Område: Prehospitalt arbetssätt / system

  • Emergency care for avalanche buried patients – a narrative review

    Idag blir det en narrative review igen, och en riktigt bra sådan. Så sent som förra veckan gick en större lavin i Riksgränsen, med ett stort räddningspådrag som följd. Kanske var någon läsare där, rentav? Som jag förstått det är snötäcket instabilt i relativt stora delar av fjällkedjan, med hög lavinrisk som följd, på grund av torrare, sprödare snö i botten och tyngre skikt av blötare snö ovanpå (om jag förstått saken rätt). Oavsett vad så passar väl få saker så bra som en riktigt välskriven och nypublicerad översikt över lavinräddning, inkluderande såväl SAR, prehospital vård och intrahospital akutsjukvård. Här resoneras kring asfyxi, hypotermi och traumatiska skador, men även om critical burial (helkropp) vs partial burial (del av kroppen), initierande av resuscitering (samt när man kanske ska låta bli), utrustning för personal i lavinområde, betydelsen av luftfickor, m.m. Det är svårt att meningsfullt sammanfatta något från en sammanfattning, men jobbar ni i alpin miljö ska ni definitivt gå in och läsa! Kanske borde rentav även ni som jobbar i icke-alpin miljö göra det? Vi hade ju i mitt eget närområde en tragisk händelse i vintras där en skolpojke begravdes i en snödriva. Det är ju inte en lavin i sig, men alla omständigheter imiterar ju lavinens, så samma principer torde vara tillämpbara vid en sådan händelse. Och snödrivor finns ju faktiskt ända nere i Smygehuk, nån gång ibland 🙂

    Strapazzon, G.; Thomassen, O.; Van Tilburg, C.; McLaughlin, K.; Skaiaa, S. C.; Brugger, H.; Pasquier, M. Emergency care for avalanche buried patients – a narrative review. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01543-2
  • Ethical challenges and action alternatives: Case reflections in ambulance care

    Idag kommer posten i sista minuten, och det beror på att jag ägnat dagen åt föreläsningar och diskussion kring forskningsetik, som del av mina studier. Så, vad passar väl bättre än en artikel kring etiska utmaningar i ambulanssjukvård? Inget tänker jag, så dagens artikel är en där författarna har utforskat olika handlingsalternativ i en etiskt utmanande omvårdnadssituation i ambulanssjukvården. Detta gjorde de genom att genomföra ett antal Ethics Case Reflection (ECR)-sessioner med ambulanspersonal utifrån metoden 6SM (6-step model), där de utgick från ett videoinspelat case (med skådespelare).

    Den trogne läsaren vet att jag tycker det är vanskligt att sammanfatta resultat från kvalitativa studier, och jag kan meddela att det i särskilt hög grad gäller en studie som tar sig an etiska dilemman och handlingsalternativ. Jag tänker därför inte göra detta med någon nämnvärd detaljnivå. Det som kan nämnas är att deltagarna uppfattade det etiska dilemmat i caset som framförallt rörande den äldre personens autonomi, och de identifierade ett ganska stort antal handlingsalternativ – som också var tämligen heterogena. Jag skulle säga att studien belyser hur etiskt komplex ambulanssjukvård ofta är, där man kommer in i en kritisk fas av människors liv, i vitt skilda situationer, och med bristande information ska fatta ett beslut där man samtidigt ofta är en ”spindel i nätet” som på något vis ska koordinera patientens väg in i alternativt vidare i vårdapparaten. Ofta behövs inte en enskild strategi för att göra detta, utan man behöver kombinera olika arbetssätt, strategier och idéer i ett komplext samspel där patientens vilja, närstående och vårdapparatens begränsningar alla på något sätt behöver beaktas för att resultatet ska bli bra. För egen del blev jag också nyfiken på ECR-konceptet. Jag är som tidigare omnämnts här på Prehospitalt en stark anhängare av strukturerad reflektion, och att tillämpa det på temat etiska dilemman ter sig både intressant och prioriterat med tanke på vårt arbetes komplexitet. Jag ser fram emot att läsa mer på etiktemat framöver!

