Studietyp: Observationsstudie

  • Introduction of the Broset Violence Checklist in the emergency department: A retrospective cohort study

    Dagens studie berör Bröset Violence Checklist (BVC), ett populärt begrepp att svänga sig med i dagens prehospitala vård. Syftet med skalan, som utvecklades på 90-talet och beskrevs 2002 av Woods och Almvik, är att förutsäga risken för våld inom 24 timmar från bedömningen. I skalan bedöms förekomst av faktorerna konfusion, irritabilitet, ”stökigt” beteende, hot (verbala och fysiska) samt attacker på föremål. Jag var nyfiken på hur beforskad skalan är i ambulanssjukvård, och försökte mig på en litteratursökning. Till min besvikelse fanns det dock klent med studier i prehospital kontext. Jag kammade noll. Missade jag något? Tipsa mig! Det känns lite sorgligt om det är så att en av de åtgärder vi nu ”förlitar oss på” för förbättra arbetsmiljön tycks i det närmaste helt obeforskad i prehospital kontext.

    Vad jag däremot hittade var studier från akutmottagningsmiljö, så i brist på prehospitalt fokus får vi nöja oss med en liten indikation därifrån… Jag valde den senast publicerade artikeln jag hittade som kändes relevant, vilket var en retrospektiv granskning från Australien där ifyllnad av BVC-score var primär outcome och oväntade händelser med potentiellt eller faktiskt hot/våld sekundär outcome. Totalt 108.274 akutbesök inkluderades i studien:

    • En BVC-score dokumenterades i 39.4% av fallen (BVC var rekommenderat men ej obligatoriskt, och hanterades på liknande sätt som en vitalparameter i journalen).
    • BVC hade en specificitet på 99.2% om man använde en cutoff för hot-/våldsrisk på 3 BVC-poäng. Detta innebär alltså att nästan alla patienter med BVC större än eller lika med tre resulterade i någon slags larm om hot-/våld.
    • Sensitiviteten däremot var endast 15.6%, vilket alltså betyder att endast ca en patient av sex som ledde till någon slags larm ”fångades” av en BVC-score på tre eller mer. En majoritet av larmen hade alltså lägre BVC-scoring.
    • Som nämndes i första punkten så användes skalan till mindre än hälften av patienterna, och det visade sig att i de fall där BVC-score faktiskt var ifylld så var förekomsten av hot- och våldsincidenter högre (OR 1.37, 95% CI 1.12-1.66).

    I konklusion så känner jag tyvärr att jag inte kan dra så stora slutsatser av studien. Fyndet i sista punkten kan man spekulera beror på att om personalen hade på känn att hot- och våld kunde uppstå, så fyllde man också i skalan, medan de patienter där sådan risk på förhand sågs som låg av personalen kanske man hoppade över det. Det blir svårt att dra goda slutsatser om inte verktyget används till alla patientmöten, åtminstone alla utifrån någon slags grupp med tydliga inklusionskriterier för att använda verktyget, d.v.s. den grupp man sedan vill dra slutsatser om. Jag upplever också att studien inte riktigt avslöjar vilka åtgärder som var aktuella om patienten fick en hög BVC-score? Var det rentav så att personalen mer eller mindre per automatik drog någon slags larm? Det skulle i så fall kunna förklara den höga specificiteten.

    Om man ändå ska ta ut någonting så väcker ju fyndet kring sensitivitet stora frågetecken och oroar en del. Vad gäller denna typ av händelser tänker jag att man hellre ser ”övertriage” till hot- och våldsrisk och lägre specificitet, än det omvända att man missar en majoritet av fallen, såsom skedde i denna studie. För den som vill ha hopp ändå så finns det både fler studier på Bröset som vid en snabb anblick tycks ha andra resultat, men också fler verktyg att använda för att göra (prehospitala) våldsriskbedömningar. Jag tänkte att jag ska försöka läsa vidare och återkomma till saken under de närmsta dagarna!

