Tagg: Hjärt-lungräddning

  • Global Sex Disparities in Bystander Cardiopulmonary Resuscitation After Out‐of‐Hospital Cardiac Arrest: A Scoping Review

    Det är internationella kvinnodagen idag, och jag hoppas ni alla tar chansen att uppmärksamma olika fantastiska kvinnor ni har runtom er, exempelvis kollegor. Vid sidan om den saken, så hoppas jag ni jobbar för jämställdhet, likabehandling och mot diskriminering varje dag. Iallafall, dagen till ära så har jag läst en artikel om könsskillnader kopplat till bystander-HLR. Detta har ju blivit rejält omtalat på sistone och uppmärksammades inte minst i ERC:s/AHA:s guidelines som kom i höstas, samt flera andra initiativ bland annat i Storbritannien. Dagens studie är en scoping review baserat på 80 artiklar kring könsskillnader i bystander-HLR. 59% av studierna indikerade att kvinnor i lägre grad får bystander-HLR, medan 36% inte fann signifikanta könsskillnader och 5% rapporterade att kvinnor fick mer bystander-HLR. Det är alltså en kraftig övervikt mot att kvinnor ges sämre förutsättningar, var gäller hjälp från bystanders vid hjärtstopp.

    Författarna har också begrundat orsakerna till skillnaderna, och bland dessa finns en uppfattning om att kvinnor är sköra, en rädsla att exponera bröstkorgen och ta av kläder – inte minst bh, en rädsla att kvinnan kan vara gravid, könsstereotyper (såsom att kvinnor är känsliga och ”överdriver”), översexualisering av kvinnors kroppar och den felaktiga uppfattningen att kvinnor inte får hjärtstopp. Man kanske kunde tänka att vi borde ha kommit längre, men så är alltså inte fallet och då bör tas i beaktande att studierna ändå främst är utförda i västerländska länder, då studier från låginkomstländer och länder med svagare hälso- och sjukvårdssystem i hög grad saknades. Om fler studier från sådana kontexter fanns, kan man ju misstänka att resultatet vore än sämre.

    Viktigast av allt dock, författarna föreslår utifrån forskningen åtgärder som kan bidra till att minska skillnaderna:

    • Användning av telefon-HLR.
    • Användning av dockor med realistiska kvinnliga anatomiska drag.
    • Att använda HLR-träningsfilmer av hög kvalitet med kvinnliga patienter.
    • Att uppmärksamma och förtydliga att rädsla för att orsaka skada genom HLR är obefogad.
    • Att aktivt adressera barriärer till att göra HLR på kvinnor.
    • Att lära ut att hjärtstopp kan drabba även kvinnor, oavsett ålder.
    • Att diskutera vikten av bystander-HLR oavsett hur skör man uppfattar personen.

    Jag tänker att ovan punkter är något där vi kan göra bidrag, i samhällsdebatten, vid HLR-utbildning, osv. Nästa gång Ni HLR-instruktörer genomför HLR-utbildning, klä på dockan en BH? Nästa gång ni köper dockor, efterfråga även sådana med kvinnlig anatomi? Diskutera de övriga punkterna, informera, lär ut och inte minst – bidra inte till översexualiseringen av kvinnokroppen. Att vi fortfarande år 2026 har skillnader där kvinnor p.g.a. okunskap, strukturer och rädslor diskrimineras i frågor som direkt rör liv och död är både tragiskt och bedrövligt.

    Chen, C.; Lo, C. Y. Z.; Ho, M. J. C.; Ng, Y.; Chan, H. C. Y.; Wu, W. H. K.; Ong, M. E. H.; Siddiqui, F. J. Global Sex Disparities in Bystander Cardiopulmonary Resuscitation After Out‐of‐Hospital Cardiac Arrest: A Scoping Review. Journal of the American Heart Association 2024;13(18). doi:10.1161/jaha.124.035794
  • Cardiothoracic injuries and mechanical cardiopulmonary resuscitation – A forensic autopsy convenience control study on 436 cases

