PREHOSPITALT

Tagg: Överlevnad

  • ObservationsstudieProspektiv kohort
    Trauma • #Avancerad luftväg #Endotrakeal intubation (ETI) #Erfarenhet #Glesbygd #Mortalitet #Överlevnad #Trauma #Volym-utfall

    Emergency Medical Individual Clinician Volume and Mortality in Trauma Patients

    Här kommer en rykande färsk studie från USA publicerad i JAMA Surgery. Det är i själva verket en sekundäranalys, där författarna analyserat mortalitet efter trauma (inom 6 timmar, 24 timmar och under sjukhusvistelsen) samt andra kvalitetsmått såsom lyckandefrekvens vid intubation i relation till den genomsnittliga volym traumapatienter den behandlande prehospitala klinikern exponeras för de senaste tre åren.

    6769 patientmöten inkluderades, omfattande 359 kliniker och 3649 patienter. Medianvolymen var 46 traumafall (IQR 29.3-61.0) per år.

    • Klinikerns traumavolym var korrelerad med en lägre 6-timmarsmortalitet (för varje ytterligare 5 traumapatienter klinikern exponerats för sjönk mortaliteten med 10%, aOR 0.899, 95% CI 0.811-0.996) och en sänkning av mortaliteten under sjukhusvistelsen med 2.6% (aOR 0.974, 95% CI 0.949-0.999). 24-timmarsmortaliteten påverkades däremot inte signifikant.
    • För patienter med högre risk för mortalitet var påverkan av den behandlande klinikerns trauma-exponering större.
    • Varje ytterligare 5 traumapatienters exponering minskade tiden på plats med 13.7%.
    • Antalet år klinikern varit anställd eller dennes exponering för icke traumafall påverkade inte mortaliteten.

    Jag tänker att vi i Sverige har stora diskrepanser beroende på var man jobbar, där vissa stationer med låg beläggning ger låg volym patienter, medan andra ger hög volym. Jag har själv arbetat i olika kontexter inklusive glesbygd, och det vore intressant att se en liknande svensk studie. Låga volymer torde kunna vara problematiska, men glesbygdskontexten kräver ofta också en annan ambitionsnivå i prehospital behandling än i stadsmiljö där transporttiden ofta är kort och inte medger lika mycket åtgärder. Kanske är volymexponering något vi i ambulanssjukvården måste börja följa upp på individnivå? Som parallell kan nämnas att ERC:s guidelines från 2025 berör uppföljning av enskilda klinikers exponering för hjärtstoppssituationer. Intressant är vidare att anställningstiden inte spelade någon roll på utfallet. Här väcks reflektioner om skillnaden på ”erfarenhet” och ”år i yrket”. Författarna sammanfattar det ganska kraftfullt själva:

    ”It also suggests that a long certified and experienced prehospital clinician who sees a low volume of injured patients over that time may not be better than a new prehospital clinician who is seeing a high volume of trauma patients.”

    Jag vill avsluta med en annan intressant diskussion författarna driver, utifrån att liknande intrahospitala studier saknar motsvarande volym-kopplingar. De menar att man där har fler kollegor att dela besluten med, medan vi i ambulanssjukvården är ”ensamma” och bara har vår kollega att förlita oss på. Denna diskussion för osökt mina tankar till debatten om vilka kompetenser vi ska bemanna ambulanssjukvården med. Blir det ett mer patientsäkert system om man säkerställer att båda personerna i en ambulansbesättning besitter hög kompetens?

    Beiriger, J.; Martin-Gill, C.; Silver, D. S.; Sperry, J. L.; Lu, L.; Guyette, F. X.; Wisniewski, S.; Moore, E. E.; Schreiber, M.; Joseph, B.; Wilson, C. T.; Cotton, B.; Ostermayer, D.; Fox, E. E.; Harbrecht, B. G.; Patel, M.; Brown, J. B. Emergency Medical Individual Clinician Volume and Mortality in Trauma Patients. JAMA Surgery 2026. doi:10.1001/jamasurg.2025.6741
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • RegisterstudieRegisterstudie
    Toxikologi / intox Trauma • #Alkohol #Intoxikation #Missbruk #Överlevnad #Thorakostomi #Tranexamsyra (TXA) #Trauma #Vätskebehandling

    The influence of alcohol on prehospital diagnostics and therapy of injured patients

