Område: Prehospitalt arbetssätt / system

  • Impact of point-of-care biomarkers improve the predictive capacity of early warning scores in prehospital care: a systematic review and meta-analysis

    Dagens studie är en systematisk review och metaanalys där olika prehospitala early warning scores (EWS) använda ensamt jämförs med användning av EWS + point-of-care-testning (POCT) av biomarkörer, framförallt laktat men i en studie värderades även kreatinin och pCO2-värde. Slutsatsen blev att skalor där POCT ingick hade ett högre prediktivt värde, framförallt i kraft av en högre specificitet, än de utan. Den huvudsakliga styrkan låg i att identifiera ”true negatives”, tolkat som patienter som inte löper hög risk för mortalitet i närtid – lågriskpatienter. Detta är såklart ett intressant fynd, men studierna är tämligen heterogena, få till antalet (varav de flesta patienter dessutom kom från endast två studier) och evidensvärdet relativt lågt. Jag tänker att mer forskning måste till, gärna RCT:er, för att kunna göra något säkert på området. Utöver det skulle jag gärna höra författarna utveckla tankarna om vilka patientgrupper och tillstånd som gynnas av deras forskning. Sepsis nämns och är ju det självklara som dyker upp, men jag saknar ändå detta lite i introduktionen; man introducerar POCT-testning, men jag skulle gärna sett att man var mer konkret kring vilka patienter som faktiskt gynnas av forskningen – inte för att de inte finns eller för att jag helt saknar idé om det, men jag känner ändå att det skulle stärka artikelns case ganska väsentligt…

    Díaz-González, S.; Martín-Conty, J. L.; del Pozo Vegas, C.; López-Izquierdo, R.; Martín-Rodríguez, F.; Sanz-García, A. Impact of point-of-care biomarkers improve the predictive capacity of early warning scores in prehospital care: a systematic review and meta-analysis. Emergencias 2025. doi:10.55633/s3me/069.2025
  • Barriers and facilitators to paramedics use of referral pathways as alternatives to emergency department presentation: A scoping review

    Idag har jag läst denna artikel om faktorer som underlättar eller motverkar hänvisning till andra vårdnivåer i ambulanssjukvården. Studien är australisk och talar om paramedic referral, men detta är kanske lite missvisande då studierna inkluderats brett och bl.a. inkluderar fyra från svensk kontext. Det finns alltså goda skäl att inte låsa in sig på paramedics. I studien identifieras ett antal faciliterare och barriärer, bland annat så visar sig tillgången till definierade alternativa ”spår” (istället för transport till akutmottagning) vara en viktig faktor, och andra saker som påverkar är adekvat tillgång till information om patienten (journaler, tidigare EKG, etc), kunskap, guidelines och uppmuntran att använda dylika spår, snarare än en skuldbeläggande kultur där man letar fel i dylika bedömningar, så som jag tolkar det. Det finns ett antal olika underlättande samt motverkande faktorer listade, så det finns goda skäl att gå in och läsa fulltexten.

