var 75 år? Det vet vi inte, men det hade kunnat bidra till ytterligare förståelse. Sen kanske nån argumenterar att denna fråga är rent akademisk, men jag tänker att oavsett våra kliniska insikter så är fakta viktigt exempelvis för att anpassa guidelines kring antal stickförsök innan andra infarter väljs osv.

    Barsky, D.; Radomislensky, I.; Talmy, T.; Gendler, S.; Almog, O.; Avital, G. Association Between Profound Shock Signs and Peripheral Intravenous Access Success Rates in Trauma Patients in the Prehospital Scenario: A Retrospective Study. Anesthesia & Analgesia 2023;136(5):934-940. doi:10.1213/ane.0000000000006342
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • RegisterstudieRegisterstudie
    Hjärtstopp & HLR • #Äldre #Ej HLR-beslut #Etik #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp

    Do not attempt resuscitation orders at out-of-hospital cardiac arrest in Denmark

    Här kommer en hjärtstoppsstudie, trots att det är mitt i veckan 🙂 I denna registerstudie belyses återupplivning trots förekomst av Ej HLR-beslut (Do Not Attempt Resuscitation, DNAR) vid hjärtstopp utanför sjukhus i Danmark mellan 2016-2023. Det visar sig att andelen återupplivningar trots sådant beslut har ökat från 1-3%. Eventuellt är en ny lag från 2023 där danskarna själva kan välja att fatta ett informerat beslut att avstå återupplivning bidragande faktor, om inte annat indirekt eftersom jag misstänker att frågan varit aktuell i debatten åren före lagen klubbades!? Det är dock spekulation.

    Författarna diskuterar huruvida fall som återupplivats trots DNAR-beslut alls ska inkluderas i registret, eftersom överlevnad i dessa fall normalt är oönskad och riskerar introducera felkällor i statistiken. Överlevnaden i gruppen med DNAR-beslut är nämligen signifikant lägre. Jag lämnar detta osagt, men konstaterar att danskarna tycks ligga en bit före oss vad gäller 1) diskussion i befolkningen vad vad gäller DNAR-beslut och viljan att bli återupplivad och 2) tillgång till gemensam prehospital patientjournal. Studien informerar nämligen om att dessa DNAR-beslut är dokumenterade och synliga för den prehospitala vården direkt i patientens journal, vilket gör att beslutet kan vara känt innan ankomst. Någon utbredd sådan möjlighet har vi som bekant inte i Sverige. Här finns ett fortsatt jobb att göra på gemensam patientjournal, men inte minst på etikfrågor vid hjärtstopp och insatser så att vi försöker återuppliva rätt patienter. Detta fungerar ju knappt ens tillfredsställande på många vård- och omsorgsboenden i Sverige.

    Fasmer Blomberg, S. N.; Jensen, T. W.; Svare, M.; Andersen, M. P.; Holgersen, M.; Poulsen, T. S.; Mikkelsen, S.; Christensen, H. C. Do not attempt resuscitation orders at out-of-hospital cardiac arrest in Denmark. Resuscitation 2026:110959. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.110959
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieKohort – retrospektiv
    Hjärtstopp & HLR Trauma • #Adrenalin #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Läkemedel generellt #Överlevnad #Traumatiskt hjärtstopp (TCA)

    Epinephrine in Prehospital Traumatic Cardiac Arrest—Life Saving or False Hope?

    Tillbaka på temat hjärtstopp och denna gång traumatiskt dito. Man hör ofta resonemang om adrenalinets vara eller icke vara vid TCA, där tyngdpunkten utifrån min tolkning hittills legat på ”inte vara”. Detta fortsätter gälla i ERC:s guidelines kring Special Circumstances från 2025, dock utifrån att läkemedlets roll i sammanhanget är oklar.

    Denna studie kommer inte ge oss några definitiva svar den heller, det är inte fråga om någon stor RCT utan en retrospektiv registerstudie. Dock omfattar den iallafall 1631 patienter från flera olika traumacenter (level 1 och 2), vilket är ett hyfsat patientunderlag åtminstone. 52% av patienterna fick adrenalin prehospitalt. Huvudresultatet är att adrenalin inte var förknippat med bättre överlevnad. Framförallt i fall med trubbigt våld sågs att patienter som inte fick adrenalin hade betydligt bättre överlevnad än de patienter som fick det (16% vs 3%, p<0.001). Resultatet stod sig efter justering för confunders och även i gruppen som helhet sågs att överlevnaden var lägre då adrenalin användes. Bland fall med penetrerande våld sågs ingen signifikant skillnad.

    Således, ingen ny tung bevisning, men ytterligare data att lägga på högen som talar emot adrenalin vid hjärtstopp orsakat av trauma.

    PS. Ett intressant sidofynd från författarnas diskussion som jag inte kände till, var att USA saknar nationella rekommendationer för traumatiskt hjärtstopp. Av de 35 behandlingsriktlinjer för ambulanssjukvården som författarna tog del av var det också bara 16 som hade en särskild riktlinje för TCA. Utvecklingspotential!?! DS.