    Dock, som en slags återkommande bottom line… Om någon där ute (Hej PAM-personal! 🙂 ) är sugen på att göra studier, så verkar strukturerad utvärdering av Bröset (eller andra skalor) för våldsriskbedömning i prehospital vård oerhört angeläget att ta tag i. Hur väl fångas risksituationer upp? Hur många false positives får vi? Hur upplever personalen verktygen? Hur upplever patienterna vården? Uppstår några oönskade effekter/adverse events? Krävs andra interventioner? Bara att skriva ihop en forskningsplan! Torde inte vara alltför svårt att hitta finansiärer till detta ämne, nu när tiden tyvärr redan är ur led…

    Mitra, B.; Settle, K.; Koolstra, C.; Talarico, C.; Smit, D. V.; Cameron, P. A. Introduction of the Broset Violence Checklist in the emergency department: A retrospective cohort study. Emergency Medicine Australasia 2024;37(1). doi:10.1111/1742-6723.14546
  • Prehospital Workplace Violence (WPV) Dispatch Alerts: Anticipating Behavior and Preventing Violence

    Hot och våld har berörts tidigare här på Prehospitalt, och igår var jag på en presentation av utredningen samt hur min arbetsgivare jobbar efter den tragiska händelsen i Harmånger. Självklart kom flaggning upp som en diskussion, och jag kunde inte låta bli att dra mig till minnes studien jag läste för några veckor sedan om hur hot- och våld tenderar följa med till påföljande steg i vårdkedjan i många fall. Ropen på flaggning skallar ju ganska höga i opinionen, och naturligtvis måste vi göra handfasta åtgärder för att öka vår säkerhet. Den stora frågan är ju hur man uppnår det, med god effekt för oss, minimala risker för patientsäkerheten och en solid etisk grund som man känner att man kan stå för!? Jag sökte därför lite mer artiklar, och tänkte presentera en av dem här.

    Dagens artikel är från USA och en av få jag hittade som berör prehospital flaggning. I det aktuella EMS-systemet införde man flaggning av adress (att jämföra med person som kanske diskuteras mer i Sverige) genom ett obligatoriskt fält i ambulansjournalen där man fick indikera om verbalt eller fysiskt våld förekommit. Sedan använde man ”dispatch alerts”, d.v.s. ett medskick från larmcentralen, för att uppmärksamma medarbetarna på att våld förekommit på adressen de senaste 12 månaderna. Endast adresser där det förekommit fysiskt våld flaggades som dispatch alerts, p.g.a. en rädsla från ledningen att systemet skulle överanvändas och ex.vis begäran om polishjälp skulle bli för vanligt. Efter 12 månader rensades flaggan, såvida inte upprepat våld förekommit. Observera att studiens outcomes är fokuserade på de positiva effekterna av systemet. Analyserna är two-tailed (identifierar både ökning och minskning av parametrarna), men man har däremot inte tittat på ex.vis felhändelser, ”överdriven” försiktighet med negativa patientsäkerhetseffekter, risken för falsk trygghet när det inte fanns någon alert, osv. Några intressanta grejer:

    • Förekomsten av hot- och våld minskade efter införande av flaggningssystemet (0.53 våldsincidenter per 100 samtal efter införande vs. 0.78 före). Den signifikanta skillnaden fanns dock i verbalt våld. Det genererar såklart ett visst frågetecken, men kan ev. förklaras av att studien är liten och att inte antalet case räckte till för att få signifikans vad gäller fysiskt våld. Trenden var iallafall minskande på båda, men icke signifikant på fysiskt våld.
    • Inga signifikanta skillnader i förekomsten av begäran om polishjälp förekom, men tittar man på även icke signifikant data så pekar trenden snarare på en minskning efter införandet än en ökning, vilket ju är lite förbryllande.
    • Delar av studieperioden post-införande överlappas av träning i ”de-escalation”, vilket jag misstänker översätts till lågaffektivt bemötande, och däri finns ju en potentiell confounder (skillnader sågs dock även innan denna träning påbörjades).

    Ja, summan av kardemumman är väl att det utifrån denna studie kan finnas viss potential i flaggning av adresser. Den är dock liten och det bör tas i beaktande att hot- och våldsfrågor sannolikt är relativt kontextberoende. EMS-systemets utformning, sökorsaker, personalens utbildning, rutiner kring agerandet på hämtplats, kulturella faktorer m.m. torde kunna påverka kraftigt. Det absolut viktigaste här är dock att baksidorna med systemet inte analyserats alls, vilket ju är helt avgörande för att kunna införa något. Personligen ställer jag mig mycket tveksam till flaggning av adresser. Jag tror kanske också, såsom diskuterades kring den tidigare nämnda artikeln jag skrev om för några veckor sedan, att man behöver något mer detaljerat än en enkel flagga. Jag ska dock söka fler studier på området för att bli klokare i hur det här fungerar runtom i världen… Specifikt prehospitala studier är tyvärr mycket få, men det finns litegrann och sen lite mer kring hot- och våld i akutmottagningskontext etc. Jag återkommer! 🙂 Tills dess tycker jag du ska gå in och läsa fulltexten på dagens artikel…