    Dygnets sista timme och det är i grevens tid att lägga upp en artikel så inte trenden bryts 🙂 Men var lugna, jag har läst…! Idag blev det en intressant artikel från vårt sydvästra grannland Danmark, där några patologer jämfört skador orsakade av mekaniska bröstkompressioner med de orsakade av manuell hjärt-lungräddning. Det är ju ingalunda den första studien på detta område, men då resultaten från olika studier är motstridiga behövs definitivt mer data. Den aktuela studien är retrospektiv och gjordes på 436 fall, där 75 av fallen fick mekaniska bröstkompressioner. Några resultat:

    • Sternumfraktur var 2-3 gånger så vanligt och multipla revbensfrakturer var 1,6-1,7 gånger vanligare i gruppen som fått mekaniska bröstkompressioner.
    • Antal revbensfrakturer i median var 1 i manuella gruppen vs 8(!) i gruppen som fått mekaniska bröstkompressioner. Ju äldre patienten var, desto fler revbensfrakturer hade man.
    • Det kanske mest iögonfallande resultatet (då det ej beskrivits tidigare) är att incidensen av myokardruptur var signifikant högre i gruppen som fått mekaniska bröstkompressioner (4% vs 0%, p=0.0049).

    Jag tänker att studien är retrospektiv, ganska liten, och dessutom begränsad till de fall som gick till rättsmedicinsk obduktion. Fyndet kring myokardruptur är intressant och skulle behöva studeras mer, det är ju en oerhört allvarlig biverkan som i sig är (potentiellt) dödlig. Det finns dock – vilket författarna påpekar – tidigare studier som tyder på att myokardruptur kan uppstå även vid vanlig HLR, så här skulle behövas prospektiva studier och större urval. Det som också skulle behöva göras, men som är oerhört svårt, är att ta ett riktigt helhetsgrepp om studier på mekaniska kompressioner vs manuella. Jag tänker att man prospektivt och randomiserat skulle behöva studera ROSC, överlevnad, HLR-kvalitet och biverkningar i båda grupperna och justera dessa (samt säkert en massa andra faktorer) mot varandra, för att bättre förstå samspelet mellan olika faktorer. Jag tänker exempelvis att vi vet från studier att man tröttnar vid manuell HLR och att en relativ hög procent av kompressionerna då inte blir korrekta. På så sätt kan det ju vara naturligt, om en apparat orkar trycka bröstkorgen ända ner i 100% av fallen jämfört med en lägre andel om vi gör kompressioner manuellt, så torde ju också förekomsten av skador riskera öka. Om vi kan förstå dessa samband bättre, kanske vi kan hitta sätt att maxa kvaliteten samtidigt som vi minimerar skadorna, med bättre utfall som följd..? Ja, detta är bara lösa tankar från mig, men det hade onekligen varit bra om vi kunde komma fram till ett något mer robust kunskapsläge kring mekaniska bröstkompressioner.

    Bidstrup, J. E.; Löchte, L.; Busch, J. R.; Banner, J. Cardiothoracic injuries and mechanical cardiopulmonary resuscitation – A forensic autopsy convenience control study on 436 cases. Forensic Science International 2025;370:112452. doi:10.1016/j.forsciint.2025.112452
  • A retrospective comparison of plunger-type andband-type mechanical chest compression devicesfor prehospital resuscitation

    Dagens studie är en retrospektiv och baserad på registerdata där apparater för mekaniska bröstkompressioner med pistong (ex. LUCAS) jämförs med liknande apparater av den typ som är som ett band runt thorax (ex. AutoPulse). Intressant nog finner författarna att band-drivna apparater gav lägre odds för prehospital ROSC, vilket är ett resultat som skiljer sig från tidigare studier. I en subgruppsanalys av överlevnaden till utskrivning från sjukhus hos de patienter som transporterats till sjukhus utan ROSC, i syfte att få någon slags uppfattning om huruvida apparattypen var förknippad med skillnad i resultat hos dessa patienter som får HLR hela vägen till sjukhus, så fanns däremot ingen signifikant skillnad.