    Bennesved, A.; Bremer, A.; Svensson, A.; Rantala, A.; Holmberg, M.; Björk, J. Ethical challenges and action alternatives: Case reflections in ambulance care. Nursing Ethics 2025. doi:10.1177/09697330251403138
  • Perceptions of registered nurses in the ambulance service in Sweden on their psychosocial work environment – A cross sectional study

    Idag har jag läst en intressant studie om den psykosociala arbetsmiljön i svensk ambulanssjukvård. Författarna har genom en webbaserad enkät fått sjuksköterskor på 42 olika stationer i 5 regioner att svara kring den psykosociala arbetsmiljön. Lite resultat:

    • 175 sjuksköterskor svarade. Medianålder var 42 år (spann 24-66 år), 56.8% var kvinnor och 72.2% hade en specialistutbildning, oftast i ambulanssjukvård (58.3%). Erfarenheten av arbetet var i median 13 år, med ett spann från 1-42.5 år. 44.9% jobbade i mindre städer/glesbygd, 33% i större städer och 22.2% i storstad med geografisk spridning över södra, mellersta och norra Sverige.
    • Occupational safety and health (OSH, jag avstår att översätta detta mått) ansågs av majoriteten vara god eller åtminstone okej, medan 24% svarade att det var dåligt. De som svarade ”dåligt” upplevde i högre grad mobbing och fysiskt våld än övriga.
    • Personal med mer än fem års erfarenhet rapporterade lägre möjligheter till professionell utveckling i arbetet. Äldre kollegor (50+) rapporterade att de fick mindre uppskattning för sitt arbete och de kände sig mindre rättvist behandlade i organisationen.
    • Mer än hälften av sjuksköterskorna (55.4%) hade utsatts för hot om våld under det senaste året – i princip uteslutande från patienter. Exponeringen för fysiskt våld var högre i storstäder (25.6%) och större städer (19%) än i mindre städer och glesbygd (7.7%).
    • Arbete i glesbygd/mindre stad var förknippat med mindre fysiskt våld, lägre kvantitativa krav och lägre tempo – än i större städer och storstad. Stress och utbrändhet var också vanligare i storstäder.
    • Mobbing rapporterades i 11.9% av fallen, främst från kollegor (81%) och i lägre grad från patienter eller i några fall chefer. 6.8% hade utsatts för sexuella trakasserier, mestadels från patienter (83.3%) och därefter från kollegor.

    Jag tycker studien var oerhört intressant att läsa, och här framkommer ju en del högaktuellt kring hot- och våldstemat och vår arbetsmiljö. Jag tycker dock inte det intressanta stannar där, utan insikterna kring mobbing och sexuella trakasserier har också högt värde. Särskilt intressant – utifrån kompetensfrågor, vilket intresserar mig – finner jag dock fyndet att personalen med fem års erfarenhet eller mer rapporterade låga möjligheter till professionell utveckling. Detta diskuteras också av författarna med konstaterandet att en utmaning för ledningen i ambulansorganisationer är att tillgodose professionell utveckling, så man inte förlorar erfarna medarbetare. Detta är ju knappast någon nyhet i svensk ambulanssjukvård 2026, men det är ändå nog så tänkvärt att detta också framkommer på forskningssidan.

    I slutändan får man se studien nyktert. Här presenteras viktiga problem såsom hot- och våldsfrågan, mobbing och professionell utveckling för erfarna, men man får även komma ihåg att många skattade faktorerna relativt högt i enkäten. Sen var svarsfrekvensen låg, så bias skulle kunna förekomma åt flera håll; både på så sätt att de mest missnöjda inte orkade svara – men också andra hållet att de mest missnöjda svarade för att uttrycka sitt missnöje..? Oavsett så är det en läsvärd studie för alla kollegor i ambulanssjukvården, och än mer för dig i chefs-/ledarposition!

    Glawing, C.; Kylin, C.; Karlsson, I.; Nilsson, J. Perceptions of registered nurses in the ambulance service in Sweden on their psychosocial work environment – A cross sectional study. International Emergency Nursing 2026;86:101798. doi:10.1016/j.ienj.2026.101798
  • Learning the role together: experiences of using peer learning in the introductory training of newly employed nurses in the ambulance service

    Idag kommer en artikel på ett riktigt favoritämne: introduktion av nya kollegor i ambulanssjukvården. Detta är något jag varit mer eller mindre djupt insyltad i under minst 10 års tid, och något jag brinner varmt för. Författarna har med en kvalitativ intervjustudie (individuella intervjuer och fokusgrupper) beskrivit hur peer learning (PL – dvs. ”kamratlärande”) används och upplevs av såväl de nya kollegorna samt handledare vid introduktionsutbildning i ambulanssjukvården.

