Här kommer en lite småintressant studie där författarna helt sonika mätt temperaturen i ett antal Volvo-bilar (rapid response vehicles) och en ambulanshelikopter under ett års tid. Ganska nördigt kan tyckas, men många läkemedel har ju begränsningar i vilka temperaturer de får förvaras i. Detta kan vara ett reellt problem. Där jag själv arbetar har vi varma sommardagar haft temperaturer över 30 grader i garagen där bilarna står under längre tid, och faktiskt gjort diverse tillfälliga åtgärder för att begränsa problemen, då en del läkemedel vad jag minns hade 25 grader som övre temperaturgräns för förvaring. Fynden i studien visar iallafall att temperaturerna varierade mellan -9 till +46,8 grader – ett rejält intervall med andra ord. Detta är något som jag tänker att man måste förhålla sig till när man planerar både garage, fordon och kanske förvaringslösningar (temperaturlarm?). Sen är det såklart högst relevant att veta om/hur olika läkemedel faktiskt påverkas. Studien på läkemedel i kalla miljöer av Sohm et al (2025) som jag la ut den 18 januari antydde ju att påverkan inte var så stor, men det var ju effekter av kyla och dessutom under relativt begränsat tidsintervall… Undra hur det är med värme, och under en längre tid..?
Område: Prehospitalt arbetssätt / system
-
Temperature Monitoring in Prehospital Emergency Medical Vehicles – An Observational Study
Temperature Monitoring in Prehospital Emergency Medical Vehicles – An Observational Study. Prehospital and Disaster Medicine 2025;40(6):299-306. doi:10.1017/s1049023x25101581Sammanfattning genererad av AI:Prospektiv observationsstudie som under 12 månader mätte temperatur i fem ambulansbilar (Volvo XC90) och en AW169-helikopter inom HEMS i östra England, med sensorer som loggade var 30:e minut och larm vid >25°C eller <2°C. 102 524 mätningar visade spann från −9°C till 46,8°C. Temperaturer överskred ofta rekommenderade gränser; inomhusförvaring skyddade särskilt mot kyla, medan helikoptern hade sämst temperaturkontroll.
– Temperaturer i prehospitala fordon/luftfartyg varierade kraftigt (−9 till 46,8°C).
– Gränserna 2–25°C överskreds ofta, vilket kan påverka läkemedels hållbarhet/effekt.
– Inomhusförvaring av RRV minskade exponering för låga temperaturer.
– AW169-helikoptern uppvisade sämst temperaturkontroll och högsta toppar.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Prehospital tourniquet placement in extremity trauma
Dagens läsning berör tourniquet, denna lilla utrustningsdetalj som fått ett ökande intresse det senaste dryga decenniet efter erfarenheter från bland annat Afghanistan. Författarna har samlat in data prospektivt och analyserat retrospektivt med ett förhållandevis litet urval (211 patienter) från ett level 1 trauma center i Oklahoma. De hade hypotesen att guidelines från utbildningskonceptet Stop the Bleed, ambulanssjukvården och polisen ej följs i dagligt bruk och att tourniqueter således används på felaktigt sätt. I studien sattes tourniquet i 57,8% av fallen av ambulanssjukvården, 31,8% av polisen och 15,3% av lekmän eller ”annan medicinsk personal”. Några saker som kanske kan stimulera till reflektion om våra egna förhållanden:
- I endast 35,6% av fallen fanns enligt författarna en korrekt indikation för tourniquet.
- Vid ankomst till akutmottagningen hade 35,8% av patienterna palpabla pulsar i extremiteten som var avsnörad.
- Mindre än hälften av patienterna hade en arteriell blödning då tourniqueten släpptes på akutmottagningen. 17,5% av patienterna hade då blodtryck under 90mmHg och 30,3% hade Shock Index>1. 37,4% fick blodtransfusion.
- Patienter som fick tourniquet satt av polisen hade i lägre grad chock eller erhöll blodtransfusion på akutmottagningen.
- 36,8% av patienterna hade fått packning av såret innan tourniquet sattes.
- I 92,4% av fallen fanns tiden för applicering dokumenterad. Mediantid med tourniquet var 61,6 minuter +/-47,4.
