PREHOSPITALT

PREHOSPITALT

  • Om Prehospitalt
  • Kontakt
  • 4 februari 2026
    Annan / oklarPosition statement
    Katastrof & major incident Trauma • #Arbetsmiljö #Masskadesituationer (MCI) #Pågående Dödligt Våld #Riskbedömning #Samverkan #Terrorism #Trauma

    The Evolution of Active Shooter Response Training Protocols Since Columbine: Lessons From the Advanced Law Enforcement Rapid Response Training Center

    Idag är det ett år sedan skolskjutningen på Risbergska skolan i Örebro. Ikväll tänder jag ett ljus för de 10 oskyldiga individer som berövades livet där. Det bästa vi inom blåljusmyndigheter kan göra för att hedra dessa offer är dock enligt mig att förbättra vår beredskap för liknande händelser i framtiden. Tyvärr varierar beredskapen i Sverige, med allt från ambulanspersonal som inövats noga vid upprepade tillfällen, till andra exempel där en majoritet av personalen inte övat alls. Idag väljer jag därför en lite udda artikel från 2019, som egentligen dessutom tillhör polisforskningsområdet, men som innehåller en i mitt tycke rimlig sammanfattning av ”medical response” för den som är novis på området. Det är alltså inte själva de medicinska åtgärderna som berörs, utan framförallt hur man kan organisera arbetet för att nå patienter, vilket ju upprepade gånger visat sig vara en flaskhals inklusive i Örebro.

    Ett par av budskapen, för den som är helt ny på området:

    • Fasindelningen ”Stop the killing” och ”Stop the dying”. I stop the killing är fokus på att avbryta det dödliga våldet, och i stop the dying ligger det på att ge akutsjukvård. Ofta är den aktiva delen av händelsen (stop the killing) över inom 5 minuter, men osäkerhet kring säkerhetssituationen kan bestå timtals. Därför behöver fokus vara att optimera stop the dying så att 1) polisen har möjligheter att ge initial livräddande första hjälpen, framförallt X och A, och 2) strategier finns för att skydda ambulanspersonal så de kan verka på en nivå som uppfyller ”tillräckligt säker” även under denna initiala osäkerhet. Exakt detta är ju vad som diskuteras efter Risbergska.
    • För att uppnå detta skydd och nå patienter tidigt med sjukvård diskuteras tre taktiker. Det handlar om att konvertera delar av skadeområdet som inte är ”heta” i bemärkelsen aktiv skottlossning/våld, men ”heta/varma” i bemärkelsen att det kan finnas hot man ej upptäckt på platsen, så de blir tillräckligt säkra för ambulanssjukvården att verka i:
      • The protected island – Man upprättar en plats på strategiskt läge inne i zonen där sjukvård kan ges i skydd av polis. Skadade förflyttas dit av polisen.
      • The secure corridor – Beroende på byggnadens utformning kan en korridor eller liknande avgränsas med skydd av polis vid ingångarna till korridoren. På så vis kan den förvandlas från potentiellt het zon till en varm zon där ambulanssjukvården kan verka. Med en strategiskt placerad secure corridor kan detta också vara en evakueringsväg ut för skadade till en säker uppsamlingsplats där ytterligare sjukvård kan ges utan att kräva polisiära resurser.
      • The rescue task force – Man formar en slags insatsstyrka av ambulanspersonal och polis som rör sig i skadeområdet, för akut vård och evakuering av patienter.

    Ovan taktiker tycker jag varje svensk ambulanspersonal bör känna till och inkludera i sin mentala beredskap. Vi måste också tänka tanken: ”Vem vill jag vara i en PDV-händelse?”. Vi ska ju kunna leva med oss själva i efterförloppet. Det finns ingen anledning att ta idiotrisker, men för egen del är min ambition (som kan visa sig krascha vid kontakt med verkligheten) att jag vill göra skillnad och därför är beredd att acceptera en betydligt högre, men såklart inte orimlig, risk. Det kommer dock vara oerhört svåra bedömningar med stor osäkerhet och jag är mycket ödmjuk inför hur snett man kan landa! För att maximera våra chanser att göra rätt val behöver vi fundera organisatoriskt. Ska all ambulanspersonal kunna verka i närheten av hotet? Vilken särskild utrustning behövs? Oavsett användning av ovan taktiker kommer risknivån vara ljusår högre än i vårt dagliga arbete. Vi behöver skapa hög mental beredskap, lära av de händelser som varit, utrusta oss, öva och resonera om olika taktiker. Jag hoppas det dröjer länge innan Sverige ställs inför något dylikt igen, men tyvärr kommer det utan tvivel att hända…

    PS. För dig som är helt ny på området är ett tips också att läsa The Hartford Consensus, som utvecklades i USA som svar på ett antal PDV-händelser och kommit att utgöra något av ett fundament för tankesättet vid PDV. Den har några år på nacken, men är en bra ände att börja i. DS.