    När jag läser snurrar tankarna framförallt kring en begränsad del av innehållet, och det handlar om systemfaktorer och dess påverkan. I bakgrunden redogör författarna för att mindre än 1% av alla patienter i australien som inte transporteras till akutmottagning dokumenteras ha hänvisats till en annan vårdnivå (egenvård exkluderat), i jämförelse med >40% i en nederländsk studie. De tar upp brist på kompetens om icke akuta patienter som en barriär till hänvisning, där mer kunskap om icke akuta tillstånd presenteras som nyckel för att kunna ge patienter potentiellt aktuella för hänvisning god vård. De tar även upp ”role perception” – syftande på en uppfattning om yrkesrollen och att uppgiften är att ta hand om akut sjuka patienter. När jag läser allt detta kan jag inte låta bli att knyta det till diskussioner om vem som ska jobba i ambulanssjukvården. Internationellt sett så har vi paramedic-baserade system vs. vårt svenska sjuksköterske-baserade, i Sverige hör man ibland diskussioner om olika specialiseringar, etc. Allt detta kokar för mig ner i att man måste fundera över vad man vill ha ambulanssjukvården till, och styra bemanningen utifrån detta. Jag har absolut inget emot paramedic-baserade system (tvärtom ser jag många fördelar). Dock, samtidigt som naturligtvis många faktorer spelar in, så är jag inte helt säker på att det är en slump att paramedic-baserade australien ligger på <1% när sjuksköterske-baserade nederländerna ligger på >40% hänvisningar. Med den åldrande befolkningen, större behov att vårda patienter i hemmiljön osv. så är det rimligt att tro att kraven på ambulanssjukvården att bedöma icke akuta eller subakuta tillstånd kommer att öka snarare än minska. Och då tänker jag att en bred och solid kunskapsgrund som är rotad i sjukvården generellt och inte högspecialiserad till enbart akutsjukvård, sannolikt kan vara en fördel, om man vill främja hänvisningar. Det jag vill ha sagt är nog ungefär att även om paramedic-system kan ha stora fördelar, så tror jag att sjuksköterske-kompetens kan vara en styrka när det kommer just till bedömning av patienter aktuella för hänvisning. Och för att slänga in ett vedträ i specialiseringsdiskussionen så torde samma hänsyn gynna breddutbildningar snarare än spets-dito. Sen behöver ambulanssjukvården självklart besitta spetskompetens kring de akuta tillstånden också – så bottom line i denna spretiga diskussion blir väl på något vis att behovet att bedöma och hänvisa patienter i stor skala har ökat kompetenskraven ganska rejält. Frågan blir… Har kompetensen i svensk ambulanssjukvård ökat i samma takt, och hur ser det ut framåt?

    Gray, B.; Gupta, M.; King, R. Barriers and facilitators to paramedics use of referral pathways as alternatives to emergency department presentation: A scoping review. Australasian Emergency Care 2026. doi:10.1016/j.auec.2026.03.002
  • Fentanyl or Morphine? a qualitative investigation of solo responding paramedics´ decision-making in prehospital care

    Hur väljer ambulanspersonal på single responders mellan fentanyl och morfin? Den frågan ställde sig de norska forskarna bakom dagens studie. I en kvalitativ studie baserad på fokusgrupper utforskade de saken, och jag tycker de kom fram till oerhört mycket intressant – inte bara kring själva smärtlindringsfrågan utan också kring införande av nya riktlinjer, lärande och kunskapsdelning i ambulanssjukvården.

    Fentanyl valdes framförallt vid behov av snabbt tillslag och kort duration, t.ex. vid traumatisk smärta eller korta transporter. Morfin valdes istället i högre grad vid längre transporter eller till äldre/sköra patienter. Så långt tycks ju hänsynen framförallt farmakologiskt motiverade. Vad som dock också framkom var:

    • Att den initiala utbildningen på fentanyl uppfattades som en ”skrämselkampanj” utifrån biverkningsprofilen, ledande till en obalanserad bild där läkemedlet ev. underanvändes.
    • Att strukturerade sätt att dela erfarenheter saknades, ledande till att var och en riskerar bygga sina egna, anekdotiska erfarenheter och sanningar, som kanske inte är förankrade i guidelines eller aktuell evidens.
    • Att administrativa hänsyn (utökad dokumentation vid användning av fentanyl) riskerade påverka valet av läkemedel.

    Dessa tre punkter är ett icke komplett urval av faktorer som påverkade. Men jag tycker detta är oerhört intressant, inte bara ur smärtlindringsperspektiv. I avsaknad av strukturerade sätt att fånga upp erfarenheter skapas ofrånkomligen informella sätt, som riskerar skapa långlivade ”sanningar” som inte är förankrade i evidens och i värsta fall direkt felaktiga eller fördomsbaserade. Författarna använder benämningen ”ambulance truths”, vilket jag tycker är ganska illustrerande. De beskriver detta som: ”locally shared, experience-based understandings articulated by participants, reflecting collectively constructed beliefs that emerge in the absence of formal feedback or structured knowledge exchange”. Problematiken återspeglas också träffsäkert i ett av citaten: ”Since there is no exchange of experiences, you build all your competence on your own calls, and in that way, it takes a lot of time to improve” (urban paramedic 3 FG 1).

