PREHOSPITALT

PREHOSPITALT

  • Om Prehospitalt
  • Utforska artiklar
  • Kontakt
  • 18 februari 2026
    Kvalitativ studieIntervjuer (individuella)
    Arbetsmiljö • #Akutmottagning #Arbetsmiljö #Arbetsskador #Avvikelser #Flaggning #Hot- och våld #Missbruk #Patientjournal #Polis #Psykiatri #Riskbedömning

    Qualitative Perspectives of Emergency Nurses on Electronic Health Record Behavioral Flags to Promote Workplace Safety

    Vidare på gårdagens hot- och våldsspår. Kanske blir detta rentav helt eller delvis ett tema för veckan. Jag planerar inte långt framåt utan läser det jag spontant är nyfiken på, men arbetsmiljöperspektivet känns extremt angeläget. Dels är det omdiskuterat, men det är också ett område där vi i hög grad baserar oss på känslor, åsikter och våra egna mer eller mindre anekdotiska erfarenheter, och i lägre grad på verifierad kunskap. Det senare är ingen beskyllning (inkluderar dessutom mig själv :)) och jag menar inte att våra personliga erfarenheter och känslor är irrelevanta – tvärtom. Däremot ser jag ett värde i att vi i högre grad för in fakta, evidens och erfarenheter som är insamlade med strukturerade, vetenskapliga metoder i diskussionen, för att vi ska kunna nå bättre systematiska lösningar framåt.

    Iallafall… Dagens artikel kommer inte från ambulanssjukvården utan från akutmottagningskontext, detta helt enkelt eftersom jag inte hittat någon prehospital motsvarighet. I studien har författarna genom intervjuer utforskat akutsjuksköterskors erfarenheter av ”behavioural flags”, d.v.s. flaggning i journalen som indikerar ett hotfullt eller våldsamt beteende. De teman som identifieras är nästan raktigenom intressanta. Här kommer en radda spännande iakttagelser:

    • Sjuksköterskorna ansåg att flaggningen var användbar som vägledning och trodde att de kunde bidra till att förebygga de allvarligaste fallen av våld.
    • Samtidigt ansåg de att flaggan inte betydde någonting, fick någon praktisk betydelse och att ledningen inte brydde sig om när patienter flaggats. Man behövde närma sig dessa patienter ändå, och flaggan i sig hindrar inte patienten från att bli våldsam. Ett fåtal patienter kunde dessutom få upprepade flaggningar och vara våldsam upprepade gånger, men utan att något som förändrade situationen faktiskt hände.
    • Sjuksköterskorna var också rädda för att flaggningen kunde leda till bias i patientomhändertagandet, något som också i hög grad relaterades till ras. Det sistnämnda är säkert en faktor även i Sverige, men jag upplever att ras ses som en betydligt mer påtaglig faktor i studier från USA.
    • I anslutning till bias-frågan så uttryckte sjuksköterskorna rädsla över icke aktuell flaggning och det framkom att ingen systematisk uppföljning av flaggorna gjordes. Det tycks inte heller ha funnits tydliga kriterier, utan all vårdpersonal kunde flagga en patient, vilket gav en subjektiv grund. Sjuksköterskorna uttryckte hur icke-optimalt bemötande från kollegor kunde leda till upprivna situation som i sin tur kunde leda till flaggning som i informanternas tycke inte var adekvat. Samtidigt fanns en oro kring hur relationen mellan patient och kliniker kunde skadas av flaggningen.
    • På den positiva sidan fanns en faktor jag inte förväntat mig. Sjuksköterskorna menade att flaggningen kunde stimulera till medkänsla, då nästan samtliga flaggade patienter hade underliggande missbruks- eller psykiatrisk problematik bakom sitt beteende, och sjuksköterskorna närmade sig genom flaggningen dessa med mer empati och förståelse för deras situation. De underströk också behovet av resurser för att möta den typen av patienter, och jag tolkar det som att de menar att hot- och våldssituationerna då också skulle kunna minska.

    Ja, det blev ju en ganska lång lista, indikerande att det i mitt tycke fanns många take-aways så intressanta att jag måste nämna dem 🙂 Punkt nummer två ovan, att flaggan inte fick någon praktisk betydelse, tänker jag kanske har begränsad överförbarhet till prehospital vård. I den prehospitala vården kan vi ju i högre grad avgöra hur och med vilka resurser vi möter patienten (tar vi med polis eller inte? är vi flera ambulanser? ber vi patienten komma ut ur huset istället för att vi går in? osv) än på akutmottagning, där patienten redan befinner sig på enheten. Sen blir ju allt ganska kontextuellt. Stora frågetecken kring subjektiviteten i flaggningen och det faktum att den inte följdes upp. De delarna kan man hantera genom ett väl utformat system, men svårare att mota är kanske den sista graden av subjektivitet (min säkerhetsbedömning överensstämmer ex.vis inte alls alltid med kollegors), risken för bias osv. Jag tänker att studien är nyttig för att skapa någon slags översiktsbild av tänkbara möjligheter och svårigheter med flaggning, och att utföra något liknande i den prehospitala vården vore av yttersta värde för de diskussioner som för närvarande förs i Sverige. Det finns helt enkelt en lång rad frågor att hantera, och ingen kommer vinna på att vi genomför förhastade lösningar som blir långsiktigt ohållbara eller komprometterar vår trovärdighet gentemot patienterna. Det senare skulle snarare kunna bidra till att hot- och våldssituationer uppstår, är min uppfattning.