    Martaindale, M. H.; Blair, J. P. The Evolution of Active Shooter Response Training Protocols Since Columbine: Lessons From the Advanced Law Enforcement Rapid Response Training Center. Journal of Contemporary Criminal Justice 2019;35(3):342-356. doi:10.1177/1043986219840237
    Sammanfattning genererad av AI:

    Efter Columbine 1999 förändrades polisens förberedelser för skol- och platsattacker. Artikeln, skriven som en kommentar från ledningen för ALERRT (bildat 2002), beskriver hur utbildningsprotokoll för insats vid ”active shooter” utvecklats under två decennier. Fokus ligger på framväxten av teaminsatser, ensam polis-insats, medicinska åtgärder, integrerad samverkansträning och civil respons.

    – Columbine blev en katalysator för nya utbildningsprotokoll i USA.
    – ALERRT har haft en central roll och utsågs 2013 till nationell standard av FBI.
    – Protokollen har breddats till att omfatta soloinsats, medicinska moment och integrerad respons.
    – Civila åtgärder/”civilian response” inkluderas numera i träningen.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 3 februari 2026
    Kvalitativ studieKvalitativ innehållsanalys
    Geriatrik & skörhet • #Äldre #Bystanders #Demens #Geriatrik #Kliniskt beslutsfattande #Kommunikation #Non-conveyance #Samverkan

    Communication Surrounding Treatment Preferences for Older Adults With Dementia During Emergency Medical Services Response

    Hur ofta dokumenterar vi äldre, dementa personers egna önskemål om sin vård i journalen? Och vad underlättar eller motverkar kommunikation kring patientens egna preferenser i det prehospitala vårdmötet? Det är frågeställningarna i dagens artikel! (fritt översatt)

    Studien är en kvalitativ innehållsanalys av 171 ambulansjournaler rörande personer >=65 år med demens, som transporterats till sjukhus för ett kritiskt tillstånd. Ungefär hälften av patienterna bodde på någon form av vårdboende. Nästan alla hade någon närstående dokumenterad i sin sjukhusjournal, som ”ställföreträdande beslutsfattare” om patienten bedömdes sakna beslutskapacitet. GCS var i median 12, NEWS 9 och 27% avled under sjukhusvistelsen, vilket väl får anses indikera att patienterna i många fall var relativt svårt sjuka. Dock transporterades 61% av patienterna till sjukhus av Basic Life Support-kapabel ambulans (att jämföra med advanced dito, motsvarande en svensk akutambulans), vilket kanske omvänt får tolkas som att långt ifrån alla bedömdes vara i behov av avancerad vård under det prehospitala vårdmötet. Ett par tänkvärda punkter utifrån studiens frågeställningar:

    • I endast 27% av fallen framgick patientens önskemål kring vården, eller att patienten fått fråga om detta. I en majoritet av dessa fall (79%) kom denna information då från ett ”POLST-form” (ett begrepp jag lärde mig idag), vilket står för ”portable orders for life-­sustaining treatment”. Endast i 21% av fallen kom informationen från verbal information erhållen från patient, närstående eller andra informanter på plats.
    • I 23% av fallen angavs att patienten själv kunde kommunicera sina önskemål, medan det i 24% av fallen angavs att en familjemedlem eller eller vän fanns på plats och förde talan. I två fall beskrevs kommunikation via telefon med vän eller familjemedlem.

    Författarna diskuterar en del kring värdet av att inhämta information om patientens önskemål från närstående via telefon, vilket fångade mitt intresse då jag själv så sent som förra veckan påmindes om värdet av detta. Den slutliga lösningen för patienten jag då var hos utformades utifrån samtal med patienten själv (med begränsad kognitiv förmåga), anhörig (via telefon) och patientens fasta läkarkontakt (via telefon). Det var ju ingalunda unikt eller första gången, men det blev väldigt bra och den information de hade var verkligen betydelsefull för att kunna göra patientens bästa. Det blev en stark påminnelse om vilken tillgång det kan vara att, med patientens medgivande såklart, ringa närstående för att öka förståelsen. Vi är ju ändå där för att göra det bra för just den person vi har framför oss, och att i det läget minimera antalet antaganden, generaliseringar eller ”standardlösningar” känns för mig extremt angeläget. Och om man tar implikationer för andra vårdinstanser, så tänker jag att vi borde fundera mer över hur vi i förväg kan dokumentera personers viljor kring sin egen vård, kring personliga intressen/preferenser, osv. så att det finns där den dag man blir sjuk och inte kan föra sin talan. Det vore värdigt!

    Pollack, L. R.; Dotolo, D. G.; Condella, A. L.; Kiker, W. A.; Nomitch, J. T.; Dzeng, E.; Johnson, N. J.; Rea, T. D.; Reed, M. J.; Sayre, M. R.; Kross, E. K. Communication Surrounding Treatment Preferences for Older Adults With Dementia During Emergency Medical Services Response. Journal of the American Geriatrics Society 2025;74(1):33-42. doi:10.1111/jgs.70078
    Sammanfattning genererad av AI:

    Kvalitativ innehållsanalys av 171 ambulansjournaler för kritiskt sjuka äldre (≥65) med demens (2011–2021). Behandlingspreferenser dokumenterades i 27% av rapporterna; få patienter kunde kommunicera och få hade närstående på plats. I vårdboenden hindrade bristfällig/andrahandsinformation och oklara roller målkongruent vård, medan telefonsamtal med närstående underlättade.