    Huvudfynden i studien kring beslutsfattande i just smärtlindringsfrågan är intressant. Men jag tycker också det är ett bra läge för alla oss i ambulanssjukvården, och inte minst de av er som sitter i ledande positioner eller arbetar med kompetens/utbildning/utveckling, att reflektera över ovan två citat. Jag tror näst intill alla känner igen sig i dessa beskrivningar, och tänker att de medför risker som sträcker sig långt utanför smärtlindringsfältet.

    Gustavsen, A.; Simensen, R. Fentanyl or Morphine? a qualitative investigation of solo responding paramedics´ decision-making in prehospital care. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01608-2
  • Sex and gender bias in major trauma care: a scoping review

    Idag en intressant studie som är bredare än bara prehospitalt, men den är definitivt relevant för oss prehospitala kliniker och den inkluderar även prehospitalt fokus. Författarna har i en systematisk review analyserat skillnader utifrån kön och gender i traumavård. Tyvärr är det ingen särskilt munter läsning…

    • Kvinnor var i högre grad äldre och utsatta för lågenergivåld såsom fall i eget plan eller självskada, medan män i högre grad var utsatta för högenergivåld.
    • Kvinnor transporterades i lägre grad till traumacenter och fick i lägre grad intensivvård, de fick även i lägre grad TXA och blodtransfusion. Män fick större volymer vätska. Överlag tycktes kvinnor undertriageras i högre grad än män.
    • Inga signifikanta skillnader i mortalitet tycktes finnas mellan kvinnor och män.

    Många fler detaljer framkommer om man läser studien. Jag tycker dock huvudbudskapet framgår väl av författarnas konklusion, där de konstaterar att kvinnor i lägre grad än män får traumavård och att de annorlunda skademekanismerna delvis kan förklara detta, men att skillnaderna också tycks återspegla ojämlika faktorer i vårdsystemet som går att åtgärda på systemnivå exempelvis genom att modifiera prehospital triage, flöden och kliniskt beslutsfattande. Så vill vi väl inte ha det? Detta är ett angeläget område att förbättra och lära oss mer om!

    Ghika-Nanchen, A.; Marzorati, L.; Merra, A.; Girardello, C.; Truong, P.; Carron, P.; Nutbeam, T.; Clair, C.; Ageron, F. Sex and gender bias in major trauma care: a scoping review. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01596-3
  • A ‘Target Trial Emulation’ of Prehospital Sublingual Nitroglycerin Administration for Suspected Acute Coronary Syndrome

    Dagens studie handlar om prehospital administration av nitroglycerin s.l. till patienter med misstänkt AKS (men ej begränsat till STEMI). Författarna använde registerdata och inkluderade 70.890 patienter, med en fördelning nära 50/50 till nitroglycering eller icke nitroglycerin. Grundkriteriet för inklusion var administration av ASA, och tiden för denna administration användes också som en slags ”nolltid” i studien. De jämförde grupperna mot ett sammansatt utfallsmått bestående av HLR post nitro-administration, elkonvertering, defibrillering, administration av antiarrytmika eller transkutan pacing vid definierade tider efter nolltiden baserat på 50:e, 75:e och 90:e percentilen för uppföljningstid, vilket utföll som efter 17 minuter, 25 minuter och 35 minuter (uppföljningstiden definierades, enkelt uttryck, som avslutningen på ambulanssjukvården vid överlämning till annan enhet eller vårdare, alternativt att studiens huvudutfall inföll). Jaja, detta blev en krånglig beskrivning – förmodligen blir det tydligare vid läsning av studien, vilket jag såklart rekommenderar.

