PREHOSPITALT

Design: Observationsstudier

  • Annan / oklarSekundäranalys av RCT-kohort
    Smärtbehandling & läkemedel Trauma • #Hjärnskador #Mortalitet #Skallskador #Tranexamsyra (TXA) #Trauma

    Prehospital tranexamic acid bolus improves outcomes in traumatic brain injury: A Bayesian reanalysis of the prehospital TXA for TBI trial

    Tranexamsyra seglar upp som ett väldigt populärt ämne här på prehospitalt, men det råkar komma en del intressanta studier på temat. Dagens dito är en sekundäranalys med bayesisk statistik av RCT:n som går under namnet prehospital TXA for TBI. En brasklapp är att den studien misslyckades med att uppnå signifikants för sina primära outcomes, d.v.s. samband mellan TXA-administration och 6-månaders neurologisk outcome vid TBI. Överlag var det sparsamt med relevanta signifikanser. Lite förenklat kan man säga att denna studie tittar på samma outcomes fast med bayesisk statistik, och i det ligger en del intressant… Författarna fann att en dos av 2g tranexamsyra var förknippat med hög sannolikhet för förbättrad neurologisk outcome efter 6 månader, lägre 28 dagars- och 6-månadersmortalitet, jämfört med både placebo och TXA i dosering 1g bolus + 1g infusion under 8h. Behandlingseffekten var dock låg eller måttlig, men författarna diskuterar att detta ändå givet det stora antalet TBI i ett globalt perspektiv kan vara viktigt i ett övergripande perspektiv samt givet läkemedlets låga riskprofil.

    Intressant resultat, och det jag tar med mig är väl framförallt att studien talar för att om TXA nu ska ges vid TBI – då talar resultaten klart till fördel för 2g som bolusdos. Men, på det stora hela så får man ju vara oerhört försiktig – det blir ju en retrospektiv studie som inte alls har styrkan som en RCT, och om man vrider och vänder på ett resultat tillräckligt mycket så brukar man ju kunna hitta någon positiv infallsvinkel… 🙂 Hypotesgenererande, kanske..!?

    Lammers, D.; Henry, R.; Williams, J.; Eckert, M.; Jansen, J. O.; Schreiber, M.; Holcomb, J. B.; Rowell, S. Prehospital tranexamic acid bolus improves outcomes in traumatic brain injury: A Bayesian reanalysis of the prehospital TXA for TBI trial. Journal of Trauma and Acute Care Surgery 2026;100(6):879-885. doi:10.1097/ta.0000000000004920
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • Randomiserad studie (RCT)Sekundäranalys av RCT-kohort
    Smärtbehandling & läkemedel Trauma • #HEMS #Hjärnskador #Hypovolemi #Mortalitet #Skallskador #Tidsintervall / prehospital tid #Tranexamsyra (TXA) #Trauma

    Long-Term Outcomes of Trauma Patients After Treatment With Prehospital Tranexamic Acid: A Subgroup Analysis From the PATCH-Trauma Trial

    Jag har i flera tidigare inlägg skrivit om tranexamsyra och även den huvudstudie som kallas för PATCH-Trauma (närmare bestämt den 2 jan). Här kommer en ny subgruppsanalys från studien där 516 patienter inkluderades i en analys av outcomes 24 månader efter inklusion för patienter som fått TXA jämfört med placebo. Fördelaktig neurologisk outcome definierades som 5-8 på the Extended Glasgow Outcome Scale (GOS-E), och utöver detta analyserades även mortalitet. I TXA-gruppen fanns 167 (64%) patienter med fördelaktig neurologisk outcome och 61 (23.4%) avlidna, medan det i placebo-gruppen fanns 149 patienter (58%) med fördelaktig neurologisk outcome och 71 (28%) avlidna. P-värde för jämförelsen av neurologisk outcome var 0.2 och för jämförelsen av avlidna 0.24, d.v.s. icke signifikant i båda fallen. Konklusionen blir alltså att ingen skillnad sågs efter 24 månader. Kanske beror detta helt enkelt på att behandlingen faktiskt inte har någon effekt, dock bör också nämnas att subgruppen bestod av en mindre del av det totala antalet deltagare i studien, och båda siffrorna visar ju tendenser i riktningen att det finns en fördel med TXA, så det skulle ju möjligen kunna handla om otillräcklig power i den statistiska analysen. Författarna nämner också i sin diskussion att subgruppen består i patienter som transporterades med helikopter, med långa prehospitala tider, svårare skador och högre andel med skallskador, så eventuellt kan dessa karaktäristika påverka resultatens generaliserbarhet.