En tanke från min sida är att utvecklingen av tourniquet-användning och utbildningar såsom Stop the Bleed i det civila har gått ganska fort, baserat på militära erfarenheter. Det är inte fel per se och patientens blodvolym är i högsta grad något att vara rädd om. Här kan ev. finnas en stark anledning till övertriage vad gäller tourniquet-applikation som inte diskuteras nämnvärt i studien, kanske baserat på att författarna redan från början haft hypotesen att tourniquet överanvänds. Dock finns naturligtvis all anledning att studera vad tourniquet–användningen innebär för patienterna och vilka positiva samt negativa effekter som finns. Aktuell studie kan nog främst vara en tankeväckare i frågan…
Prehospital tourniquet placement in extremity trauma. The American Journal of Surgery 2023;226(6):901-907. doi:10.1016/j.amjsurg.2023.08.007Sammanfattning genererad av AI:Retrospektiv analys av en prospektivt insamlad kohort med 211 vuxna som fick extremitetstourniquet prehospitalt under 3,5 år. I 63,2% sattes tourniquet som första åtgärd. Vid ankomst hade nära en tredjedel palpabla pulsar trots tourniquet, och vid släpp hade mindre än hälften arteriell blödning. Resultaten tyder på frekvent tidig användning och behov av bättre sårbedömning och korrekt handläggning i utbildning av första insatspersonal.
– Tourniquet sattes ofta som initial åtgärd prehospitalt (63,2%).
– Nästan 1/3 hade palpabla pulsar vid ankomst trots tourniquet på plats.
– Mindre än hälften hade arteriell blödning när tourniquet släpptes.
– Betonar behov av utbildning i sårbedömning och lämpliga behandlingssteg vid extremitetsblödning.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
European perspectives on pre-hospital interagency collaboration during terrorist incidents: a focus group study
Dagens artikel behandlar ett ämne som långt ifrån alla av oss upplevt, men många av oss fasar och förbereder oss för; terrorism och pågående dödligt våld. I fokusgrupper har forskarna avhandlat olika ämnen på temat för att skapa insikter i hur samverkan sker mellan olika verksamheter. Ett nyckelfynd var att mycket vård lämnades åt polisen inte bara i het utan även i varm zon, vilket skapade en flaskhals då polisen inte ägnade sig åt sådan vård förrän efter att lång tid förflutit, medförande fördröjd vård för patienterna. Denna problematik är ju inte okänd i PDV-sammanhang, men mycket angelägen att beforska och hantera. Brist på gemensam utbildning och övning i samverkan mellan organisationer, omnämns bland studiens slutsatser! Känns detta igen?
European perspectives on pre-hospital interagency collaboration during terrorist incidents: a focus group study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01482-4Sammanfattning genererad av AI:Studien undersökte hur prehospital sjukvård och polis i Europa ser på samverkan vid våldsamma/terrorrelaterade händelser. Tolv modifierade fokusgrupper online (64 deltagare, 20 länder) visade att nästan hälften inte kände sig tillräckligt tränade för interagency-arbete. Brist på gemensam utbildning ger missuppfattningar. Evakuering från hot/warm zone sågs som flaskhals; polis förväntas ofta ge vård men gör det sannolikt sent.
– 49% uppgav otillräcklig träning för samverkan i taktiska scenarier.
– Gemensamma övningar är sällsynta och skapar missförstånd om roller och förmågor.
– Evakuering av skadade från riskzoner pekas ut som central flaskhals.
– Utbildning bör betona beteendekompetenser och situationsmedvetenhet snarare än enbart protokoll.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Stability of emergency medications during extreme cold: a controlled environmental study
Ni får inte tro att jag är besatt av hypotermi och köld, men det är absolut ett intressant område som jag nog ofta kikar lite extra på. Men sen bor vi ju också i ett förhållandevis kallt land? Dagens studie är ännu en från ”bergsgetterna” (skrivet med beundran, inte förakt) nere i Alperna. I samband med scenarioträning i en kontrollerad, kall simuleringsmiljö mätte de temperaturer i ryggsäckar där läkemedel förvarades, och i efterhand analyserades läkemedlens kemiska stabilitet. De läkemedel som kontrollerades var acetazolamide, amiodarone, dexamethason, adrenalin, ketamin, naloxon, noradrenalin och rocuronium. Trots kraftigt fluktuerande temperaturer i akutväskorna (32 graders diff) så upprätthöll alla de testade läkemedlen sin koncentration och kemiska stabilitet till minst 90%, samtidigt som inga tecken till frysning, spruckna ampuller eller annat noterades.