    Det mest intressanta är väl resultatet, som indikerade att nitro-administration inte var associerat med prevalensen av det primära utfallet, d.v.s. nitro tycktes inte påverka förekomsten av arytmier. Detta går i strid med tidigare studier bl.a. på djur, där nitro i en motsvarande population varit signifikant effektivt mot arytmier. Resultatet utforskar ju inte den smärtlindrande effekten av nitro hos patienterna, men antyder alltså att nitro kanske inte är en stark faktor i arytmiförebyggande syfte. Effekten var större, men fortfarande inte signifikant, hos STEMI-patienter och författarna skriver i sin diskussion att de ämnar utforska denna patientgrupp ytterligare. Det låter klokt, och med tanke på den utbredda användningen av nitro prehospitalt vore det väl dessutom hög tid med en större, randomiserad studie? Jag tänker att innevarande studie innehåller en hel del osäkerheter då man dels exkluderar många patienter genom olika kriterier, men man inkluderar även patienter på ett ganska brett spektrum som kan lida av många olika tillstånd. Studien tar inte heller hänsyn till effekter bortom ambulanssjukvårdens tid med patienten, exempelvis skulle ju arytmihämmande effekter kunna vara större om man tog i beaktande början av den intrahospitala akutsjukvården…

    Smida, T.; Crowe, R. P.; Price, B. S.; Scheidler, J.; Bardes, J. A ‘Target Trial Emulation’ of Prehospital Sublingual Nitroglycerin Administration for Suspected Acute Coronary Syndrome. Prehospital Emergency Care 2026:1-7. doi:10.1080/10903127.2026.2645131
  • Paramedics’ decisions to withhold resuscitation in traumatic cardiac arrest: accuracy of paramedic assessments compared with autopsy findings

    Idag blev det en cappuchino och lite läsning kring paramedic-beslut om att avstå återupplivning vid traumatiskt hjärtstopp (TCA). Studien är utförd i Kanada och utgår naturligtvis från deras guidelines kring att avstå HLR och säkra dödstecken. Metodiken går ut på att de tittat både obduktionsrapporter och ambulansjournaler, och enkelt beskrivet jämfört de dokumenterade besluten i ambulansjournalen med utfallet av obduktionen. Oberoende av kontextuella skillnader finner jag många intressanta delar!

    Författarna inkluderade 90 fall av TCA där återupplivning avstods under tidsintervallet 2018-2022. I 55% av fallen innehöll ambulansjournalen dokumenterade skador oförenliga med liv såsom dekapitering, öppen skalle med hjärnsubstans eller motsvarande med öppen buk, alternativt rigor mortis osv. I 89% av fallen stämde detta överens med obduktionsrapporten. I övriga fall avstods HLR pga lång förfluten tid efter hjärtstoppet, andra svåra skador som bedömdes oförenliga med liv eller avsevärd blodförlust. I de flesta av dessa fall fattades beslutet i samråd med läkare, och hos en majoritet fanns skador post-mortem som bedömdes oförenliga med möjlighet att återuppliva patienten.

    Summa summarum så tycktes det som att paramedic-besluten, ibland stödda av läkarkontakt, var adekvata och rimliga till i princip 100%. Detta är såklart ett oerhört glädjande fynd och indikerar att det är såväl rimligt som etiskt försvarbart att fatta dessa beslut prehospitalt, även på icke läkarnivå i de fall det bedöms görbart. Den stora frågan blir väl då mer var man lägger gränserna i guidelines för att icke återuppliva? Med en mycket konservativ/försiktig riktlinje blir det ju inte svårt att få hög grad ”sant positiva” eller vad man ska kalla det vad gäller adekvata beslut. Det vore intressant att se även andra sidan av myntet, hur många av de man försökte men misslyckades med att återuppliva som möjligen kunde ha bedömts meningslösa att försöka på redan på hämtplatsen. Missförstå mig rätt här, det är alltid bättre att försöka om man är tveksam, SJÄLVKLART, men TCA är ju en resurskrävande verksamhet och en utmaning är ju ändå att hitta en nivå där vi utnyttjar resurserna som bäst, på ett etiskt försvarbart sätt. Denna analys är nog betydligt svårare, men hade varit intressant att se någon försöka sig på den.