    – Behandlingspreferenser nämndes i endast 27% av ambulansrapporterna.
    – Majoriteten kunde inte tydligt kommunicera behov och närstående var sällan närvarande.
    – Vårdboendemiljöer gav särskilda hinder: svårighet att få info, andrahandsuppgifter och varierande rollförväntningar.
    – Direktkontakt med ställföreträdare per telefon kan stödja målkongruent vård.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 2 februari 2026
    MetaanalysMetaanalys
    Smärtbehandling & läkemedel • #Hemodynamik #Hypotension #Läkemedel generellt #Paracetamol #Säkerhet & biverkningar

    Effects of intravenous paracetamol on mean arterial pressure in critically ill patients: A systematic review and meta-analysis with trial sequential analysis

    Idag blickar jag lite utanför ambulanssjukvården och läser en studie om hur paracetamol i.v. påverkar medelartärtrycket (MAP) hos IVA-patienter. De (potentiellt) negativa hemodynamiska effekterna av paracetamol är ju relativt omtalade, men iallafall jag har inte läst så mycket studier på detta (med det inte sagt att de inte finns) utan mer sett det som kliniska, erfarenhetsbaserade insikter. Många av intensivvårdspatienterna inleder ju sitt möte med vården redan prehospitalt, och studien känns därför intressant för vår kontext.

    Den aktuella studien är en systematisk litteraturöversikt och metaanalys, som inkluderat åtta studier där patienter behandlades med paracetamol i.v. för antingen feber och/eller smärta. Författarna fann:

    • MAP sjönk signifikant med -6.75 mmHg (IQR -10.68, -2.82), det systoliska blodtrycket sjönk även det med -11.55 mmHg (IQR -20.55, -2.55).
    • Effekten var tydligast vid feber som indikation, men subgruppsanalyserna hämmades av det låga antalet inkluderade studier.
    • Ingen effekt på hjärtfrekvensen sågs. Patienterna tycks således inte kompensera det sjunkande trycket med frekvens.
    • Förekomsten av hypotension efter paracetamol-administration var 45.5%.

    När man tolkar resultatet får man komma ihåg att få studier inkluderades och många av dessa kan innehålla confounders och bias som ej går att kontrollera för. Vi vet exempelvis inte om patienterna erhöll vätska eller annan behandling för att motverka hypotension, så de faktiska effekterna skulle definitivt kunna vara större än vad studien indikerar. Det är dock åter värt att åter påminna om att studien är gjord på intensivvårdspatienter, som i grunden kan förväntas vara svårt sjuka. Utifrån min kliniska erfarenhet är det just denna grupp som ibland är märkbart känslig för paracetamol i.v. på ett sätt som jag inte alls upplever att andra patienter är. Men ja… Takeaway message? Det måste väl ändå bli att man bör ha de potentiella hemodynamiska effekterna av paracetamol i åtanke innan man administrerar det intravenöst, iallafall hos de känsligaste patienterna där hemodynamiken redan är påverkad.

    Messina, S.; Ferro, S.; Santonocito, C.; Minardi, C.; Zawadka, M.; Drago, F.; Noto, A.; Sanfilippo, F. Effects of intravenous paracetamol on mean arterial pressure in critically ill patients: A systematic review and meta-analysis with trial sequential analysis. Anaesthesia Critical Care & Pain Medicine 2025;44(5):101579. doi:10.1016/j.accpm.2025.101579
    Sammanfattning genererad av AI:

    Systematisk översikt och metaanalys av 8 observationsstudier på IVA som mätte hemodynamik inom 30 min efter intravenöst paracetamol mot feber/smärta. Paracetamol sänkte medelartärtryck (MAP) i snitt med 6,75 mmHg och även systoliskt/diastoliskt tryck, utan tydlig effekt på puls. Hypotension var vanligt (45,5%). Evidensen bedömdes som mycket låg.

    – MAP, SAP och DAP minskade signifikant inom 30 min efter i.v. paracetamol.
    – Ingen säkerställd effekt på hjärtfrekvens sågs.
    – Hypotension rapporterades hos 45,5% i inkluderade studier.
    – TSA stödde robusthet för MAP och DAP, men inte för SAP/HR; evidensgraden var mycket låg.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 1 februari 2026
    RegisterstudieRegisterstudie
    Hjärtstopp & HLR • #ECLS #ECMO #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Hypotermi #ROSC

    Defibrillation in patients with accidental hypothermia and core temperatures ≤30°C – a retrospective observational study

    För er som läser Prehospitalt återkommande ska jag nu ytterligare bygga på intrycket att jag är besatt av hypotermi. Så är inte fallet, men det bara poppar in intressanta artiklar på temat, så jag bjuder på det 😉 I dagens artikel har författarna undersökt defibrillering hos patienter med kroppstemperatur <30 grader utifrån retrospektiva data i det Internationella Hypotermiregistret. Svenska och europeiska guidelines rekommenderar i dagsläget tre defibrilleringsförsök med högsta möjliga energinivå och därefter fortsatt A-HLR utan defibrillering (dock är läkemedel också exkluderade) för uppvärmning, exempelvis i hjärt-lungmaskin/ECMO.