    Med kvalitativa studier finns vanligen ett djup som är svårt att förmedla i några enstaka punkter här, så liksom med lite tidigare sådana vill jag först och främst uppmana att läsa studien. Jag kan dock samtidigt konstatera att upplevelserna av PL framförallt tycks ha varit positiv, även om funderingar bl.a. kring ojämnheter i paren tycks ha kunnat vara en faktor ibland. Genom peer learning fick de nya kollegorna bygga sitt självförtroende successivt och jag tolkar det som att de fick en mycket mer aktivt lärande roll, jämfört med individuellt lärande med ex.vis lärlingsmodell.

    För egen del har jag en del egna erfarenheter av PL i ambulanssjukvård, då vi arbetat en del med det på min arbetsplats med mestadels goda resultat. Jag har då främst varit den som planerat introduktionen, men även deltagit i mindre grad som handledare. Det är därför intressant att läsa författarnas diskussion om hur handledarnas roll blev helt annorlunda, som facilitatorer (är det ett svenskt ord..? ni förstår nog!), stöd, bollplank i reflektion, garant för patientsäkerheten, m.m. PL är inte heller bara en handledningsmodell, utan den kräver utifrån mina erfarenheter mycket mer av handledare och av planeringen runt – samtidigt som vinsterna om man lyckas kan vara väldigt stora. Det framgår också av artikeln, att man behöver arbeta mycket mer strukturerat, medvetet pedagogiskt och bl.a. skapa utrymme för strukturerad reflektion. Sammantaget är min erfarenhet, vilket jag litegrann tycker bekräftas av artikeln, att PL kan vara framgångsrikt – men att det också kräver hög handledarkompetens (tänk handledarutbildning och erfarenhet!) och en helt annan medvetenhet i planering. Modellen är egentligen perfekt för ambulanssjukvård, där vi är vana att jobba i par (det är ju vår vardag, så passar perfekt att lära sig i par) och där man hela tiden kan ha en stöttande handledare i ryggen – till skillnad från på vårdavdelning där handledaren kanske inte är närvarande i situationerna. För er som inte testat detta i ambulanssjukvården tycker jag definitivt att det är värt att överväga, men underskatta inte vad det kräver av er organisation. Hög potential och en metod som kan ge trygghet, utveckling och bygga goda kulturer, men också förknippat med höga krav.

    Slutsvamlat av mig. Läs artikeln! 🙂

    Jepsen, K.; Falk, A.; Alm, A.; Wihlborg, J.; Lindström, V. Learning the role together: experiences of using peer learning in the introductory training of newly employed nurses in the ambulance service. BMC Medical Education 2026. doi:10.1186/s12909-026-08992-4
  • Disparities between two possible thresholds for frequent contacts to a Norwegian emergency medical communication centre: ≥5 contacts in one month vs. ≥12 contacts in three months

    Idag har jag läst en retrospektiv studie från Oslo EMCC, alltså en av Norges larmcentraler för ambulanssjukvården. Studien belyser kännetecken för ”frequent callers” (”mångringare”) och jämför två olika definitioner på dessa. De två definitioner som belyses i studien baseras på brittiska Frequent Caller National Networks (FreCaNN) definition som inkluderar ”≥5 samtal på en månad eller ≥12 samtal på tre månader”. I studien har dessa brutits isär till två definitioner och jämförts. Lite av resultaten:

    • ≥12 samtal på tre månader visade sig i princip vara en subgrupp till ≥5 samtal på en månad. Av 19.559 unika identiteter som inkluderades var det färre än 10 som hade ≥12 samtal på tre månader men inte ≥5 samtal på en månad. Den senare gruppens definition är alltså betydligt bredare, och inkluderar i allt väsentligt den tidigare gruppen.
    • Den smalare gruppen om ≥12 samtal på tre månader var associerat med yngre ålder, mer psykisk ohälsa samt oklar problematik (däribland psykosociala besvär) och lägre prioritet. I gruppen fanns också en något lägre andel patienter med andningsbesvär, bröstsmärta och buksmärta, som ju är potentiellt allvarliga symtom som ofta behöver till sjukhus.
    • I enlighet med ovan punkt så hade gruppen också lägre andel utlarmade ambulanser samt lägre andel transport till akutmottagning eller jourläkare, jämfört med gruppen om ≥5 samtal på en månad.