    Mitra, B.; MacKenzie, S.; Bourke, E. M.; Aldous, R.; Grant, A.; Bernard, S.; Gantner, D.; Read, D. J.; Reade, M. C.; Trapani, T.; Myles, P. S.; Cameron, P. A.; Gruen, R. L. Long-Term Outcomes of Trauma Patients After Treatment With Prehospital Tranexamic Acid: A Subgroup Analysis From the PATCH-Trauma Trial. JACEP Open 2026;7(4):100417. doi:10.1016/j.acepjo.2026.100417
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieKohort – retrospektiv
    Bedömning & triage Pediatrik Trauma • #Akutmottagning #Barn #Kinematik #Kliniskt beslutsfattande #Mortalitet #Pediatrik #Prioritering #Skademekanism #Trauma #Triage

    Trauma team activation for pediatric patients in Denmark: a multicenter study of criteria, organization, and injury severity

    Dagens artikel är dansk och är en retrospektiv studie som undersöker traumateamsaktivering för pediatriskt trauma vid Danmarks fyra level 1 trauma centers under 10 års tid. Primär outcome var graden av övertriage, vilket författarna definierade som en ISS < 15. De fann också att andelen övertriage var mycket hög, men också variabel, mellan 81-95% beroende på vilket center – 14% av patienterna hade ISS >= 15. Här finns också en intressant iakttagelse, att de fyra centren hade olika kriterier för traumalarmsaktivering, där vissa använde poängsystem där avvikelser/skador alltså summerades i en poäng för aktivering, medan andra center hade system där ett ensamt kriterie kunde generera traumalarmsaktivering. Vid vissa center var skademekanism en faktor, medan det inte var det vid andra. Mortaliteten i studien var låg (2.2%) och ökade inte helt oväntat med ISS där ISS >= 25 hade 20% mortalitet.

    Det finns en del intressanta resultat i studien, och en tanke blir att Danmark kanske skulle tjäna på att göra ett arbete likt de svenska nationella traumalarmskriterierna. Sen är det inte mitt hemområde direkt, men jag känner mig inte helt säker på att de max 25-50% övertriage som American College of Surgeons Committe on Trauma rekommenderar är lika applicerbart på traumatiskt skadade barn som på vuxna..? Barn har ju en tendens att kompensera längre, kan vara svårare att undersöka adekvat samt få adekvata svar från (beroende på åldersgrupp – det kan ju även vara tvärtom) och har en tendens att orsaka mer osäkerhet hos både prehospital och intrahospital personal. De utgör dessutom en relativt liten andel av den totala helheten traumapatienter, och jag kan se ett antal skäl att man kanske ska ha en lite högre toleransnivå än på vuxna. Men, framförallt så är det svårt att värdera hur adekvat triagen är som helhet när inte mängden undertriage kan värderas. Inget av detta är dock någon kritik mot studien, som ter sig välgjord, utan mer resonemang kring helheten… 🙂 Läsvärt, tycker jag, särskilt om man är intresserad av pediatrik och/eller trauma.

    Nordestgaard, C. H.; Gude, M. F.; Leth, S. V.; Raaber, N. Trauma team activation for pediatric patients in Denmark: a multicenter study of criteria, organization, and injury severity. European Journal of Trauma and Emergency Surgery 2026;52(1). doi:10.1007/s00068-026-03208-2
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • RegisterstudieRegisterstudie
    Hjärtstopp & HLR Teknik & utrustning • #Defibrillering #Dubbeldefibrillering #ECLS #ECMO #EKG #Elektrodplacering #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #ROSC #Vektorbyte #Ventrikelflimmer

    Prediction of Shock-refractory Ventricular Fibrillation in Patients with Out-of-Hospital Cardiac Arrest: External Validation of an ECG-based Approach

    Lördag och hjärtstoppstema. I dagens studie, utförd i Sydkorea, försöker författarna validera en modell för att förutsäga refraktärt VF utifrån EKG-karaktäristika från Zoll-defibrillatorer. Det visar sig också fungera relativt bra och de lyckas uppnå en AUC på 0.782 för att förutsäga behov av ≥3 defibrilleringar och 0.805 för att förutsäga behov av ≥3 på varandra följande defibrilleringar. Framförallt var EKG-data från minuten efter den första defibrilleringen användbart, men modellen använde också data från före defibrillering.