    Idag tar vi en sväng till Tyskland och dyker ner i deras fina traumaregister DGU. Författarna till dagens studie har undersökt vilken prehospital bedömning och behandling patienter med ≥1 promille alkohol i blodet fått i jämförelse med icke alkoholpåverkade patienter. Det är lätt att skriva under på svårigheterna i att bedöma kraftigt alkoholpåverkade patienter, så därför tänker jag att resultaten är extra spännande:

    • Alkoholpåverkade patienter både under- och överdiagnosticerades mer vad gäller huvudskador.
    • Patienter med alkohol i kroppen fick också mindre behandling i form av mindre vätsketerapi, tranexamsyra och katekolaminer. De fick också i lägre grad thoraxdrän och stabilisering av bäckenet.
    • Ett lite förvånande fynd är dock att mortaliteten i den alkoholpåverkade gruppen, trots ovan, var signifikant lägre. Att vårdas på level 1 trauma center gjorde ingen signifikant skillnad på mortaliteten, däremot var förekomsten av alkohol i blodet signifikant förknippat med bättre outcome.

    Den sista punkten ovan är såklart intressant och kanske förbryllande. En del i detta kan vara att medvetandepåverkan var en faktor i bedömning av skadornas allvarlighetsgrad, och därmed kan alkohol införa en slags bias där allvarlighetsgraden skattas högre än vad den egentligen är, vilket skulle kunna förklara den lägre mortaliteten. Oavsett vilket så tänker jag att detta skulle behöva utforskas mer (det låg inte i studiens syfte) men också den, som det verkar, mindre adekvata behandlingen av intoxikerade patienter. Varför uppstår denna, som det verkar, underbehandling och vad har den för konsekvenser för patienterna?

    Sturm, R.; Hörauf, J.; Lefering, R.; Relja, B.; Marzi, I.; Wagner, N. The influence of alcohol on prehospital diagnostics and therapy of injured patients. Alcohol, Clinical and Experimental Research 2026;50(1). doi:10.1111/acer.70209
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • MetaanalysMetaanalys
    Hjärtstopp & HLR • #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Mekaniska bröstkompressioner #Överlevnad #ROSC #Säkerhet & biverkningar

    Mechanical chest compression versus manual chest compression for cardiopulmonary resuscitation for cardiac arrest patients: A systematic review and meta‐analysis

    Dagens artikel berör ett ämne som jag ofta upplever lite laddat, nämligen mekaniska bröstkompressioner vid hjärt-lungräddning. Detta är ju en fantastisk möjlighet för oss i ambulanssjukvården, inte minst av arbetsmiljöskäl, men också en möjlighet som iallafall utifrån det intryck jag har överanvänds. Redan för tiotalet år sedan när LUCAS infördes på bred front hade man ju misslyckats med att påvisa att systemet var bättre än manuell HLR, och på senare år har en hel del studier tillkommit, med stor heterogenitet både vad gäller mekaniska kompressioners effektivitet och förekomsten av skadliga bieffekter. Dagens studie är en systematisk review och metaanalys där författarna gått igenom 10 RCT:er och 14 kohortstudier, inkluderande 224.245 patienter, som jämfört mekaniska bröstkompressioner med manuella på vuxna. Det mest intressanta resultatet torde vara att manuella kompressioner visade sig vara bättre än mekaniska och alltså inte bara ”non-inferior” som många tidigare studier funnit. Manuella kompressioner gav mer ROSC samt bättre överlevnad till både inskrivning och utskrivning från sjukhus. Däremot fanns inga signifikanta skillnader i 30-dagarsöverlevnad, neurologisk outcome eller förekomsten av komplikationer. Vid subgruppsanalys hittade författarna bland annat att kontexten spelade roll, där den signifikanta skillnaden i ROSC till manuella kompressioners fördel fanns intrahospitalt, medan signifikans ej uppnåddes utanför sjukhus. Det fanns också skillnader utifrån vilket land studien var utförd i, vilket ev. skulle kunna bero på en skillnad i kvaliteten på den manuella HLR som utförs relaterat till hur guidelines och träning ser ut på nationell nivå.

    Min tolkning (eller spekulation?) är att skillnaden intrahospitalt vs. prehospitalt torde kunna tyda på att det finns faktorer prehospitalt som gör att mekaniska kompressioner ibland kan vara gynnsamt (eller iallafall inte ogynnsamt) för patientutfallet, ex.vis under transport. Men studien antyder ju också att det är helt korrekt så som guidelines idag är skrivna, att mekaniska kompressioner ska användas med återhållsamhet och på korrekt indikation – inte som en generell lösning vid hjärt-lungräddning. I slutändan är det nog så att den viktigaste slutsatsen är att det är komplext, och att stora, väldesignade och randomiserade multi-centerstudier med sajter vars förutsättningar skiljer behövs för att skapa någon form av riktig klarhet. Tills dess ska vi nog fortsätta att vara återhållsamma med mekaniska hjärtkompressioner, men använda dem på väl valda indikationer såsom transport.

