Vilka utmaningar är vanliga vid prehospitala masskadesituationer (MCI)? Den frågan ställde sig Karin Hugelius och Julia Becker i dagens studie, som är en systematisk integrativ litteraturstudie. I resultatet framkommer många av de ”vanliga” teman man kan förvänta sig, där exempelvis tillräckligt säker-begreppet och situationsmedvetenhet diskuteras. Jag tänkte dock zooma in på en liten, liten del av studien som jag tycker är intressant, nämligen att att författarna belyser erfarenhet som viktig faktor i hanteringen av en MCI. Erfarenhet är ett svårt ord som ofta missbrukas i ambulanssjukvården, då ”år i yrket” gärna felaktigt översätts till erfarenhet, vilket inte automatiskt stämmer. Det förtar dock inte värdet av erfarenhet i ordets rätta bemärkelse och i kombination med andra typer av kunskaper. I studien diskuteras hur standardplanen behöver anpassas till den aktuella händelsen, hur improvisation blir viktigt, situationsmedvetenhet och vikten av att förutse utmaningar längre fram i det prehospitala förloppet – som nästan alltid är dynamiskt. I den kontexten diskuterar författarna begreppet erfarenhet, vilket för mig känns relevant och ibland underskattat i dagens prehospitala vård, där vardagen utgör största delen och känslan lätt blir att personalen ses som enkelt utbytbar. Jag tror inte att någon ifrågasätter vikten av erfarenhet för att hantera en MCI, så detta kan ses som att slå in en öppen dörr. Min poäng är dock att jag tror att vi inte ger (riktig) erfarenhet tillräckligt mycket uppmärksamhet i vår dagliga planering, personalpolitik, osv. Hur säkerställer vi att rätt person, med förmåga att faktiskt göra goda prediktioner av utmaningarna om 15, 30, 60, 180 och 360 minuter, finns där vid en MCI?
-
Common Challenges in the Prehospital Management of Mass-Casualty Incidents: A Systematic Integrative Review
Common Challenges in the Prehospital Management of Mass-Casualty Incidents: A Systematic Integrative Review. Prehospital and Disaster Medicine 2024;39(4):301-309. doi:10.1017/s1049023x24000566Sammanfattning genererad av AI:Systematisk integrativ översikt av 17 fallstudier/rapporter från 15 masskadehändelser (bl.a. terror, kemiska incidenter, trafikolyckor, väderrelaterade händelser och bränder) som analyserar utmaningar i prehospital hantering. Vanliga problem rörde säkerhet för drabbade och personal, att skapa och kommunicera lägesbild, att utveckla och följa insatsplan, vård under extrema förhållanden samt behov av uthållig ledningsstrategi och träning.
– Säkerhet och hotbild påverkar både vård och insatsledning prehospitalt.
– Lägesbild: behov av snabb utveckling och tydlig kommunikation för att förutse medicinska konsekvenser.
– Planering + improvisation krävs; rutiner kan behöva frångås vid svåra förhållanden.
– Träning och mental förberedelse behövs för EMS och medicinska insatschefer.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
A Methodology for Assessing Blast Protection in Explosive Ordnance Disposal Bomb Suits
Dagens studie är en outsider, får man nog säga. Det är också utan överdrift den mest svårtolkade/svårkonsumerade studien jag läst hittills. Anledningen till att jag läst den är en fråga jag fick (från räddningstjänsten) på jobbet i veckan kring vilka skador man kan förvänta sig hos någon som haft på sig en bombskyddsdräkt och varit utsatt för en detonation, och underförstått då också vilket skydd dräkten kunde förväntas ge. Jag kunde såklart ge ett litet utlägg om de olika skademekanismer man brukar tala om i samband med explosion, men vad visste jag om bombskyddsdräkter…? ABSOLUT INGENTING.