    Ovanstående är endast en liten del av resultatet och jag rekommenderar i vanlig ordning genomläsning av studien som helhet. I Sverige pågår ju lite initiativ kring mångringare, som belastar akutsjukvården ganska väsentligt, och att enas om en nationell definition på dessa torde vara en prioriterad väg framåt. Kanske finns detta rentav, utan att jag känner till det? Exakt vad definitionen ska vara beror ju på vad man vill använda den till, men en gemensam terminologi/definition är ju ofta grunden för att kunna arbeta kring ett problemområde. Studiens författare ger vissa rekommendationer, giltiga för norsk kontext, men där mycket förmodligen är översättbart till den svenska. De förordar att exkludera definitionen på ≥5 samtal på en månad och istället enbart använda ≥12 samtal på tre månader. Detta eftersom den förstnämnda inkluderar många samtal med tidsbegränsade/kortsiktiga förhöjda sjukvårdsbehov, samtidigt som den faktiskt missar en del individer som ligger runt fyra samtal per månad konsekvent, men inte når upp i fem.

    För framtiden tänker jag att en viktig del är att göra fler studier, som knyter siffror och karaktäristika till patientupplevelse. Min övertygelse är att vi endast kan lösa ”problemet” med mångringare genom att förstå patienterna bättre, så vi kan möta behoven på adekvat sätt, utan att den akuta sjukvården för den sakens skull belastas med uppdrag som passar bättre på annan vårdnivå. För detta behövs såväl forskning som samarbeten mellan larmcentral, ambulanssjukvård, akutsjukvård. Men åter, att börja med en gemensam definition är nog inte fel…

    Harring, A. K. V.; Hjortdahl, M.; Häikiö, K.; Jørgensen, T. M. Disparities between two possible thresholds for frequent contacts to a Norwegian emergency medical communication centre: ≥5 contacts in one month vs. ≥12 contacts in three months. BMC Emergency Medicine 2025;25(1). doi:10.1186/s12873-025-01333-6
  • Effect of active external rewarming on esophageal temperature in simulated prehospital accidental hypothermia: a randomized crossover trial

    Många teman återkommer här, och nu är hypotermi tillbaka. Denna gången med en ganska spännande, randomiserad crossover-studie där elva deltagare erhöll läkemedel som förhindrade huttring och kyldes sedan ner till 35 grader eller max två timmar, det som först uppnåddes. Därefter värmdes de i en timme. Hälften randomiserades till att värmas passivt, medan andra hälften randomiserades till aktiv, extern uppvärmning i kombination med passiv uppvärmning. Fem dagar senare fick de genomgå samma sak, men med motsatt uppvärmningsmetod mot vid första tillfället. Esofagustemperatur, hudtemperatur och vitala parametrar monitorerades, samt att deltagarna subjektivt fick bedöma sin upplevelse. Och resultatet då?

    • Genomsnittlig temperaturförändring i aktiva gruppen var +0.15°C (-0.16°C – +0.45°C). I den passiva gruppen var förändringen -0.05°C (-0.33°C – +0.23°C). Uppvärmningstakten skiljde alltså med 0.2°C i timmen.
    • I deltagarnas subjektiva upplevelse upplevdes den aktiva uppvärmningen bättre.

    Det finns lite andra resultat kring hudtemperatur etc också, men jag tycker att kärntemperaturen är intressantast. Det vi ser är alltså att afterdrop-effekten är påtaglig även om man är mycket väl passivt isolerad under första timmen efter nedkylning till hypotermigränsen. Temperaturen steg under de första 10 minutrarna i båda grupperna, för att sedan stabiliseras i den aktiva gruppen men minska i den passiva. Dessa resultat gäller åtminstone om kroppens förmåga till huttring är utslagen, vilket den ju inte normalt är vid dessa temperaturer, men däremot om man går längre ner och under ca 32 grader eller ev. vid utmattning, sjukdom, osv. Man får ju också säga att uppvärmningshastigheten inte var sådär rasande snabb. Är man riktigt gravt hypoterm kan ju den saken vara av godo, men risken att accidentellt råka värma någon för fort ter sig utifrån resultatet inte direkt jättehög (iallafall med externa metoder) – och kanske skulle en del milt-måttligt hypoterma patienter gynnas av att kunna värmas snabbare, inte minst om man varit utsatt för trauma!? Här behövs uppfinnarjockar som kan komma på bättre grejer, som lämpar sig för prehospitalt bruk, helt enkelt 🙂