    Witt, C. E.; Shatz, D. V.; Robinson, B. R. H.; Campion, E. M.; Shapiro, M. L.; Bui, E. H.; Meizoso, J. P.; Dorlac, W. C. Epinephrine in Prehospital Traumatic Cardiac Arrest—Life Saving or False Hope?. Prehospital Emergency Care 2025;30(1):153-161. doi:10.1080/10903127.2025.2461283
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieKohort – retrospektiv
    Teknik & utrustning Trauma • #Polis #Tourniquet #Trauma

    Prehospital tourniquet placement in extremity trauma

    Dagens läsning berör tourniquet, denna lilla utrustningsdetalj som fått ett ökande intresse det senaste dryga decenniet efter erfarenheter från bland annat Afghanistan. Författarna har samlat in data prospektivt och analyserat retrospektivt med ett förhållandevis litet urval (211 patienter) från ett level 1 trauma center i Oklahoma. De hade hypotesen att guidelines från utbildningskonceptet Stop the Bleed, ambulanssjukvården och polisen ej följs i dagligt bruk och att tourniqueter således används på felaktigt sätt. I studien sattes tourniquet i 57,8% av fallen av ambulanssjukvården, 31,8% av polisen och 15,3% av lekmän eller ”annan medicinsk personal”. Några saker som kanske kan stimulera till reflektion om våra egna förhållanden:

    • I endast 35,6% av fallen fanns enligt författarna en korrekt indikation för tourniquet.
    • Vid ankomst till akutmottagningen hade 35,8% av patienterna palpabla pulsar i extremiteten som var avsnörad.
    • Mindre än hälften av patienterna hade en arteriell blödning då tourniqueten släpptes på akutmottagningen. 17,5% av patienterna hade då blodtryck under 90mmHg och 30,3% hade Shock Index>1. 37,4% fick blodtransfusion.
    • Patienter som fick tourniquet satt av polisen hade i lägre grad chock eller erhöll blodtransfusion på akutmottagningen.
    • 36,8% av patienterna hade fått packning av såret innan tourniquet sattes.
    • I 92,4% av fallen fanns tiden för applicering dokumenterad. Mediantid med tourniquet var 61,6 minuter +/-47,4.

    En tanke från min sida är att utvecklingen av tourniquet-användning och utbildningar såsom Stop the Bleed i det civila har gått ganska fort, baserat på militära erfarenheter. Det är inte fel per se och patientens blodvolym är i högsta grad något att vara rädd om. Här kan ev. finnas en stark anledning till övertriage vad gäller tourniquet-applikation som inte diskuteras nämnvärt i studien, kanske baserat på att författarna redan från början haft hypotesen att tourniquet överanvänds. Dock finns naturligtvis all anledning att studera vad tourniquet–användningen innebär för patienterna och vilka positiva samt negativa effekter som finns. Aktuell studie kan nog främst vara en tankeväckare i frågan…

    Gushing, J.; Blair, S. G.; Albrecht, R. M.; Sawar, Z.; Stewart, K.; Knoles, C.; Little, C.; Quang, C. Y. Prehospital tourniquet placement in extremity trauma. The American Journal of Surgery 2023;226(6):901-907. doi:10.1016/j.amjsurg.2023.08.007
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieSekundäranalys av RCT-kohort
    Smärta Smärtbehandling & läkemedel • #Ketamin / esketamin #Långvarig smärta #Morfin #NRS #Opioider #Smärtskattning #VAS

    Impact of ineffective prehospital analgesia on chronic pain outcomes. A secondary analysis of outcomes from the PACKMaN randomised controlled trial

    Idag har jag läst en sekundäranalys från PACKMaN, en RCT utförd i Storbritannien där ketamin och morfin vid traumatisk smärta jämfördes. Sekundäranalysen tittar däremot på om högre smärtintensitet i slutet av den prehospitala vården är associerat med mer kronisk smärta. Författarna fann också att NRS ≥ 4 vid ankomst till sjukhus var förknippat med en högre förekomst av kronisk smärta efter både 3 och 6 månader. Det är ett intressant resultat och författarna drar i sin diskussion slutsatsen att den prehospitala hanteringen av akut smärta är associerad med senare förekomst av kronisk smärta. Det måste dock betonas att studien har stora begränsningar, och den största torde vara att författarna egentligen inte kunnat analysera om det faktiskt finns ett kausalt samband mellan prehospital smärtbehandling och kronisk smärta… Detta eftersom de pga missing data inte har haft möjlighet att analysera kopplingen till Injury Severity Score. Så kanske, kan jag tycka, drar de sina slutsatser lite väl långt när de får det att låta som att själva smärthanteringen är associerad..? Det torde istället kunna vara så att svårare skador förknippade med mer akut smärta helt enkelt också är förknippade med mer kronisk smärta. Studien är klart läsvärd, men jag antar att vi ett tag till ändå får nöja oss med de studier från andra områden som indikerar att effektiv behandling av den akuta smärtan är associerad med mindre kronisk smärta. Det börjar bli som ett återkommande mantra här, men… Mer studier på detta vore väldigt bra!

    Smyth, M. A.; Noordali, H.; Starr, K.; Yeung, J.; Lall, R.; Michelet, F.; Fuller, G.; Petrou, S.; Walker, A.; Green, Z.; McLaren, R.; Miller, E.; Perkins, G. D. Impact of ineffective prehospital analgesia on chronic pain outcomes. A secondary analysis of outcomes from the PACKMaN randomised controlled trial. Preprint 2025. doi:10.1101/2025.08.01.25332769
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>