    I studien inkluderades totalt 37 patienter, varav 20 defibrillerades före uppvärmning och 17 under uppvärmning. Några intressanta resultat:

    • Hos 59% av patienterna lyckades defibrillering. Vanligast var att två defibrilleringar krävdes.
    • Högre kärntemperatur (median) var förknippat med fler framgångsrika defibrilleringar. Inte vid något tillfälle lyckades defibrillering vid kärntemperatur <24.8 grader.
    • Administration av adrenalin var associerat med mindre framgång.
    • Vid den kärntemperatur som var median i studien, 26.8 grader, var chansen till lyckad defibrillering avsevärt högre om patienten erhöll extracorporeal uppvärmning (ECLS), 78% vs 48%. En viktig faktor torde vara att dessa patienter får effektiv oxygenering oberoende av hjärtats funktion. Men sannolikt spelar även helhetsbilden in, där patienter med bedömt större chans till ROSC och överlevnad torde ha större sannolikhet att bli kandidat för ECMO.

    Studien omfattar få fall, och resultaten bör såklart tolkas oerhört försiktigt. Området är dock inte så lätt att göra stora studier på, och om man ska se några kliniska implikationer kan det kanske vara en indikation om att defibrilleringsförsök under 25 grader ter sig relativt meningslöst, men att defibrillering mellan 25-30 grader däremot absolut är meningsfullt att försöka med och särskilt om patienten har extracorporeal syresättning.

    Cools, E.; Blasco, R.; Paal, P.; Courvoisier, D. S.; Zafren, K.; Brugger, H.; Rauch, S.; Walpoth, B. Defibrillation in patients with accidental hypothermia and core temperatures ≤30°C – a retrospective observational study. Resuscitation 2026:110971. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.110971
    Sammanfattning genererad av AI:

    Retrospektiv studie från International Hypothermia Registry av 37 patienter med hypoterm hjärtstopp (kärntemp ≤30°C) och chockbar rytm. Total defibrilleringsframgång var 59%. Framgång var högre under pågående uppvärmning än före (100% vs 25%) och vid högre temperatur (median 29,0°C vs 25,8°C). Ingen defibrillering lyckades vid ≤24,8°C. Temperatur var en stark, oberoende prediktor.

    – Defibrillering kan lyckas vid Tc ≤30°C, men sannolikheten ökar vid högre temperatur.
    – Under uppvärmning var framgångsfrekvensen betydligt högre än före uppvärmning (100% vs 25%).
    – Ingen lyckad defibrillering sågs vid Tc ≤24,8°C; vid ≤25°C är det osannolikt.
    – Fynden behöver bekräftas i större studier.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 31 januari 2026
    MetaanalysMetaanalys
    Hjärtstopp & HLR • #Avancerad luftväg #Endotrakeal intubation (ETI) #Endtidal koldioxid (EtCO2) #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Larynxmask #ROSC #Supraglottisk luftväg (SGA)

    Prognostic accuracy of end-tidal carbon dioxide in cardiac arrest: a systematic review and meta-analysis

    Äntligen helg och dags för en riktigt, riktigt intressant artikel på HLR-temat! Först dock en kort reflektion om Prehospitalt. En månad har gått och det har varit en fröjd att fylla på med artiklar – jag har lärt mig massor. Jag var lite orolig att inspirationen och flödet av artiklar skulle sina snabbt (trots att jag såklart är medveten om hur mkt som produceras), men det bara poppar upp nya saker hela tiden som jag vill läsa. Det mesta är – som ni har sett – inte tung evidens som är ens i närheten av att förändra någon praxis. Men för mig är det små pusselbitar som hjälper mig att förstå mitt jobb bättre, och som jag är övertygad gör mig bättre med tiden och som dessutom kan förbättra bedömningar i väldigt specifika situationer. Antalet besökare har varierat under månaden, och flera har frågat om man får sprida sajten. NATURLIGTVIS får man det! Dela gärna i era sociala medier, tipsa kollegor eller vad ni nu vill göra.

    Nåväl, nu till dagens artikel. I denna systematiska review har författarna tittat på det endtidala koldioxidvärdens prediktiva värde för ROSC vid hjärtstopp. Fjorton studier från USA, Europa och Asien inkluderades med totalt 3186 patienter. Mina huvudsakliga slutsatser:

    • Det initiala EtCO2-värdet hade lågt prediktivt värde, värden efter 10 men framförallt 20 minuter var mer användbara.
    • Optimal cut-off för att skilja ROSC från icke-ROSC var initialt 19.8mmHg (sensitivitet=0.75, specificitet=0.53, OR=3.38), vid 10 minuter 15.7 mmHg (sensitivitet=0.91, specificitet=0.68, OR=21.49) och vid 20 minuter 8.5 mmHg (sensitivitet=0.95, specificitet=0.78, OR=67.36).
    • Resultaten indikerar dock att EtCO2-värden på <10mmHg efter 20 minuter ger ett negativt prediktivt värde för ROSC omkring 0.95, beroende på pretest-sannolikhet, vilket inte är i linje med det vanligt använda gränsvärdet på ca 1% för när fortsatta återupplivningsförsök kan anses utsiktslösa. Detta understryker behovet av en försiktig tolkning av EtCO2 i samband med beslut om avslutande av återupplivning (för rimlig säkerhet bör snarare 5 mmHg användas, eller en multimodal approach med flera faktorer tagna i beaktande).
    • En positiv EtCO2-trend framstår för mig som kanske det mest intressanta ur prediktionsperspektiv, men överlag måste EtCO2 tolkas försiktigt vad gäller prediktivt värde.

