Studietyp: Observationsstudie

  • Prehospital tourniquet placement in extremity trauma

    Dagens läsning berör tourniquet, denna lilla utrustningsdetalj som fått ett ökande intresse det senaste dryga decenniet efter erfarenheter från bland annat Afghanistan. Författarna har samlat in data prospektivt och analyserat retrospektivt med ett förhållandevis litet urval (211 patienter) från ett level 1 trauma center i Oklahoma. De hade hypotesen att guidelines från utbildningskonceptet Stop the Bleed, ambulanssjukvården och polisen ej följs i dagligt bruk och att tourniqueter således används på felaktigt sätt. I studien sattes tourniquet i 57,8% av fallen av ambulanssjukvården, 31,8% av polisen och 15,3% av lekmän eller ”annan medicinsk personal”. Några saker som kanske kan stimulera till reflektion om våra egna förhållanden:

    • I endast 35,6% av fallen fanns enligt författarna en korrekt indikation för tourniquet.
    • Vid ankomst till akutmottagningen hade 35,8% av patienterna palpabla pulsar i extremiteten som var avsnörad.
    • Mindre än hälften av patienterna hade en arteriell blödning då tourniqueten släpptes på akutmottagningen. 17,5% av patienterna hade då blodtryck under 90mmHg och 30,3% hade Shock Index>1. 37,4% fick blodtransfusion.
    • Patienter som fick tourniquet satt av polisen hade i lägre grad chock eller erhöll blodtransfusion på akutmottagningen.
    • 36,8% av patienterna hade fått packning av såret innan tourniquet sattes.
    • I 92,4% av fallen fanns tiden för applicering dokumenterad. Mediantid med tourniquet var 61,6 minuter +/-47,4.

    En tanke från min sida är att utvecklingen av tourniquet-användning och utbildningar såsom Stop the Bleed i det civila har gått ganska fort, baserat på militära erfarenheter. Det är inte fel per se och patientens blodvolym är i högsta grad något att vara rädd om. Här kan ev. finnas en stark anledning till övertriage vad gäller tourniquet-applikation som inte diskuteras nämnvärt i studien, kanske baserat på att författarna redan från början haft hypotesen att tourniquet överanvänds. Dock finns naturligtvis all anledning att studera vad tourniquet–användningen innebär för patienterna och vilka positiva samt negativa effekter som finns. Aktuell studie kan nog främst vara en tankeväckare i frågan…

    Gushing, J.; Blair, S. G.; Albrecht, R. M.; Sawar, Z.; Stewart, K.; Knoles, C.; Little, C.; Quang, C. Y. Prehospital tourniquet placement in extremity trauma. The American Journal of Surgery 2023;226(6):901-907. doi:10.1016/j.amjsurg.2023.08.007
  • Epidemiology of prehospital traumatic cardiac arrest in Geneva: a retrospective cohort study

    Idag läser jag en studie om traumatiskt hjärtstopp (TCA) i Geneve under en 15-årsperiod. Femton år (2008-2022) är lång tid i sammanhanget och mycket har hänt kring TCA-omhändertagandet på den tiden. Lite deprimerande tycker jag det är att studien trots urban miljö med korta responstider (8.7 min ±4.4) uppvisar låg 30-dagarsöverlevnad (3.7%). Detta är ju i nivå med ”gamla siffror” som man på något vis hoppas på att komma ifrån, åtminstone i urbana miljöer med närhet till traumacenter. Bidragande faktorer skulle kunna vara att författarna uppger att det vid studiens genomförande saknades prehospital tillgång till blodprodukter, ultraljud, thorakotomi och REBOA. De två sistnämnda kan man väl förstå (REBOA är sedan i höstas borttaget ur ERC:s guidelines), men att de förstnämnda fortfarande år 2022 saknades på läkarbemannade enheter inom SMUR förvånar lite. Vad som också förvånar är att i endast 27.6% av fallen åtgärdades minst tre av HOTT-akronymens (Hypovolemi, Oxygenering, Tryckpneumothorax, Tamponad) fyra delar. Däremot fick 70% av patienterna adrenalin, vilket ju inte är ett självklart val (understryks även av siffrorna i denna studie). Kanske beror detta på den långa tidsperioden? Det bör ju ha hänt en hel del även i Geneve mellan 2008 och 2022… Oavsett så ska dessa problem ska inte överskugga att det finns intressanta iakttagelser:

    • Trubbigt våld var vanligast (60.6%) följt av penetrerande våld (28.1%) och brännskador (3.1%). 32.8% av casen var fall från >2m och 22.4% skottskador. Endast 3.1% av fallen var pediatriska.
    • 42.7% hade asystoli, 24.8% PEA, 3.7% VF/VT och i 29.1% av fallen var initial rytm inte dokumenterad.
    • Administration av kristalloider, TCA efter ambulansens ankomst, skademekanism, initial rytm och förekomst av luftvägsobstruktion var faktorer som konsekvent var associerade med ROSC vid både logitisk regression och Random Forest-analys. Vad gäller flera andra prediktorer skiljde sig resultaten åt mellan analyserna.
    • Ingen patient med asystoli som intial rytm överlevde till utskrivning (däremot fanns två patienter med asystoli orsakat av hypoxi under omhändertagandet som överlevde).
    • Överförbarheten i överlevnaden vid olika skademekanismer mellan länder är inte självklar. Schweiz har självmordsfrekvens lite under Europa-snittet, men är överrepresenterat vad gäller suicid med skjutvapen. Det bidrog till att studien uppvisar låg överlevnad och lågt antal resusciteringsförsök vid penetrerande trauma.

    Hade varit intressant att se en likadan studie från en kontext som kommit längre i sitt TCA-omhändertagande med korta responstider, blodprodukter och hög följsamhet till moderna guidelines med fokus på reversibla orsaker och snabb transport snarare än traditionell A-HLR.

    Midez, R.; Suppan, L.; Egger, C.; Jourdan, E.; Quintard, H.; de Valence, T. Epidemiology of prehospital traumatic cardiac arrest in Geneva: a retrospective cohort study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01484-2
  • Impact of ineffective prehospital analgesia on chronic pain outcomes. A secondary analysis of outcomes from the PACKMaN randomised controlled trial

    Idag har jag läst en sekundäranalys från PACKMaN, en RCT utförd i Storbritannien där ketamin och morfin vid traumatisk smärta jämfördes. Sekundäranalysen tittar däremot på om högre smärtintensitet i slutet av den prehospitala vården är associerat med mer kronisk smärta. Författarna fann också att NRS ≥ 4 vid ankomst till sjukhus var förknippat med en högre förekomst av kronisk smärta efter både 3 och 6 månader. Det är ett intressant resultat och författarna drar i sin diskussion slutsatsen att den prehospitala hanteringen av akut smärta är associerad med senare förekomst av kronisk smärta. Det måste dock betonas att studien har stora begränsningar, och den största torde vara att författarna egentligen inte kunnat analysera om det faktiskt finns ett kausalt samband mellan prehospital smärtbehandling och kronisk smärta… Detta eftersom de pga missing data inte har haft möjlighet att analysera kopplingen till Injury Severity Score. Så kanske, kan jag tycka, drar de sina slutsatser lite väl långt när de får det att låta som att själva smärthanteringen är associerad..? Det torde istället kunna vara så att svårare skador förknippade med mer akut smärta helt enkelt också är förknippade med mer kronisk smärta. Studien är klart läsvärd, men jag antar att vi ett tag till ändå får nöja oss med de studier från andra områden som indikerar att effektiv behandling av den akuta smärtan är associerad med mindre kronisk smärta. Det börjar bli som ett återkommande mantra här, men… Mer studier på detta vore väldigt bra!

    Smyth, M. A.; Noordali, H.; Starr, K.; Yeung, J.; Lall, R.; Michelet, F.; Fuller, G.; Petrou, S.; Walker, A.; Green, Z.; McLaren, R.; Miller, E.; Perkins, G. D. Impact of ineffective prehospital analgesia on chronic pain outcomes. A secondary analysis of outcomes from the PACKMaN randomised controlled trial. Preprint 2025. doi:10.1101/2025.08.01.25332769
  • Oral transmucosal fentanyl citrate analgesia in prehospital trauma care: a retrospective observational cohort study focusing on age and gender differences

    Måndag och tillbaka i smärt-träsket 🙂 Här en rykande färsk preprint från Schweiz kring användningen av oralt transmukosalt fentanylcitrat (kanske mer känt från militär användning som ”fentanylklubba”) på skid- och cykelåkande traumapatienter. Författarna fann att fentanylklubbor var ett effektivt och säkert sätt att behandla både vuxna och barn. Med effektivt menar de en smärtlindring på 2 NRS-enheter (vuxna) och 3 NRS-enheter (barn). Detta är ju på respektive precis över den gräns på två enheter som brukar betraktas som kliniskt betydelsefull. Dock hade patienterna en initial smärta på mellan 7-8 i median på NRS-skalan, vilket ju dessvärre innebär att det fanns en kvarstående måttlig smärta även efter behandling. Vad som hade varit spännande att veta är hur lång tid efter effekten utvärderades, hur effekten blev i kombination med andra analgetika, osv. Kanske är fentanylklubbor ett bra komplement att sticka i handen på en patient tidigt i förloppet, för att komplettera med annat senare?