    Seeburger, E. F.; Gonzales, R.; South, E. C.; Friedman, A. B.; Agarwal, A. K. Qualitative Perspectives of Emergency Nurses on Electronic Health Record Behavioral Flags to Promote Workplace Safety. JAMA Network Open 2023;6(4):e239057. doi:10.1001/jamanetworkopen.2023.9057
    Sammanfattning genererad av AI:

    Kvalitativ intervjustudie med 25 akutsjuksköterskor vid en urban akademisk akutmottagning om EHR-baserade ”behavioral flags” för att förebygga våld. Flaggor sågs som användbara varningar och kunde öka försiktighet och ibland medkänsla, men upplevdes också som bristfälliga (process, inaktuella, svåra att tillämpa) och riskerade att skapa bias och skada relationen med patienter. Förbättringar och fler säkerhetsinsatser behövs.

    – Flaggor kan ge förvarning och stödja säkrare bemötande, men anses inte ensamma förhindra våld.
    – Praktiska problem: administration/process, otydlig efterlevnad, och att flaggor kan vara inaktuella.
    – Risk för oavsiktliga konsekvenser: bias i vården och sämre patient–kliniker-relation.
    – Efterfrågan på systemåtgärder utöver flaggor: policy, resurser och arbetsmiljöförbättringar.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 17 februari 2026
    ObservationsstudieFöre-efter (pre-post)
    Arbetsmiljö • #Arbetsmiljö #Arbetsskador #Avvikelser #Flaggning #Hot- och våld #Polis

    Prehospital Workplace Violence (WPV) Dispatch Alerts: Anticipating Behavior and Preventing Violence

    Hot och våld har berörts tidigare här på Prehospitalt, och igår var jag på en presentation av utredningen samt hur min arbetsgivare jobbar efter den tragiska händelsen i Harmånger. Självklart kom flaggning upp som en diskussion, och jag kunde inte låta bli att dra mig till minnes studien jag läste för några veckor sedan om hur hot- och våld tenderar följa med till påföljande steg i vårdkedjan i många fall. Ropen på flaggning skallar ju ganska höga i opinionen, och naturligtvis måste vi göra handfasta åtgärder för att öka vår säkerhet. Den stora frågan är ju hur man uppnår det, med god effekt för oss, minimala risker för patientsäkerheten och en solid etisk grund som man känner att man kan stå för!? Jag sökte därför lite mer artiklar, och tänkte presentera en av dem här.

    Dagens artikel är från USA och en av få jag hittade som berör prehospital flaggning. I det aktuella EMS-systemet införde man flaggning av adress (att jämföra med person som kanske diskuteras mer i Sverige) genom ett obligatoriskt fält i ambulansjournalen där man fick indikera om verbalt eller fysiskt våld förekommit. Sedan använde man ”dispatch alerts”, d.v.s. ett medskick från larmcentralen, för att uppmärksamma medarbetarna på att våld förekommit på adressen de senaste 12 månaderna. Endast adresser där det förekommit fysiskt våld flaggades som dispatch alerts, p.g.a. en rädsla från ledningen att systemet skulle överanvändas och ex.vis begäran om polishjälp skulle bli för vanligt. Efter 12 månader rensades flaggan, såvida inte upprepat våld förekommit. Observera att studiens outcomes är fokuserade på de positiva effekterna av systemet. Analyserna är two-tailed (identifierar både ökning och minskning av parametrarna), men man har däremot inte tittat på ex.vis felhändelser, ”överdriven” försiktighet med negativa patientsäkerhetseffekter, risken för falsk trygghet när det inte fanns någon alert, osv. Några intressanta grejer:

    • Förekomsten av hot- och våld minskade efter införande av flaggningssystemet (0.53 våldsincidenter per 100 samtal efter införande vs. 0.78 före). Den signifikanta skillnaden fanns dock i verbalt våld. Det genererar såklart ett visst frågetecken, men kan ev. förklaras av att studien är liten och att inte antalet case räckte till för att få signifikans vad gäller fysiskt våld. Trenden var iallafall minskande på båda, men icke signifikant på fysiskt våld.
    • Inga signifikanta skillnader i förekomsten av begäran om polishjälp förekom, men tittar man på även icke signifikant data så pekar trenden snarare på en minskning efter införandet än en ökning, vilket ju är lite förbryllande.
    • Delar av studieperioden post-införande överlappas av träning i ”de-escalation”, vilket jag misstänker översätts till lågaffektivt bemötande, och däri finns ju en potentiell confounder (skillnader sågs dock även innan denna träning påbörjades).

    Ja, summan av kardemumman är väl att det utifrån denna studie kan finnas viss potential i flaggning av adresser. Den är dock liten och det bör tas i beaktande att hot- och våldsfrågor sannolikt är relativt kontextberoende. EMS-systemets utformning, sökorsaker, personalens utbildning, rutiner kring agerandet på hämtplats, kulturella faktorer m.m. torde kunna påverka kraftigt. Det absolut viktigaste här är dock att baksidorna med systemet inte analyserats alls, vilket ju är helt avgörande för att kunna införa något. Personligen ställer jag mig mycket tveksam till flaggning av adresser. Jag tror kanske också, såsom diskuterades kring den tidigare nämnda artikeln jag skrev om för några veckor sedan, att man behöver något mer detaljerat än en enkel flagga. Jag ska dock söka fler studier på området för att bli klokare i hur det här fungerar runtom i världen… Specifikt prehospitala studier är tyvärr mycket få, men det finns litegrann och sen lite mer kring hot- och våld i akutmottagningskontext etc. Jag återkommer! 🙂 Tills dess tycker jag du ska gå in och läsa fulltexten på dagens artikel…

    McGuire, S. S.; Arms, K. J.; Reiter, D. T.; Liedl, C. P.; Mullan, A. F.; Phillips, J. P.; Clements, C. M. Prehospital Workplace Violence (WPV) Dispatch Alerts: Anticipating Behavior and Preventing Violence. Prehospital Emergency Care 2025:1-9. doi:10.1080/10903127.2025.2542536
    Sammanfattning genererad av AI:

    En EMS-organisation införde dispatchvarningar (”WPV Flag”) för adresser med tidigare dokumenterad fysisk våldshändelse. I en observationskohort jämfördes våld mot ambulanspersonal före (11/2022–12/2023) och efter införandet (12/2023–11/2024). Totalt minskade WPV från 0,78 till 0,53 per 100 uppdrag (RD −0,25; p≤0,001). Fysiska överfall minskade ej signifikant.