    Vad skulle då en dylik prediktionsmodell kunna användas till? Jag tänker att detta i framtiden skulle kunna vara intressant för att ex.vis överväga antiarytmikum tidigare än efter tredje defibrilleringen, men även saker såsom vektorbyte eller dubbeldefibrillering kan ju potentiellt användas tidigt i processen – samt ej att förglömma snabb transport till sjukhus för ev. andra åtgärder såsom PCI eller rentav ECPR. Detta blir såklart spekulativt än så länge, då både prediktionsmodellen och tekniker som DSED ännu är otillräckligt beforskade, men att tidigare förstå karaktäristika kring den hjärtstoppspatient vi har framför oss torde kunna ge oss viktiga fördelar för att möjligen kunna pressa upp överlevnaden lite extra.

    Park, J. H.; Coult, J.; Choi, D. H.; Hong, K. J.; Song, K. J.; Rea, T. D.; Sayre, M.; Shin, S. D. Prediction of Shock-refractory Ventricular Fibrillation in Patients with Out-of-Hospital Cardiac Arrest: External Validation of an ECG-based Approach. Resuscitation 2026:111114. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.111114
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • RegisterstudieRegisterstudie
    Hjärtstopp & HLR • #Bystanders #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Överlevnad #Responstid #Tidsintervall / prehospital tid

    Logistic regression and simulation modelling to evaluate survival effects of EMS response time in suspected cardiac arrest

    Hjärtstoppshelgen fortsätter med en slovakisk observationsstudie med högintressanta resultat kring hur ambulansens responstid påverkar överlevnaden fall som av operatören på larmcentralen bedömts som hjärtstopp. Baserat på två års data från hela Slovakien (n=13712 inkluderade fall) har författarna med bl.a. regressionsanalys dragit slutsatser om responstidens betydelse. Huvudresultatet är att varje minut förlängd responstid var förknippad med minskad överlevnad med en OR på 0.951 (95% CI 0.942-0.960), d.v.s. för varje minuts längre responstid minskade överlevnaden med ca 5% (kompenserat för ålder, kön och förekomst av bystander-HLR). Sambandet var än starkare när orsaken var misstänkt kardiell, och bystander-HLR var också en stark faktor förknippat med överlevnad. Författarna har vidare applicerat sin modell på den slovakiska kontexten och även modellerat fram hur den slovakiska ambulansflottan skulle kunna distribueras annorlunda för att öka överlevnaden.

    Det sistnämnda är såklart av begränsat värde för den svenska kontexten och för egen del hade jag nog ärligt talat valt att publicera den delen separat. Sambandet mellan responstid och överlevnad är ju däremot oerhört relevant även för oss. De senaste åren har överlevnaden vid hjärtstopp i Sverige ökat något, men utöver det har vi de senaste 10+ åren i princip befunnit oss på en platå efter många års ökning under 90-00-talet. Orsakerna till detta är inte utredda, men jag uppfattar det ganska allmänt accepterat att ambulanssjukvårdens ökade responstider är en faktor i sammanhanget. Trots SALSA, SAMS, frivilliga livräddare (smslivräddare) etc har vi troligen inte lyckats mitigera denna tidsfaktor fullt ut, så här vore det intressant med mer forskning och inte minst en politisk medvetenhet om vad utvecklingen innebär.

    Med detta sagt måste jag flika in, som reservation, att jag är lite trött på responstid som mer eller mindre enda kvalitetsmått för ambulanssjukvården, så som det ofta låter i olika sammanhang. Vi skulle behöva en omfattande utveckling av kvalitetsmått kring vilken kompetens som möter patienten, vilka åtgärder man får, utfallsmått såsom överlevnad, smärtreduktion, förekomst av komplikationer m.m. Så, uppfatta mig inte som responstid-fixerad, men just i hjärtstoppssammanhanget är det en solklar och viktig faktor!