Så, dagens studie var i princip den enda jag hittade när jag försökte ta reda på mer om detta. I studien har författarna använt ”crash test dummies” monterade på en ställning och utsatt dessa upprepade gånger för explosioner av två olika magnituder, med respektive utan bombskyddsdräkt. Fyra olika fabrikat på dräkter användes, och reaktionerna på dockan mättes med bl.a. accelerometrar. En viktig sak är att författarna enbart undersökt tryckvågsskador, och skador av exempelvis splitter eller värme är alltså inte taget i beaktande alls. Jag får medge att jag inte hade helt lätt att tolka resultatet, men jag tog iallafall med mig:
- Dräkten ger ett skydd i form av att tryckvågen inne i dräkten dämpas, med lägre risk för mekaniska skador.
- Tryckvågen vid bröstkorgen dämpades och spriddes över längre tid, vilket reducerade risken för allvarliga bröstkorgsskador.
- Dräkten verkade skydda väl mot tryckvågsskada på lungorna, och inga värden på nivå som skulle ge ruptur på lungan uppmättes med de aktuella (relativt små) laddningsstorlekarna.
- Dräkterna gav visst skydd för huvudet, men detta var det ”svagaste kortet”. Olika dräkter presterade olika bra och ett större visir var förknippat med sämre skydd då det blev som ett segel i tryckvågen. En hjälm med hög massa var också bättre än en med låg. Så dräkten ska med fördel ha stor, tung hjälm och minimalt visir – vilket förmodligen inte lirar särskilt bra med användbarheten för det arbete som ska utföras i dräkten.
- Krafterna som verkade på nacken var relativt låga och under gränsvärdet för vad som torde ge allvarliga skador, givet de laddningar som användes.
Hur mycket allt detta ger i praktiken är väl ganska tveksamt. Dels är det extremt beroende av laddning, kroppsställning och typ av dräkt – sen är studien också 20 år gammal och massor kan ha hänt exempelvis på dräktmarknaden. Och som sagt, studien berör inte övriga skademekanismer vid explosion, utan bara den primära tryckvågen. De enda egentliga slutsatser jag drar är nog att man är bättre skyddad med dräkt än utan, och att huvudet är den kanske svagaste punkten i själva dräktens skydd. Den kliniska tillämpbarheten i detta är dock begränsad, givet att så många andra skademekanismer finns och att ingen slags skademisstanke på något vis kan avskrivas tack vare dräkten.
Jag vet ju att många kollegor har militära erfarenheter – kanske har du mer info på temat? Använd gärna kontaktformuläret och dela. Sällanhändelse får man väl verkligen kalla det, men ändå intressant om man ställs inför scenariot!
A Methodology for Assessing Blast Protection in Explosive Ordnance Disposal Bomb Suits. International Journal of Occupational Safety and Ergonomics 2005;11(4):347-361. doi:10.1080/10803548.2005.11076655Sammanfattning genererad av AI:Fyra kommersiella bombsuits med olika material och pansarmassa testades för skydd mot sprängverkan från 0,227 och 0,567 kg sfärisk C-4. En instrumenterad Hybrid III-docka provades med och utan dräkter i 20 försök med knästående uppställning för att bedöma repeterbarhet och jämföra skydd för huvud, hals och bröstkorg. Skaderisk kopplades till bl.a. dräktmassa, projicerad yta och täckningsgrad.
– Jämförande test av 4 bombsuits mot två laddningsstorlekar av C-4.
– Hybrid III-docka användes för mätningar med och utan skydd.
– 20 tester genomfördes för att kontrollera repeterbarhet och robusthet.
– Skaderisk relaterades till dräktegenskaper som massa och täcknings-/projekterad yta.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Advanced Airway Device Use Order During Out-of-Hospital Cardiac Arrest
Helg och hjärtstoppsvård börjar bli tradition här. Det finns ett antal studier på avancerade luftvägsåtgärder vid hjärtstopp utanför sjukhus, men i dagens har författarna fokuserat på ordningen i vilken de används. Studien är från USA och använder data från deras National EMS Information System database, där 650.440 patienter som erhållit en avancerad luftväg vid hjärtstopp mellan 2018-2023 inkluderats. Traditionen av intubation (ETI) är ju fortfarande stark i USA och i 70.5% av fallen gjordes det första försöket att etablera avancerad luftväg med ETI, övriga 29.5% fick en supraglottisk luftväg (SGA). I 77.4% av alla fall var det första försöket lyckat, men i 22.6% av fallen misslyckades man alltså initialt. Några intressanta fakta:
- SGA hade betydligt högre initial success rate (93%) jämfört med ETI (71%).