    – Adressbaserade WPV-larm vid utlarmning var kopplade till lägre total våldsincidens.
    – Minskningen för fysiska överfall nådde inte statistisk signifikans (p=0,068).
    – 77 adresser flaggades; få förnyades och många togs bort efter 12 månader utan upprepat våld.
    – Under postperioden skedde 853 utlarmningar till adresser med befintlig flagga.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 16 februari 2026
    MetaanalysMetaanalys
    Hjärtstopp & HLR • #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Mekaniska bröstkompressioner #Överlevnad #ROSC #Säkerhet & biverkningar

    Mechanical chest compression versus manual chest compression for cardiopulmonary resuscitation for cardiac arrest patients: A systematic review and meta‐analysis

    Dagens artikel berör ett ämne som jag ofta upplever lite laddat, nämligen mekaniska bröstkompressioner vid hjärt-lungräddning. Detta är ju en fantastisk möjlighet för oss i ambulanssjukvården, inte minst av arbetsmiljöskäl, men också en möjlighet som iallafall utifrån det intryck jag har överanvänds. Redan för tiotalet år sedan när LUCAS infördes på bred front hade man ju misslyckats med att påvisa att systemet var bättre än manuell HLR, och på senare år har en hel del studier tillkommit, med stor heterogenitet både vad gäller mekaniska kompressioners effektivitet och förekomsten av skadliga bieffekter. Dagens studie är en systematisk review och metaanalys där författarna gått igenom 10 RCT:er och 14 kohortstudier, inkluderande 224.245 patienter, som jämfört mekaniska bröstkompressioner med manuella på vuxna. Det mest intressanta resultatet torde vara att manuella kompressioner visade sig vara bättre än mekaniska och alltså inte bara ”non-inferior” som många tidigare studier funnit. Manuella kompressioner gav mer ROSC samt bättre överlevnad till både inskrivning och utskrivning från sjukhus. Däremot fanns inga signifikanta skillnader i 30-dagarsöverlevnad, neurologisk outcome eller förekomsten av komplikationer. Vid subgruppsanalys hittade författarna bland annat att kontexten spelade roll, där den signifikanta skillnaden i ROSC till manuella kompressioners fördel fanns intrahospitalt, medan signifikans ej uppnåddes utanför sjukhus. Det fanns också skillnader utifrån vilket land studien var utförd i, vilket ev. skulle kunna bero på en skillnad i kvaliteten på den manuella HLR som utförs relaterat till hur guidelines och träning ser ut på nationell nivå.

    Min tolkning (eller spekulation?) är att skillnaden intrahospitalt vs. prehospitalt torde kunna tyda på att det finns faktorer prehospitalt som gör att mekaniska kompressioner ibland kan vara gynnsamt (eller iallafall inte ogynnsamt) för patientutfallet, ex.vis under transport. Men studien antyder ju också att det är helt korrekt så som guidelines idag är skrivna, att mekaniska kompressioner ska användas med återhållsamhet och på korrekt indikation – inte som en generell lösning vid hjärt-lungräddning. I slutändan är det nog så att den viktigaste slutsatsen är att det är komplext, och att stora, väldesignade och randomiserade multi-centerstudier med sajter vars förutsättningar skiljer behövs för att skapa någon form av riktig klarhet. Tills dess ska vi nog fortsätta att vara återhållsamma med mekaniska hjärtkompressioner, men använda dem på väl valda indikationer såsom transport.

    Pu, Y.; Hou, H.; You, Z.; Li, Q.; Yu, Z.; He, S.; Xue, C.; Wen, C.; Yang, B. Mechanical chest compression versus manual chest compression for cardiopulmonary resuscitation for cardiac arrest patients: A systematic review and meta‐analysis. Hong Kong Journal of Emergency Medicine 2025;32(6). doi:10.1002/hkj2.70067
    Sammanfattning genererad av AI:

    Systematisk översikt och metaanalys av 24 studier (10 RCT, 14 icke‑RCT) med 224 245 hjärtstoppspatienter som jämförde mekaniska och manuella bröstkompressioner vid HLR. Manuell HLR var associerad med högre ROSC samt bättre överlevnad till inläggning och utskrivning. Ingen skillnad sågs för 30‑dagarsöverlevnad, neurologiskt utfall eller komplikationer. Evidensen domineras av icke‑RCT; fler högkvalitativa RCT behövs.