    Pietsch, U.; Bommer, A.; Hossfeld, B.; Wenzel, V.; Meier, R.; Albrecht, R.; Rüst, C. A. Oral transmucosal fentanyl citrate analgesia in prehospital trauma care: a retrospective observational cohort study focusing on age and gender differences. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01544-1
  • Features and circumstances of out-of-hospital cardiac arrests caught on camera: an analysis of publicly available online videos

    Jag fortsätter på inslaget tema, det är väl aldrig fel med en riktig HLR-helg..? Dagarna före jul kom denna artikel där författarna sökt upp ett större antal videodokumenterade hjärtstopp publikt tillgängliga på internet och analyserat dessa. Studien tillför på ett sätt inte så mycket nytt, då informationen i klippen ofta var begränsad och urvalet – främst bestående av unga män som utövar fysisk aktivitet på allmän plats – inte är det minsta representativt för populationen med hjärtstopp som helhet. Inte heller rör studien direkta ”hands-on-åtgärder” i ambulanssjukvården. Trots allt tycker jag den är intressant att fundera kring för alla oss som kommer i närkontakt med hjärtstoppspatienter i det akuta skedet, då den kan bidra till att öka grundförståelsen för utvecklingen vid plötsligt hjärtstopp:

    • Nästan alla som drabbades hade visuellt synliga varningstecken, de flesta dock bara några sekunder (median 3 sekunder).
    • Många hade kramper eller agonal andning i början på hjärtstoppet, vilket ofta misstolkades av bystanders.
    • Endast 38% av patienterna erhöll bystander-HLR och bystander-användning av AED var sällsynt, trots att personer var framme hos patienten inom i median 2 sekunder.
    Alm-Kruse, K.; Scquizzato, T.; Mauro, M. D.; Fu, J.; Gazzato, A.; Vargas, M.; Pace, M. C.; Monti, G.; Momi, E. D.; Landoni, G.; Scandroglio, A. M.; Zangrillo, A.; Mongardini, E.; Piersanti, G.; Asiller, Ö. Ö.; Nakhnoukh, C.; Consolo, F.; Calabrò, M. G.; Franco, A.; Altizio, S.; Delrio, S.; Fresilli, S.; Banca, R. L.; Pruna, A.; D’Amico, F.; Curcio, L. Features and circumstances of out-of-hospital cardiac arrests caught on camera: an analysis of publicly available online videos. Resuscitation 2025:110939. doi:10.1016/j.resuscitation.2025.110939
  • Manual bag-valve-mask ventilation during out-of-hospital cardiopulmonary resuscitation: a prospective observational study

    Jag har lyckats hålla mig borta från HLR-relaterade studier en dryg vecka, men nu kommer lite god lördagsläsning! 🙂 Här en prospektiv, fransk studie – förvisso baserad på observationer och få inkluderade fall, men ändå oerhört intressant. Författarna har undersökt bl.a. inspiratorisk och expiratorisk volym vid ventilation med mask och blåsa utförd av Basic Life Support (BLS)-utövare vid hjärtstopp utanför sjukhus. I median uppmättes ett luftläckage på 222 ml och endast 273 ml utandad luft. I guidelines anges inte någon fast rekommenderad volym i ml (riktlinjen är synlig bröstkorgshöjning). Däremot rekommenderas vid mekanisk ventilation en volym om 6-8 ml/kg, vilket gör att patientvikt 67-100 kg motsvarar en rekommendation om 400-600 ml. Studiens resultat ligger klart under detta. Resultatet visade också att teknik där två personer hanterar mask och blåsa (en håller masken, en trycker på blåsan) bara minskade läckaget med 6% (icke signifikant), tydande på att den lösningen kanske inte riktigt räddar situationen så bra som man kunde tro?

