Design: Kvalitativa studier

  • Impact of Workplace Violence Against Emergency Medical Services (EMS)

    Vad innebär hot och våld på arbetsplatsen för personalen i ambulanssjukvården, och vilka konsekvenser får det? Denna studie, förvisso från en USA-kontext, ger en dyster bild där informanterna uttrycker hur samhället och patienter/anhöriga tappat respekten för ambulanssjukvården, och beskrev hur de inte ens tänkt på verbalt våld som våld, eftersom det var så vanligt. Jag hoppas vi inte riktigt är där i Sverige än, och upplever det inte själv så, men tyvärr tror jag denna artikel är läsvärd och något vi absolut måste fundera över.

    McGuire, S. S.; Lampman, M. A.; Smith, O. A.; Clements, C. M. Impact of Workplace Violence Against Emergency Medical Services (EMS). Prehospital Emergency Care 2024;29(2):129-137. doi:10.1080/10903127.2024.2381218
  • The role of tactical police medics in the prehospital environment: results from an interview study

    Vad tycker taktiska sjukvårdare hos polisen om sin utbildning, roll och samarbetet med den icke-polisiära prehospitala vården? Lite av det svarar dagens intervjustudie på. Kanske är den lite ”i prehospitalts utkant”, men jag tänker att Sverige har en resa att göra kring hur vi hanterar händelser där taktisk sjukvård är aktuell såsom ex.vis de högaktuella skoldåden i Fagersta och Örebro. Därför är det intressant att börja fundera kring vilka yrkesroller som finns, vilka organisationer som är inblandade, och hur gränssnitten däremellan behöver vara. Denna artikel kommer inte direkt besvara några av dessa frågor, men om du som jag är intresserad av området tänker jag att den är en bra kontext-givande artikel som kanske kan bidra till större helhetsförståelse..? In och läs om du är intresserad!

    Widman, L.; Hagiwara, M. A.; Lindell, F.; Wildar, C.; Bäckström, D. The role of tactical police medics in the prehospital environment: results from an interview study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01621-5
  • Workplace violence from the ambulance personnel’s perspective, a qualitative study

    Ojoj, idag kommer en studie på våldstema (det var ett tag sen nu!) som jag tycker är högintressant, men som jag också tror kan provocera en del kollegor rejält. Det handlar om ett gäng Örebro-forskare (tror jag) som i fokusgrupper undersökt ambulanspersonalens uppfattning om varför våldsincidenter uppstår. Deltagarna skulle ha jobbat i ambulanssjukvården minst två år, och själv ha varit utsatta för våld i arbetet någon form. Resultatet är tre teman som handlar om att brist på kompetens och vilja kan leda till våld, att oförmåga att hantera sina egna känslor hos ambulanspersonalen kan leda till våld och att begränsad kontroll i oförutsägbara situationer kan leda till våld. Flera av huvudfynden handlar alltså om hur vårt eget beteende faktiskt riskerar leda till våld och att detta kan mötas med bl.a. kompetens. För egen del så är jag helt övertygad om att detta stämmer och att vi måste reflektera över det, men misstänker att det kanske inte faller i lika god jord hos andra. Sen ska man såklart komma ihåg, vilket är viktigt på hot- och våldstemat, att det är en komplex sak där inte ett ensamt svar finns eller en sak löser hela problemet. Jag följer mediedebatten dagligen och kan inte låta bli att förundras över hur många – inte minst egna kollegor – som verkar tycka detta är en skitenkel grej. Hallå? Om det var skitenkelt hade saken redan varit löst, såklart. Jag tycker definitivt att vår arbetsmiljö är av högsta prioritet, men jag är mycket ödmjuk över att ambulanssjukvård nog inte kan bli helt riskfri, och att detta är svåra problem att lösa. För att återkoppla till artikeln så menar jag att det såklart finns oberäkneliga patienter och miljöer, de som ryms i tredje kategorin, där det kanske inte spelar någon roll alls hur vi som ambulanspersonal bemöter eller agerar mot patienten, vi blir utsatta ändå. Detta är såklart den farligaste delen och den svåraste att lösa, även om delar av det kan lösas med situationsmedvetenhet. Det begreppet diskuteras av författarna och man relaterar till hur situationsmedvetenhet faktiskt är kompetensrelaterat och något man kan förbättra med relativt små utbildningsinsatser. Dock… Studiens första och andra kategori är för mig kanske än mer intressanta då de sannolikt ännu enklare kan påverkas av oss själva, som individer och ambulanspersonal. Kanske borde vi fundera lite mer på detta..? Att det sedan finns enstaka hot- och våldssituationer där vårt agerande, vår kompetens, etc. inte räcker oavsett hur hög den kan vara, utan där andra delar av systemet måste skydda oss, det är nog bara så det är. Där gäller det nu att det prehospitala systemet och arbetsgivarna i framtiden erbjuder lösningar som minimerar riskerna. Men det uppfattar jag utanför artikelns fokus, så nog med mitt svamlande. Gå nu in och läs artikeln istället! 🙂