    – 24 studier (10 RCT, 14 icke‑RCT), totalt 224 245 patienter.
    – Manuell HLR gav bättre ROSC samt överlevnad till inläggning och utskrivning.
    – Ingen signifikant skillnad i 30‑dagarsöverlevnad, neurologiskt utfall eller komplikationer.
    – Resultaten baseras främst på icke‑RCT; behov av större och mer robusta RCT.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 15 februari 2026
    ObservationsstudieInterrupted time series
    Psykiatri & suicid • #Covid-19 #Psykiatri #Självskadebeteende #Suicid

    The association between school holidays and trends in adolescent ambulance attendances for suicidal and non‐suicidal self‐injurious Behaviours

    Något som jag läst besvärande lite om hittills med Prehospitalt är psykiatri. Som bekant är det ett ämne som är ständigt högaktuellt för oss som arbetar i den prehospitala vården. Här i Bollnäs, där jag jobbar, är det dessvärre extra aktuellt i och med en tragisk ”trend” som nyligen uppmärksammats i riksmedia. Av detta skäl känns det bra att äntligen grotta ner mig lite mer i ämnet, och då i form av en australisk studie som tittat på suicidala och icke suicidala självskadebeteenden hos tonåringar och unga vuxna i relation till skollov, inklusive en jämförelse före och efter covid 19-pandemin. Kort om fynden från studien:

    • Före covid-19 sågs en tydlig nedgång av självskadehändelser under skolloven för båda könen, men framförallt tonåriga tjejer. Författarna diskuterar hur detta ev. skulle kunna härröras till att prestationskrav från skolan upphör under loven. Redan här inser jag min okunskap, då jag nog trodde att skolgången kunde ha en skyddande effekt för ungdomar med trasslig hemsituation osv. och att detta skulle återspeglas.
    • Efter covid-19 har skillnaderna upphört. Oerhört intressant och författarna diskuterar olika förklaringar, däribland hur exempelvis ökad digital närvaro kan resultera i nätmobbing – vilken går att bedriva oavsett skollov – att jämföra med mer traditionell mobbing som kan accentueras i skolan.

    För mig väcker studien många intressanta frågor, men samtidigt blir ett stort frågetecken överförbarheten till svensk kontext. Jag föreställer mig att skolsystemet ser annorlunda ut, men även årstider kan ju ha en påverkan här; största skillnaderna syntes under det australiska jullovet i dec-jan, som ju är högsommar där. Samtidigt har vi den mörka årstiden som vi vet medför risker vad gäller det psykiska måendet, som eventuellt skulle kunna interagera vad gäller våra svenska motsvarande siffror. Även skillnaderna före eller efter covid-19 kan ju vara beroende på lokala förhållanden inklusive hur pandemihanteringen såg ut. Kanske borde jag framöver göra en riktad sökning mot detta område, och se om det går att skaffa sig någon slags bild av våra svenska förhållanden. Kanske har någon läsare med god insikt i psykiatri har tips? I så fall tas de tacksamt emot…

    Baldwin, R.; Rowland, B.; Melvin, G.; Nehme, Z.; Lubman, D. I.; Ogeil, R. P. The association between school holidays and trends in adolescent ambulance attendances for suicidal and non‐suicidal self‐injurious Behaviours. Journal of Child Psychology and Psychiatry 2026. doi:10.1111/jcpp.70108
    Sammanfattning genererad av AI:

    Ambulansdata från Victoria, Australien (NASS) användes för att analysera veckovisa ambulansutryckningar för suicidalt och icke‑suicidalt självskadebeteende hos 12–17‑åringar och 18–25‑åringar. Med säsongs-ARIMA jämfördes trender före covid (2015–2019) och efter restriktioner (2022–2023). Före covid sågs tydliga minskningar under skollov hos tonåringar, men inte efter pandemin.

    – 20 635 attendanser hos 12–17 år och 36 510 hos 18–25 år analyserades.
    – Före covid minskade attendanser under flera skollov för både flickor och pojkar 12–17 år.
    – Inga signifikanta skollovseffekter sågs hos unga vuxna 18–25 år.
    – Efter pandemin sågs inte längre de tidigare säsongsmönstren hos tonåringar.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 14 februari 2026
    ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Hjärtstopp & HLR Toxikologi / intox • #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Intoxikation #Läkemedel generellt #Naloxon #Opioider #Överlevnad #ROSC

    Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California

    Förra helgen blev helt fri från hjärtstoppsstudier, men nu kör vi! Författarna till denna studie har retrospektivt analyserat data avseende åren 2015-2023 från tre counties i Kalifornien. Syftet var att utvärdera om administration av naloxon påverkade överlevnaden till utskrivning från sjukhus, ROSC och andra kliniska outcomes hos vuxna patienter med hjärtstopp. Detta är högintressant data, inte minst utifrån att European Resuscitation Council intar en förhållandevis defensiv approach i guidelines 2025 och konstaterar att ”Existing evidence is not sufficient to recommend administration of an opioid-antagonist (e.g. naloxone) for cardiac arrest caused by opioid poisoning”. American Heart Association, som representerar den kontext aktuell studie är genomförd i, är frikostigare och rekommenderar att naloxon ska ges om livräddaren är tränad för det, dock med reservation att evidensstödet är mycket svagt och att HLR av hög kvalitet inklusive inblåsningar har den högsta prioriteten – vilket såklart är oerhört rimligt. Sannolikheten att få igång en patient med opioidorsakat hjärtstopp enkom på antidot och utan HLR ter sig mycket låg.