    Studien har sina begränsningar, exempelvis finns massvis med confounders som måste justeras för i HLR-situationer, och det är svårt att fånga in alla. Med data insamlad från många organisationer kan också skillnader i arbetssätt, förändrade riktlinjer osv. påverka resultatet, samt många andra saker. Ett högst konkret frågetecken som höjde mina ögonbryn i resultatet var att mekanisk HLR initierades i median 4.8 minuter efter ankomst till platsen. Det låter för mig snabbt med tanke på att de amerikanska guidelinesen liksom de svenska enligt studiens beskrivning inte rekommenderade rutinmässiga mekaniska hjärtkompressioner, utan endast under transport eller då manuella kompressioner är svåra att genomföra. 4,8 minuter är mindre än tre behandlingsomgångar, vilket ter sig väldigt fort även taget i beaktande att det såklart är så att det är de patienter man vill satsa på och kanske snabbt transportera som i första hand ska erhålla transport och därmed mekaniska hjärtkompressioner.

    Nåväl, resultatet är likväl intressant, och även om det redan finns en hyfsad mängd forskning kring mekaniska hjärtkompressioner så bygger ju denna observationsstudie onekligen upp en nyfikenhet på en RCT där just olika typer av apparater genomförs. Mig veterligen har det bara varit sekundärt utfall i någon tidigare studie, och inte det primära syftet med någon studie.

    Smida, T.; Handyside, R.; Crowe, R.; Merrill, P.W.; Scheidler, J.; Bardes, J. A retrospective comparison of plunger-type andband-type mechanical chest compression devicesfor prehospital resuscitation. Prehospital Emergency Care 2026:1-12. doi:10.1080/10903127.2026.2637173
  • Improving decision-making for prehospital Resuscitative Thoracotomy in traumatic cardiac arrest: a data-driven approach

    Dagens artikel baseras på data från London Air Ambulance och berör resucitativ torakotomi (RT) vid traumatiskt hjärtstopp. Som sådan blir den ju kanske allra mest intressant för läkare och andra som tjänstgör på prehospitala specialistenheter såsom läkarbil och helikopter. Jag tycker dock den tillför en del kring kliniska prioriteringar vid traumatiskt hjärtstopp även oss ”vanliga dödliga” prehospitala kliniker, även om detta delvis kan bero på att jag är en inbiten nörd på ämnet. Artikeln benämns som ”perspective” och metoden beskrivs inte i detalj, även om författarna klargör att de analyserat över 600 prehospitala RT. Jag uppfattar det som en expert opinion och evidensvärdet får väl utifrån detta sägas vara ganska lågt. Med det sagt så är ju dock RT ingen dussinåtgärd som är särskilt lätt att beforska, så att ta del av någon slags analys/åsikt baserat på ett så pass stort dataunderlag från en erkänt skicklig prehospital organisation, känns ju ändå som ett oerhört intressant underlag i detta i övrigt kunskapsmässiga svarta hål.

    Utifrån underlaget föreslår författarna ett slags beslutsstöd kring resucitativ thorakotomi. Att förklara det i sin helhet här blir inte bra, läs i så fall artikeln, men i korthet är grunden att 1) använda skadans etiologi och lokalisation för att skilja tamponad från massiv blödning och 2) använda EKG-rytmen för att bedöma tiden i arrest. Viktiga vattendelare är huruvida skadan är stickande, ballistisk eller orsakad av trubbigt våld, om rytmen är organiserad samt i de fall där rytmen är agonal/asystoli; tiden.