    Viking, M.; Hugelius, K.; Höglund, E.; Kurland, L. Workplace violence from the ambulance personnel’s perspective, a qualitative study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01680-8
  • When prehospital resuscitation attempts are unsuccessful: care for the relatives following termination of treatment in out-of-hospital cardiac arrest

    Idag en för mig mycket intressant och efterlängtad (fast jag visste inte att den var på väg) dansk artikel där författarna undersökt närståendes upplevelser vid prehospitalt hjärtstopp, där återupplivningen sedemera avbröts. Det finns så oerhört mycket intressant i denna artikel, som identifierar tre faser; den första ”ensamma” fasen när larmcentralen och hjälp med telefon-HLR blir av stor betydelse, den andra fasen när någon slags personal eller utlarmade frivilliga anlänt och den tredje fasen när återupplivningen avbryts och det som följer därefter. För oss som arbetar prehospitalt är ju detta något som jag föreställer mig att de flesta, likt jag, har väldigt stark relation till och upplever mycket konkret. Vi hamnar ju i de här situationerna och får såklart ofta en bild av vad närstående tycker, men att läsa dessa saker i skrift när de har undersökts i efterhand – med perspektiv – var för mig mycket värdefullt. Jag gläds dessutom extra av att studien delvis berör de kvalitativa och mellanmänskliga värdena av frivilliga livräddarinsatser (community first responders, CFR), d.v.s. ”smslivräddare”. Bara för någon dag sedan i samband med HLR-rådets årsmöte pratade jag själv just om vikten av att vi studerar CFR inte bara utifrån överlevnad och kvantitativa mått, utan även utifrån vad den frivilliga livräddaren tillför för en kanske ensam, kanske panikslagen och med stor säkerhet förtvivlad närstående. Detta blir extra påtagligt i glesbygd, där tiden som ensam och utlämnad kan vara väldigt lång. Jag hade då ingen aning om den här studien, men är mycket tacksam att den nu dök upp som en skänk från ovan, och jag hoppas fler kvalitativa studier görs som är helt inriktade på frivilliga livräddare. Jag är övertygad att värdet inte bara ligger i överlevnad för patienten, utan i att någon – vem som helst – kommer till den anhörige…

    Skovbo, A.; Jørck, C. L.; Huniche, L.; Binderup, L. G.; Smith, M. A.; Mikkelsen, S.; Bruun, H. When prehospital resuscitation attempts are unsuccessful: care for the relatives following termination of treatment in out-of-hospital cardiac arrest. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01689-z
  • Fear of Being Judged: A Phenomenological Hermeneutical Study of Encountering Ambulance Staff When Living in Stigmatized Neighbourhoods

    Idag en ny artikel från Sara Björklunds forskning om stigmatisering och människor i utsatta områden, samt hur de upplever ambulanssjukvården. I detta fallet en kvalitativ undersökning som belyser att människor i dessa områden utöver en oro/rädsla för sin hälsa också tvingas hantera en oro att symtomen inte ska tas på allvar och att man ska dömas utifrån sin etnicitet, kultur eller helt enkelt området där man bor. Studien belyser också hur ett empatiskt agerande från ambulanspersonalen kan minska dessa negativa upplevelser, och istället skapa ett tryggt vårdmöte. Mycket intressant, relevant och beklagligt får väl bli sammanfattningen.