    Några takeaways från dagens studie:

    • 8.195 patienter inkluderades i studien, av dessa bedömdes 8.7% vara drogrelaterade av ambulanspersonalen.
    • Naloxon gavs i 14.2% av samtliga fall. I denna grupp var patienterna yngre, hade färre komorbiditeter och i högre grad av manligt kön än i referensgruppen. Naloxonadministration var vanligast vid icke defibrillerbar rytm och obevittnat hjärtstopp.
    • Naloxongruppen fick i högre grad ROSC (34.5% vs 22.9%) och överlevde även i högre grad till utskrivning från sjukhus (15.9% vs 9.7%), vilket var giltigt även efter justering för confounders.
    • Både i gruppen med förmodat drogrelaterat hjärtstopp och icke drogrelaterat hjärtstopp var naloxon förenat med bättre kliniska outcomes. Att den icke drogrelaterade gruppen påverkas är såklart lite extra intressant. En tänkbar förklaring är intoxikationer som ambulanspersonalen ej fattat misstanke om – vilket med all sannolikhet förekommer. Författarna diskuterar dock också att naloxon kan öka det arteriella trycket genom att reversera endogent frisatta opioider, vilket för mig var nytt. Det är dock tydligen omskrivet i en cochrane-review, som plötsligt står på min läslista 🙂

    Hur tolkar man allt det här då? Tja… Det är fortfarande en retrospektiv studie med många tänkbara confounders, så i vanlig ordning gäller försiktighet. Men helt klart vore det på sin plats att få till stånd RCT:er som klarlägger betydelsen av naloxon vid hjärtstopp, inte minst vid misstänkt opioidintoxikation. Tills dessa kommer så skaver resultaten en smula hos mig, utifrån hur försiktig ERC:s positionering är i frågan.

    Dillon, D. G.; Montoy, J. C. C.; Nishijima, D. K.; Niederberger, S.; Menegazzi, J. J.; Lacocque, J.; Rodriguez, R. M.; Wang, R. C. Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California. JAMA Network Open 2024;7(8):e2429154. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.29154
    Sammanfattning genererad av AI:

    Retrospektiv kohortstudie av 8195 vuxna med icke-traumatiskt hjärtstopp utanför sjukhus (2015–2023) i tre counties i norra Kalifornien. Naloxon gavs till 14,2% och var, med propensity score‑modeller, associerat med högre andel varaktig ROSC (ARD ca 12–15%) och överlevnad till utskrivning (ARD ca 4–6%). Effekten sågs både vid misstänkt drogorsak och övriga OHCA.

    – Naloxon under prehospital OHCA-vård var associerat med ökad ROSC och ökad överlevnad till utskrivning.
    – NNT uppskattades till 9 för ROSC och 26 för överlevnad till utskrivning.
    – Associationen sågs både vid av EMS misstänkt drogrelaterat hjärtstopp och vid övriga fall.
    – Resultaten stödjer vidare utvärdering; observationsdesign kan inte fastställa kausalitet.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 13 februari 2026
    Annan / oklarPosition statement
    Smärta Smärtbehandling & läkemedel • #Fentanyl #HEMS #Intravenös access #Långvarig smärta #Methoxyflurane #Opioider

    Pain first: rethinking early analgesia in emergency trauma care

    Dagens artikel är en editorial, och som sådan inte en självklar publicering för prehospitalt. Jag lovar att dylika inlägg inte kommer växa på träd här! Mitt intresse för prehospital smärta och det faktum att samtliga de tre observationsstudier som författarna bygger sin argumentation på är omskrivna av mig på Prehospitalt (de norska methoxyfluran-studierna samt ”fentanylklubba-studien”, se Smärtlindring och läkemedel) gör dock att det känns värt. Framförallt driver författarna dock en intressant linje, som även jag tror är ett av recepten för mer framgångsrik prehospital smärtlindring framöver.

    Författarna argumenterar för:

    • Att smärta ska utvärderas ur patientens perspektiv, det som betyder något är om patienten får effektiv hjälp med sin smärta – inte om och hur mycket opioider man administrerat.
    • Att nyss nämnda observationsstudier indikerar att effektiv smärtlindring är möjlig att sätta in tidigt i det prehospitala vårdförloppet med icke-intravenösa alternativ, utan att förlänga tiden på plats.
    • Att tidig smärtlindring ska ges lika hög status som andra initiala åtgärder och att dessa icke-intravenösa alternativ bör ses som en brygga till andra, intravenösa alternativ och en multimodal approach.

    Jag har flertalet gånger på sistone argumenterat med kollegor som i alltför hög grad fastnar i preparat-diskussioner när vi pratar om smärtlindring, trots att verktygslådan vi besitter iallafall i min organisation är relativt bred. Därför fångade författarna mig slutgiltigt när de avslutar med följande mening i sista stycket:

    ”Ultimately, the issue is not a lack of pain relief options but the ongoing belief that managing pain is optional or secondary.”

    Den tycker jag vi alla tar med oss som en liten karamell in i helgen! 🙂

    Carenzo, L.; Rehn, M.; Dünser, M. W. Pain first: rethinking early analgesia in emergency trauma care. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01571-y
    Sammanfattning genererad av AI:

    Artikeln argumenterar för att prehospital oligoanalgesi kvarstår och att smärtlindring bör ses som ett patientcentrerat utfall (meningsfull smärtreduktion, mindre oro, få biverkningar). Med stöd av två nyligen publicerade observationsstudier om icke‑intravenös analgesi (OTFC och inhalerat metoxyfluran) betonas att effektiv, jämlik smärtlindring kan starta vid första kontakt utan att invänta IV-access eller läkarteam.