    Som sagt, själv beslutsstödet blir ju enbart relevant för de som arbetar på prehospitala enheter kapabla att utföra prehospital RT, vilket inte torde vara jättemånga i Sverige. Men för alla er som likt mig inte har denna möjlighet rekommenderar jag ändå artikeln, då den i mitt tycke ökar förståelsen och skulle kunna hjälpa mig att aningens bättre lägga pusslet av alla de mikrobeslut som ska fattas på nolltid vid traumatiskt hjärtstopp.

    ter Avest, E.; Kocierz, L.; Alvarez, C.; Hurst, T.; Ballard, D.; Lockey, D. J.; Christian, M. D.; Perkins, Z. B. Improving decision-making for prehospital Resuscitative Thoracotomy in traumatic cardiac arrest: a data-driven approach. Critical Care 2025;29(1). doi:10.1186/s13054-025-05705-z
  • Influence of Intra-arrest Glucose on Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrest

    Lördag och hjärtstoppsstudie! 🙂 Idag har jag läst en studie som dök upp online så sent som den 19 februari, som undersöker samband mellan blodsocker och outcomes vid hjärtstopp utanför sjukhus. Författarna har gjort en retrospektiv analys av en relativt stor population i USA, där 16.847 patienter slutligen inkluderades. Lite bakgrundsdata och resultat:

    • Etiologin till hjärtstopp bedömdes som kardiell i 81.6% av fallen, respiratorisk i 9.6% av fallen, överdos 5.0% och annat 3.7%. 20% hade defibrillerbar rytm initialt. 35.9% fick sedemera ROSC.
    • Ett samband mellan incidensen av ROSC och blodsocker, men sambandet var icke linjärt och varierade med blodsockernivåer. Min bedömning är dock att det p.g.a. icke-lineariteten är väldigt svårt att utläsa någon kliniskt användbar data ur detta resultat, utan det får istället bli underlag för vidare forskning.
    • En tendens fanns möjligen mot att ett milt till måttligt förhöjt blodsocker var förknippat med bättre outcomes.
    • Behandling med glukos (dextros/D-glukos) var däremot inte förknippat med förbättrade outcomes oavsett ursprunglig blodsockernivå. Vid vissa nivåer var det rent av skadligt.

    Studien är intressant läsning, men som jag antyder redan i punkterna ovan ganska svår att dra slutsatser kring. Blodsocker ingår ju i 4H/4T i svenska guidelines under den inte alltför kortfattade punkten ”Hypo-/hyperkalemi eller andra elektrolyt eller metabola rubbningar”, vilket väcker lite tankar här då evidensstödet inte är övertygande. Författarna till aktuell studie föreslår att ett initialt lågt blodsocker kanske snarare ska ses som en prognostiskt negativ indikator, än en indikation för behandling, givet att behandling utifrån studien inte tycktes förbättra outcome. Detta är ju dock en retrospektiv studie med dessutom ganska spretigt resultat, så slutsatsen får som så många gånger förr bli att vi behöver fler studier, större studier och prospektiva randomiserade sådana, för att bli kloka på vad som egentligen bör gälla.

    Influence of Intra-arrest Glucose on Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrest.
  • Survival from cardiac arrest at a core temperature of 14.0 °C on hospital arrival caused by cold exposure hypothermia treated with extracorporeal cardiopulmonary resuscitation: a case report

    Idag blir det en case-report på det för Prehospitalt återkommande temat hypotermi. Artikeln, som är från Japan, berör en kvinna i 70-årsåldern som hittades utomhus i -10 grader i Sapporo. Kvinnan hade asystoli, ljusstela pupiller, och var stel i käken. HLR påbörjades utifrån förmodad hypotermi och vid ankomst till sjukhuset, som hade ECMO-kapacitet, var rektaltempen 14 grader. Vad kärntempen var är således oklart, men den bör ha varit mycket låg och eventuellt rentav lägre än tidigare kända fall hos vuxna. Kvinnan kanylerades på ECMO efter en del problem och relativt snart övergick hjärtrytmen till VF som till sist defibrillerades framgångsrikt till ROSC vid kärntemperatur 25.6 grader. ECMO avbröts efter 22 timmar, kvinnan vaknade efter fyra dygn och skrevs ut efter två månader med en CPC-score på ett, d.v.s. neurologiskt intakt.