    Måste också nämna ett intressant ”bifynd” i studien och det är vilka skador som identifierades post-mortem som bidragande till död, vilket kan bidra med lite TCA-relaterade insikter på ett fält där vi idag förlitar oss mycket på en tysk studie av Kleber et al. från 2014. Denna analyserade också skador post-mortem, och används bl.a. som referens i ERC:s guidelines, men vad få kanske noterat är att den bara inkluderar strax över 50 patienter och således torde utgöra ett väldigt svagt underlag. I innevarande studie, som ju också är liten, sågs traumatisk hjärnskada i 66% av fallen (i många fall öppna skador), hemothorax i 31%, skador på hjärtat i 22%, skador på ryggrad/ryggmärg i 20% och pneumothorax i 14%.

    Ja, ni hör ju…!? In och läs nu! 🙂 Trevlig helg på er!

    Koyya, R.; O’Brien, C.; Drennan, I. R.; Cheskes, S.; von Vopelius-Feldt, J. Paramedics’ decisions to withhold resuscitation in traumatic cardiac arrest: accuracy of paramedic assessments compared with autopsy findings. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2026.2655289
  • Association between workload and support utilisation – a longitudinal study on emergency medical service personnel

    Det blir en lite kortare text idag pga fullt upp på min agenda idag. Jag har dock läst en ganska lång och inte desto mindre intressant artikel från Danmark. De tittade på hur nyttjandet av ”formal support” på arbetsplatsen (inkluderande formellt stöd såsom kamratstöd, formaliserat stöd från chef tränad på att tillhandahålla stöd, genom krispsykolog eller debriefing/defusing) påverkades av arbetsbelastning. Tidigare studier har antytt mindre nyttjande vid hög belastning, men här fann författarna precis tvärtom! En implikation som författarna föreslår kan vara att det understryker vikten av lättillgänligt stöd inte minst i områden med hög belastning, för att säkerställa välmåendet hos personalen. Tänkvärt, tycker jag!

    Melander-Nyboe, P.; Vang, M. L.; Lindekilde, N.; Andersen, L. P. S.; Elklit, A.; Pihl-Thingvad, J. Association between workload and support utilisation – a longitudinal study on emergency medical service personnel. BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01569-w
  • The Estimated Benefit of Lights and Sirens During Ambulance Transport

    Hur mycket tjänar vi egentligen på att transportera patienter med blåljus och siren, kontra normal körning? Det är fokus i dagens studie, där författarna jämfört faktiska transporttider vid blåljuskörning med estimerade tider från Googles Distance Matrix model – en komplex modell där maskininlärning och stora mängder data från verkliga case används för att beräkna tiden som krävs för att ta sig från A till B. Baserat på 25.902 händelser, där 21% transporterades med blåljus och siren, kom författarna fram till att användning av blåljus och siren minskade den totala transporttiden med 3 minuter i median och tempot minskade med 0.3 min/km (=18 sekunder per km). Även i en modell där man justerade siffrorna för ytor med högre eller lägre koncentration av ambulansuppdrag bestod ungefär samma skillnader, men den totala transporttiden minskade med 3.3 minuter istället.

    Författarna drar själva i studien slutsatsen att vinsterna är förhållandevis små, och att få patienter bör gynnas av tidsvinsten 3 minuter. Jag tänker att detta är kloka reflektioner och något vi nog bör fundera mer över – hur mycket vinner vi egentligen..? Samtidigt kan detta vara kontextuellt beroende och det kan finnas stora skillnader på USAs kontext jämfört med Sveriges. Det skiljer sig också rimligen utifrån befolkningstäthet, trafikintensitet, planering av vägnät m.m. Studien genomfördes till största delen i RUCA 1-2-områden. RUCA är ett slags mått på urbanisering och befolkningstäthet och i korthet innebär värdena 1-2 ”metropolitan area core” och ”metropolitan area high commuting”, dvs storstadsområden eller ytterkantsområden till storstad med hög grad av pendling till storstadsområdet. Så utifrån detta tänker jag att studien kanske är hypotesgenerande snarare än något annat, utifrån det svenska perspektivet. Fortfarande dock intressant och belysande en viktig fråga!

