Tagg: Överlevnad

  • Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California

    Förra helgen blev helt fri från hjärtstoppsstudier, men nu kör vi! Författarna till denna studie har retrospektivt analyserat data avseende åren 2015-2023 från tre counties i Kalifornien. Syftet var att utvärdera om administration av naloxon påverkade överlevnaden till utskrivning från sjukhus, ROSC och andra kliniska outcomes hos vuxna patienter med hjärtstopp. Detta är högintressant data, inte minst utifrån att European Resuscitation Council intar en förhållandevis defensiv approach i guidelines 2025 och konstaterar att ”Existing evidence is not sufficient to recommend administration of an opioid-antagonist (e.g. naloxone) for cardiac arrest caused by opioid poisoning”. American Heart Association, som representerar den kontext aktuell studie är genomförd i, är frikostigare och rekommenderar att naloxon ska ges om livräddaren är tränad för det, dock med reservation att evidensstödet är mycket svagt och att HLR av hög kvalitet inklusive inblåsningar har den högsta prioriteten – vilket såklart är oerhört rimligt. Sannolikheten att få igång en patient med opioidorsakat hjärtstopp enkom på antidot och utan HLR ter sig mycket låg.

    Några takeaways från dagens studie:

    • 8.195 patienter inkluderades i studien, av dessa bedömdes 8.7% vara drogrelaterade av ambulanspersonalen.
    • Naloxon gavs i 14.2% av samtliga fall. I denna grupp var patienterna yngre, hade färre komorbiditeter och i högre grad av manligt kön än i referensgruppen. Naloxonadministration var vanligast vid icke defibrillerbar rytm och obevittnat hjärtstopp.
    • Naloxongruppen fick i högre grad ROSC (34.5% vs 22.9%) och överlevde även i högre grad till utskrivning från sjukhus (15.9% vs 9.7%), vilket var giltigt även efter justering för confounders.
    • Både i gruppen med förmodat drogrelaterat hjärtstopp och icke drogrelaterat hjärtstopp var naloxon förenat med bättre kliniska outcomes. Att den icke drogrelaterade gruppen påverkas är såklart lite extra intressant. En tänkbar förklaring är intoxikationer som ambulanspersonalen ej fattat misstanke om – vilket med all sannolikhet förekommer. Författarna diskuterar dock också att naloxon kan öka det arteriella trycket genom att reversera endogent frisatta opioider, vilket för mig var nytt. Det är dock tydligen omskrivet i en cochrane-review, som plötsligt står på min läslista 🙂

    Hur tolkar man allt det här då? Tja… Det är fortfarande en retrospektiv studie med många tänkbara confounders, så i vanlig ordning gäller försiktighet. Men helt klart vore det på sin plats att få till stånd RCT:er som klarlägger betydelsen av naloxon vid hjärtstopp, inte minst vid misstänkt opioidintoxikation. Tills dessa kommer så skaver resultaten en smula hos mig, utifrån hur försiktig ERC:s positionering är i frågan.

    Dillon, D. G.; Montoy, J. C. C.; Nishijima, D. K.; Niederberger, S.; Menegazzi, J. J.; Lacocque, J.; Rodriguez, R. M.; Wang, R. C. Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California. JAMA Network Open 2024;7(8):e2429154. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.29154
  • Factors related to 30-day survival rate following accidental hypothermia – a retrospective single-center study from Northern Finland

    Det är märkligt hur vissa ämnen återkommer här trots att jag bara hållt på en månad. Vill tro att det inte beror bara på min selektion, utan det dyker helt enkelt upp många artiklar på vissa områden. I dagens är det hypotermi som återkommer, och studien är en retrospektiv granskning från Finland. Några intressanta iakttagelser:

    • Alkohol och ålder > 65 år var de dominerande faktorer som förelåg samtidigt med hypotermin (49% vs 42%).
    • Alkohol var dock, ironiskt nog, förknippat med lägre mortalitet. Det handlar kanske inte främst om alkoholen som sådan tänker jag, utan gissningsvis dels om det händelseförlopp som föregår och leder fram till hypotermin och delvis kanske också förekomsten av hög ålder och andra i sammanhanget negativa faktorer.
    • I övrigt var exponering utomhus och nedsänkning i vatten utan asfyxi gynnsamt, att jämföra med exempelvis nedsänkning med asfyxi samt trauma som var negativa prognostiska faktorer.
    • Överlevnaden hos de ca 20% av patienterna som hade hjärtstopp var hög (47%). Vanligaste initialrytmen var asystoli (53%) och av dessa överlevde 20%, vilket naturligtvis är en fantastisk siffra jämfört med asystoli vid icke hypotermi. Mest gynnsamt var dock PEA, som var förknippat med 63% överlevnad, strax före VF som hade 60%.

    Det är ingen nyhet, men en takeaway får ändå bli de närmast fantastiska förutsättningarna som finns vid hypotermirelaterat hjärtstopp. Inte minst att asystoli var förknippat med så hög överlevnad. Hela artikeln är intressant, såklart – in och läs!

    Pirnes, J.; Nyländen, J.; Karjalainen, T.; Sälkiö, S.; Ohtonen, P.; Hoikka, M.; Ala-Kokko, T. Factors related to 30-day survival rate following accidental hypothermia – a retrospective single-center study from Northern Finland. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01491-3
  • Epinephrine in Prehospital Traumatic Cardiac Arrest—Life Saving or False Hope?

    Tillbaka på temat hjärtstopp och denna gång traumatiskt dito. Man hör ofta resonemang om adrenalinets vara eller icke vara vid TCA, där tyngdpunkten utifrån min tolkning hittills legat på ”inte vara”. Detta fortsätter gälla i ERC:s guidelines kring Special Circumstances från 2025, dock utifrån att läkemedlets roll i sammanhanget är oklar.

    Denna studie kommer inte ge oss några definitiva svar den heller, det är inte fråga om någon stor RCT utan en retrospektiv registerstudie. Dock omfattar den iallafall 1631 patienter från flera olika traumacenter (level 1 och 2), vilket är ett hyfsat patientunderlag åtminstone. 52% av patienterna fick adrenalin prehospitalt. Huvudresultatet är att adrenalin inte var förknippat med bättre överlevnad. Framförallt i fall med trubbigt våld sågs att patienter som inte fick adrenalin hade betydligt bättre överlevnad än de patienter som fick det (16% vs 3%, p<0.001). Resultatet stod sig efter justering för confunders och även i gruppen som helhet sågs att överlevnaden var lägre då adrenalin användes. Bland fall med penetrerande våld sågs ingen signifikant skillnad.

    Således, ingen ny tung bevisning, men ytterligare data att lägga på högen som talar emot adrenalin vid hjärtstopp orsakat av trauma.

    PS. Ett intressant sidofynd från författarnas diskussion som jag inte kände till, var att USA saknar nationella rekommendationer för traumatiskt hjärtstopp. Av de 35 behandlingsriktlinjer för ambulanssjukvården som författarna tog del av var det också bara 16 som hade en särskild riktlinje för TCA. Utvecklingspotential!?! DS.

    Witt, C. E.; Shatz, D. V.; Robinson, B. R. H.; Campion, E. M.; Shapiro, M. L.; Bui, E. H.; Meizoso, J. P.; Dorlac, W. C. Epinephrine in Prehospital Traumatic Cardiac Arrest—Life Saving or False Hope?. Prehospital Emergency Care 2025;30(1):153-161. doi:10.1080/10903127.2025.2461283
  • Comparative Clinical Outcomes of Trauma Transport: Emergency Medical Services vs. Police Transport, A Systematic Review and Meta-Analysis