Att läkemedlen motstår kraftiga värmeskillnader och stark köld är såklart en relevant insikt för oss som jobbar i kalla miljöer. Vad jag hoppas på härnäst är en studie som undersöker effekten av läkemedlen i kall miljö vid olika administrationssätt. För egen del har jag exempelvis negativa erfarenheter av ketamin/esketamin intranasalt när det är kallt, vilket däremot brukar fungera utmärkt i varmare miljö (iv fungerar också bra trots kyla). Min tolkning är att detta beror på frysning och nedsatt cirkulation i nässlemhinnan snarare än förändringar i läkemedlets sammansättning, men det vore verkligen högintressant att få mer kunskap om hur själva effekten av läkemedlen påverkas mellan olika miljöer, temperaturer och administrationssätt!
Stability of emergency medications during extreme cold: a controlled environmental study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;34(1). doi:10.1186/s13049-025-01509-wSammanfattning genererad av AI:Kontrollerad miljöstudie i klimatsimuleringsanläggning där åtta akuta läkemedel (bl.a. adrenalin, noradrenalin, ketamin) förvarades förseglade i isolerad väska i räddningsryggsäck och utsattes för sex temperaturcykler: 45 min vid −15 °C följt av 15 min vid +18 °C. Ingen synlig förändring sågs och masspektrometri visade ≥90% kvarvarande halt, vilket talar för stabilitet vid extrem kyla med isolerad förvaring.
– Sex cykler mellan −15 °C och +18 °C simulerade upprepade fjällräddningsinsatser.
– Inga fysiska förändringar sågs vid visuell inspektion av ampuller.
– Kemisk analys visade att alla åtta läkemedel behöll minst 90% av märkt koncentration.
– Resultaten gäller för förseglade ampuller i isolerad packning; direkt exponering bör studeras vidare.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Impact of ineffective prehospital analgesia on chronic pain outcomes. A secondary analysis of outcomes from the PACKMaN randomised controlled trial
Idag har jag läst en sekundäranalys från PACKMaN, en RCT utförd i Storbritannien där ketamin och morfin vid traumatisk smärta jämfördes. Sekundäranalysen tittar däremot på om högre smärtintensitet i slutet av den prehospitala vården är associerat med mer kronisk smärta. Författarna fann också att NRS ≥ 4 vid ankomst till sjukhus var förknippat med en högre förekomst av kronisk smärta efter både 3 och 6 månader. Det är ett intressant resultat och författarna drar i sin diskussion slutsatsen att den prehospitala hanteringen av akut smärta är associerad med senare förekomst av kronisk smärta. Det måste dock betonas att studien har stora begränsningar, och den största torde vara att författarna egentligen inte kunnat analysera om det faktiskt finns ett kausalt samband mellan prehospital smärtbehandling och kronisk smärta… Detta eftersom de pga missing data inte har haft möjlighet att analysera kopplingen till Injury Severity Score. Så kanske, kan jag tycka, drar de sina slutsatser lite väl långt när de får det att låta som att själva smärthanteringen är associerad..? Det torde istället kunna vara så att svårare skador förknippade med mer akut smärta helt enkelt också är förknippade med mer kronisk smärta. Studien är klart läsvärd, men jag antar att vi ett tag till ändå får nöja oss med de studier från andra områden som indikerar att effektiv behandling av den akuta smärtan är associerad med mindre kronisk smärta. Det börjar bli som ett återkommande mantra här, men… Mer studier på detta vore väldigt bra!
Impact of ineffective prehospital analgesia on chronic pain outcomes. A secondary analysis of outcomes from the PACKMaN randomised controlled trial. Preprint 2025. doi:10.1101/2025.08.01.25332769Sammanfattning genererad av AI:Sekundäranalys av data från PACKMaN-RCT där paramediker gav ketamin eller morfin vid svår traumasmärta. Deltagare delades efter smärta vid sjukhusankomst (NRS ≥4 vs <4). 61% hade kvar måttlig–svår smärta. Sämre prehospital smärtlindring var kopplad till sämre smärtutfall vid 3 och 6 månader, inklusive högre smärtintensitet och större påverkan i vardagen.
– 61% hade NRS ≥4 vid ankomst trots given analgesi prehospitalt.
– Gruppen med kvarstående måttlig–svår smärta hade sämre SPID/TOTPAR och längre tid till analgetisk effekt.
– Kvarstående smärta vid ankomst var associerad med högre smärtseverity och mer smärtinterferens vid 3 och 6 månader.