    Summan av kardemumman är väl att ERC:s riktlinjer (som vi i Sverige följer genom att HLR-rådets dito baserar sig på dem) ter sig klokt formulerade i att termination of resuscitation (ToR) ska grundas på en helhetsbild med flera faktorer tagna i beaktande, och inte enskilda värden eller fynd, exempelvis EtCO2. Glöm heller inte att det är kontinuerlig kurva som gäller, inte isolerade EtCO2-värden 🙂

    Lee, Y.; Lo, Y.; Chen, C.; Cheng, T.; Seak, C.; Yen, C. Prognostic accuracy of end-tidal carbon dioxide in cardiac arrest: a systematic review and meta-analysis. Emergency Medicine Journal 2025;43(2):83-91. doi:10.1136/emermed-2025-214918
    Sammanfattning genererad av AI:

    Systematisk översikt och metaanalys av 14 studier (3186 vuxna) om end-tidal CO₂ (ETCO₂) som prognostisk markör för ROSC vid hjärtstopp. Initial ETCO₂ hade begränsad träffsäkerhet (AUC 0,67). Mätningar efter 10–20 min gav bättre prognos (AUC 0,82–0,88) och med gräns 10 mmHg hög NPV >0,95, men stor heterogenitet kräver försiktighet.

    – 14 studier (3186 patienter) analyserades; ETCO₂ utvärderades initialt samt vid 10 och 20 min.
    – Initial ETCO₂ hade låg/moderat prognosförmåga (AUC 0,67) jämfört med senare tidpunkter.
    – Vid 10–20 min var prognosförmågan högre (AUC upp till 0,88) och NPV >0,95 vid cut-off 10 mmHg.
    – För TOR-beslut kan lägre cut-off (t.ex. 5 mmHg) eller fler indikatorer behövas; studierna varierade mycket.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 30 januari 2026
    RegisterstudieRegisterstudie
    Trauma • #Intravenös access #Kliniska färdigheter #Perifer venkateter (PVK) #Trauma

    Association Between Profound Shock Signs and Peripheral Intravenous Access Success Rates in Trauma Patients in the Prehospital Scenario: A Retrospective Study

    Dagens studie är en registerstudie från Israels försvarsmakt IDF där författarna analyserat antalet försök som krävs för att etablera intravenös infart i förhållande till om patienten uppvisar chocktecken eller inte. Det visade sig, inte helt förvånande, att lyckandegraden på första försöket var sämre vid chock (68% vs 81%) och att fler stickförsök krävdes.

    Kanske inte jätteförvånande resultat för den med klinisk erfarenhet. Liknande resultat finns också från intrahospitala studier. Resultatet tyder även på att svårigheterna var större hos kvinnor, men att studera detta var inte studiens syfte och författarna påpekar att det behövs mer forskning (ca 85% av deltagarna i studien var män!). För egen del hade jag gärna sett diskussion även kring medianåldern bland deltagarna, som var endast 25 år. Inte direkt genomsnittsåldern för mina patienter med chock 🙂 Yngre personers kärl är ju ofta spänstigare, och lättare att sticka i framförallt vid sämre kärlfyllnad. Vore skillnaderna mellan grupperna större om medianåldern var 75 år? Det vet vi inte, men det hade kunnat bidra till ytterligare förståelse. Sen kanske nån argumenterar att denna fråga är rent akademisk, men jag tänker att oavsett våra kliniska insikter så är fakta viktigt exempelvis för att anpassa guidelines kring antal stickförsök innan andra infarter väljs osv.

    Barsky, D.; Radomislensky, I.; Talmy, T.; Gendler, S.; Almog, O.; Avital, G. Association Between Profound Shock Signs and Peripheral Intravenous Access Success Rates in Trauma Patients in the Prehospital Scenario: A Retrospective Study. Anesthesia & Analgesia 2023;136(5):934-940. doi:10.1213/ane.0000000000006342
    Sammanfattning genererad av AI:

    Retrospektiv registerstudie av 537 prehospitala traumapatienter (IDF, 2020–2022) där perifert IV-försök gjordes. Profund chock definierades som puls ≥130 eller systoliskt BT ≤90. Patienter med chock hade lägre förstaförsökssuccé (67,8% vs 80,8%) och fler misslyckanden. Efter justering var chock associerad med fler försök (AOR 1,84; 95% KI 1,07–3,10).