    – Fokus bör flyttas från processmått till patientens upplevda smärtlindring och trygghet.
    – Icke-intravenösa alternativ kan möjliggöra tidig analgesi utan att förlänga tid på skadeplats.
    – Observationsfynden talar för likvärdig effekt/säkerhet över ålder och kön men kräver försiktig tolkning.
    – Efterlyser fler randomiserade studier och bättre data om funktion, upplevelse och resursåtgång.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 12 februari 2026
    RegisterstudieRegisterstudie
    Hjärtstopp & HLR Trauma • #ECLS #ECMO #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Hypotermi #Intoxikation #Överlevnad #Trauma

    Factors related to 30-day survival rate following accidental hypothermia – a retrospective single-center study from Northern Finland

    Det är märkligt hur vissa ämnen återkommer här trots att jag bara hållt på en månad. Vill tro att det inte beror bara på min selektion, utan det dyker helt enkelt upp många artiklar på vissa områden. I dagens är det hypotermi som återkommer, och studien är en retrospektiv granskning från Finland. Några intressanta iakttagelser:

    • Alkohol och ålder > 65 år var de dominerande faktorer som förelåg samtidigt med hypotermin (49% vs 42%).
    • Alkohol var dock, ironiskt nog, förknippat med lägre mortalitet. Det handlar kanske inte främst om alkoholen som sådan tänker jag, utan gissningsvis dels om det händelseförlopp som föregår och leder fram till hypotermin och delvis kanske också förekomsten av hög ålder och andra i sammanhanget negativa faktorer.
    • I övrigt var exponering utomhus och nedsänkning i vatten utan asfyxi gynnsamt, att jämföra med exempelvis nedsänkning med asfyxi samt trauma som var negativa prognostiska faktorer.
    • Överlevnaden hos de ca 20% av patienterna som hade hjärtstopp var hög (47%). Vanligaste initialrytmen var asystoli (53%) och av dessa överlevde 20%, vilket naturligtvis är en fantastisk siffra jämfört med asystoli vid icke hypotermi. Mest gynnsamt var dock PEA, som var förknippat med 63% överlevnad, strax före VF som hade 60%.

    Det är ingen nyhet, men en takeaway får ändå bli de närmast fantastiska förutsättningarna som finns vid hypotermirelaterat hjärtstopp. Inte minst att asystoli var förknippat med så hög överlevnad. Hela artikeln är intressant, såklart – in och läs!

    Pirnes, J.; Nyländen, J.; Karjalainen, T.; Sälkiö, S.; Ohtonen, P.; Hoikka, M.; Ala-Kokko, T. Factors related to 30-day survival rate following accidental hypothermia – a retrospective single-center study from Northern Finland. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01491-3
    Sammanfattning genererad av AI:

    Retrospektiv registerstudie av vuxna med oavsiktlig hypotermi inlagda 2008–2019 vid Oulu universitetssjukhus (n=241). 30-dagarsmortalitet var 15% och överlevnad efter hjärtstopp 47%. Alkoholmissbruk (49%) och ålder ≥65 år (42%) var vanliga. Icke-överlevare var oftare äldre, hittades inomhus, på dagtid och hade lägre temperatur. Submersion och trauma ökade dödsrisk.

    – 30-dagarsmortalitet 15%; överlevnad efter hjärtstopp 47%.
    – Alkoholmissbruk och hög ålder var vanliga samsjukligheter.
    – Icke-överlevare hittades oftare inomhus, på dagtid och med lägre uppmätt temperatur.
    – Submersion och trauma var oberoende riskfaktorer för mortalitet.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 11 februari 2026
    Scoping reviewNarrativ översikt
    Katastrof & major incident • #Explosion #Hot- och våld #Masskadesituationer (MCI) #Pågående Dödligt Våld #Polis #Prehospital läkare #Riskbedömning #Samverkan #Terrorism #Trauma #Tryckvågsskador

    Terror Medicine: A Review for Emergency Physicians

    Dagens artikel blir lite annorlunda och är en review kring terrormedicin riktad mot läkare i akutsjukvården. Medförfattare är Fredrik Granholm, läkare med stort intresse för området och arrangör av kongressen Tactical Trauma, som jag hört mycket gott om och verkligen hoppas få chans att bevista någon gång.

    Begreppet terrormedicin är i ärlighetens namn i princip nytt för mig, även om jag är bekant med åtminstone mycket av innehållet i artikeln. Läsaren får en bred och av naturliga skäl inte alltför djup genomgång av begreppets scope, relaterade viktiga begrepp, skademekanismer, prehospital vård, psykologiska faktorer, etiska problem m.m. Med tanke på hur sällan dessa händelser ändå händer – och inte minst då CBRN-händelser (som är överlägset ovanligast) – så tycker jag det mest intressanta är resonemangen kring hur vi bygger motståndskraft, uthållighet och skapar handlingsberedskap. Sådant är ju oftast enklare för vardagshändelser, än för det som händer sällan men samtidigt medför enorma konsekvenser när det väl händer. Ibland tilltalas jag av lite matematiska sätt att konkretisera saker, och en (kanske banal) sak som fångade mig i artikeln är följande formel:

    Impact of disaster = (Hazard x Vulnerability) / (Preparedness x Resilience)

    Jag tänker att vulnerability kan vi i någon mån påverka, preparedness och resilience kan vi definitivt påverka, medan hazard är ekvationens ”X”. Den insikten ger oss kanske inte så mycket konkret, men den är iallafall för mig en bra tankeväckare om vilka faktorer vi behöver arbeta med för att minimera följderna av en allvarlig händelse, såsom terror.

    Braitberg, G.; Tin, D.; Granholm, F. Terror Medicine: A Review for Emergency Physicians. Journal of Acute Care, Trauma and Emergency Medicine 2025;1(2):38-42. doi:10.5005/jactem-11048-0018
    Sammanfattning genererad av AI:

    Artikeln verkar vara en översikt om ”terror medicine” riktad till akutmottagningens läkare, sannolikt med fokus på handläggning vid terrorrelaterade händelser. Sammanfattningen bygger på mycket begränsad information (endast titel/metadata) och kan därför vara osäker och ofullständig.