- Endast i 27.7% av fallen där ETI misslyckades var den slutliga avancerade luftvägen SGA. Benägenheten att byta metod var alltså låg, trots att lyckandefrekvensen om byte till SGA skedde var 94.1% jämfört med endast 70.5% vid fortsatta försök med ETI.
- Överlag i fall med flera försök till avancerad luftväg så fortsatte utföraren med det initiala valet av luftväg i 71.5% av fallen, oavsett om det initiala valet var SGA eller intubation.
Ett litet frågetecken kring studiens metodik har jag, eftersom författarna vid upprepade försök alltid betraktat de tidigare försöken som felaktiga. För egen del tänker jag att det riskerar införa en bias i studiens resultat, eftersom det framförallt vid SGA kan finnas skäl att senare i förloppet göra ETI-försök, utan att SGA-sättningen för den delen ska anses misslyckad. Det kan rentav röra sig om att efter ROSC etablera en säker luftväg – precis i enlighet med hur man faktiskt föreslår i ex.vis ERC:s guidelines (där föreslås att man överväger att avvakta med ETI till efter ROSC). Oavsett så tänker jag att studiens resultat understryker de kognitiva utmaningar vi har i ambulanssjukvården att kontinuerlgt omvärdera situationer och söka de lösningar som är bäst för stunden. Re-evaluera mera, helt enkelt!
Advanced Airway Device Use Order During Out-of-Hospital Cardiac Arrest. JAMA Network Open 2026;9(1):e2553413. doi:10.1001/jamanetworkopen.2025.53413Sammanfattning genererad av AI:Retrospektiv tvärsnittsstudie av NEMSIS-data (USA) 2018–2023 om avancerad luftväg vid vuxen OHCA. Av 650 440 med ETI/SGA var ETI vanligast först (70,5%) men SGA hade högre förstapassframgång (93% vs 71%). Vid misslyckad första ETI fortsatte oftast med ETI (72,3%); byte till SGA förekom (27,7%) och gav högre slutlig framgång.
– ETI användes oftast som första avancerade luftväg vid OHCA, trots lägre förstapassframgång än SGA.
– SGA hade högre förstapassframgång (93%) än ETI (71%).
– Efter misslyckad första insats fortsatte de flesta med samma device snarare än att byta.
– Sekvens/byte av device (ETI→SGA) kan påverka slutlig procedurframgång och bör beaktas i protokoll/träning.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Temperature Monitoring in Prehospital Emergency Medical Vehicles – An Observational Study
Här kommer en lite småintressant studie där författarna helt sonika mätt temperaturen i ett antal Volvo-bilar (rapid response vehicles) och en ambulanshelikopter under ett års tid. Ganska nördigt kan tyckas, men många läkemedel har ju begränsningar i vilka temperaturer de får förvaras i. Detta kan vara ett reellt problem. Där jag själv arbetar har vi varma sommardagar haft temperaturer över 30 grader i garagen där bilarna står under längre tid, och faktiskt gjort diverse tillfälliga åtgärder för att begränsa problemen, då en del läkemedel vad jag minns hade 25 grader som övre temperaturgräns för förvaring. Fynden i studien visar iallafall att temperaturerna varierade mellan -9 till +46,8 grader – ett rejält intervall med andra ord. Detta är något som jag tänker att man måste förhålla sig till när man planerar både garage, fordon och kanske förvaringslösningar (temperaturlarm?). Sen är det såklart högst relevant att veta om/hur olika läkemedel faktiskt påverkas. Studien på läkemedel i kalla miljöer av Sohm et al (2025) som jag la ut den 18 januari antydde ju att påverkan inte var så stor, men det var ju effekter av kyla och dessutom under relativt begränsat tidsintervall… Undra hur det är med värme, och under en längre tid..?