    På HLR-rådet pratar vi om ”att mäta för att veta” i ALS-sammanhang, syftande till att vi måste veta hur vi presterar för att kunna förbättra. Även om evidensen är otillräcklig för att ILCOR och ERC ska rekommendera det (ännu) funderar man ju på om inte feedback i realtid skulle vara något..? Vi behöver veta att andetagen är lagom stora, att kompressionerna är tillräckligt djupa, att frekvensen är bra och att vi släpper upp tillräckligt. Det finns för övrigt en intressant studie av Drennan et al (2024) på realtidsfeedback vid ventilation. Man undrar ju:

    • Hur skulle vi ALS-utförare prestera i en liknande studie? (gärna med större urval)
    • Vad är optimal tidalvolym? Detta vet vi faktiskt inte och behovet av randomiserade studier med överlevnad som utfallsmått (och hänsyn tagen till faktisk inblåst och utandad volym) torde vara stort. Volymen påverkar ju tiden som krävs för utandning, och det torde finnas komplexa korrelationer med bl.a. längden på kompressionsuppehåll. Var på volymkurvan peakar överlevnaden? Är det så att mindre andetag (mindre uppmätt inspiratorisk volym av mätenheten), men optimerat så att luften verkligen hamnar där den ska, vore bättre? Konceptet High Performance CPR arbetar redan i den riktningen…

    Ja, jag skulle kunna skriva massor om detta, men nu får jag verkligen ge mig. God läsning!

    Lemoine, F.; Jost, D.; Lemoine, S.; Petermann, A.; Salomé, M.; Tassart, B.; Liscia, J.; Briche, F.; Bon, O.; Derkenne, C.; Frattini, B.; Travers, S.; Arnoux, B.; Corcostegui, S.; Derkenne, C.; Dessertaine, T.; Frattini, B.; Tuan Ha, V. H.; Tuong, M. H.; Jost, D.; Lemoine, F.; Lemoine, S.; Liscia, J.; Mathias, B.; de l’Espinay, A. M.; Petermann, A.; Rousset, N.; Salomé, M.; Tassart, B.; Travers, S.; Trichereau, J.; Vial, V. Manual bag-valve-mask ventilation during out-of-hospital cardiopulmonary resuscitation: a prospective observational study. Resuscitation 2025;217:110895. doi:10.1016/j.resuscitation.2025.110895
  • Bleeding resuscitation in the ambulance service, an observational study of standard care in Sweden

    Prehospital behandling av blödande patienter är ett ständigt hett ämne. Denna deskriptiva observationsstudie från svensk ambulanssjukvård ger några intressanta perspektiv. GI-blödning och trauma var vanligast, och 50% erhöll blodtransfusion vid ankomst till sjukus. Detta samtidigt som endast 28% fick tranexamsyra prehospitalt och 41% av patienterna hade koagulopati. Det kan såklart ha varit så att man i de flesta fall hade korta prehospitala tider där TXA hade fördröjt handläggningen (vilket motsägs lite av att en tredjedel av patienterna fått >1000 ml vätska), men man undrar ju ändå om ökad administration av TXA hade kunnat minska mängden koagulopati och kanske även förbättra outcome? Läsvärt!

    Skallsjö, G.; Sandström, G.; Sato Folatre, J.; Harstad, A.; Åström Victorén, A.; Sömoen, E.; Höglund, E.; Haglund, J.; Sköld, J.; Bergström, T.; Magnusson, C.; Wibring, K.; Romlin, B.; Wikman, A. Bleeding resuscitation in the ambulance service, an observational study of standard care in Sweden. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01439-7
  • Description of patients presenting with mental illness in emergency medical services: a retrospective observational study

    När vi ändå är inne på svenska studier så är det väl lika bra att vi kör en till, också publicerad under 2025?! Patienter med psykiatriska symtom i ambulanssjukvården är ju på många sätt högaktuellt. Här finns enorma kunskapsluckor, så denna studie av Natalie Bergman m.fl. känns oerhört angelägen. De fann att var tjugonde patient sökte för psykisk sjukdom, och många av dem (fyra av tio) var fler- eller mångsökare. Suicidhot/-försök och intoxikationer var vanligast. Många jobb hade hög prioritet ut till patient, men få in till sjukhus – om patienten alls transporterades. Fyra av tio kvarstannade nämligen på hämtplatsen. En slutsats författarna drar är att triagesystemet inte var väl anpassat för psykiatriska sökorsaker.

    Jag tänker att vi helt klart behöver relevanta triagesystem, och dessa behöver kombineras med relevanta styrningar och avlämningsplatser. Att hänvisa psykiatriska åkommor till somatisk akutmottagning torde inte vara särskilt mycket bättre än att köra traumapatienter till medicinjouren, eller..? Här finns ett skriande behov av mer forskning om hur vi faktiskt utformar vården bäst för patienterna!

    Bergman, N.; Jarling, A.; Norberg, G. B.; Alenljung, B.; Andersson, M. H. Description of patients presenting with mental illness in emergency medical services: a retrospective observational study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01453-9