– Skillnader sågs även i patientens globala intryck, dosnivåer och varaktighet av analgesi samt sjukhusinläggning (justerаSammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Ambulance traffic accidents and their impact on prehospital personnel: a mixed-methods study
Mer om trafikolyckor, men denna gången ur arbetsmiljöperspektiv för oss som arbetar prehospitalt. I denna danska mixed methods-studie fann författarna att måttliga/allvarliga olyckor med ambulanser var ovanliga. De innebar dock påtagliga psykologiska konsekvenser för personalen när de faktiskt inträffade. Jag är inte säker på att alla resultat är överförbara till svensk ambulansverksamhet (även om de mycket väl kan vara det), men studien är ändå intressant. Bland annat för författarna en intressant diskussion kring huruvida rädslan för olyckor orsakade av hög hastighet är oproportionell mot den faktiska risken, medan andra risker istället kanske är underskattade? Även kring arbetsplatskultur och organisatoriskt stöd till personal som drabbas av trafikolyckor har författarna intressanta reflektioner.
För egen del har jag ingen aning vad som är sant eller falskt i dessa frågor, varken i Danmark eller i Sverige. Jag tänker istället att det finns stora kunskapsluckor och att det vore en stor förbättring om vi både i organiserandet av verksamheten samt i körutbildningar kunde förhålla oss mer till forskningsdata. Jag vet att Jörgen Lundälv bedriver en del forskning kring trafiksäkerhet i svensk ambulanssjukvård (läs exempelvis här!), men mycket mer skulle behövas. Kanske finns någon driven körinstruktör som kan inspireras att forska på området?
Ambulance traffic accidents and their impact on prehospital personnel: a mixed-methods study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;34(1). doi:10.1186/s13049-025-01525-wSammanfattning genererad av AI:Studien analyserade ambulansolyckor i Region Syddanmark 2017–2022 och intervjuade personal om upplevelser av olyckor med arbetsskada. Av 562 612 utryckningar identifierades 120 måttliga/svåra olyckor (0,02 %), oftast i korsningar, på motorväg eller med djur. Trots låg risk var psykiska följder påtagliga; personal efterfrågade strukturerade efter-incidentrutiner, organisatoriskt stöd och kulturförändring.
– 120 måttliga/svåra ambulansolyckor på 562 612 uppdrag (0,02 %).
– Olyckor inträffade främst i korsningar, på motorvägar eller vid djurkollisioner.
– Personalen beskrev oro vid utryckningskörning och en maskuliniserad arbetskultur.
– Behov av strukturerade post-incidentprotokoll och stöd för både operativa och emotionella konsekvenser.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Effect of cold environments on technical performance and perceived workload and stress during advanced medical procedures: a randomized controlled simulation study
Det har varit några svinkalla dagar där jag bor med mer än 20 minusgrader, och även övriga Sverige har haft det ganska kallt har jag uppfattat. Så, vad passar bättre än en simuleringsstudie där deltagare av olika yrkeskategorier (läkare, paramedic, sjuksköterska) fick utföra olika avancerade procedurer (videolaryngoskopering, Front Of Neck Access och fingerthorakostomi) i vanlig rumstemperatur (+20 grader, ingen vind, låg luftfuktighet) respektive stark kyla (-20, ingen vind, högre luftfuktighet)? Tiderna för att utföra procedurerna var längre i kyla, men bara ganska marginellt. Däremot fann författarna att den upplevda arbetsbelastningen och stressen ökade i kall miljö. Extra tydligt var detta för mindre erfarna utförare.
En relativt liten studie vars generaliserbarhet kanske är begränsad, men likväl en intressant studie som är tankeväckande. Tränar ni i den miljö ni arbetar, eller i en varm, upplyst och uppvärmd miljö? I eftermiddag och ikväll jobbar jag kliniskt, så om tid finns tar jag med mig kollegan ut i närmsta snödriva för att göra något krångligt! Vad väntar du på..? Ut i snön du också!
Effect of cold environments on technical performance and perceived workload and stress during advanced medical procedures: a randomized controlled simulation study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01373-8Sammanfattning genererad av AI:Randomiserad crossover-simulationsstudie med 36 alpinräddningsmedicinare som utförde videolaryngoskopisk intubation, mini-thorakostomi och FONA i −20 °C jämfört med +20 °C. Procedurtider var något längre i kyla (störst för intubation), men lyckandefrekvensen var >90% på första försöket i båda miljöer. Kyla ökade tydligt upplevd arbetsbelastning och stress, särskilt hos mindre erfarna.