    – Förefaller vara en översiktsartikel riktad till akutsjukvård/akutläkare om terrorrelaterad medicin.
    – Troligen behandlar den klinisk beredskap och handläggning vid masskadehändelser/terrorattentat.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 10 februari 2026
    ObservationsstudieProspektiv kohort
    Smärta Smärtbehandling & läkemedel • #Intranasal behandling #Intravenös access #Ketamin / esketamin #Läkemedel generellt #Methoxyflurane #Opioider #Paracetamol #Säkerhet & biverkningar

    MetoksyKval: the extent of pre-hospital methoxyflurane administration for acute traumatic pain: focus on economic impact and rationale for use

    Nähä, nu släpper vi geriatriken ett tag och återkommer till ett av mina favoritteman tillika mitt eget forskningsområde; prehospital smärtlindring! Då blir det också automatiskt lite längre utlägg här än vanligt 🙂 Vi är tillbaka till de flitiga norrmännen och forskargruppen som intresserar sig för methoxyflurane (jag har bland annat skrivit om deras PreMeFen-studie den 1 januari, se kategorin Smärtbehandling och läkemedel). Methoxyflurane är nog för övrigt det mest omskrivna läkemedlet på Prehospitalt hittills. 🙂

    Vad adderar då dagens studie? Jo, i denna prospektiva observationsstudie har författarna försökt utforska hur methoxyflurane används, hur väl det fungerar och patientnöjdhet hos patienter med traumatisk smärta. Även ekonomiska konsekvenser beskrivs. Antalet inkluderade patienter var en del av studiens outcome (eftersom man ville utforska användningsmönster), och det resulterar i en ganska liten studie omfattande 48 patienter. Lite intressanta resultat och funderingar:

    • Medianålder hos patienterna var 69 år. Med tanke på hur dominerande den geriatriska populationen är i prehospital kontext och inte minst då vid exempelvis falltrauman (77% av patienterna i studien), så tänker jag att det är relativt lågt. Man kan också spekulera i om det återspeglar en begränsning i läkemedlet, nämligen att methoxyflurane är svårt att administrera till personer med grav kognitiv svikt eller svårighet att själv hålla i inhalatorn.
    • Smärtan sjönk från NRS 8 i median till 5 inom 10 minuter. 52% av patienterna klarade sig utan annan smärtlindring, medan 48% fick multimodal smärtlindring – där opioid-paracetamol eller opioid-esketamin var vanligaste komplementen. 61% av patienterna erhöll god eller mycket god smärtlindring och 67% skulle ta emot samma behandling igen.
    • Många oönskade effekter (adverse events, AE) rapporterades och AE förekom hos en majoritet av patienterna. Det handlar dock om lindriga bieffekter och ungefär vad man kan förvänta sig av lite starkare smärtlindring, såsom eufori och yrsel. Inga konstigheter där tänker jag.
    • I 31% av fallen valdes methoxyflurane pga svårighet att etablera iv access, i 27% för att minska tid på plats och i 31% helt enkelt för att det föredrogs framför ex.vis opioider.
    • Prismässigt så steg kostnaderna för smärtlindring trefaldigt, delvis på grund av att methoxyflurane-inhalatorn är ungefär 10x så dyrt som en morfinampull.

    Överlag så tänker jag att denna lilla och ganska begränsade studie ändå stärker bilden av att methoxyflurane absolut kan ha en plats i den prehospitala verktygslådan. Den stärker dock också bilden av att läkemedlet kanske framförallt ska ses som en bro till eller ett komplement till andra läkemedel i en multimodal smärtlindringsapproach. Detta framförallt på grund av den ofta otillräckliga effekten, men möjligen också utifrån prisbilden. Det senare aktualiserar samma fråga som jag var inne på kring PreMeFen-studien: Jag hade extremt gärna sett methoxyflurane jämföras med intranasalt esketamin, vilket författarna faktiskt också berör i diskussionen. Kanske framstår jag som besatt av esketamin, men med tanke på att valet av methoxyflurane i 58% av fallen avgörs av svårighet att etablera iv access eller för att minska tid på plats så tänker jag att esketamin i.n. är ett starkt alternativ. Det medger både enkel administration utan iv, extremt snabbt tillslag men också en effekt som iallafall jag upplever som säkrare än methoxyflurane, som jag subjektivt upplever ganska varierande (i studien beskrivs också att en inte obefintlig andel av patienterna har dålig effekt). Jag är oinsatt i priser, men försökte kolla upp och en ampull esketamin tycks kosta mellan 40-60 kr, sett till båda styrkorna 5 mg/ml och 25 mg/ml (som vi använder i.n.). Även detta ligger således på ett pris som är nästan en tiondel av en methoxyflurane-inhalator.

    Oavsett vad så är den förmodligen starkaste fördelen med methoxyflurane i mitt tycke att patienten kan självadministrera läkemedlet. Detta diskuteras också lite av författarna. Det vore oerhört intressant med studier som utforskade implikationerna av detta, inklusive psykologiska effekter av att faktiskt få kontroll över hur den egna smärtlindringen doseras. Hos patienter med svåra smärttoppar har jag själv kompletterat med methoxyflurane i just det syftet, och har goda erfarenheter av det – att patienten faktiskt själv kan kontrollera den där sista biten av smärtlindringen. För egen del tror jag, högst spekulativt, att denna faktor i stort överväger farmakologiska och tidsmässiga fördelar hos methoxyflurane 🙂

    Simensen, R.; Smalberget, L.; Heyerdahl, F. MetoksyKval: the extent of pre-hospital methoxyflurane administration for acute traumatic pain: focus on economic impact and rationale for use. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01546-z
    Sammanfattning genererad av AI:

    Prospektiv observationsstudie i norsk ambulans med 48 vuxna med måttlig–svår traumatisk smärta. Metoxyfluran gavs efter personalens bedömning, ofta vid svår IV-åtkomst eller behov av kortare insatstid. NRS sjönk median 8→5 inom 10 min och 52% behövde ingen rescue. Användningen var 7% men tredubblade analgetikakostnader. Nöjdhet och personalpreferens var hög, biverkningar milda.