    Spigner, M. F.; Gussick, M.; Shah, M. N. The Estimated Benefit of Lights and Sirens During Ambulance Transport. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2026.2659958
  • ”I just needed help”: a qualitative study of patients’ experiences with a single responder ambulance

    Idag berör studien single responders, ”bedömningsbilar”, från ambulanssjukvården. I denna danska studie har författarna både observerat patientmöten med deltagande observation och sedan intervjuat patienter med semistrukturerade intervjuer. Frågan de undersökte var vad patienterna förväntade sig när de ringde efter hjälp, och hur de uppfattade det att erhålla hjälp av en single responder/bedömningsbil snarare än en ambulans.

    Det visade sig att resultatet präglades av no drama! Patienterna upplevde att de helt enkelt ”bara behövde hjälp”, och tog som jag uppfattar det ingen större notis om vad för slags enhet som kom och hjälpte dem – bara de fick hjälp. Ganska förväntat egentligen utifrån patientens utsatthet, och jag tror ofta vi i ambulanssjukvården har mycket mer förutfattade meningar om hur hjälpen ska se ut än patienterna. Vi jobbar ju med detta dagligen, medan patienterna förhoppningsvis möter oss endast några gånger i livet… Huvudteman var helt enkelt ”Just needing help” och ”No drama”.

    Uppfattningarna om single responders varierar ju litegrann, och det finns ju olika aspekter av denna typ av enheter man kan diskutera. Utifrån den aktuella studien tycks oro för patienternas reaktioner iallafall vara ganska obefogad. Detta tål dock att utforskas djupare, kanske med kvantativa metoder, enkäter och större urval. Sen behöver ju de övriga aspekterna utforskas mer. Jag kan tänka att denna kvalitativa studie utför en bra grund för just detta…

    Engholm, E. L.; Laursen, C. B.; Jensen, P. H. K.; Gehrt, T. B.; Væggemose, U. ”I just needed help”: a qualitative study of patients’ experiences with a single responder ambulance. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01605-5
  • Feasibility and diagnostic accuracy of paramedic-performed prehospital point-of-care ultrasound: a retrospective observational study

    Dagens studie är en väldigt spännande sådan på temat POCUS, alltså ultraljud (point-of-care ultrasound) i prehospital miljö och med icke-läkare som utförare. Författarna gav paramedics i Tyskland en strukturerad utbildning inkl. både teoretisk och praktisk träning. Sedan följde de upp användningen av ultraljud i två år, där klinikerna fick ha med sig ultraljudsapparaten i sitt prehospitala dagliga arbete och använda den där de bedömde det indicerat. De protokoll som inkluderades i träningen var lungultraljud (LUS), eFAST vid trauma, ultraljud av hjärtat (FoCUS), ultraljud vid chock och hypotension (RUSH), ultraljud för intravenös nålsättning (USGIV) och ekokardiografi vid avancerad hjärt-lungräddning (ELS). Sammanfattningsvis visade sig POCUS vara fullt möjligt att lära paramedics med en rimlig nivå av diagnostisk säkerhet (sensitivitet 88% och specificitet 93% om man ser till alla undersökningar). Personalens inställning till ultraljud blev också betydligt mer positiv i och med träningen.

    Alla får läsa studien och värdera siffrorna för egen del, där finns siffror och diskussion kring varje respektive undersökning. Jag är själv inte särskilt kompetent på området, men är ganska övertygad sedan ett antal år att ultraljud är något som kommer finnas i varje ALS-ambulans i framtiden. Känner att det börjar bli hög tid att lära sig detta på något vis, så ska nog försöka fördjupa mig på ämnet i framtiden… Mer forskning behövs naturligtvis här såsom på många områden, så vi vet hur vi kan implementera kunskaperna bäst.

    Boehm, A.; Bexten, T.; Stanley, M.; Westphal, D.; Buder, R.; Konrad-Borgstaedt, F.; Benoehr, P. Feasibility and diagnostic accuracy of paramedic-performed prehospital point-of-care ultrasound: a retrospective observational study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01595-4