– Kyla påverkade procedurtid marginellt men ökade upplevd workload och stress signifikant.
– Första-försöksframgång var hög (>90%) oavsett temperatur.
– Mindre erfarna rapporterade större stress/arbetsbelastning i kyla.
– Erfarenhet gav snabbare utförande och lägre stress/workload vid vissa procedurer.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Oral transmucosal fentanyl citrate analgesia in prehospital trauma care: a retrospective observational cohort study focusing on age and gender differences
Måndag och tillbaka i smärt-träsket 🙂 Här en rykande färsk preprint från Schweiz kring användningen av oralt transmukosalt fentanylcitrat (kanske mer känt från militär användning som ”fentanylklubba”) på skid- och cykelåkande traumapatienter. Författarna fann att fentanylklubbor var ett effektivt och säkert sätt att behandla både vuxna och barn. Med effektivt menar de en smärtlindring på 2 NRS-enheter (vuxna) och 3 NRS-enheter (barn). Detta är ju på respektive precis över den gräns på två enheter som brukar betraktas som kliniskt betydelsefull. Dock hade patienterna en initial smärta på mellan 7-8 i median på NRS-skalan, vilket ju dessvärre innebär att det fanns en kvarstående måttlig smärta även efter behandling. Vad som hade varit spännande att veta är hur lång tid efter effekten utvärderades, hur effekten blev i kombination med andra analgetika, osv. Kanske är fentanylklubbor ett bra komplement att sticka i handen på en patient tidigt i förloppet, för att komplettera med annat senare?
Oral transmucosal fentanyl citrate analgesia in prehospital trauma care: a retrospective observational cohort study focusing on age and gender differences. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01544-1Sammanfattning genererad av AI:Retrospektiv kohortstudie i civil fjällräddning av 365 traumapatienter med svår smärta (NRS ≥4) utan i.v.-access som fick oral transmukosal fentanyl (OTFC). Median initial NRS var 8 och smärtan minskade signifikant med median 2 enheter (IQR 1–3), i snitt 32% relativt. Effekten var liknande mellan kön och åldersgrupper, inkl. barn 6–16 år. Inga allvarliga biverkningar rapporterades.
– OTFC gav kliniskt relevant smärtlindring prehospitalt utan behov av nål/i.v.-access.
– Smärtreduktionen var jämförbar mellan ålders- och könsgrupper, inklusive barn/ungdomar.
– Inga allvarliga biverkningar (t.ex. andningsdepression/naloxonbehov) rapporterades.
– Kan vara särskilt användbart i avlägsna miljöer där i.v.-access är svår att etablera.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Manual bag-valve-mask ventilation during out-of-hospital cardiopulmonary resuscitation: a prospective observational study
Jag har lyckats hålla mig borta från HLR-relaterade studier en dryg vecka, men nu kommer lite god lördagsläsning! 🙂 Här en prospektiv, fransk studie – förvisso baserad på observationer och få inkluderade fall, men ändå oerhört intressant. Författarna har undersökt bl.a. inspiratorisk och expiratorisk volym vid ventilation med mask och blåsa utförd av Basic Life Support (BLS)-utövare vid hjärtstopp utanför sjukhus. I median uppmättes ett luftläckage på 222 ml och endast 273 ml utandad luft. I guidelines anges inte någon fast rekommenderad volym i ml (riktlinjen är synlig bröstkorgshöjning). Däremot rekommenderas vid mekanisk ventilation en volym om 6-8 ml/kg, vilket gör att patientvikt 67-100 kg motsvarar en rekommendation om 400-600 ml. Studiens resultat ligger klart under detta. Resultatet visade också att teknik där två personer hanterar mask och blåsa (en håller masken, en trycker på blåsan) bara minskade läckaget med 6% (icke signifikant), tydande på att den lösningen kanske inte riktigt räddar situationen så bra som man kunde tro?