    Dagens läsning blir en systematisk review-studie där författarna jämfört transport av polisen med transport av ambulanssjukvården efter trauma. Diskussionen har ju förts även i Sverige, kring huruvida det är gynnsamt att transporteras av polis efter exempelvis penetrerande trauma. I denna studie visade det sig vara förenat med högre mortalitet (25% vs 13%), d.v.s. 1,5x högre mortalitet vid transport av polisen. Sekundärt utfall var andelen kirurgisk intervention, och där fanns ingen skillnad mellan grupperna. Tyvärr ger inte studien alla de svar vi behöver, bland annat eftersom data i många av studierna saknas kring Injury Severity Score (ISS). Det kan också vara så att en upplevd hög ISS på hämtplatsen gjort att man transporterat till level 1 trauma center, vilket kan ha skevat studiens resultat. Enda lösningen torde vara en prospektiv studie där patienter kan randomiseras till den ena eller andra typen av transport, men att sätta upp en sådan studie lär inte vara så enkelt… Tills dess får vi nöja oss med att konstatera att det iallafall inte är uppenbart fördelaktigt att transporteras av polis.

    Shapovalov, V.; Tran, Q. K.; Sarani, B.; Zohery, M.; Caggiula, A.; Ashraf, R.; Pourmand, A. Comparative Clinical Outcomes of Trauma Transport: Emergency Medical Services vs. Police Transport, A Systematic Review and Meta-Analysis. The Journal of Emergency Medicine 2026;80:8-19. doi:10.1016/j.jemermed.2025.10.013
  • Sex-disaggregated analysis of the injury patterns, outcome data and trapped status of major trauma patients injured in motor vehicle collisions: a prespecified analysis of the UK trauma registry (TARN)

    Här kommer en registerstudie från 2022 som jag uppmärksammades på i dagarna via sociala medier och som belyser intressanta genusperspektiv. Forskarna har extraherat data rörande motorfordonsolyckor från mer än 450.000 fall ur det brittiska traumaregistret TARN och identifierat skillnader mellan könen vad gäller skadebild, förekomst av fastklämning och outcome. I korthet visar resultaten att kvinnor kläms fast i högre grad men att männen har allvarligare skador och högre risk att dö. Skadornas lokalisationer skiljde sig också, där männen hade mer ansikts-, thorax- och extremitetsskador medan kvinnorna i högre grad skadade bäcken och ryggrad. Det intressanta är i mitt tycke inte siffrorna som sådana, utan att vi uppmärksammas på det faktum att anatomi/fysiologi, säkerhetssystemens och fordonens utformning, körbeteenden m.m. gör att vi faktiskt i viss mån kan förvänta oss olika skador på män och kvinnor, men också andra skillnader som kan vara operativt intressanta på en olycksplats rörande exempelvis fastklämning och extrikation.

    Nutbeam, T.; Weekes, L.; Heidari, S.; Fenwick, R.; Bouamra, O.; Smith, J.; Stassen, W. Sex-disaggregated analysis of the injury patterns, outcome data and trapped status of major trauma patients injured in motor vehicle collisions: a prespecified analysis of the UK trauma registry (TARN). BMJ Open 2022;12(5):e061076. doi:10.1136/bmjopen-2022-061076
  • Tranexamic Acid Timing and Mortality Impact After Trauma

    På senare år har prehospital administration av tranexamsyra (TXA) blivit rutin vid större trauman med misstanke om icke komprimerbar blödning, om det kan göras utan att fördröja handläggningen. Tre timmar från trauma till administration av läkemedlet används ofta som tidsgräns, men det vetenskapliga underlaget för siffran är begränsat. I den här studien presenteras nya data, och resultaten pekar på osäker effekt av TXA om det administreras senare än 90 minuter efter traumat. Vem vet, kanske är författarna en ny standard på spåren..?

    Ali, A.; Gruen, R. L.; Bernard, S. A.; Burns, B.; Forbes, A. B.; Gantner, D. C.; McArthur, C. J.; Maegele, M.; Mitra, B. Tranexamic Acid Timing and Mortality Impact After Trauma. Annals of Emergency Medicine 2026;87(1):83-89. doi:10.1016/j.annemergmed.2025.06.609