    – Profund chock var kopplad till fler IV-försök och sämre utfall för PVK-sättning.
    – Förstaförsökssuccé var lägre vid chock (67,8%) än utan chock (80,8%).
    – Sambandet kvarstod i multivariat ordinal logistisk regression (AOR 1,84).

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 29 januari 2026
    RegisterstudieRetrospektiv kohort
    Trauma • #Endotrakeal intubation (ETI) #Följsamhet #Kliniskt beslutsfattande #Nåldekompression #Säkerhet & biverkningar #Thorakostomi #Trauma #Traumatiskt hjärtstopp (TCA) #Tryckpneumothorax

    Needlessly Treated: Evaluation of Prehospital Needle Thoracostomy

    Dagens studie handlar om prehospital nåldekompression av tryckpneumothorax. Författarna har gjort en registerstudie med data från ett level 1 trauma center i USA och även om resultatet inte ger någon tung evidens så finns några tankeväckande take home-messages:

    • Endast 4 av de 67 patienter som inkluderats uppfyllde PHTLS-kriterierna om svår/tilltagande andnöd, ensidigt nedsatta andningsljud och cirkulationssvikt.
    • Ingen statistiskt säkerställd förbättring i vitala parametrar sågs efter nåldekompression.
    • I ett antal fall orsakade nåldekompressionen icke önskvärda resultat i form av komplikationer eller felplacering.

    Lite frågetecken finns som alltid… Författarna resonerar inte kring användningen av nåldekompression vid traumatiskt hjärtstopp (kanske beroende på att särskild TCA-algoritm saknas på många håll i USA). Sen kan man ju fundera på om det faktum att intubation är en betydligt vanligare åtgärd prehospitalt i USA riskerar medföra att bronkintubation med ensidigt nedsatta andningsljud feltolkas som pneumothorax. Det skulle i så fall kunna bidra till resultatet med tanke på att samtliga indikationer för nåldekompression sällan var uppfyllda…

    Oavsett vad så är resultatet inte superuppmuntrande, och får iallafall mig att tänka att jag ska vara väldigt noga med att säkerställa korrekt indikation innan nåldekompression utförs. Läs och bilda dig en egen uppfattning! 🙂

    Vazquez, G. E.; Calhoun, J. R.; Fuchsen, E. A.; Capella, J. M.; Vaudt, C. C.; Sidwell, R. A.; Smith, H. L.; Pelaez, C. A. Needlessly Treated: Evaluation of Prehospital Needle Thoracostomy. Journal of Trauma Nursing 2024;31(5):242-248. doi:10.1097/jtn.000000000000080
    Sammanfattning genererad av AI:

    Retrospektiv registerbaserad kohortstudie av 67 traumapatienter som fick prehospital nålthorakostomi (2015–2022). Endast 4 uppfyllde samtliga PHTLS-kriterier (hypotension, svår ventilation, avsaknad av andningsljud). Ingen signifikant vitalparameterförbättring sågs. CT visade lunglacerationer och flera felplaceringar (11 utanför bröstkorgen, 1 i buken), vilket talar för överanvändning och risk för morbiditet.

    – Få patienter uppfyllde fulla kriterier för nåldekompression prehospitalt.
    – Ingen tydlig förbättring i prehospitala vitalparametrar efter åtgärden.
    – Bilddiagnostik visade komplikationsrisk: lunglacerationer och frekvent felplacering.
    – Studien stödjer behov av striktare följsamhet till riktlinjer.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 28 januari 2026
    RegisterstudieRegisterstudie
    Hjärtstopp & HLR • #Äldre #Ej HLR-beslut #Etik #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp

    Do not attempt resuscitation orders at out-of-hospital cardiac arrest in Denmark

    Här kommer en hjärtstoppsstudie, trots att det är mitt i veckan 🙂 I denna registerstudie belyses återupplivning trots förekomst av Ej HLR-beslut (Do Not Attempt Resuscitation, DNAR) vid hjärtstopp utanför sjukhus i Danmark mellan 2016-2023. Det visar sig att andelen återupplivningar trots sådant beslut har ökat från 1-3%. Eventuellt är en ny lag från 2023 där danskarna själva kan välja att fatta ett informerat beslut att avstå återupplivning bidragande faktor, om inte annat indirekt eftersom jag misstänker att frågan varit aktuell i debatten åren före lagen klubbades!? Det är dock spekulation.

    Författarna diskuterar huruvida fall som återupplivats trots DNAR-beslut alls ska inkluderas i registret, eftersom överlevnad i dessa fall normalt är oönskad och riskerar introducera felkällor i statistiken. Överlevnaden i gruppen med DNAR-beslut är nämligen signifikant lägre. Jag lämnar detta osagt, men konstaterar att danskarna tycks ligga en bit före oss vad gäller 1) diskussion i befolkningen vad vad gäller DNAR-beslut och viljan att bli återupplivad och 2) tillgång till gemensam prehospital patientjournal. Studien informerar nämligen om att dessa DNAR-beslut är dokumenterade och synliga för den prehospitala vården direkt i patientens journal, vilket gör att beslutet kan vara känt innan ankomst. Någon utbredd sådan möjlighet har vi som bekant inte i Sverige. Här finns ett fortsatt jobb att göra på gemensam patientjournal, men inte minst på etikfrågor vid hjärtstopp och insatser så att vi försöker återuppliva rätt patienter. Detta fungerar ju knappt ens tillfredsställande på många vård- och omsorgsboenden i Sverige.