    McGuire, S. S.; Arms, K. J.; Reiter, D. T.; Liedl, C. P.; Mullan, A. F.; Phillips, J. P.; Clements, C. M. Prehospital Workplace Violence (WPV) Dispatch Alerts: Anticipating Behavior and Preventing Violence. Prehospital Emergency Care 2025:1-9. doi:10.1080/10903127.2025.2542536
  • The association between school holidays and trends in adolescent ambulance attendances for suicidal and non‐suicidal self‐injurious Behaviours

    Något som jag läst besvärande lite om hittills med Prehospitalt är psykiatri. Som bekant är det ett ämne som är ständigt högaktuellt för oss som arbetar i den prehospitala vården. Här i Bollnäs, där jag jobbar, är det dessvärre extra aktuellt i och med en tragisk ”trend” som nyligen uppmärksammats i riksmedia. Av detta skäl känns det bra att äntligen grotta ner mig lite mer i ämnet, och då i form av en australisk studie som tittat på suicidala och icke suicidala självskadebeteenden hos tonåringar och unga vuxna i relation till skollov, inklusive en jämförelse före och efter covid 19-pandemin. Kort om fynden från studien:

    • Före covid-19 sågs en tydlig nedgång av självskadehändelser under skolloven för båda könen, men framförallt tonåriga tjejer. Författarna diskuterar hur detta ev. skulle kunna härröras till att prestationskrav från skolan upphör under loven. Redan här inser jag min okunskap, då jag nog trodde att skolgången kunde ha en skyddande effekt för ungdomar med trasslig hemsituation osv. och att detta skulle återspeglas.
    • Efter covid-19 har skillnaderna upphört. Oerhört intressant och författarna diskuterar olika förklaringar, däribland hur exempelvis ökad digital närvaro kan resultera i nätmobbing – vilken går att bedriva oavsett skollov – att jämföra med mer traditionell mobbing som kan accentueras i skolan.

    För mig väcker studien många intressanta frågor, men samtidigt blir ett stort frågetecken överförbarheten till svensk kontext. Jag föreställer mig att skolsystemet ser annorlunda ut, men även årstider kan ju ha en påverkan här; största skillnaderna syntes under det australiska jullovet i dec-jan, som ju är högsommar där. Samtidigt har vi den mörka årstiden som vi vet medför risker vad gäller det psykiska måendet, som eventuellt skulle kunna interagera vad gäller våra svenska motsvarande siffror. Även skillnaderna före eller efter covid-19 kan ju vara beroende på lokala förhållanden inklusive hur pandemihanteringen såg ut. Kanske borde jag framöver göra en riktad sökning mot detta område, och se om det går att skaffa sig någon slags bild av våra svenska förhållanden. Kanske har någon läsare med god insikt i psykiatri har tips? I så fall tas de tacksamt emot

    Baldwin, R.; Rowland, B.; Melvin, G.; Nehme, Z.; Lubman, D. I.; Ogeil, R. P. The association between school holidays and trends in adolescent ambulance attendances for suicidal and non‐suicidal self‐injurious Behaviours. Journal of Child Psychology and Psychiatry 2026. doi:10.1111/jcpp.70108
  • Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California

    Förra helgen blev helt fri från hjärtstoppsstudier, men nu kör vi! Författarna till denna studie har retrospektivt analyserat data avseende åren 2015-2023 från tre counties i Kalifornien. Syftet var att utvärdera om administration av naloxon påverkade överlevnaden till utskrivning från sjukhus, ROSC och andra kliniska outcomes hos vuxna patienter med hjärtstopp. Detta är högintressant data, inte minst utifrån att European Resuscitation Council intar en förhållandevis defensiv approach i guidelines 2025 och konstaterar att ”Existing evidence is not sufficient to recommend administration of an opioid-antagonist (e.g. naloxone) for cardiac arrest caused by opioid poisoning”. American Heart Association, som representerar den kontext aktuell studie är genomförd i, är frikostigare och rekommenderar att naloxon ska ges om livräddaren är tränad för det, dock med reservation att evidensstödet är mycket svagt och att HLR av hög kvalitet inklusive inblåsningar har den högsta prioriteten – vilket såklart är oerhört rimligt. Sannolikheten att få igång en patient med opioidorsakat hjärtstopp enkom på antidot och utan HLR ter sig mycket låg.

