Tagg: Injury Severity Score (ISS)

  • Association between direct admission of patients with severe injuries to a level 1 trauma centre and mortality: nationwide cohort study

    Idag har jag läst en intressant holländsk studie där man utgår från deras traumaregister och jämför mortaliteten hos traumapatienter som transporterats till deras högsta nivå av traumavård (motsv. nivå 1+2 trauma centre i USA) och de som transporterats till lägre nivåer av traumakompetens. Föga förvånande hade de som transporterades till högspecialiserat traumacenter svårare skador och även en högre absolut mortalitet, vilket torde vara ganska uppenbar ”confounding by indication”. Vid logistisk regression fanns fortfarande ingen minskad risk för mortalitet vid transport till högsta kompetensen. Författarna gjorde dock också en analys där de införde en ”instrumentvariabel” som var en slags kvot som indikerade närhet till nivå 1 traumacenter (negativt värde) resp. lägre nivå (positivt värde) – för att kunna ta med skillnaden i avstånd till de olika nivåerna som en faktor i analysen. Vid denna analys minskade risken för 30-dagarsmortalitet signifikant om patienter med ISS>=16 transporterades till nivå 1 traumacenter (OR0.61, 95% CI 0.39-0.95). Vid subgruppsanalys var värdet störst för patienter med traumatisk skallskada och geriatriska patienter.

    Att patienter kan gynnas av transport till nivå 1 traumacenter är väl ingen supernyhet. Samtidigt tycker jag det är intressant att se de holländska siffrorna, då deras prehospitala system likt vårt är sjuksköterskebaserat och triagen till vårdnivå därför kan ske med likvärdiga förutsättningar. En begränsning torde dock vara att Nederländerna är ett litet, tättbefolkat land där avstånden aldrig blir särskilt långa. Så avståndskvoten, alltså instrumentvariabeln i aktuell studie, skulle sannolikt bli ännu mer central här i Sverige. För framtida studier tycker jag just denna variabel är intressant. Ett rimligt antagande är väl att man borde kunna hitta någon slags funktion/kurva där fördelen med transport till högre traumanivå ställs i relation till avståndet. Om kostnaden i avstånd är låg torde den positiva effekten vara stor, medan denna effekt sannolikt minskar ju högre avstånds- och tidskostnad transporten kommer med… Okej, detta blev lite rörigt uttryckt, men läs det en gång till så hänger ni nog med..? 🙂 Oavsett, läs dagens studie så sätts säkert olika tankar igång även hos dig..!

    Waalwijk, J. F.; van der Sluijs, R.; Lokerman, R. D.; Fiddelers, A. A. A.; van den Bunt, G.; Goslings, J. C.; Derksen, R. J.; Halm, J. A.; Bloemers, F. W.; Edwards, M. J. R.; Hartholt, K. A.; Schipper, I. B.; Spanjersberg, W. R.; de Wit, R. J.; van Zutphen, S. W. A. M.; den Hartog, D.; Groenwold, R. H. H.; Leenen, L. P. H.; Poeze, M.; van Heijl, M. Association between direct admission of patients with severe injuries to a level 1 trauma centre and mortality: nationwide cohort study. BMJ Medicine 2026;5(1):e002406. doi:10.1136/bmjmed-2025-002406
  • Trauma care performance and patient outcomes – insights from a major trauma centre in Sweden

    På väg till Kungl. Hufvudstaden och passar på att läsa en artikel från KS traumacenter. Den är väl föga prehospital, men har beröring på den prehospitala vårdkedjan. Studien täcker tiden januari 2017-augusti 2023, vilket är intressant då en del av det som berörs är trender över tid. Medianålder hos patienterna i studien var 41 år, 75% var män och trubbigt våld dominerade i form av fall (33%) och trafikolyckor (31%). Hugg och skottskador stod för 24% av skadorna och var således en väsentlig andel. 70% kom med vägambulans och 20% med helikopter. Under studiens gång steg såväl medelålder som ASA-score hos patienterna, medan skadornas typ och allvarlighetsgrad var förhållandevis oförändrad. Ändå visade mortaliteten en sjunkande tendens. Kanske kan detta tyda på en ökad förmåga att ta hand om patienterna på adekvat sätt, med tanke på att de alltså tycktes bli äldre med fler komorbiditeter under studiens gång? Som sagt… Inte en av de mest prehospitala studier som publicerats här på prehospitalt, men jag tänker att man som prehospital kliniker också behöver se helheter inom exempelvis traumavård och förstå systemet man arbetar i, så tycker ändå att detta var intressant läsning. 🙂