    Björklund, S.; Hagell, P.; Hagell, P. L.; Holmberg, M. Fear of Being Judged: A Phenomenological Hermeneutical Study of Encountering Ambulance Staff When Living in Stigmatized Neighbourhoods. Scandinavian Journal of Caring Sciences 2026;40(3). doi:10.1111/scs.70311
  • Navigating a fragile capability: meanings of encountering patients in a suicidal process from the perspective of ambulance clinicians

    Jag har tidigare publicerat flera studier av Stefan Hammarbäck från hans forskning kring suicidala patienter i ambulanssjukvården. Bland annat har de berört patienternas upplevelser av att möta ambulanspersonalen. I denna rykande färska studie berörs istället ambulanspersonalens upplevelser av att möta patienter i den suicidala processen. Här berörs vikten av mod att stanna kvar, skörhet och etik, för att nämna några intressanta fenomen. Har vi tillräcklig relationell och emotionell kompetens? Många intressanta frågor väcks när man läser…

    Hammarbäck, S.; Bremer, A.; Holmberg, M.; Gustin, L. W. Navigating a fragile capability: meanings of encountering patients in a suicidal process from the perspective of ambulance clinicians. International Journal of Qualitative Studies on Health and Well-being 2026;21(1). doi:10.1080/17482631.2026.2717806
  • “Make the best use of resources in organizations and society at large”—Professionalś experiences of the Collaborative Health Care model

    Här kommer dagens studie och lite praktisk info 🙂 Idag är första dagen på en ganska lång sommarledighet för min del. Jag har klurat en hel del på om jag ska köra på som vanligt, ta paus helt eller göra någon mellanväg under semestern. Jag tycker ju det är kul att läsa och mestadels intressant och lustfyllt, men naturligtvis är ”varje-dag-konceptet” ibland påfrestande när man har fulla dagar och sedan ska man dessutom läsa och skriva om en artikel, så det kan finnas en viss poäng i att ladda batterierna. Eftersom jag inte kunnat bestämma mig inleder jag med att övergå till vad prehospitalt egentligen var tänkt som från början – en enkel feed med referenser. D.v.s. jag läser, men skriver ingen lång kommentar, utan lägger helt sonika upp referens och låter AI generera den lilla sammanfattningen. Sen får jag se hur det känns, om det blir en artikel om dagen eller mer sporadiskt! Kanske tröttnar jag och pausar helt, eller så kanske det ramlar in en del längre kommentarer för att jag inte kan hålla mig. Men, som det ser ut just nu kan ni iallafall vänta er fortsatta (dagliga?) uppdateringar men färre eller inga kommenterande texter fram tills slutet av augusti. Prehospitalt är ju främst för mig själv, av mig själv, så det blir vad jag känner spontant. Oavsett vilket, ha en skön sommar och glöm inte att kika in för lite sommarläsning – så som det ser ut just nu iaf..! 🙂

    PS. Idag är alltså första dagen utan så mycket kommentar. Men läs gärna denna intressanta intervjustudie om Samverkande sjukvård – ett intressant koncept med samverkan mellan kommun och region. DS.