    Några takeaways från dagens studie:

    • 8.195 patienter inkluderades i studien, av dessa bedömdes 8.7% vara drogrelaterade av ambulanspersonalen.
    • Naloxon gavs i 14.2% av samtliga fall. I denna grupp var patienterna yngre, hade färre komorbiditeter och i högre grad av manligt kön än i referensgruppen. Naloxonadministration var vanligast vid icke defibrillerbar rytm och obevittnat hjärtstopp.
    • Naloxongruppen fick i högre grad ROSC (34.5% vs 22.9%) och överlevde även i högre grad till utskrivning från sjukhus (15.9% vs 9.7%), vilket var giltigt även efter justering för confounders.
    • Både i gruppen med förmodat drogrelaterat hjärtstopp och icke drogrelaterat hjärtstopp var naloxon förenat med bättre kliniska outcomes. Att den icke drogrelaterade gruppen påverkas är såklart lite extra intressant. En tänkbar förklaring är intoxikationer som ambulanspersonalen ej fattat misstanke om – vilket med all sannolikhet förekommer. Författarna diskuterar dock också att naloxon kan öka det arteriella trycket genom att reversera endogent frisatta opioider, vilket för mig var nytt. Det är dock tydligen omskrivet i en cochrane-review, som plötsligt står på min läslista 🙂

    Hur tolkar man allt det här då? Tja… Det är fortfarande en retrospektiv studie med många tänkbara confounders, så i vanlig ordning gäller försiktighet. Men helt klart vore det på sin plats att få till stånd RCT:er som klarlägger betydelsen av naloxon vid hjärtstopp, inte minst vid misstänkt opioidintoxikation. Tills dessa kommer så skaver resultaten en smula hos mig, utifrån hur försiktig ERC:s positionering är i frågan.

    Dillon, D. G.; Montoy, J. C. C.; Nishijima, D. K.; Niederberger, S.; Menegazzi, J. J.; Lacocque, J.; Rodriguez, R. M.; Wang, R. C. Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California. JAMA Network Open 2024;7(8):e2429154. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.29154
  • MetoksyKval: the extent of pre-hospital methoxyflurane administration for acute traumatic pain: focus on economic impact and rationale for use

    Nähä, nu släpper vi geriatriken ett tag och återkommer till ett av mina favoritteman tillika mitt eget forskningsområde; prehospital smärtlindring! Då blir det också automatiskt lite längre utlägg här än vanligt 🙂 Vi är tillbaka till de flitiga norrmännen och forskargruppen som intresserar sig för methoxyflurane (jag har bland annat skrivit om deras PreMeFen-studie den 1 januari, se kategorin Smärtbehandling och läkemedel). Methoxyflurane är nog för övrigt det mest omskrivna läkemedlet på Prehospitalt hittills. 🙂

    Vad adderar då dagens studie? Jo, i denna prospektiva observationsstudie har författarna försökt utforska hur methoxyflurane används, hur väl det fungerar och patientnöjdhet hos patienter med traumatisk smärta. Även ekonomiska konsekvenser beskrivs. Antalet inkluderade patienter var en del av studiens outcome (eftersom man ville utforska användningsmönster), och det resulterar i en ganska liten studie omfattande 48 patienter. Lite intressanta resultat och funderingar:

    • Medianålder hos patienterna var 69 år. Med tanke på hur dominerande den geriatriska populationen är i prehospital kontext och inte minst då vid exempelvis falltrauman (77% av patienterna i studien), så tänker jag att det är relativt lågt. Man kan också spekulera i om det återspeglar en begränsning i läkemedlet, nämligen att methoxyflurane är svårt att administrera till personer med grav kognitiv svikt eller svårighet att själv hålla i inhalatorn.
    • Smärtan sjönk från NRS 8 i median till 5 inom 10 minuter. 52% av patienterna klarade sig utan annan smärtlindring, medan 48% fick multimodal smärtlindring – där opioid-paracetamol eller opioid-esketamin var vanligaste komplementen. 61% av patienterna erhöll god eller mycket god smärtlindring och 67% skulle ta emot samma behandling igen.
    • Många oönskade effekter (adverse events, AE) rapporterades och AE förekom hos en majoritet av patienterna. Det handlar dock om lindriga bieffekter och ungefär vad man kan förvänta sig av lite starkare smärtlindring, såsom eufori och yrsel. Inga konstigheter där tänker jag.
    • I 31% av fallen valdes methoxyflurane pga svårighet att etablera iv access, i 27% för att minska tid på plats och i 31% helt enkelt för att det föredrogs framför ex.vis opioider.
    • Prismässigt så steg kostnaderna för smärtlindring trefaldigt, delvis på grund av att methoxyflurane-inhalatorn är ungefär 10x så dyrt som en morfinampull.

    Överlag så tänker jag att denna lilla och ganska begränsade studie ändå stärker bilden av att methoxyflurane absolut kan ha en plats i den prehospitala verktygslådan. Den stärker dock också bilden av att läkemedlet kanske framförallt ska ses som en bro till eller ett komplement till andra läkemedel i en multimodal smärtlindringsapproach. Detta framförallt på grund av den ofta otillräckliga effekten, men möjligen också utifrån prisbilden. Det senare aktualiserar samma fråga som jag var inne på kring PreMeFen-studien: Jag hade extremt gärna sett methoxyflurane jämföras med intranasalt esketamin, vilket författarna faktiskt också berör i diskussionen. Kanske framstår jag som besatt av esketamin, men med tanke på att valet av methoxyflurane i 58% av fallen avgörs av svårighet att etablera iv access eller för att minska tid på plats så tänker jag att esketamin i.n. är ett starkt alternativ. Det medger både enkel administration utan iv, extremt snabbt tillslag men också en effekt som iallafall jag upplever som säkrare än methoxyflurane, som jag subjektivt upplever ganska varierande (i studien beskrivs också att en inte obefintlig andel av patienterna har dålig effekt). Jag är oinsatt i priser, men försökte kolla upp och en ampull esketamin tycks kosta mellan 40-60 kr, sett till båda styrkorna 5 mg/ml och 25 mg/ml (som vi använder i.n.). Även detta ligger således på ett pris som är nästan en tiondel av en methoxyflurane-inhalator.

    Oavsett vad så är den förmodligen starkaste fördelen med methoxyflurane i mitt tycke att patienten kan självadministrera läkemedlet. Detta diskuteras också lite av författarna. Det vore oerhört intressant med studier som utforskade implikationerna av detta, inklusive psykologiska effekter av att faktiskt få kontroll över hur den egna smärtlindringen doseras. Hos patienter med svåra smärttoppar har jag själv kompletterat med methoxyflurane i just det syftet, och har goda erfarenheter av det – att patienten faktiskt själv kan kontrollera den där sista biten av smärtlindringen. För egen del tror jag, högst spekulativt, att denna faktor i stort överväger farmakologiska och tidsmässiga fördelar hos methoxyflurane 🙂

    Simensen, R.; Smalberget, L.; Heyerdahl, F. MetoksyKval: the extent of pre-hospital methoxyflurane administration for acute traumatic pain: focus on economic impact and rationale for use. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01546-z
  • Direct in-hospital admission via ambulance (DIVA): A retrospective observational study

    Igår var ämnet hänvisning till egenvård för geriatriska, sköra patienter. Jag tänker att det idag blir en slags fortsättning på temat, i form av en artikel om hur vi eventuellt skulle kunna förbättra hanteringen för patienter som – i motsats till de i gårdagens artikel – verkligen uppenbart behöver sjukhusvård. Författarna till dagens artikel har nämligen undersökt hur direktinläggning till vårdavdelning kan göras baserat på sjuksköterskans bedömning i ambulanssjukvården. Vi vet att det för äldre, sköra patienter finns omfattande risker med att vistas på akutmottagningen, och att dessa vistelser kan bli långa, så kan man passera detta steg i ”uppenbara fall” torde det finnas potential till stora vinster. Projektet i aktuell studie är långt ifrån det enda på temat, så ta det för vad det är – en variant på direktinläggning och en liten studie, men ändå en intressant sådan tycker jag. Några fynd:

    • 127 patienter inkluderades, varav 45 i direktinläggningsgruppen och 82 i referensgruppen. Medianålder i direktinläggningsgruppen var 86 år, så man kan konstatera att detta sannolikt är något för äldre äldre, vilket verkar rimligt.
    • 24 av 45 utvalda för direktinläggning blev direktinlagda (efter att vårdplatskoordinator och läkare – vars uppgift var att acceptera eller avslå direktinläggningen – fått säga sitt). Av de 21 som nekades lades dock 20 in från akutmottagningen, vilket såklart kan handla både om skador/sjukdom som behövde tas omhand på akutmottagning – men också tänkbart att ambulanssjukvårdens bedömning om direktinläggning var rätt från början.
    • Tiden från att ambulanssjukvården nådde patienten till denne lämnades över på mottagande vårdavdelning var 49.5 minuter (IQR 44-64) i median i direktinläggningsgruppen att jämföra med 278.5 minuter (IQR 224-369) i referensgruppen. Det är alltså brutala 229 minuter – nästan fyra timmar – skillnad!
    • Direktinläggningsgruppen hade högre mortalitet, ingen skrevs hem inom 72 timmar och hade en längre vårdtid (9 vs 4 dygn) än i referensgruppen.

    Nu är detta en liten studie och mer forskning behövs naturligtvis – och det finns ju även fler liknande försök, där resultaten kan se annorlunda ut. Man får därmed trippa lite försiktigt… Med det sagt så tyder ju aktuella resultat på att sjuksköterskor har god förmåga att göra rätt bedömning (med ett mycket simpelt beslutsstöd, se artikeln!), att rätt kategori patienter inkluderas och att tidsvinsten är stor med direktinläggning. Synd att så få patienter inkluderats – det torde gått att få fler om försöket pågått dygnet runt istället för som nu mellan 8-17, samt om studieperioden var längre. Jag ser fram emot nya, större studier på området och där man även inkluderar analys av felhändelser kopplat till flödet, kvalitativa studier på inblandad vårdpersonals upplevelser och inte minst patientupplevelser. Låter nånstans som ett extremt intressant doktorandprojekt?! 🙂

    Jacobsson, A.; Kurland, L.; Höglund, E. Direct in-hospital admission via ambulance (DIVA): A retrospective observational study. International Emergency Nursing 2020;52:100906. doi:10.1016/j.ienj.2020.100906
  • Geographic distribution of EMS missions and patient conditions in suburban and rural Sweden: a retrospective observational study

    Fredag och vad passar väl bättre än en rykande färsk artikel från Dalarna!? I denna retrospektiva analys har författarna undersökt karakteristika kring ambulansuppdrag i förhållande till geografi, och jämfört glesbygd (”rural”) med mindre städer (”suburban”). Några takeaways för min del:

    • Det var relativt begränsade skillnader i uppdragens karaktär. Man sökte i stora drag för liknande tillstånd. Städerna bjöd på aningens mer prio 1 ut, medan landsbygden bjöd på aningens mer prio 1 in.
    • Något förvånande var responstiden också ungefär likvärdig på landsbygden. Totaltiden med patient var dock avsevärt längre. Jag tänker att detta kan indikera att man har relativt väl distribuerade ambulansstationer som möjliggör snabb respons även i glesbefolkade områden, men sjukhusen ligger på större orter som tar längre tid att ta sig till.
    • Den för mig stora skillnaden är att patienterna i betydligt högre grad lämnades kvar på plats i glesbygden (34% vs 22%). Även transport till primärvård var vanligare (7.7% vs 1.0%).