    Fasmer Blomberg, S. N.; Jensen, T. W.; Svare, M.; Andersen, M. P.; Holgersen, M.; Poulsen, T. S.; Mikkelsen, S.; Christensen, H. C. Do not attempt resuscitation orders at out-of-hospital cardiac arrest in Denmark. Resuscitation 2026:110959. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.110959
    Sammanfattning genererad av AI:

    Nationell registerbaserad kohortstudie i Danmark (2016–2023) av vuxna med hjärtstopp utanför sjukhus och förekomst av DNAR-ordrar. Andelen OHCA med giltig DNAR ökade från 1% (2016) till 3% (2023). Trots DNAR behandlades fler fall. DNAR var vanligast hos äldre. Inkludering av DNAR-fall gör att nationella överlevnadstal underskattas; utan dessa hade överlevnaden varit +0,1% (2016) och +0,5% (2023).

    – Andelen OHCA med DNAR ökade 2016–2023 (1%→3%).
    – Fler hjärtstopp behandlades trots befintlig DNAR-order.
    – DNAR förekom främst hos äldre och ökade med stigande ålder.
    – Exkludering av DNAR-fall skulle ge något högre rapporterad överlevnad.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 27 januari 2026
    Systematisk översiktSystematisk översikt
    Katastrof & major incident • #Erfarenhet #Masskadesituationer (MCI) #Pågående Dödligt Våld #Prioritering #Samverkan #Situationsmedvetenhet #Terrorism

    Common Challenges in the Prehospital Management of Mass-Casualty Incidents: A Systematic Integrative Review

    Vilka utmaningar är vanliga vid prehospitala masskadesituationer (MCI)? Den frågan ställde sig Karin Hugelius och Julia Becker i dagens studie, som är en systematisk integrativ litteraturstudie. I resultatet framkommer många av de ”vanliga” teman man kan förvänta sig, där exempelvis tillräckligt säker-begreppet och situationsmedvetenhet diskuteras. Jag tänkte dock zooma in på en liten, liten del av studien som jag tycker är intressant, nämligen att att författarna belyser erfarenhet som viktig faktor i hanteringen av en MCI. Erfarenhet är ett svårt ord som ofta missbrukas i ambulanssjukvården, då ”år i yrket” gärna felaktigt översätts till erfarenhet, vilket inte automatiskt stämmer. Det förtar dock inte värdet av erfarenhet i ordets rätta bemärkelse och i kombination med andra typer av kunskaper. I studien diskuteras hur standardplanen behöver anpassas till den aktuella händelsen, hur improvisation blir viktigt, situationsmedvetenhet och vikten av att förutse utmaningar längre fram i det prehospitala förloppet – som nästan alltid är dynamiskt. I den kontexten diskuterar författarna begreppet erfarenhet, vilket för mig känns relevant och ibland underskattat i dagens prehospitala vård, där vardagen utgör största delen och känslan lätt blir att personalen ses som enkelt utbytbar. Jag tror inte att någon ifrågasätter vikten av erfarenhet för att hantera en MCI, så detta kan ses som att slå in en öppen dörr. Min poäng är dock att jag tror att vi inte ger (riktig) erfarenhet tillräckligt mycket uppmärksamhet i vår dagliga planering, personalpolitik, osv. Hur säkerställer vi att rätt person, med förmåga att faktiskt göra goda prediktioner av utmaningarna om 15, 30, 60, 180 och 360 minuter, finns där vid en MCI?

    Hugelius, K.; Becker, J. Common Challenges in the Prehospital Management of Mass-Casualty Incidents: A Systematic Integrative Review. Prehospital and Disaster Medicine 2024;39(4):301-309. doi:10.1017/s1049023x24000566
    Sammanfattning genererad av AI:

    Systematisk integrativ översikt av 17 fallstudier/rapporter från 15 masskadehändelser (bl.a. terror, kemiska incidenter, trafikolyckor, väderrelaterade händelser och bränder) som analyserar utmaningar i prehospital hantering. Vanliga problem rörde säkerhet för drabbade och personal, att skapa och kommunicera lägesbild, att utveckla och följa insatsplan, vård under extrema förhållanden samt behov av uthållig ledningsstrategi och träning.