    Pu, Y.; Hou, H.; You, Z.; Li, Q.; Yu, Z.; He, S.; Xue, C.; Wen, C.; Yang, B. Mechanical chest compression versus manual chest compression for cardiopulmonary resuscitation for cardiac arrest patients: A systematic review and meta‐analysis. Hong Kong Journal of Emergency Medicine 2025;32(6). doi:10.1002/hkj2.70067
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Hjärtstopp & HLR Toxikologi / intox • #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Intoxikation #Läkemedel generellt #Naloxon #Opioider #Överlevnad #ROSC

    Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California

    Förra helgen blev helt fri från hjärtstoppsstudier, men nu kör vi! Författarna till denna studie har retrospektivt analyserat data avseende åren 2015-2023 från tre counties i Kalifornien. Syftet var att utvärdera om administration av naloxon påverkade överlevnaden till utskrivning från sjukhus, ROSC och andra kliniska outcomes hos vuxna patienter med hjärtstopp. Detta är högintressant data, inte minst utifrån att European Resuscitation Council intar en förhållandevis defensiv approach i guidelines 2025 och konstaterar att ”Existing evidence is not sufficient to recommend administration of an opioid-antagonist (e.g. naloxone) for cardiac arrest caused by opioid poisoning”. American Heart Association, som representerar den kontext aktuell studie är genomförd i, är frikostigare och rekommenderar att naloxon ska ges om livräddaren är tränad för det, dock med reservation att evidensstödet är mycket svagt och att HLR av hög kvalitet inklusive inblåsningar har den högsta prioriteten – vilket såklart är oerhört rimligt. Sannolikheten att få igång en patient med opioidorsakat hjärtstopp enkom på antidot och utan HLR ter sig mycket låg.

    Några takeaways från dagens studie:

    • 8.195 patienter inkluderades i studien, av dessa bedömdes 8.7% vara drogrelaterade av ambulanspersonalen.
    • Naloxon gavs i 14.2% av samtliga fall. I denna grupp var patienterna yngre, hade färre komorbiditeter och i högre grad av manligt kön än i referensgruppen. Naloxonadministration var vanligast vid icke defibrillerbar rytm och obevittnat hjärtstopp.
    • Naloxongruppen fick i högre grad ROSC (34.5% vs 22.9%) och överlevde även i högre grad till utskrivning från sjukhus (15.9% vs 9.7%), vilket var giltigt även efter justering för confounders.
    • Både i gruppen med förmodat drogrelaterat hjärtstopp och icke drogrelaterat hjärtstopp var naloxon förenat med bättre kliniska outcomes. Att den icke drogrelaterade gruppen påverkas är såklart lite extra intressant. En tänkbar förklaring är intoxikationer som ambulanspersonalen ej fattat misstanke om – vilket med all sannolikhet förekommer. Författarna diskuterar dock också att naloxon kan öka det arteriella trycket genom att reversera endogent frisatta opioider, vilket för mig var nytt. Det är dock tydligen omskrivet i en cochrane-review, som plötsligt står på min läslista 🙂

    Hur tolkar man allt det här då? Tja… Det är fortfarande en retrospektiv studie med många tänkbara confounders, så i vanlig ordning gäller försiktighet. Men helt klart vore det på sin plats att få till stånd RCT:er som klarlägger betydelsen av naloxon vid hjärtstopp, inte minst vid misstänkt opioidintoxikation. Tills dessa kommer så skaver resultaten en smula hos mig, utifrån hur försiktig ERC:s positionering är i frågan.

    Dillon, D. G.; Montoy, J. C. C.; Nishijima, D. K.; Niederberger, S.; Menegazzi, J. J.; Lacocque, J.; Rodriguez, R. M.; Wang, R. C. Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California. JAMA Network Open 2024;7(8):e2429154. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.29154
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • RegisterstudieRegisterstudie
    Hjärtstopp & HLR Trauma • #ECLS #ECMO #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Hypotermi #Intoxikation #Överlevnad #Trauma

    Factors related to 30-day survival rate following accidental hypothermia – a retrospective single-center study from Northern Finland

    Det är märkligt hur vissa ämnen återkommer här trots att jag bara hållt på en månad. Vill tro att det inte beror bara på min selektion, utan det dyker helt enkelt upp många artiklar på vissa områden. I dagens är det hypotermi som återkommer, och studien är en retrospektiv granskning från Finland. Några intressanta iakttagelser:

    • Alkohol och ålder > 65 år var de dominerande faktorer som förelåg samtidigt med hypotermin (49% vs 42%).
    • Alkohol var dock, ironiskt nog, förknippat med lägre mortalitet. Det handlar kanske inte främst om alkoholen som sådan tänker jag, utan gissningsvis dels om det händelseförlopp som föregår och leder fram till hypotermin och delvis kanske också förekomsten av hög ålder och andra i sammanhanget negativa faktorer.
    • I övrigt var exponering utomhus och nedsänkning i vatten utan asfyxi gynnsamt, att jämföra med exempelvis nedsänkning med asfyxi samt trauma som var negativa prognostiska faktorer.
    • Överlevnaden hos de ca 20% av patienterna som hade hjärtstopp var hög (47%). Vanligaste initialrytmen var asystoli (53%) och av dessa överlevde 20%, vilket naturligtvis är en fantastisk siffra jämfört med asystoli vid icke hypotermi. Mest gynnsamt var dock PEA, som var förknippat med 63% överlevnad, strax före VF som hade 60%.

    Det är ingen nyhet, men en takeaway får ändå bli de närmast fantastiska förutsättningarna som finns vid hypotermirelaterat hjärtstopp. Inte minst att asystoli var förknippat med så hög överlevnad. Hela artikeln är intressant, såklart – in och läs!

    Pirnes, J.; Nyländen, J.; Karjalainen, T.; Sälkiö, S.; Ohtonen, P.; Hoikka, M.; Ala-Kokko, T. Factors related to 30-day survival rate following accidental hypothermia – a retrospective single-center study from Northern Finland. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01491-3
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieKohort – retrospektiv
    Hjärtstopp & HLR Trauma • #Adrenalin #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Läkemedel generellt #Överlevnad #Traumatiskt hjärtstopp (TCA)

    Epinephrine in Prehospital Traumatic Cardiac Arrest—Life Saving or False Hope?

    Tillbaka på temat hjärtstopp och denna gång traumatiskt dito. Man hör ofta resonemang om adrenalinets vara eller icke vara vid TCA, där tyngdpunkten utifrån min tolkning hittills legat på ”inte vara”. Detta fortsätter gälla i ERC:s guidelines kring Special Circumstances från 2025, dock utifrån att läkemedlets roll i sammanhanget är oklar.

    Denna studie kommer inte ge oss några definitiva svar den heller, det är inte fråga om någon stor RCT utan en retrospektiv registerstudie. Dock omfattar den iallafall 1631 patienter från flera olika traumacenter (level 1 och 2), vilket är ett hyfsat patientunderlag åtminstone. 52% av patienterna fick adrenalin prehospitalt. Huvudresultatet är att adrenalin inte var förknippat med bättre överlevnad. Framförallt i fall med trubbigt våld sågs att patienter som inte fick adrenalin hade betydligt bättre överlevnad än de patienter som fick det (16% vs 3%, p<0.001). Resultatet stod sig efter justering för confunders och även i gruppen som helhet sågs att överlevnaden var lägre då adrenalin användes. Bland fall med penetrerande våld sågs ingen signifikant skillnad.

    Således, ingen ny tung bevisning, men ytterligare data att lägga på högen som talar emot adrenalin vid hjärtstopp orsakat av trauma.

    PS. Ett intressant sidofynd från författarnas diskussion som jag inte kände till, var att USA saknar nationella rekommendationer för traumatiskt hjärtstopp. Av de 35 behandlingsriktlinjer för ambulanssjukvården som författarna tog del av var det också bara 16 som hade en särskild riktlinje för TCA. Utvecklingspotential!?! DS.

    Witt, C. E.; Shatz, D. V.; Robinson, B. R. H.; Campion, E. M.; Shapiro, M. L.; Bui, E. H.; Meizoso, J. P.; Dorlac, W. C. Epinephrine in Prehospital Traumatic Cardiac Arrest—Life Saving or False Hope?. Prehospital Emergency Care 2025;30(1):153-161. doi:10.1080/10903127.2025.2461283
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • MetaanalysMetaanalys
    Trauma • #Överlevnad #Polis #Tidsintervall / prehospital tid #Transport #Trauma #Traumatiskt hjärtstopp (TCA) #Urban miljö

    Comparative Clinical Outcomes of Trauma Transport: Emergency Medical Services vs. Police Transport, A Systematic Review and Meta-Analysis