    För mig ger den sista punkten lite griller i huvudet. Jag vet inte exakt hur Dalarnas ambulanssjukvård är organiserad och om möjligheten till samråd med ex.vis distriktsläkare är större i glesbygd, så att den större benägenheten att lämna patienten kvar på plats förklaras av det. Det finns för såklart massor av tänkbara faktorer bakom, men jag kan inte riktigt låta bli tanken på att avstånd och transporttider i värsta fall kan vara en slags bias i våra bedömningar. Jag jobbar själv med långa avstånd och transporter. Kan det vara så att vi blir mer benägna att hänvisa patienten bort från akutsjukvård när vi vet att transporten till sjukhus är lång? Jag säger inte att det är så, och jag vill dessutom flika in att det såklart kan vara ändamålsenligt att ta med avstånd och transporttid som faktorer då patientens bästa ska avgöras. Men det kan ju också vara så att vi blir mer riskbenägna, på ett negativt sätt, när avstånden är långa… Men omvänt – det kan ju också vara så att vi i städerna är lite för bekväma och tänker ”vi skjutsar in patienten till sjukhuset”, när vi faktiskt hade kunnat göra bedömning och ev. behandling på plats och spara in ett akutbesök..? Oavsett, det hade varit fantastiskt att se en uppföljande studie som gick på djupet med de här siffrorna, kanske med mixade metoder, där man fördjupade jämförelsen och samtidigt utforskade bakgrunden till olika transportbeslut.

    Trevlig helg, vi får se om det kanske blir några hjärtstoppsstudier i helgen 🙂

    PS. Värt att ta i beaktande när man läser denna artikel är att data är insamlade 2018. Det är alltså ganska långt mellan datainsamling och publicering och oklart vad som har hänt under den tiden. Jag tänker att saker kan ha förändrats! DS.

    Summermatter, D.; Blomberg, H.; Aldén, H.; Äng, B.; Strömsöe, A. Geographic distribution of EMS missions and patient conditions in suburban and rural Sweden: a retrospective observational study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01561-0
  • Continuing Violence From the Out-of-Hospital Setting to the Emergency Department and Hospital: A Cohort Study on Longitudinal Violence in Health Care

    Vi fortsätter på hot- och våldstema från igår, men lämnar PDV. Tyvärr är ju hot- och våld mot oss i ambulanssjukvården högaktuellt, inte minst sedan i höstas då vi miste Helena – en förebild och väldigt varm person. Självklart väcks mycket känslor, jag har själv jobbat med Helena och höstens upplevelser är bortom ord. Men… Lika mycket som vår arbetsmiljö behöver förbättras, lika mycket behöver vi hålla huvudet kallt när vi gör det och förhålla oss till fakta. Lite sådan fakta kommer just från dagens studie…

    Författarna har i en longitudinell observationsstudie granskat journalhandlingar och tittat på förekomsten av våldsamt beteende och i vilken grad detta följer vårdkedjan, alltså i om våld i en del av kedjan fortsätter i kommande steg. Studien är gjord i USA och generaliserbarheten är såklart oklar, men ändå tycker jag många delar är intressanta:

    • I 2.791 hittade författarna våld i någon av vårdkedjans länkar. I 28 procent av fallen fortsatte våldet till nästa instans, och i 13% respektive 8% till en tredje och fjärde instans.
    • Den prehospitala vården var mest utsatta för våldsamma incidenter, 18 st per 10 timmars patientmöte.
    • Risken att utsättas för hot och våld var högre med kvinnliga patienter, och även högre när personer under 18 år var patient.
    • Ett intressant bifynd för mig, som inte alls har med författarnas resultat att göra, är att de i sin metod redogör för hur verksamheten tidigare haft ett flaggningssystem där patienter flaggades i max 12 månader, men att detta sedan några år bytts ut mot ”Behavioural safety plans”, där våldsamt eller hotfullt beteende hos patienter dokumenterades. När vi diskuterar flaggning etc. nu kan inte värdet av omvärldsbevakning överskattas.

    Det finns mycket intressant att hämta ur denna studie, som naturligtvis måste tolkas utifrån vår svensk kontext. För mig blir dock några slutsatser att våldet kanske inte alltid förekommer där man mest anar det (tänker då på kvinnor och delvis även barn/ungdomar) samt att det blir oerhört tydligt att ett varningssystem endast för ambulanssjukvården är otillräckligt. Det faktum att drygt en fjärdedel av våldet fortsätter till kommande steg i vårdkedjan gör att detta är ett uppenbart problem för vården som helhet, inte bara ambulanssjukvården. Vi behöver äga hela kedjan från vårdens sida, inte förlita oss på andra myndigheter eller företag, och skapa robusta system för att betrakta hot- och våld utifrån både patientsäkerhets- och arbetsmiljöperspektiv. Hot- och våld är inte en anledning att inte ge vård, det är snarare en utmaning som rör hur vi ska kunna erbjuda rätt vård till den aktuella individen, på ett sätt som är säkert för oss själva.