    Att överlevnad är möjlig vid mycket låga temperaturer är känt sedan tidigare och inte en engångshändelse. Det finns flera kända fall inte minst från Sverige som påvisar detta. Vi har Stella-fallet från västkusten, vi har ungdomarna i Ånnsjön utanför Åre och inte minst fallet med Anna Bågenholm som fastnade i fjällbäcken utanför Tromsö. Vad den aktuella case-reporten tillför och totalt avgörande för att jag väljer att skriva om den här, det är att det rör en patient som är 70 år gammal. Tidigare fall av överlevnad vid hjärtstopp med grav hypotermi handlar om barn, ungdomar eller unga vuxna. Här ser vi att det faktiskt finns potential – om inte annat hos utvalda patienter – även längre upp i åldrarna. Så budskapet är nu tydligare än någonsin, alla hypoterma patienter ska erhålla återupplivningsförsök, om inte mycket starka faktorer som talar emot finns.

    Kano, H.; Nagama, M.; Bando, K.; Endo, A.; Takiguchi, T.; Igarashi, Y.; Yokobori, S. Survival from cardiac arrest at a core temperature of 14.0 °C on hospital arrival caused by cold exposure hypothermia treated with extracorporeal cardiopulmonary resuscitation: a case report. Resuscitation Plus 2026;28:101265. doi:10.1016/j.resplu.2026.101265
  • Mechanical chest compression versus manual chest compression for cardiopulmonary resuscitation for cardiac arrest patients: A systematic review and meta‐analysis

    Dagens artikel berör ett ämne som jag ofta upplever lite laddat, nämligen mekaniska bröstkompressioner vid hjärt-lungräddning. Detta är ju en fantastisk möjlighet för oss i ambulanssjukvården, inte minst av arbetsmiljöskäl, men också en möjlighet som iallafall utifrån det intryck jag har överanvänds. Redan för tiotalet år sedan när LUCAS infördes på bred front hade man ju misslyckats med att påvisa att systemet var bättre än manuell HLR, och på senare år har en hel del studier tillkommit, med stor heterogenitet både vad gäller mekaniska kompressioners effektivitet och förekomsten av skadliga bieffekter. Dagens studie är en systematisk review och metaanalys där författarna gått igenom 10 RCT:er och 14 kohortstudier, inkluderande 224.245 patienter, som jämfört mekaniska bröstkompressioner med manuella på vuxna. Det mest intressanta resultatet torde vara att manuella kompressioner visade sig vara bättre än mekaniska och alltså inte bara ”non-inferior” som många tidigare studier funnit. Manuella kompressioner gav mer ROSC samt bättre överlevnad till både inskrivning och utskrivning från sjukhus. Däremot fanns inga signifikanta skillnader i 30-dagarsöverlevnad, neurologisk outcome eller förekomsten av komplikationer. Vid subgruppsanalys hittade författarna bland annat att kontexten spelade roll, där den signifikanta skillnaden i ROSC till manuella kompressioners fördel fanns intrahospitalt, medan signifikans ej uppnåddes utanför sjukhus. Det fanns också skillnader utifrån vilket land studien var utförd i, vilket ev. skulle kunna bero på en skillnad i kvaliteten på den manuella HLR som utförs relaterat till hur guidelines och träning ser ut på nationell nivå.

    Min tolkning (eller spekulation?) är att skillnaden intrahospitalt vs. prehospitalt torde kunna tyda på att det finns faktorer prehospitalt som gör att mekaniska kompressioner ibland kan vara gynnsamt (eller iallafall inte ogynnsamt) för patientutfallet, ex.vis under transport. Men studien antyder ju också att det är helt korrekt så som guidelines idag är skrivna, att mekaniska kompressioner ska användas med återhållsamhet och på korrekt indikation – inte som en generell lösning vid hjärt-lungräddning. I slutändan är det nog så att den viktigaste slutsatsen är att det är komplext, och att stora, väldesignade och randomiserade multi-centerstudier med sajter vars förutsättningar skiljer behövs för att skapa någon form av riktig klarhet. Tills dess ska vi nog fortsätta att vara återhållsamma med mekaniska hjärtkompressioner, men använda dem på väl valda indikationer såsom transport.