    – Snabb smärtlindring: median NRS 8 till 5 inom 10 minuter; 52% utan rescue.
    – Valdes främst vid svår venaccess, som icke-opioid alternativ och för att minska tid på skadeplats.
    – Låg andel användning (7%) men tydligt högre analgetikakostnader (≈3×).
    – Patientnöjdhet och personalens vilja att använda igen var hög; biverkningar milda.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 9 februari 2026
    ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Geriatrik & skörhet • #Äldre #Beslutsstöd #Direktinläggning #Geriatrik #Kliniskt beslutsfattande

    Direct in-hospital admission via ambulance (DIVA): A retrospective observational study

    Igår var ämnet hänvisning till egenvård för geriatriska, sköra patienter. Jag tänker att det idag blir en slags fortsättning på temat, i form av en artikel om hur vi eventuellt skulle kunna förbättra hanteringen för patienter som – i motsats till de i gårdagens artikel – verkligen uppenbart behöver sjukhusvård. Författarna till dagens artikel har nämligen undersökt hur direktinläggning till vårdavdelning kan göras baserat på sjuksköterskans bedömning i ambulanssjukvården. Vi vet att det för äldre, sköra patienter finns omfattande risker med att vistas på akutmottagningen, och att dessa vistelser kan bli långa, så kan man passera detta steg i ”uppenbara fall” torde det finnas potential till stora vinster. Projektet i aktuell studie är långt ifrån det enda på temat, så ta det för vad det är – en variant på direktinläggning och en liten studie, men ändå en intressant sådan tycker jag. Några fynd:

    • 127 patienter inkluderades, varav 45 i direktinläggningsgruppen och 82 i referensgruppen. Medianålder i direktinläggningsgruppen var 86 år, så man kan konstatera att detta sannolikt är något för äldre äldre, vilket verkar rimligt.
    • 24 av 45 utvalda för direktinläggning blev direktinlagda (efter att vårdplatskoordinator och läkare – vars uppgift var att acceptera eller avslå direktinläggningen – fått säga sitt). Av de 21 som nekades lades dock 20 in från akutmottagningen, vilket såklart kan handla både om skador/sjukdom som behövde tas omhand på akutmottagning – men också tänkbart att ambulanssjukvårdens bedömning om direktinläggning var rätt från början.
    • Tiden från att ambulanssjukvården nådde patienten till denne lämnades över på mottagande vårdavdelning var 49.5 minuter (IQR 44-64) i median i direktinläggningsgruppen att jämföra med 278.5 minuter (IQR 224-369) i referensgruppen. Det är alltså brutala 229 minuter – nästan fyra timmar – skillnad!
    • Direktinläggningsgruppen hade högre mortalitet, ingen skrevs hem inom 72 timmar och hade en längre vårdtid (9 vs 4 dygn) än i referensgruppen.

    Nu är detta en liten studie och mer forskning behövs naturligtvis – och det finns ju även fler liknande försök, där resultaten kan se annorlunda ut. Man får därmed trippa lite försiktigt… Med det sagt så tyder ju aktuella resultat på att sjuksköterskor har god förmåga att göra rätt bedömning (med ett mycket simpelt beslutsstöd, se artikeln!), att rätt kategori patienter inkluderas och att tidsvinsten är stor med direktinläggning. Synd att så få patienter inkluderats – det torde gått att få fler om försöket pågått dygnet runt istället för som nu mellan 8-17, samt om studieperioden var längre. Jag ser fram emot nya, större studier på området och där man även inkluderar analys av felhändelser kopplat till flödet, kvalitativa studier på inblandad vårdpersonals upplevelser och inte minst patientupplevelser. Låter nånstans som ett extremt intressant doktorandprojekt?! 🙂

    Jacobsson, A.; Kurland, L.; Höglund, E. Direct in-hospital admission via ambulance (DIVA): A retrospective observational study. International Emergency Nursing 2020;52:100906. doi:10.1016/j.ienj.2020.100906
    Sammanfattning genererad av AI:

    Akutmottagningar kan ge längre vårdtider och ökad risk för äldre. Ett förbättringsinitiativ, DIVA, infördes för att låta ambulanssjuksköterska identifiera icke-akuta patienter med behov av inläggning och vid behov lägga in dem direkt på sjukhus. I en retrospektiv observationsstudie (45 DIVA, 82 referens) lades 24 direkt in. Median tid till inläggning var 49,5 vs 278,5 min (p≤0,01).

    – Direktinläggning via ambulans kopplades till kortare tid till inläggning.
    – Endast en del av DIVA-patienterna (24/45) blev direktinlagda.
    – Jämförelse gjordes mot referensgrupp i retrospektiv observationsdesign.
    – Resultaten tyder på potential att minska väntetid för utvalda icke-akuta patienter.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
Föregående sida
1 … 11 12 13 14 15 … 17
Nästa sida
Prehospitalt (RSS)
PREHOSPITALT

PREHOSPITALT

Cookie-policy Integritetspolicy

  • LinkedIn
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål. Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
  • Hantera alternativ
  • Hantera tjänster
  • Hantera {vendor_count}-leverantörer
  • Läs mer om dessa syften
Visa preferenser
  • {title}
  • {title}
  • {title}