    – Säkerhet och hotbild påverkar både vård och insatsledning prehospitalt.
    – Lägesbild: behov av snabb utveckling och tydlig kommunikation för att förutse medicinska konsekvenser.
    – Planering + improvisation krävs; rutiner kan behöva frångås vid svåra förhållanden.
    – Träning och mental förberedelse behövs för EMS och medicinska insatschefer.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 26 januari 2026
    Metodstudie / valideringReliabilitetsstudie
    Teknik & utrustning Trauma • #Bombskyddsdräkt #Explosion #Kinematik #Terrorism #Trauma #Tryckvågsskador

    A Methodology for Assessing Blast Protection in Explosive Ordnance Disposal Bomb Suits

    Dagens studie är en outsider, får man nog säga. Det är också utan överdrift den mest svårtolkade/svårkonsumerade studien jag läst hittills. Anledningen till att jag läst den är en fråga jag fick (från räddningstjänsten) på jobbet i veckan kring vilka skador man kan förvänta sig hos någon som haft på sig en bombskyddsdräkt och varit utsatt för en detonation, och underförstått då också vilket skydd dräkten kunde förväntas ge. Jag kunde såklart ge ett litet utlägg om de olika skademekanismer man brukar tala om i samband med explosion, men vad visste jag om bombskyddsdräkter…? ABSOLUT INGENTING.

    Så, dagens studie var i princip den enda jag hittade när jag försökte ta reda på mer om detta. I studien har författarna använt ”crash test dummies” monterade på en ställning och utsatt dessa upprepade gånger för explosioner av två olika magnituder, med respektive utan bombskyddsdräkt. Fyra olika fabrikat på dräkter användes, och reaktionerna på dockan mättes med bl.a. accelerometrar. En viktig sak är att författarna enbart undersökt tryckvågsskador, och skador av exempelvis splitter eller värme är alltså inte taget i beaktande alls. Jag får medge att jag inte hade helt lätt att tolka resultatet, men jag tog iallafall med mig:

    • Dräkten ger ett skydd i form av att tryckvågen inne i dräkten dämpas, med lägre risk för mekaniska skador.
    • Tryckvågen vid bröstkorgen dämpades och spriddes över längre tid, vilket reducerade risken för allvarliga bröstkorgsskador.
    • Dräkten verkade skydda väl mot tryckvågsskada på lungorna, och inga värden på nivå som skulle ge ruptur på lungan uppmättes med de aktuella (relativt små) laddningsstorlekarna.
    • Dräkterna gav visst skydd för huvudet, men detta var det ”svagaste kortet”. Olika dräkter presterade olika bra och ett större visir var förknippat med sämre skydd då det blev som ett segel i tryckvågen. En hjälm med hög massa var också bättre än en med låg. Så dräkten ska med fördel ha stor, tung hjälm och minimalt visir – vilket förmodligen inte lirar särskilt bra med användbarheten för det arbete som ska utföras i dräkten.
    • Krafterna som verkade på nacken var relativt låga och under gränsvärdet för vad som torde ge allvarliga skador, givet de laddningar som användes.

    Hur mycket allt detta ger i praktiken är väl ganska tveksamt. Dels är det extremt beroende av laddning, kroppsställning och typ av dräkt – sen är studien också 20 år gammal och massor kan ha hänt exempelvis på dräktmarknaden. Och som sagt, studien berör inte övriga skademekanismer vid explosion, utan bara den primära tryckvågen. De enda egentliga slutsatser jag drar är nog att man är bättre skyddad med dräkt än utan, och att huvudet är den kanske svagaste punkten i själva dräktens skydd. Den kliniska tillämpbarheten i detta är dock begränsad, givet att så många andra skademekanismer finns och att ingen slags skademisstanke på något vis kan avskrivas tack vare dräkten.

    Jag vet ju att många kollegor har militära erfarenheter – kanske har du mer info på temat? Använd gärna kontaktformuläret och dela. Sällanhändelse får man väl verkligen kalla det, men ändå intressant om man ställs inför scenariot!

    “Dale” Bass, C.; Davis, M.; Rafaels, K.; “Steve” Rountree, M.; Harris, R. M.; Sanderson, E.; Andrefsky, W.; DiMarco, G.; Zielinski, M. A Methodology for Assessing Blast Protection in Explosive Ordnance Disposal Bomb Suits. International Journal of Occupational Safety and Ergonomics 2005;11(4):347-361. doi:10.1080/10803548.2005.11076655
    Sammanfattning genererad av AI:

    Fyra kommersiella bombsuits med olika material och pansarmassa testades för skydd mot sprängverkan från 0,227 och 0,567 kg sfärisk C-4. En instrumenterad Hybrid III-docka provades med och utan dräkter i 20 försök med knästående uppställning för att bedöma repeterbarhet och jämföra skydd för huvud, hals och bröstkorg. Skaderisk kopplades till bl.a. dräktmassa, projicerad yta och täckningsgrad.

    – Jämförande test av 4 bombsuits mot två laddningsstorlekar av C-4.
    – Hybrid III-docka användes för mätningar med och utan skydd.
    – 20 tester genomfördes för att kontrollera repeterbarhet och robusthet.
    – Skaderisk relaterades till dräktegenskaper som massa och täcknings-/projekterad yta.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
Föregående sida
1 … 7 8 9 10 11 12
Nästa sida
Prehospitalt (RSS)
PREHOSPITALT

PREHOSPITALT

Cookie-policy Integritetspolicy

  • LinkedIn
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål. Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
  • Hantera alternativ
  • Hantera tjänster
  • Hantera {vendor_count}-leverantörer
  • Läs mer om dessa syften
Visa preferenser
  • {title}
  • {title}
  • {title}