    Jánošíková, Ľ.; Jankovič, P.; Gonda, D.; Karaš, J.; Holod, J.; Kvet, M. Logistic regression and simulation modelling to evaluate survival effects of EMS response time in suspected cardiac arrest. BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01596-7
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • RegisterstudieRegisterstudie
    Akut kardiologi Smärtbehandling & läkemedel • #Akut koronart syndrom #Bröstsmärta #Defibrillering #Hemodynamik #Nitroglycerin #NSTEMI #STEMI

    A ‘Target Trial Emulation’ of Prehospital Sublingual Nitroglycerin Administration for Suspected Acute Coronary Syndrome

    Dagens studie handlar om prehospital administration av nitroglycerin s.l. till patienter med misstänkt AKS (men ej begränsat till STEMI). Författarna använde registerdata och inkluderade 70.890 patienter, med en fördelning nära 50/50 till nitroglycering eller icke nitroglycerin. Grundkriteriet för inklusion var administration av ASA, och tiden för denna administration användes också som en slags ”nolltid” i studien. De jämförde grupperna mot ett sammansatt utfallsmått bestående av HLR post nitro-administration, elkonvertering, defibrillering, administration av antiarrytmika eller transkutan pacing vid definierade tider efter nolltiden baserat på 50:e, 75:e och 90:e percentilen för uppföljningstid, vilket utföll som efter 17 minuter, 25 minuter och 35 minuter (uppföljningstiden definierades, enkelt uttryck, som avslutningen på ambulanssjukvården vid överlämning till annan enhet eller vårdare, alternativt att studiens huvudutfall inföll). Jaja, detta blev en krånglig beskrivning – förmodligen blir det tydligare vid läsning av studien, vilket jag såklart rekommenderar.

    Det mest intressanta är väl resultatet, som indikerade att nitro-administration inte var associerat med prevalensen av det primära utfallet, d.v.s. nitro tycktes inte påverka förekomsten av arytmier. Detta går i strid med tidigare studier bl.a. på djur, där nitro i en motsvarande population varit signifikant effektivt mot arytmier. Resultatet utforskar ju inte den smärtlindrande effekten av nitro hos patienterna, men antyder alltså att nitro kanske inte är en stark faktor i arytmiförebyggande syfte. Effekten var större, men fortfarande inte signifikant, hos STEMI-patienter och författarna skriver i sin diskussion att de ämnar utforska denna patientgrupp ytterligare. Det låter klokt, och med tanke på den utbredda användningen av nitro prehospitalt vore det väl dessutom hög tid med en större, randomiserad studie? Jag tänker att innevarande studie innehåller en hel del osäkerheter då man dels exkluderar många patienter genom olika kriterier, men man inkluderar även patienter på ett ganska brett spektrum som kan lida av många olika tillstånd. Studien tar inte heller hänsyn till effekter bortom ambulanssjukvårdens tid med patienten, exempelvis skulle ju arytmihämmande effekter kunna vara större om man tog i beaktande början av den intrahospitala akutsjukvården…

    Smida, T.; Crowe, R. P.; Price, B. S.; Scheidler, J.; Bardes, J. A ‘Target Trial Emulation’ of Prehospital Sublingual Nitroglycerin Administration for Suspected Acute Coronary Syndrome. Prehospital Emergency Care 2026:1-7. doi:10.1080/10903127.2026.2645131
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • RegisterstudieRegisterstudie
    Trauma • #Geografi #Glesbygd #Hemodynamik #Hypotension #Hypovolemi #Mortalitet #Tidsintervall / prehospital tid #Transport #Trauma

    Prehospital times and outcomes for hypotensive trauma patients in Sweden

    Idag kör vi en spännande studie av Axel Limbäck, Oscar Lapidus och min egen handledare Denise Bäckström. Författarna fortsätter kika in i det svenska traumaregistret SweTrau, och nu har de analyserat hur den totala prehospitala tiden påverkar 30-dagarsmortaliteten hos vuxna traumapatienter som presenterar med hypotension på skadeplatsen. Efter justering för confounders fann de att varje minuts ökning av den prehospitala tiden hade en aOR på 1.005 för mortalitet (95% CI 1.000-1.009; p=0.046), innebärande att en 10-minuters ökning innebär 5.1% högre odds för mortalitet.