På HLR-rådet pratar vi om ”att mäta för att veta” i ALS-sammanhang, syftande till att vi måste veta hur vi presterar för att kunna förbättra. Även om evidensen är otillräcklig för att ILCOR och ERC ska rekommendera det (ännu) funderar man ju på om inte feedback i realtid skulle vara något..? Vi behöver veta att andetagen är lagom stora, att kompressionerna är tillräckligt djupa, att frekvensen är bra och att vi släpper upp tillräckligt. Det finns för övrigt en intressant studie av Drennan et al (2024) på realtidsfeedback vid ventilation. Man undrar ju:
- Hur skulle vi ALS-utförare prestera i en liknande studie? (gärna med större urval)
- Vad är optimal tidalvolym? Detta vet vi faktiskt inte och behovet av randomiserade studier med överlevnad som utfallsmått (och hänsyn tagen till faktisk inblåst och utandad volym) torde vara stort. Volymen påverkar ju tiden som krävs för utandning, och det torde finnas komplexa korrelationer med bl.a. längden på kompressionsuppehåll. Var på volymkurvan peakar överlevnaden? Är det så att mindre andetag (mindre uppmätt inspiratorisk volym av mätenheten), men optimerat så att luften verkligen hamnar där den ska, vore bättre? Konceptet High Performance CPR arbetar redan i den riktningen…
Ja, jag skulle kunna skriva massor om detta, men nu får jag verkligen ge mig. God läsning!
Manual bag-valve-mask ventilation during out-of-hospital cardiopulmonary resuscitation: a prospective observational study. Resuscitation 2025;217:110895. doi:10.1016/j.resuscitation.2025.110895Sammanfattning genererad av AI:Prospektiv observationsstudie av manuell bag‑valve‑mask-ventilation under 30:2-HLR i prehospital miljö, med monitorering där displayen var maskerad. 106 vuxna OOHCA gav 3 017 ventileringar. Median expiratorisk tidalvolym var låg (273–327 mL) och 79,2 % ≤400 mL; läckage var vanligt (median 222 mL). Volymer ökade över tid men nådde ej riktlinjenivåer.
– De flesta ventilationer gav låga expiratoriska tidalvolymer (≤400 mL).
– Betydande maskläckage var vanligt förekommande.
– Tidalvolymen ökade under pågående HLR men låg fortsatt under riktlinjemål.
– Tvåpersonsteknik minskade läckage marginellt utan statistisk signifikans.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Cognitive biases in clinical decision-making in prehospital critical care; a scoping review
Prehospital vård är en verksamhet där oerhört många beslut ibland måste fattas på kort tid, baserat på bristande information och ibland kanske nästan utanför yrkesutövarens kompetensområde. Rent generellt vet vi att fel vid bedömning är en av de vanligaste felhändelserna, och kognitiva fel (=ung. systematiska tankefällor, fel i hur vi tänker) en av de absolut vanligaste orsakerna bakom felen. I denna scoping review har författarna sökt studier på kognitiva bias specifikt inom prehospital vård. Tyvärr fann de endast två prehospitala studier på området, vilket ter sig som rena inbjudningskortet till den kollega som kanske funderar på doktorandstudier. Författarna inkluderade dock också icke prehospitala studier rörande den kritiskt sjuke patienten och resultatet blir ändå ganska intressant som ett underlag för de studier som skulle behöva komma. Här diskuteras bristen på ”unbiased feedback” som en bidragande faktor till kognitiva bias (koppla gärna till nya kollegors behov av strukturerad feedback i artikeln av Hörberg m.fl. i måndags) och som skyddsfaktorer omnämns bland annat organisationskultur, inklusive bland annat aktiv reflektion i grupp, som jag själv upplever djupt meningsfullt och därför gärna lyfter. 🙂 Men bottom line på denna blir: Mer forskning behövs!
Cognitive biases in clinical decision-making in prehospital critical care; a scoping review. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01415-1Sammanfattning genererad av AI:Scoping review som kartlade evidens om kognitiva bias vid kliniskt beslutsfattande i prehospital och sjukhusbaserad intensiv/akut kritisk vård. Av 500 identifierade artiklar inkluderades 16, varav endast 2 enbart prehospitalt. Totalt hittades 28 bias; vanligast var anchoring, framing, availability, confirmation, överkonfidens, premature closure och omission. Bidragande faktorer var brist på obiaserad feedback, sociala beteenden/trosföreställningar och tidspress. Föreslagen mitigering: feedback/uppföljning, kultur,2
– Endast två studier fokuserade exklusivt på prehospital kritisk vård – tydlig forskningslucka.
– 28 unika kognitiva bias identifierades; flera återkom ofta (t.ex. ankare/anchoring och availability).
– Faktorer kopplade till bias grupperades i feedbackbrist, sociala mekanismer och tidspress.
– Föreslagna åtgärder: bättre feedback/uppföljning, stödjande organisationskultur samt utbildning/träning.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).