    Pu, Y.; Hou, H.; You, Z.; Li, Q.; Yu, Z.; He, S.; Xue, C.; Wen, C.; Yang, B. Mechanical chest compression versus manual chest compression for cardiopulmonary resuscitation for cardiac arrest patients: A systematic review and meta‐analysis. Hong Kong Journal of Emergency Medicine 2025;32(6). doi:10.1002/hkj2.70067
  • Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California

    Förra helgen blev helt fri från hjärtstoppsstudier, men nu kör vi! Författarna till denna studie har retrospektivt analyserat data avseende åren 2015-2023 från tre counties i Kalifornien. Syftet var att utvärdera om administration av naloxon påverkade överlevnaden till utskrivning från sjukhus, ROSC och andra kliniska outcomes hos vuxna patienter med hjärtstopp. Detta är högintressant data, inte minst utifrån att European Resuscitation Council intar en förhållandevis defensiv approach i guidelines 2025 och konstaterar att ”Existing evidence is not sufficient to recommend administration of an opioid-antagonist (e.g. naloxone) for cardiac arrest caused by opioid poisoning”. American Heart Association, som representerar den kontext aktuell studie är genomförd i, är frikostigare och rekommenderar att naloxon ska ges om livräddaren är tränad för det, dock med reservation att evidensstödet är mycket svagt och att HLR av hög kvalitet inklusive inblåsningar har den högsta prioriteten – vilket såklart är oerhört rimligt. Sannolikheten att få igång en patient med opioidorsakat hjärtstopp enkom på antidot och utan HLR ter sig mycket låg.

    Några takeaways från dagens studie:

    • 8.195 patienter inkluderades i studien, av dessa bedömdes 8.7% vara drogrelaterade av ambulanspersonalen.
    • Naloxon gavs i 14.2% av samtliga fall. I denna grupp var patienterna yngre, hade färre komorbiditeter och i högre grad av manligt kön än i referensgruppen. Naloxonadministration var vanligast vid icke defibrillerbar rytm och obevittnat hjärtstopp.
    • Naloxongruppen fick i högre grad ROSC (34.5% vs 22.9%) och överlevde även i högre grad till utskrivning från sjukhus (15.9% vs 9.7%), vilket var giltigt även efter justering för confounders.
    • Både i gruppen med förmodat drogrelaterat hjärtstopp och icke drogrelaterat hjärtstopp var naloxon förenat med bättre kliniska outcomes. Att den icke drogrelaterade gruppen påverkas är såklart lite extra intressant. En tänkbar förklaring är intoxikationer som ambulanspersonalen ej fattat misstanke om – vilket med all sannolikhet förekommer. Författarna diskuterar dock också att naloxon kan öka det arteriella trycket genom att reversera endogent frisatta opioider, vilket för mig var nytt. Det är dock tydligen omskrivet i en cochrane-review, som plötsligt står på min läslista 🙂

    Hur tolkar man allt det här då? Tja… Det är fortfarande en retrospektiv studie med många tänkbara confounders, så i vanlig ordning gäller försiktighet. Men helt klart vore det på sin plats att få till stånd RCT:er som klarlägger betydelsen av naloxon vid hjärtstopp, inte minst vid misstänkt opioidintoxikation. Tills dessa kommer så skaver resultaten en smula hos mig, utifrån hur försiktig ERC:s positionering är i frågan.

    Dillon, D. G.; Montoy, J. C. C.; Nishijima, D. K.; Niederberger, S.; Menegazzi, J. J.; Lacocque, J.; Rodriguez, R. M.; Wang, R. C. Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California. JAMA Network Open 2024;7(8):e2429154. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.29154
  • Factors related to 30-day survival rate following accidental hypothermia – a retrospective single-center study from Northern Finland

    Det är märkligt hur vissa ämnen återkommer här trots att jag bara hållt på en månad. Vill tro att det inte beror bara på min selektion, utan det dyker helt enkelt upp många artiklar på vissa områden. I dagens är det hypotermi som återkommer, och studien är en retrospektiv granskning från Finland. Några intressanta iakttagelser:

    • Alkohol och ålder > 65 år var de dominerande faktorer som förelåg samtidigt med hypotermin (49% vs 42%).
    • Alkohol var dock, ironiskt nog, förknippat med lägre mortalitet. Det handlar kanske inte främst om alkoholen som sådan tänker jag, utan gissningsvis dels om det händelseförlopp som föregår och leder fram till hypotermin och delvis kanske också förekomsten av hög ålder och andra i sammanhanget negativa faktorer.
    • I övrigt var exponering utomhus och nedsänkning i vatten utan asfyxi gynnsamt, att jämföra med exempelvis nedsänkning med asfyxi samt trauma som var negativa prognostiska faktorer.
    • Överlevnaden hos de ca 20% av patienterna som hade hjärtstopp var hög (47%). Vanligaste initialrytmen var asystoli (53%) och av dessa överlevde 20%, vilket naturligtvis är en fantastisk siffra jämfört med asystoli vid icke hypotermi. Mest gynnsamt var dock PEA, som var förknippat med 63% överlevnad, strax före VF som hade 60%.

    Det är ingen nyhet, men en takeaway får ändå bli de närmast fantastiska förutsättningarna som finns vid hypotermirelaterat hjärtstopp. Inte minst att asystoli var förknippat med så hög överlevnad. Hela artikeln är intressant, såklart – in och läs!

    Pirnes, J.; Nyländen, J.; Karjalainen, T.; Sälkiö, S.; Ohtonen, P.; Hoikka, M.; Ala-Kokko, T. Factors related to 30-day survival rate following accidental hypothermia – a retrospective single-center study from Northern Finland. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01491-3
  • Defibrillation in patients with accidental hypothermia and core temperatures ≤30°C – a retrospective observational study

    För er som läser Prehospitalt återkommande ska jag nu ytterligare bygga på intrycket att jag är besatt av hypotermi. Så är inte fallet, men det bara poppar in intressanta artiklar på temat, så jag bjuder på det 😉 I dagens artikel har författarna undersökt defibrillering hos patienter med kroppstemperatur <30 grader utifrån retrospektiva data i det Internationella Hypotermiregistret. Svenska och europeiska guidelines rekommenderar i dagsläget tre defibrilleringsförsök med högsta möjliga energinivå och därefter fortsatt A-HLR utan defibrillering (dock är läkemedel också exkluderade) för uppvärmning, exempelvis i hjärt-lungmaskin/ECMO.

    I studien inkluderades totalt 37 patienter, varav 20 defibrillerades före uppvärmning och 17 under uppvärmning. Några intressanta resultat:

    • Hos 59% av patienterna lyckades defibrillering. Vanligast var att två defibrilleringar krävdes.
    • Högre kärntemperatur (median) var förknippat med fler framgångsrika defibrilleringar. Inte vid något tillfälle lyckades defibrillering vid kärntemperatur <24.8 grader.
    • Administration av adrenalin var associerat med mindre framgång.
    • Vid den kärntemperatur som var median i studien, 26.8 grader, var chansen till lyckad defibrillering avsevärt högre om patienten erhöll extracorporeal uppvärmning (ECLS), 78% vs 48%. En viktig faktor torde vara att dessa patienter får effektiv oxygenering oberoende av hjärtats funktion. Men sannolikt spelar även helhetsbilden in, där patienter med bedömt större chans till ROSC och överlevnad torde ha större sannolikhet att bli kandidat för ECMO.

    Studien omfattar få fall, och resultaten bör såklart tolkas oerhört försiktigt. Området är dock inte så lätt att göra stora studier på, och om man ska se några kliniska implikationer kan det kanske vara en indikation om att defibrilleringsförsök under 25 grader ter sig relativt meningslöst, men att defibrillering mellan 25-30 grader däremot absolut är meningsfullt att försöka med och särskilt om patienten har extracorporeal syresättning.

    Cools, E.; Blasco, R.; Paal, P.; Courvoisier, D. S.; Zafren, K.; Brugger, H.; Rauch, S.; Walpoth, B. Defibrillation in patients with accidental hypothermia and core temperatures ≤30°C – a retrospective observational study. Resuscitation 2026:110971. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.110971