    Mydske, S.; Helland, A. M.; Borasio, N.; Brattebø, G.; Østerås, Ø.; Wiggen, Ø.; Aßmus, J.; Strapazzon, G.; Thomassen, Ø. Effect of active external rewarming on esophageal temperature in simulated prehospital accidental hypothermia: a randomized crossover trial. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;34(1). doi:10.1186/s13049-025-01528-7
  • Use of Body Armor by EMS Clinicians, Workplace Violence, and Racial and Ethnic Disparities in Care

    Nu var det ett tag sedan jag läste något på hot- och våldstemat. Ett skönt avbrott på ett sätt eftersom det varit lite överrepresenterat kanske, men det är ett aktuellt ämne inte minst i den organisation jag jobbar. Idag kommer därför en oerhört intressant läsning, som kanske också kan vara lite laddad i den svenska debatten, som jag upplever ganska känslostyrd (av fullt begripliga skäl).

    Studien är en prospektiv kohort syftande till att undersöka om användande av skyddsväst ökar förekomsten av hot och våld, utförd i en relativt stor ambulansorganisation verksam i flera delstater. Outcomes var dels prevalens och karaktäristika av hot- och våldshändelser i ambulansbesättningar med minst en västad personal, jämfört med ovästade besättningar. Studien undersökte även i vilken grad patienterna avböjde vård. Besättningsmedlemmarna fick själva välja att använda ballistisk väst (NIJ Level II ballistic armor, skyddar mot handeldvapen och stickvapen), och skrev då på för att i fem år använda västen på alla uppdrag. Det var alltså inte något man kunde välja att använda ibland, och avstå ibland, för de som valde att använda väst.

    Lite resultat:

    • 156 av 415 personal (37.6%) valde att använda väst. 77 var män (49.4%).
    • 75.946 ambulansuppdrag inkluderades i analysen, och på 752 av dem (0.99 av 100) förekom hot- och våld. I 616 fall verbalt våld, 337 fysiskt våld och 201 bådadera. Inga incidenter med penetrerande föremål förekom. Inga av uppdragen involverade heller trauma sekundärt till skjutvapen- eller stickvåld.
    • Det fanns en tendens att längre anställningstid var förknippat med mindre hot- och våld, likaså fanns en koppling till kön där kvinnliga besättningar tycktes vara mer utsatta – möjligen kopplat till förekomst av sexuella trakasserier (vilket studien dock ej fastställer och får ses som en hypotes). Möten med yngre patienter var i högre grad förknippat med hot- och våld och i nästan hälften av fallen där hot- och våld angavs den primära bedömningen av patientens tillstånd som ”beteenderelaterat”.
    • Prevalensen av våld var signifikant högre hos besättningar som använde skyddsväst (1.11 vs 0.85 fall av 100, p<0.001). Efter justering för confounders hade besättningar med minst en västad personal 28% högre risk att utsättas för hot- och våldssituationer än ovästade besättningar. Riskökningen bestod av högre risk för verbalt våld (0.91 vs 0.70 per 100 fall, p<0.001). Risken för fysiskt våld uppnådde inte statistisk signifikans, men om man ska utläsa någon tendens så var denna åt mer fysiskt våld för västade besättningar.
    • Användande av skyddsväst ledde också till att patienter avböjde vård i högre grad. Här fanns kulturella och rasskillnader.

    Studien är högintressant utifrån den svenska debatten. Att skyddsvästar ger ett relativt effektivt skydd mot visst ballistiskt våld och stickvåld är inte en tvistefråga. Däremot är naturligtvis eventuella bieffekter av väst-bärandet högintressant. I studiens kontext visas att västade besättningar utsätts för en signifikant högre hot- och våldsrisk, särskilt vad gäller verbalt våld. Fysiskt våld var betydligt ovanligare och ingen signifikans uppnåddes där, men det finns en viss trend mot mer våld och denna trend utgör såklart en god grund att utföra fler och större studier. Jag tänker att studien helt enkelt kan vara underpowered för att detektera detta.