Temperature Monitoring in Prehospital Emergency Medical Vehicles – An Observational Study. Prehospital and Disaster Medicine 2025;40(6):299-306. doi:10.1017/s1049023x25101581Sammanfattning genererad av AI:Prospektiv observationsstudie som under 12 månader mätte temperatur i fem ambulansbilar (Volvo XC90) och en AW169-helikopter inom HEMS i östra England, med sensorer som loggade var 30:e minut och larm vid >25°C eller <2°C. 102 524 mätningar visade spann från −9°C till 46,8°C. Temperaturer överskred ofta rekommenderade gränser; inomhusförvaring skyddade särskilt mot kyla, medan helikoptern hade sämst temperaturkontroll.
– Temperaturer i prehospitala fordon/luftfartyg varierade kraftigt (−9 till 46,8°C).
– Gränserna 2–25°C överskreds ofta, vilket kan påverka läkemedels hållbarhet/effekt.
– Inomhusförvaring av RRV minskade exponering för låga temperaturer.
– AW169-helikoptern uppvisade sämst temperaturkontroll och högsta toppar.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Epinephrine in Prehospital Traumatic Cardiac Arrest—Life Saving or False Hope?
Tillbaka på temat hjärtstopp och denna gång traumatiskt dito. Man hör ofta resonemang om adrenalinets vara eller icke vara vid TCA, där tyngdpunkten utifrån min tolkning hittills legat på ”inte vara”. Detta fortsätter gälla i ERC:s guidelines kring Special Circumstances från 2025, dock utifrån att läkemedlets roll i sammanhanget är oklar.
Denna studie kommer inte ge oss några definitiva svar den heller, det är inte fråga om någon stor RCT utan en retrospektiv registerstudie. Dock omfattar den iallafall 1631 patienter från flera olika traumacenter (level 1 och 2), vilket är ett hyfsat patientunderlag åtminstone. 52% av patienterna fick adrenalin prehospitalt. Huvudresultatet är att adrenalin inte var förknippat med bättre överlevnad. Framförallt i fall med trubbigt våld sågs att patienter som inte fick adrenalin hade betydligt bättre överlevnad än de patienter som fick det (16% vs 3%, p<0.001). Resultatet stod sig efter justering för confunders och även i gruppen som helhet sågs att överlevnaden var lägre då adrenalin användes. Bland fall med penetrerande våld sågs ingen signifikant skillnad.
Således, ingen ny tung bevisning, men ytterligare data att lägga på högen som talar emot adrenalin vid hjärtstopp orsakat av trauma.
PS. Ett intressant sidofynd från författarnas diskussion som jag inte kände till, var att USA saknar nationella rekommendationer för traumatiskt hjärtstopp. Av de 35 behandlingsriktlinjer för ambulanssjukvården som författarna tog del av var det också bara 16 som hade en särskild riktlinje för TCA. Utvecklingspotential!?! DS.
Epinephrine in Prehospital Traumatic Cardiac Arrest—Life Saving or False Hope?. Prehospital Emergency Care 2025;30(1):153-161. doi:10.1080/10903127.2025.2461283Sammanfattning genererad av AI:Multicenter retrospektiv kohortstudie (2011–2017) med 1631 traumapatienter med prehospitalt hjärtstopp jämförde epinefrin vs inget epinefrin. Överlevnad till utskrivning var lägre med epinefrin (5% vs 16%). Efter justering var epinefrin kopplat till lägre överlevnad totalt och vid trubbigt trauma, men ingen säker skillnad vid penetrerande trauma.
– Epinefrin gav ingen förbättrad överlevnad vid traumatiskt hjärtstopp prehospitalt.
– Associerades med lägre överlevnad totalt, särskilt vid trubbigt trauma (justerat aRR 0,20).
– Vid penetrerande trauma sågs ingen statistiskt säker skillnad efter justering.