    Eriksson, J.; Larsson, E.; Arnason, B.; Ohlén, D.; Hedberg, M.; Jonsson Fagerlund, M.; von Oelreich, E. Trauma care performance and patient outcomes – insights from a major trauma centre in Sweden. European Journal of Trauma and Emergency Surgery 2026;52(1). doi:10.1007/s00068-026-03364-5
  • Prehospital Variables Do Not Reliably Identify Pelvic Fracture Morphologies Amenable to Pelvic Binder Application: A Retrospective Imaging Review

    Bäckengördelns vara eller icke vara i prehospital vård har varit på tapeten ett tag. Därför känns dagens studie högrelevant, om en ganska liten. I studien analyserades 298 vuxna traumapatienter med i efterhand CT-konfirmerad bäckenfraktur retrospektivt (av fyra ortopeder) utifrån hur lämplig deras bäckenskada var för applicering av bäckengördel. Analysen baserades på röntgenbilderna och resultatet var ganska tydligt. 17% av patienterna bedömdes som att de skulle gynnats av en bäckengördel medan en gördel bedömdes kunna vara direkt ogynnsam på hela 56% av patienterna. Hos 28% var utfallet neutralt. Samtidigt var de variabler som författarna bedömde rimliga att utvärdera prehospitalt (hypotension, takykardi, shock index (SI), Injury Severity Score (ISS), medvetandegrad (Glasgow Coma Scale), and skademekanism) i låg grad lämpliga prediktorer för applicering av bäckengördel. Bäst utfall gav ISS (AUC 0.65, 95% CI 0.58-0.73), och det är ju som bekant en mycket generell variabel som knappast är någon rimlig specifik indikator för bäckengördel. Allt detta tycks ju tala emot användning av bäckengördel prehospitalt, då vi summa summarum riskerar göra mer skada än nytta. Dock tycker jag det finns några väsentliga svagheter… Dels grundas ju lämpligheten på en bedömning av fyra ortopeder, och inte på några faktiska ”hårda” utfallsmått. Resultatet torde kunna påverkas av ortopedernas personliga bias om bäckengördlar, och kanske rentav att bias kring ambulanspersonalens kompetens kan spela in. Men jag tänker också att resonemang om smärta i bäckenet helt saknas i artikeln, vilket gör mig lite osäker på vilka kliniska resonemang som ligger bakom. Om man ser till det grundläggande i att identifiera en bäckenfraktur torde ju bäckensmärta gissningsvis vara signifikant. Att den däremot är signifikant för att skilja mellan olika slags bäckenfrakturer är ju inte lika självklart, men har författarna analyserat smärta/smärtintensitet i kombination med de aktuella variablerna? Här kunde de tjänat på lite mer utförliga resonemang tycker jag, så jag som läsare kan följa med. Men, bottom line… Ännu ett frågetecken läggs till bäckengördelns vara eller icke vara prehospitalt, och en läsvärd studie!

    Forssten, M. P.; Al Saadi, H. S.; El Helw, A.; Simon, V. J.; Ribeiro, M. A.; Trehan, N.; Forssten, S. P.; Trehan, R.; Mohseni, S. Prehospital Variables Do Not Reliably Identify Pelvic Fracture Morphologies Amenable to Pelvic Binder Application: A Retrospective Imaging Review. The American Surgeon™ 2026. doi:10.1177/00031348261494137
  • Effect of prehospital cervical spine immobilization on mortality and neurological outcome in trauma patients: an observational cohort study with propensity score matching based on the trauma registry of the German trauma society (TraumaRegister DGU®)

    Idag har jag läst en intressant studie om spinal rörelsebegränsning, eller immobilisering som det benämns i studien vilket ju i Sverige är ett lite förlegat begrepp. Författarna använde det tyska traumaregistret och jämförde 31.055 patienter, av vilka 66% erhöll SRB medan endast 3.5% hade en spinal skada med AIS>=3. Det bör i sammanhanget sägas att registret inkluderar patienter som inkommer till akutmottagning och senare läggs in för intensivvård samt patienter som hinner inkomma men avlida innan de hinner till intensivvårdsavdelning. Således är registret i princip avgränsat till patienter med intensivvårdskrävande skador, och innehåller inte traumapatienter med mindre allvarliga skador.