    Detta är såklart spännande siffror, och som arbetande i glesbygd med minst en timme till traumavård väcks ju massor med funderingar och frågor. Att det är ett utsatt läge för traumapatienter att befinna sig långt från sjukhus är ju inget nytt, men det är intressant med reella siffror på vad det kan innebära. Man bör dock observera att den statistiska evidensen är ganska svag, med ett konfidensinterfall precis vid nullvärdet och p-värde som är något man skulle kunna kalla ”gränsfalls-signifikant”. Hypotetiskt skulle en marginell ändring i analysen kunna knuffa hela ekvationen över signifikansgränsen. Det förtar dock inte att studien ter sig välgjord och trenden intressant. Som vanligt blir slutsatsen: Mer studier behövs, dels för att få mer robusta siffror – men jag är även nyfiken på andra analyser. Är det exempelvis skillnad på hur tiden på plats påverkar respektive transporttiden? Osv. Det finns massor att utforska!

    Limbäck, A.; Lapidus, O.; Bäckström, D. Prehospital times and outcomes for hypotensive trauma patients in Sweden. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01597-2
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieSekundäranalys av RCT-kohort
    Hjärtstopp & HLR • #Defibrillering #Dubbeldefibrillering #Elektrodplacering #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #ROSC #Vektorbyte #Ventrikelflimmer

    The impact of defibrillation current and pad position on return of spontaneous circulation during refractory ventricular fibrillation

    Jisses, jag har så mycket spännande artiklar i kö att läsa nu så jag vet knappt var jag ska börja. Idag har jag iallafall återvänt till hjärtstoppstemat, trots avsaknad av helg. Det är dr Sheldon Cheskes, mannen bakom DOSE-VF (den nu välkända dubbeldefibrilleringsstudien), som är tillbaka med ännu en sekundäranalys av nämnda studie. Denna gången är fokus på hur strömstyrka, elektrodernas placering och ROSC hänger ihop vid refraktärt VF, vilket författarna precis som i huvudstudien definierat som kvarstående/återkommande VF efter tre defibrilleringar. Fokus i studien var på de första sex defibrilleringarna, och senare defibrilleringar exkluderades för att undvika confounding – exempelvis det uppenbara faktum att chansen till ROSC efter så lång tid rent generellt bör vara ganska låg om det inte redan uppnåtts, och då kan bero på komorbiditeter osv. I egenskap av sekundäranalys per-protokoll så är ju studien retrospektiv och får ses som hypotesgenererande snarare än konfirmerande, men resultatet är onekligen ändå intressant:

    • 342 fall inkluderades, patienternas genomsnittliga ålder var 64 år och 85% var män. Av 849 defibrilleringar utfördes 51.6% på standardvis, 25.4% efter vektorbyte och 22.9% med dubbelsekvensdefibrillering (DSED).
    • Den genomsnittliga strömmen var högre för anterio-posterior (AP) elektrodplacering än för anterio-lateral dito (både vid standarddefibrillering och DSED). Ingen signifikant koppling mellan strömstyrka och ROSC fanns däremot.
    • AP elektrodplacering var däremot associerat med ROSC, i jämförelse med AL (aOR 2.01, 95%CI 1.12-3.59).

    Summa summarum så uppvisar ju studien en relativt stark koppling mellan AP elektrodplacering och möjligheten att uppnå ROSC vid 3:e till 6:e defibrilleringen vid refraktärt VF. Här finns dock många begränsningar, exempelvis kring olika defibrillatorfabrikat, det uppenbara att studien är retrospektiv med risker för confounding, relativt litet antal fall, osv. Men, sätter man det i perspektiv till DOSE-VF-studien så blir ju ändå en hypotes att den stora faktorn kanske inte handlar om strömstyrkan och den minskade impedans i bröstkorgen (för andra stöten) som två stötar i rad kan innebära, utan att det kanske i högre grad handlar om elektrodernas placering. Följaktligen vore det ju oerhört intressant att se en välplanerad RCT på olika initiala elektrodplaceringar, och om jag förstår Dr. Cheskes rätt på LinkedIn så är det exakt detta de planerar i en kommande studie som de kallar POSITION RCT. Denna ser vi fram emot, och skulle ju faktiskt kunna bli vägledande i hur riktlinjer ska formuleras framöver, beroende på hur resultatet utfaller i denna men även i de stora DSED-studier som dragits igång, däribland exempelvis svenska, högintressanta Double D.