    Hallgren, J.; Klingberg, M.; Karlsson, M.; Gillsjö, C. “Make the best use of resources in organizations and society at large”—Professionalś experiences of the Collaborative Health Care model. International Emergency Nursing 2026;85:101775. doi:10.1016/j.ienj.2026.101775
  • Stewarding scarce response capacity: an inductive qualitative interview study of emergency medical dispatchers’ prioritising ambulance resources

    Idag ännu en svensk intressant studie, på temat larmcentral och utlarmning. Det blir ingen lång text idag r/t jobbat hela dagen, men studien handlar iallafall om prioritering av ambulansresurser när kapaciteten är ansträngd. Metoden är kvalitativa intervjuer med SOS-operatörer/dirigenter, och innefattar en del om hur dessa avvägningar görs, hur man hanterar det virtuella väntrummet/kön och vad denna upplevda stress gör för dirigenterna. Intressanta aspekter som kommer upp tycker jag bl.a. är vikten av re-evaluering – vilket självklart inte bara är aktuellt för oss som möter patienterna utan även minst lika relevant (förmodligen relevantare) vid telefonbedömning med den osäkerhet som detta medför.

    Nöjer mig där, men in och läs studien!

    Hill, P.; Lederman, J.; Jonsson, D.; Bolin, P.; Vicente, V. Stewarding scarce response capacity: an inductive qualitative interview study of emergency medical dispatchers’ prioritising ambulance resources. BMJ Open 2026;16(7):e118269. doi:10.1136/bmjopen-2026-118269
  • Exploring realism in high-fidelity ambulance simulation: ambulance clinicians’ perspectives on correspondence with everyday practice

    Idag har jag läst en intressant svensk intervjustudie av Kauppi m.fl. Syftet var att utforska hur kliniskt verksam ambulanspersonal upplevde simulering med ”high fidelity”, framförallt utifrån realism och överensstämmande med verkligheten. Utan att gå för djupt in i resultatet så konkluderar författarna att studien påvisar värdet av noga konstruerade scenarion och vikten av psykologisk trovärdighet (fritt översatt) för att ge deltagarna en autentisk känsla och stimulera att de verkligen engagerar sig fullt ut i scenariot som om det vore verkligt. Det visade sig att användning av skådespelare snarare än dockor, att få göra hela arbetsflödet och en autentisk miljö var viktigare än att alla detaljer eller all utrustning var perfekt(a).

    Jag tycker studien identifierar en del viktiga punkter och inte minst detta med arbetsflödet är intressant. Utifrån min erfarenhet som instruktör i ex.vis A-HLR och PEPP samt en del annan simulering så är det avgörande att skapa ett så komplett flöde som möjligt. Bara en sådan sak som att få larminfo som text, vilket omnämns i studien, snarare än återberättat av en instruktör, kan vara viktigt. För egen del kan jag inte låta bli att relatera till HLR-repetition vi körde under våren där vi samverkade med lokala simhallen och badvakterna och körde case på plats i simhallen, inklusive när patienter livräddades från botten. Deltagarna fick larmen i form av ett RAKEL-anrop och info på en inplastad lapp – inte perfekt och dynamiskt som på en skärm – men textbaserat och bättre än muntlig info från mig som instruktör. De hade en ambulans de fick köra fram och placera där de ville. Och de kom till en miljö där badvakter som samverkanspartners agerade och samverkade med deltagarna. Det är inget skryt, utan mer en parallell och ett konstaterande att jag drog många liknande slutsatser från detta utförande som också diskuteras i studien. Och jag kan ärligt säga att det var den överlägset mest realistiska simulering jag genomfört som reguljär träning vid upprepade tillfällen – annars har mer komplex scenarioträning mer varit ”one offs”. Studien förstärker mina intryck därifrån, och bekräftar vilka delar av scenarioträningen jag ska prioritera att förbättra framåt.