    Ska man överföra studiens resultat till svensk kontext finns flera viktiga begränsningar. Författarna diskuterar mycket kring risken att ambulanspersonal med västen – som var omärkt – misstas för polis eller annan ”law enforcement”. Ambulansuniformer i USA är ju ofta blåa och vita, och jag tänker att en dylik risk kanske är mindre med de tydliga svenska färgskillnader som finns för ambulans vs. polis. Det ter sig också underligt att man inte valt att tydligt märka västarna, för att synliggöra att det är ambulanspersonal. Många ytterligare begränsningar i generaliserbarhet finns såklart, vilket inte minst understryks utifrån ex.vis rasskillnader (vilket alltid känns som ett konstigt ord att skriva i svensk kontext) som syns i studien. Jag tänker också att användning av skyddsväst inte nödvändigtvis måste innebära att som i studien använda den på alla uppdrag, utan man kan ju även välja att selektera dessa på något vis. En slutsats jag dock definitivt tycker man kan dra är att skyddsväst inte nödvändigtvis måste vara av godo, utan att det är en oerhört komplex fråga som kräver ytterligare forskning, för att inte riskera öka hot- och våldsrisken. Det bör också tas i beaktande att man möjligen också skulle kunna bidra till segregering och i förlängningen kanske brist på förtroende för ambulanssjukvården genom västanvändningen.

    McGuire, S. S.; Bellolio, F.; Sztajnkrycer, M. D.; Sveen, M. J.; Liedl, C. P.; Mullan, A. F.; Clements, C. M. Use of Body Armor by EMS Clinicians, Workplace Violence, and Racial and Ethnic Disparities in Care. JAMA Network Open 2025;8(1):e2456528. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.56528
  • Between the ambulance and academia: rethinking identity and competence in paramedics with reduced clinical exposure

    Idag har jag läst en lite annorlunda artikel i form av en editorial från British Paramedic Journal. Ämnet de resonerar kring är utmaningarna med att jobba i gränslandet mellan klinik och akademi, med begränsad tid ute i den kliniska verkligheten. För mig är det högintressant då jag har 50% av min tid avsatt till doktorandstudier och därutöver lite instruktörstid, medförande att jag jobbar knapp halvtid ”på bil”. Jag har också många gånger resonerat kring detta med mig själv, och även gjort tappra försök att behålla så mycket klinisk tid som möjligt – främst för att jag tycker det är så roligt. Med det sagt tänker jag inte lägga ut så mycket mer här kring hur författarna resonerar, utan lämnar till dig att gå in och läsa artikeln. Trevlig helg!

    Wilson, C.; Wilkinson, J.; Hilton, E.; Prothero, L.; Seddon, S.; Blair, L.; Fitzpatrick, D. Between the ambulance and academia: rethinking identity and competence in paramedics with reduced clinical exposure. British Paramedic Journal 2026;10(4):3-7. doi:10.29045/14784726.2026.3.10.4.3
  • Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect

    Jag satt i ett trevligt möte denna morgon och påmindes om en artikel jag läst tidigare, men som jag kände att jag behövde läsa om. Sagt och gjort så blev det idag Wennberg med fleras studie där de följer upp den prehospitala användningen av intravenös alfentanil (rapifen) i en region mellan åren 2011-2022. Fokus låg på smärtlindrande effekt och adverse events (AE) samt serious adverse events (SAE).

    Resultatet är ganska upplyftande:

    • 17.796 patienter inkluderades. I genomsnitt (och median för den delen) fick de 0.7 mg alfentanil. En majoritet (58.7%) var kvinnor och genomsnittlig tid på vårdmötet var 51 minuter.
    • Vanligast var alfentanil-användning till patienter med ESS-koder för buksmärta, skada ben, ryggsmärta, skada arm/axel, bröstkorgsskada, bröstsmärta och extremitetssmärta.
    • Skillnad i NRS före resp. efter alfentanil var -4.1±2.6.
    • AE förekom i 2.5% av fallen. Det fanns ingen koppling mellan AE och dos, kombination med morfin/midazolam, kön, ålder, NRS-skillnad eller prehospital tid.
    • SAE förekom i 0.01% av fallen (n=25). 20 av dessa fick naloxon, 11 manuell ventilation och fyra HLR. Alla återhämtade sig utom en patient. På denne avslutades HLR efter samråd med läkare.