    Resultatet i studien visar i princip på att få skillnader fanns mellan gruppen som fick SRB och gruppen som inte fick det. En liten mortalitetsskillnad fanns, men som författarna bedömde icke kliniskt relevant. Det fanns heller inga väsentliga skillnader i neurologisk outcome eller paraplegi.

    Resultaten är intressanta, men det kan ändå diskuteras hur relevanta de är ur ett svenskt perspektiv. Om jag uppfattar författarna rätt så menar de att gold standard är att denna kategori traumapatienter ska erhålla rörelsebegränsning medelst exempelvis vaacum-madrass, hård bräda, etc. Huruvida det vi kallar minimal SRB ingår förefaller mer tveksamt, vad jag kan se. Så där skiljer ju potentiellt våra riktlinjer åt en del mellan länderna. Det innebär ju också att gruppen med rörelsebegränsade kanske varit väsentligt lägre om studien utförts i Sverige, och då hade ju också möjligheten att få olika signifikanta skillnader sett annorlunda ut då selektionen blev starkare. Ett intressant fynd, apropå våra svenska riktlinjer och att rörelsebegränsa de som faktiskt behöver, är för övrigt att prehospitala läkare i avsevärt högre grad rörelsebegränsade sina patienter och i extra hög grad då HEMS-läkare. Detta härleder författarna till att de sistnämnda oftare är specialister, och att det eventuellt kan finnas en länk mellan specialisering och mer konsekvent traumavård enligt guidelines. Här väcks ju flera frågetecken kring vad som driver tendenser att rörelsebegränsa, om det är rutinmässigt eller en klinisk bedömning av faktiska symtom och behov. De svenska riktlinjerna tenderar ju lägga fokus på det sistnämnda, och då kan man ju nästan tycka att läkarna borde rörelsebegränsa mindre än personal med lägre formell kompetens, men vad vet jag..?

    Till sist tänker jag att det hade varit oerhört intressant om någon ville göra något mer än retrospektiva studier på detta. Det tycks ju inte finnas några enorma skillnader mellan grupperna som skulle göra det oetiskt att randomisera traumapatienter till antingen generös rörelsebegränsning eller en mer restriktiv approach..!? Det hade varit oerhört intressant med en större multicenter-RCT, där man kunde jämföra outcomes såsom överlevnad, neurologi etc mellan olika strategier.

    Häske, D.; Hossfeld, B.; Lefering, R.; Schweigkofler, U.; Stock, J.; Uzun, D. D.; Wölfl, C.; Bieler, D. Effect of prehospital cervical spine immobilization on mortality and neurological outcome in trauma patients: an observational cohort study with propensity score matching based on the trauma registry of the German trauma society (TraumaRegister DGU®). World Journal of Emergency Surgery 2026. doi:10.1186/s13017-026-00731-w
  • Blunt versus penetrating trauma: differences in early physiology, coagulopathy, and outcomes in a Scandinavian trauma centre

    Hur skiljer sig patienter åt som kommer in efter trubbigt respektive penetrerande trauma? Dagens studie är en registerbaserad sådan från traumaenheten på KS. Deskriptiv studie som i sig beskriver karaktäristika och ej ”ambulans-specifikt” på något vis, men dessa patienter rullar ju vi in med och jag tänker att iallafall jag finner ett värde i att förstå grupperna bättre.

    von Oelreich, E.; Eriksson, J.; Arnason, B.; Ohlén, D.; Hedin, A.; Gille, A.; Fagerlund, M. J.; Hedberg, M. Blunt versus penetrating trauma: differences in early physiology, coagulopathy, and outcomes in a Scandinavian trauma centre. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01683-5
  • Trauma undertriage at a University Hospital in North Norway: the need to look beyond mechanism of injury

    Intressant norsk studie om ISS, NISS, undertriage och traumalarm. Nu har ju inte vi exakt lika system i Sverige, men skalorna används ju och här finns nog saker att fundera på även för oss.

    Hønsi, S. F.; Dehli, T.; Lauritzen, H.; Skjesol, H.; Bakke, H. K. Trauma undertriage at a University Hospital in North Norway: the need to look beyond mechanism of injury. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01675-5