– Resultaten kan påverka utformning av prehospitala protokoll för traumastopp.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Prehospital tourniquet placement in extremity trauma
Dagens läsning berör tourniquet, denna lilla utrustningsdetalj som fått ett ökande intresse det senaste dryga decenniet efter erfarenheter från bland annat Afghanistan. Författarna har samlat in data prospektivt och analyserat retrospektivt med ett förhållandevis litet urval (211 patienter) från ett level 1 trauma center i Oklahoma. De hade hypotesen att guidelines från utbildningskonceptet Stop the Bleed, ambulanssjukvården och polisen ej följs i dagligt bruk och att tourniqueter således används på felaktigt sätt. I studien sattes tourniquet i 57,8% av fallen av ambulanssjukvården, 31,8% av polisen och 15,3% av lekmän eller ”annan medicinsk personal”. Några saker som kanske kan stimulera till reflektion om våra egna förhållanden:
- I endast 35,6% av fallen fanns enligt författarna en korrekt indikation för tourniquet.
- Vid ankomst till akutmottagningen hade 35,8% av patienterna palpabla pulsar i extremiteten som var avsnörad.
- Mindre än hälften av patienterna hade en arteriell blödning då tourniqueten släpptes på akutmottagningen. 17,5% av patienterna hade då blodtryck under 90mmHg och 30,3% hade Shock Index>1. 37,4% fick blodtransfusion.
- Patienter som fick tourniquet satt av polisen hade i lägre grad chock eller erhöll blodtransfusion på akutmottagningen.
- 36,8% av patienterna hade fått packning av såret innan tourniquet sattes.
- I 92,4% av fallen fanns tiden för applicering dokumenterad. Mediantid med tourniquet var 61,6 minuter +/-47,4.
En tanke från min sida är att utvecklingen av tourniquet-användning och utbildningar såsom Stop the Bleed i det civila har gått ganska fort, baserat på militära erfarenheter. Det är inte fel per se och patientens blodvolym är i högsta grad något att vara rädd om. Här kan ev. finnas en stark anledning till övertriage vad gäller tourniquet-applikation som inte diskuteras nämnvärt i studien, kanske baserat på att författarna redan från början haft hypotesen att tourniquet överanvänds. Dock finns naturligtvis all anledning att studera vad tourniquet–användningen innebär för patienterna och vilka positiva samt negativa effekter som finns. Aktuell studie kan nog främst vara en tankeväckare i frågan…
Prehospital tourniquet placement in extremity trauma. The American Journal of Surgery 2023;226(6):901-907. doi:10.1016/j.amjsurg.2023.08.007Sammanfattning genererad av AI:Retrospektiv analys av en prospektivt insamlad kohort med 211 vuxna som fick extremitetstourniquet prehospitalt under 3,5 år. I 63,2% sattes tourniquet som första åtgärd. Vid ankomst hade nära en tredjedel palpabla pulsar trots tourniquet, och vid släpp hade mindre än hälften arteriell blödning. Resultaten tyder på frekvent tidig användning och behov av bättre sårbedömning och korrekt handläggning i utbildning av första insatspersonal.
– Tourniquet sattes ofta som initial åtgärd prehospitalt (63,2%).
– Nästan 1/3 hade palpabla pulsar vid ankomst trots tourniquet på plats.
– Mindre än hälften hade arteriell blödning när tourniquet släpptes.
– Betonar behov av utbildning i sårbedömning och lämpliga behandlingssteg vid extremitetsblödning.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
European perspectives on pre-hospital interagency collaboration during terrorist incidents: a focus group study
Dagens artikel behandlar ett ämne som långt ifrån alla av oss upplevt, men många av oss fasar och förbereder oss för; terrorism och pågående dödligt våld. I fokusgrupper har forskarna avhandlat olika ämnen på temat för att skapa insikter i hur samverkan sker mellan olika verksamheter. Ett nyckelfynd var att mycket vård lämnades åt polisen inte bara i het utan även i varm zon, vilket skapade en flaskhals då polisen inte ägnade sig åt sådan vård förrän efter att lång tid förflutit, medförande fördröjd vård för patienterna. Denna problematik är ju inte okänd i PDV-sammanhang, men mycket angelägen att beforska och hantera. Brist på gemensam utbildning och övning i samverkan mellan organisationer, omnämns bland studiens slutsatser! Känns detta igen?