    En sak jag måste säga att jag saknar i studien är dock information och diskussion om deltagarnas simuleringskompetens. Detta är ett begrepp som vi ofta pratar om i instruktörssammanhang, och som jag tror är en annan viktig komponent för lyckad simulering. Med simuleringskompetens menar jag vilken vana man har att simulera, gå in i rollen som aktör i ett scenario och utföra den realistiskt, trots vissa oundvikliga brister i miljön. Jag har inte evidens bakom detta, men jag hävdar att man med högt simuleringskompetenta kollegor kan få ut väldigt mycket av en väldigt enkel simulering med ”low fidelity”, medan man med mindre simuleringskompetenta kollegor kan få ut betydligt mindre, även om scenariot är av ”high fidelity”. En beskrivning av simuleringsvanan hos deltagarna vore därför en viktig del av settingen i min värld, och något man kan diskutera utifrån. Författarna nämner förförståelse utifrån tidigare simuleringar, men jag skulle nästan vilja påstå att graden av ”high fidelity” och simuleringskompetens i vissa avseenden är två faktorer i samma ekvation för en lyckad simulering, och att beroendet däremellan när man analyserar resultatet därför är väldigt starkt. Att deltagare simulerar regelbundet skulle jag personligen säga är starkaste faktorn för att framgångsrikt kunna simuleringsträna och dra med sig mycket lärdomar.

    Oavsett, läsvärd studie om du arbetar med simulering för prehospital personal!

    Kauppi, W.; Hagiwara, M. A.; Söderholm, H. M.; Sterner, A. Exploring realism in high-fidelity ambulance simulation: ambulance clinicians’ perspectives on correspondence with everyday practice. Advances in Simulation 2026;11(1). doi:10.1186/s41077-026-00461-8
  • Non-conveyance and autonomy: How organisational contexts influence ambulance clinicians’ practice in mental health crises – A qualitative study

    Dagens artikel är en intressant, norsk studie kring hänvisning till egenvård (eller annan vårdnivå) av patienter med psykiatriska besvär, och hur detta kan relateras till patientens autonomi eller inskränkningar av densamma. Studien är gjord med semi-strukturerade intervjuer i grupp och analyserad med analys enl. Braun & Clarke och tolkad utifrån Schein & Schein:s realistisk-kritiska organisationskulturteori. Totalt gjordes åtta intervjuer med sammanlagt 48 kliniker verksamma i ambulanssjukvården. Tre teman identifierades, här mycket fritt översatta/tolkade:

    • Upplevda utmaningar i uppdrag kring psykisk ohälsa: Här återfanns stora kunskapsluckor och brister i utbildning/träning, bristfälliga guidelines samt journalmallar/checklistor/etc när det kom till psykisk ohälsa samt en upplevd brist på mottagande enheter. Ambulanspersonalen kände sig alltså inte kunnig på området, upplevde att riktlinjerna inte stöttade dem tillräckligt och om de ville hänvisa patienter till olika psykiatriska funktioner så upplevde de att dessa i hög grad saknades. Den ”säkra” lösningen blev därför ofta att ta med patienten, vilket ibland inte var i linje med patientens önskan eller kanske ens vad som var bäst för densamme.
    • Konsekvenser för vården på plats och senare: Här diskuterades utmaningar kring patienter som motsätter sig vård, svårigheter när patientens egen beslutsförmåga är nedsatt eller tveksam samt att en rädsla för icke önskvärda utfall kunde styra och begränsa möjligheterna till hänvisning av patienter.
    • Implikation: Att lösa uppdraget istället för problemet: Denna kategori representerar hur informanterna diskuterade att en konsekvens blev att fokus blev på hur uppdraget ska lösas, ungefär hur man ska få patienten till vårdinrättning etc, snarare än hur det problem patienten upplevde kan lösas. Det fanns också delade meningar bland informanterna, där en del menade på att det inte heller är ambulanssjukvårdens problem att lösa dessa problem, utan endast att i så fall hänvisa/transportera patienten vidare till rätt nivå.

    Läsvärd studie, som väcker många bra tankar. Läs, tycker jag!

    Thorvaldsen, N. Ø.; Bergem, A. K.; Rugkåsa, J.; Häikiö, K. Non-conveyance and autonomy: How organisational contexts influence ambulance clinicians’ practice in mental health crises – A qualitative study. Paramedicine 2026. doi:10.1177/27536386261457283