Ojoj, idag kommer en studie på våldstema (det var ett tag sen nu!) som jag tycker är högintressant, men som jag också tror kan provocera en del kollegor rejält. Det handlar om ett gäng Örebro-forskare (tror jag) som i fokusgrupper undersökt ambulanspersonalens uppfattning om varför våldsincidenter uppstår. Deltagarna skulle ha jobbat i ambulanssjukvården minst två år, och själv ha varit utsatta för våld i arbetet någon form. Resultatet är tre teman som handlar om att brist på kompetens och vilja kan leda till våld, att oförmåga att hantera sina egna känslor hos ambulanspersonalen kan leda till våld och att begränsad kontroll i oförutsägbara situationer kan leda till våld. Flera av huvudfynden handlar alltså om hur vårt eget beteende faktiskt riskerar leda till våld och att detta kan mötas med bl.a. kompetens. För egen del så är jag helt övertygad om att detta stämmer och att vi måste reflektera över det, men misstänker att det kanske inte faller i lika god jord hos andra. Sen ska man såklart komma ihåg, vilket är viktigt på hot- och våldstemat, att det är en komplex sak där inte ett ensamt svar finns eller en sak löser hela problemet. Jag följer mediedebatten dagligen och kan inte låta bli att förundras över hur många – inte minst egna kollegor – som verkar tycka detta är en skitenkel grej. Hallå? Om det var skitenkelt hade saken redan varit löst, såklart. Jag tycker definitivt att vår arbetsmiljö är av högsta prioritet, men jag är mycket ödmjuk över att ambulanssjukvård nog inte kan bli helt riskfri, och att detta är svåra problem att lösa. För att återkoppla till artikeln så menar jag att det såklart finns oberäkneliga patienter och miljöer, de som ryms i tredje kategorin, där det kanske inte spelar någon roll alls hur vi som ambulanspersonal bemöter eller agerar mot patienten, vi blir utsatta ändå. Detta är såklart den farligaste delen och den svåraste att lösa, även om delar av det kan lösas med situationsmedvetenhet. Det begreppet diskuteras av författarna och man relaterar till hur situationsmedvetenhet faktiskt är kompetensrelaterat och något man kan förbättra med relativt små utbildningsinsatser. Dock… Studiens första och andra kategori är för mig kanske än mer intressanta då de sannolikt ännu enklare kan påverkas av oss själva, som individer och ambulanspersonal. Kanske borde vi fundera lite mer på detta..? Att det sedan finns enstaka hot- och våldssituationer där vårt agerande, vår kompetens, etc. inte räcker oavsett hur hög den kan vara, utan där andra delar av systemet måste skydda oss, det är nog bara så det är. Där gäller det nu att det prehospitala systemet och arbetsgivarna i framtiden erbjuder lösningar som minimerar riskerna. Men det uppfattar jag utanför artikelns fokus, så nog med mitt svamlande. Gå nu in och läs artikeln istället! 🙂