European perspectives on pre-hospital interagency collaboration during terrorist incidents: a focus group study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01482-4Sammanfattning genererad av AI:Studien undersökte hur prehospital sjukvård och polis i Europa ser på samverkan vid våldsamma/terrorrelaterade händelser. Tolv modifierade fokusgrupper online (64 deltagare, 20 länder) visade att nästan hälften inte kände sig tillräckligt tränade för interagency-arbete. Brist på gemensam utbildning ger missuppfattningar. Evakuering från hot/warm zone sågs som flaskhals; polis förväntas ofta ge vård men gör det sannolikt sent.
– 49% uppgav otillräcklig träning för samverkan i taktiska scenarier.
– Gemensamma övningar är sällsynta och skapar missförstånd om roller och förmågor.
– Evakuering av skadade från riskzoner pekas ut som central flaskhals.
– Utbildning bör betona beteendekompetenser och situationsmedvetenhet snarare än enbart protokoll.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Stability of emergency medications during extreme cold: a controlled environmental study
Ni får inte tro att jag är besatt av hypotermi och köld, men det är absolut ett intressant område som jag nog ofta kikar lite extra på. Men sen bor vi ju också i ett förhållandevis kallt land? Dagens studie är ännu en från ”bergsgetterna” (skrivet med beundran, inte förakt) nere i Alperna. I samband med scenarioträning i en kontrollerad, kall simuleringsmiljö mätte de temperaturer i ryggsäckar där läkemedel förvarades, och i efterhand analyserades läkemedlens kemiska stabilitet. De läkemedel som kontrollerades var acetazolamide, amiodarone, dexamethason, adrenalin, ketamin, naloxon, noradrenalin och rocuronium. Trots kraftigt fluktuerande temperaturer i akutväskorna (32 graders diff) så upprätthöll alla de testade läkemedlen sin koncentration och kemiska stabilitet till minst 90%, samtidigt som inga tecken till frysning, spruckna ampuller eller annat noterades.
Att läkemedlen motstår kraftiga värmeskillnader och stark köld är såklart en relevant insikt för oss som jobbar i kalla miljöer. Vad jag hoppas på härnäst är en studie som undersöker effekten av läkemedlen i kall miljö vid olika administrationssätt. För egen del har jag exempelvis negativa erfarenheter av ketamin/esketamin intranasalt när det är kallt, vilket däremot brukar fungera utmärkt i varmare miljö (iv fungerar också bra trots kyla). Min tolkning är att detta beror på frysning och nedsatt cirkulation i nässlemhinnan snarare än förändringar i läkemedlets sammansättning, men det vore verkligen högintressant att få mer kunskap om hur själva effekten av läkemedlen påverkas mellan olika miljöer, temperaturer och administrationssätt!
Stability of emergency medications during extreme cold: a controlled environmental study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;34(1). doi:10.1186/s13049-025-01509-wSammanfattning genererad av AI:Kontrollerad miljöstudie i klimatsimuleringsanläggning där åtta akuta läkemedel (bl.a. adrenalin, noradrenalin, ketamin) förvarades förseglade i isolerad väska i räddningsryggsäck och utsattes för sex temperaturcykler: 45 min vid −15 °C följt av 15 min vid +18 °C. Ingen synlig förändring sågs och masspektrometri visade ≥90% kvarvarande halt, vilket talar för stabilitet vid extrem kyla med isolerad förvaring.
– Sex cykler mellan −15 °C och +18 °C simulerade upprepade fjällräddningsinsatser.
– Inga fysiska förändringar sågs vid visuell inspektion av ampuller.
– Kemisk analys visade att alla åtta läkemedel behöll minst 90% av märkt koncentration.
– Resultaten gäller för förseglade ampuller i isolerad packning; direkt exponering bör studeras vidare.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).