    Som en parentes kan ju konstateras att European Resuscitation Council, om man bara ser till innevarande studies resultat, kanske lagt sig på en ganska bra nivå när man i 2025 års guidelines rekommenderar att överväga vektorbyte till AP position efter tre misslyckade defibrilleringar. Fortsätt självklart att göra ”som vanligt” i Sverige, om ni inte är del av någon studie som säger annat. Som bekant kommer nytt utbildningsmaterial i maj 2026 från HLR-rådet, och då får alla se vad som står i detta 🙂

    Cheskes, S.; Drennan, I. R.; Turner, L.; Pandit, S. V.; Walker, R. G.; Taylor, T. G.; McLeod, S. L.; Dorian, P. The impact of defibrillation current and pad position on return of spontaneous circulation during refractory ventricular fibrillation. Resuscitation 2026:111061. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.111061
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieSekundäranalys av RCT-kohort
    Akut kardiologi Hjärtstopp & HLR • #Akut koronart syndrom #Akutmottagning #Angiolab #Geografi #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Intensivvård #Mortalitet #NSTEMI #ROSC #Transport #Urban miljö

    Expedited transfer to emergency department vs. cardiac catheter laboratory in a cardiac arrest centre for non-ST-elevation out-of-hospital cardiac arrest: ARREST trial as-treated analysis

    Dagens studie är en as-treated-analys av ARREST-studien, för den som har läst den. Om inte så var det en multi-center RCT i London som publicerades i The Lancet 2023. I studien undersöktes om hjärtstoppspatienter som återupplivats och ej uppvisade någon ST-höjning gynnades (i form av minskad 30-dagarsmortalitet) av att transporteras direkt till angiolab på ett cardiac arrest center (CAC) jämfört med till närmaste akutmottagning. Så var inte fallet visade det sig, och inte heller sekundära outcomes såsom 3-månadersmortalitet eller neurologisk outcome visade på fördelar.

    I nuvarande studie har man istället analyserat utifrån var patienterna transporterades i form av 1) akutmottagning på CAC, 2) angiolab på CAC eller 3) akutmottagning på icke CAC. Primärutfallet var fortfarande 30-dagars mortalitet.

    Resultatet här visade på lägre 30-dagarsmortalitet om man transporterades till akutmottagning på ett CAC än om man kom till en akutmottagning på icke CAC. Däremot var det ingen skillnad på angiolab jämfört med akutmottagning på icke CAC.

    Resultatet är i sig intressant och skulle kunna tyda på att hjärtstoppspatienter utan ST-höjningar kan tjäna på att transporteras till ett CAC, vilket jag utifrån studien tolkar som ett sjukhus med hjärtintensivvård och angiolab. Däremot verkar ju inte labbet i sig vara det som står för den omedelbara fördelen. Frågan är då vari fördelarna ligger? Det är ju lite svårare att få svar på, när delar av randomiseringens fördelar går förlorade. Gruppen som kom till CAC var yngre, hade mer defibrillerbar rytm, mer bystander-HLR, osv. samt var i högre grad på offentlig plats. Centralt i London (där studien genomfördes) var också mottagande enhet oftare ett CAC, vilket kan ge geografiska dimensioner såsom att ytterområden har annan folkhälsostatus osv. Detta går ju delvis att justera för i analys, men det ersätter ju inte randomiseringens fördelar.

    Onekligen är det alltså intressant att patienterna tjänade på transport till CAC, men studien känns alltså främst intressant för hypotesgenerering och vidare forskning, tänker jag ändå… Nästa RCT får kanske bli en som testar om CAC som helhet är fördelaktigt, inte specifikt angiolab..?