    McGuire, S. S.; Wanberg, E. J.; Bellolio, F.; Gazley, B.; Mullan, A. F.; Clements, C. M. Continuing Violence From the Out-of-Hospital Setting to the Emergency Department and Hospital: A Cohort Study on Longitudinal Violence in Health Care. Annals of Emergency Medicine 2026;87(2):200-212. doi:10.1016/j.annemergmed.2025.05.009
  • Temperature Monitoring in Prehospital Emergency Medical Vehicles – An Observational Study

    Här kommer en lite småintressant studie där författarna helt sonika mätt temperaturen i ett antal Volvo-bilar (rapid response vehicles) och en ambulanshelikopter under ett års tid. Ganska nördigt kan tyckas, men många läkemedel har ju begränsningar i vilka temperaturer de får förvaras i. Detta kan vara ett reellt problem. Där jag själv arbetar har vi varma sommardagar haft temperaturer över 30 grader i garagen där bilarna står under längre tid, och faktiskt gjort diverse tillfälliga åtgärder för att begränsa problemen, då en del läkemedel vad jag minns hade 25 grader som övre temperaturgräns för förvaring. Fynden i studien visar iallafall att temperaturerna varierade mellan -9 till +46,8 grader – ett rejält intervall med andra ord. Detta är något som jag tänker att man måste förhålla sig till när man planerar både garage, fordon och kanske förvaringslösningar (temperaturlarm?). Sen är det såklart högst relevant att veta om/hur olika läkemedel faktiskt påverkas. Studien på läkemedel i kalla miljöer av Sohm et al (2025) som jag la ut den 18 januari antydde ju att påverkan inte var så stor, men det var ju effekter av kyla och dessutom under relativt begränsat tidsintervall… Undra hur det är med värme, och under en längre tid..?

    Maait, Y.; Phillipson, L. Temperature Monitoring in Prehospital Emergency Medical Vehicles – An Observational Study. Prehospital and Disaster Medicine 2025;40(6):299-306. doi:10.1017/s1049023x25101581
  • Epinephrine in Prehospital Traumatic Cardiac Arrest—Life Saving or False Hope?

    Tillbaka på temat hjärtstopp och denna gång traumatiskt dito. Man hör ofta resonemang om adrenalinets vara eller icke vara vid TCA, där tyngdpunkten utifrån min tolkning hittills legat på ”inte vara”. Detta fortsätter gälla i ERC:s guidelines kring Special Circumstances från 2025, dock utifrån att läkemedlets roll i sammanhanget är oklar.

    Denna studie kommer inte ge oss några definitiva svar den heller, det är inte fråga om någon stor RCT utan en retrospektiv registerstudie. Dock omfattar den iallafall 1631 patienter från flera olika traumacenter (level 1 och 2), vilket är ett hyfsat patientunderlag åtminstone. 52% av patienterna fick adrenalin prehospitalt. Huvudresultatet är att adrenalin inte var förknippat med bättre överlevnad. Framförallt i fall med trubbigt våld sågs att patienter som inte fick adrenalin hade betydligt bättre överlevnad än de patienter som fick det (16% vs 3%, p<0.001). Resultatet stod sig efter justering för confunders och även i gruppen som helhet sågs att överlevnaden var lägre då adrenalin användes. Bland fall med penetrerande våld sågs ingen signifikant skillnad.

    Således, ingen ny tung bevisning, men ytterligare data att lägga på högen som talar emot adrenalin vid hjärtstopp orsakat av trauma.

    PS. Ett intressant sidofynd från författarnas diskussion som jag inte kände till, var att USA saknar nationella rekommendationer för traumatiskt hjärtstopp. Av de 35 behandlingsriktlinjer för ambulanssjukvården som författarna tog del av var det också bara 16 som hade en särskild riktlinje för TCA. Utvecklingspotential!?! DS.

    Witt, C. E.; Shatz, D. V.; Robinson, B. R. H.; Campion, E. M.; Shapiro, M. L.; Bui, E. H.; Meizoso, J. P.; Dorlac, W. C. Epinephrine in Prehospital Traumatic Cardiac Arrest—Life Saving or False Hope?. Prehospital Emergency Care 2025;30(1):153-161. doi:10.1080/10903127.2025.2461283