    Dagens läsning blir en systematisk review-studie där författarna jämfört transport av polisen med transport av ambulanssjukvården efter trauma. Diskussionen har ju förts även i Sverige, kring huruvida det är gynnsamt att transporteras av polis efter exempelvis penetrerande trauma. I denna studie visade det sig vara förenat med högre mortalitet (25% vs 13%), d.v.s. 1,5x högre mortalitet vid transport av polisen. Sekundärt utfall var andelen kirurgisk intervention, och där fanns ingen skillnad mellan grupperna. Tyvärr ger inte studien alla de svar vi behöver, bland annat eftersom data i många av studierna saknas kring Injury Severity Score (ISS). Det kan också vara så att en upplevd hög ISS på hämtplatsen gjort att man transporterat till level 1 trauma center, vilket kan ha skevat studiens resultat. Enda lösningen torde vara en prospektiv studie där patienter kan randomiseras till den ena eller andra typen av transport, men att sätta upp en sådan studie lär inte vara så enkelt… Tills dess får vi nöja oss med att konstatera att det iallafall inte är uppenbart fördelaktigt att transporteras av polis.

    Shapovalov, V.; Tran, Q. K.; Sarani, B.; Zohery, M.; Caggiula, A.; Ashraf, R.; Pourmand, A. Comparative Clinical Outcomes of Trauma Transport: Emergency Medical Services vs. Police Transport, A Systematic Review and Meta-Analysis. The Journal of Emergency Medicine 2026;80:8-19. doi:10.1016/j.jemermed.2025.10.013
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • RegisterstudieRegisterstudie
    Trauma • #Extrikation #Genusperspektiv #Överlevnad #Trafikolyckor #Trauma

    Sex-disaggregated analysis of the injury patterns, outcome data and trapped status of major trauma patients injured in motor vehicle collisions: a prespecified analysis of the UK trauma registry (TARN)

    Här kommer en registerstudie från 2022 som jag uppmärksammades på i dagarna via sociala medier och som belyser intressanta genusperspektiv. Forskarna har extraherat data rörande motorfordonsolyckor från mer än 450.000 fall ur det brittiska traumaregistret TARN och identifierat skillnader mellan könen vad gäller skadebild, förekomst av fastklämning och outcome. I korthet visar resultaten att kvinnor kläms fast i högre grad men att männen har allvarligare skador och högre risk att dö. Skadornas lokalisationer skiljde sig också, där männen hade mer ansikts-, thorax- och extremitetsskador medan kvinnorna i högre grad skadade bäcken och ryggrad. Det intressanta är i mitt tycke inte siffrorna som sådana, utan att vi uppmärksammas på det faktum att anatomi/fysiologi, säkerhetssystemens och fordonens utformning, körbeteenden m.m. gör att vi faktiskt i viss mån kan förvänta oss olika skador på män och kvinnor, men också andra skillnader som kan vara operativt intressanta på en olycksplats rörande exempelvis fastklämning och extrikation.

    Nutbeam, T.; Weekes, L.; Heidari, S.; Fenwick, R.; Bouamra, O.; Smith, J.; Stassen, W. Sex-disaggregated analysis of the injury patterns, outcome data and trapped status of major trauma patients injured in motor vehicle collisions: a prespecified analysis of the UK trauma registry (TARN). BMJ Open 2022;12(5):e061076. doi:10.1136/bmjopen-2022-061076
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • Randomiserad studie (RCT)Randomiserad kontrollerad studie (RCT)
    Trauma • #Överlevnad #Tranexamsyra (TXA) #Trauma

    Tranexamic Acid Timing and Mortality Impact After Trauma

    På senare år har prehospital administration av tranexamsyra (TXA) blivit rutin vid större trauman med misstanke om icke komprimerbar blödning, om det kan göras utan att fördröja handläggningen. Tre timmar från trauma till administration av läkemedlet används ofta som tidsgräns, men det vetenskapliga underlaget för siffran är begränsat. I den här studien presenteras nya data, och resultaten pekar på osäker effekt av TXA om det administreras senare än 90 minuter efter traumat. Vem vet, kanske är författarna en ny standard på spåren..?

    Ali, A.; Gruen, R. L.; Bernard, S. A.; Burns, B.; Forbes, A. B.; Gantner, D. C.; McArthur, C. J.; Maegele, M.; Mitra, B. Tranexamic Acid Timing and Mortality Impact After Trauma. Annals of Emergency Medicine 2026;87(1):83-89. doi:10.1016/j.annemergmed.2025.06.609
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>