    Patterson, T.; Perkins, G. D.; Dodd, M.; Perkins, A.; Mellett-Smith, A.; Fothergill, R. T.; Clayton, T.; Evans, R.; Robertson, S.; Kwok, M.; Wilson, K.; McDonaugh, B.; McCrone, P.; Dalby, M.; Firoozi, S.; Malik, I.; Rakhit, R.; Jain, A.; MacCarthy, P.; Nolan, J. P.; Redwood, S. R.; Lampard, A.; Papadopoulos, D.; Hughes, J.; Pendolino, V.; Shaw, J.; Bannister, C.; Long, A.; Kearney, J.; Palti, G.; Ritches-Price, J.; Whitbread, M.; Perera, D.; Coutts, J.; Clapp, B.; Prendergast, B.; Chamberlain, D.; Muir, K.; Morris, T.; Stables, R.; Nevett, J.; Connor, M.; Lane, G.; Brown, M.; Mamas, M.; Adamson, D.; Curzen, N.; Blows, L.; De Belder, M.; Marciniak, M.; Stephens, N.; Khan, M.; Petzer, E.; Spencer, O.; Webb, I.; Roberts, P.; Wood, D.; Pavlidis, A.; Sidney, T.; Das, R.; Nijjer, S.; Ozkor, M.; Kurbaan, A.; Bell, R.; Wood, D.; Rosser, G.; Jerome, L.; Knight, M.; Wragg, A.; Byrne, J. Expedited transfer to emergency department vs. cardiac catheter laboratory in a cardiac arrest centre for non-ST-elevation out-of-hospital cardiac arrest: ARREST trial as-treated analysis. European Heart Journal: Acute Cardiovascular Care 2025;15(1):3-12. doi:10.1093/ehjacc/zuaf133
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieKohort – retrospektiv
    Smärta Smärtbehandling & läkemedel • #Avvikelser #Bröstsmärta #Läkemedel generellt #Morfin #Naloxon #NRS #Opioider #Patientrapporterade utfall #Säkerhet & biverkningar #VAS

    Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect

    Jag satt i ett trevligt möte denna morgon och påmindes om en artikel jag läst tidigare, men som jag kände att jag behövde läsa om. Sagt och gjort så blev det idag Wennberg med fleras studie där de följer upp den prehospitala användningen av intravenös alfentanil (rapifen) i en region mellan åren 2011-2022. Fokus låg på smärtlindrande effekt och adverse events (AE) samt serious adverse events (SAE).

    Resultatet är ganska upplyftande:

    • 17.796 patienter inkluderades. I genomsnitt (och median för den delen) fick de 0.7 mg alfentanil. En majoritet (58.7%) var kvinnor och genomsnittlig tid på vårdmötet var 51 minuter.
    • Vanligast var alfentanil-användning till patienter med ESS-koder för buksmärta, skada ben, ryggsmärta, skada arm/axel, bröstkorgsskada, bröstsmärta och extremitetssmärta.
    • Skillnad i NRS före resp. efter alfentanil var -4.1±2.6.
    • AE förekom i 2.5% av fallen. Det fanns ingen koppling mellan AE och dos, kombination med morfin/midazolam, kön, ålder, NRS-skillnad eller prehospital tid.
    • SAE förekom i 0.01% av fallen (n=25). 20 av dessa fick naloxon, 11 manuell ventilation och fyra HLR. Alla återhämtade sig utom en patient. På denne avslutades HLR efter samråd med läkare.

    Författarna drar slutsatsen att alfentanil torde kunna anses säkert och effektivt att använda i en prehospital kontext, när snabb smärtlindring behövs. Det får man väl instämma i, och inte minst tänker jag att ”snabb” här är ett nyckelord som vi i ambulanssjukvården borde fundera över. För er som läst mina tidigare reflektioner ex.vis kring PreMeFen-studien i Norge (se bakåt i kategorin Smärta) så är jag lite bedrövad att det hinner gå så pass lång tid i det prehospitala vårdmötet innan vi lyckas ge våra patienter effektiv smärtlindring. Midazolam var på tapeten då, men kanske är även alfentanil något vi borde fundera mer över som en av flera komponenter i verktygslådan, trots att detta kräver iv infart (iaf om man vill kunna motivera sig med ovanstående studies resultat). Jag vet att vissa ambulansverksamheter använder det, men långt ifrån alla – däribland den jag själv arbetar i.

    Wennberg, P.; Pakpour, A.; Broström, A.; Karlsson, K.; Magnusson, C. Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect. Prehospital Emergency Care 2024;29(2):188-193. doi:10.1080/10903127.2024.2363509
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>