    Författarna drar slutsatsen att alfentanil torde kunna anses säkert och effektivt att använda i en prehospital kontext, när snabb smärtlindring behövs. Det får man väl instämma i, och inte minst tänker jag att ”snabb” här är ett nyckelord som vi i ambulanssjukvården borde fundera över. För er som läst mina tidigare reflektioner ex.vis kring PreMeFen-studien i Norge (se bakåt i kategorin Smärta) så är jag lite bedrövad att det hinner gå så pass lång tid i det prehospitala vårdmötet innan vi lyckas ge våra patienter effektiv smärtlindring. Midazolam var på tapeten då, men kanske är även alfentanil något vi borde fundera mer över som en av flera komponenter i verktygslådan, trots att detta kräver iv infart (iaf om man vill kunna motivera sig med ovanstående studies resultat). Jag vet att vissa ambulansverksamheter använder det, men långt ifrån alla – däribland den jag själv arbetar i.

    Wennberg, P.; Pakpour, A.; Broström, A.; Karlsson, K.; Magnusson, C. Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect. Prehospital Emergency Care 2024;29(2):188-193. doi:10.1080/10903127.2024.2363509
  • Effects of a high-dose 24-h infusion of tranexamic acid on death and thromboembolic events in patients with acute gastrointestinal bleeding (HALT-IT): an international randomised, double-blind, placebo-controlled trial

    Fick ett grymt läsartips i helgen om en spännande RCT. Den har förvisso några år på nacken, men är högintressant inte minst utifrån att många svenska ambulansorganisationer (inkl. den jag själv jobbar i) har ganska vida indikationer för att ge tranexamsyra. Hos oss är exempelvis indikationen ”Stark klinisk misstanke på inre, icke kompressibel stor okontrollerad blödning samt skallskada med RLS 4-8 eller massiv blödning postpartum” – vilket ju i sin helhet omfattar ganska många olika slags blödningar. Dagens studie är randomiserad, placebo-kontrollerad, multi-center och dubbelblindad – d.v.s. behandlingen har skett slumpvis, jämförts mot placebo, utförts på flera olika platser och varken den som behandlade eller patienten (eller den som utförde analysen, för den delen) har vetat vilken behandling som givits. Syftet var att undersöka skillnader i dödlighet samt tromboemboliska komplikationer hos patienterna. Resultatet kan presenteras rätt kort och koncist:

    • Det var ingen skillnad i dödlighet pga blödning mellan grupperna, varken vid 24 timmar, 5 dagar eller 28 dagar. Inte heller i död av andra orsaker fanns signifikanta skillnader.
    • Inte heller andra undersökta faktorer skiljde sig signifikant, såsom mängden kirurgi, radiologisk intervention, blodtransfusion, komplikationer kopplade till respiration, hjärta, njurar eller lever, osv. osv. Inte heller mängden intensivvård skiljde.
    • Vad som däremot skiljde var andelen venösa tromboliska händelser (DVT och lungemboli) var högre i TXA-gruppen. Särskilt påtagligt var detta hos patienter med varicieblödning och leversjukdom (vilket var en mycket väsentlig andel av patienterna).

    I korthet kan man nog konstatera att TXA inte ger några väsentliga fördelar vid GI-blödning, annat än möjligen i undantagsfall, men att risk däremot finns för venösa tromboemboliska komplikationer. Så, här finns väl anledning att se över riktlinjer och för oss kliniker att tänka smart vid GI-blödning! Studien talar ju för att TXA-indikationen inte bör vara generell vad gäller blödningstypen, utan att varje slags blödning kan ha sin egen patofysiologi, varför man måste forska på respektive typ och kanske även skriva riktlinjer med viss försiktighet…?

    Stort tack för tipset!

    "The HALT-IT Trial Collaborators" (se författarlista i studien) Effects of a high-dose 24-h infusion of tranexamic acid on death and thromboembolic events in patients with acute gastrointestinal bleeding (HALT-IT): an international randomised, double-blind, placebo-controlled trial. The Lancet 2020;395(10241):1927-1936. doi:10.1016/s0140-6736(20)30848-5