PREHOSPITALT

PREHOSPITALT

  • Om Prehospitalt
  • Utforska artiklar
  • Kontakt
  • 28 februari 2026
    ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Hjärtstopp & HLR • #Blodsocker #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Metabola rubbningar #Mortalitet #Överlevnad #ROSC

    Influence of Intra-arrest Glucose on Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrest

    Lördag och hjärtstoppsstudie! 🙂 Idag har jag läst en studie som dök upp online så sent som den 19 februari, som undersöker samband mellan blodsocker och outcomes vid hjärtstopp utanför sjukhus. Författarna har gjort en retrospektiv analys av en relativt stor population i USA, där 16.847 patienter slutligen inkluderades. Lite bakgrundsdata och resultat:

    • Etiologin till hjärtstopp bedömdes som kardiell i 81.6% av fallen, respiratorisk i 9.6% av fallen, överdos 5.0% och annat 3.7%. 20% hade defibrillerbar rytm initialt. 35.9% fick sedemera ROSC.
    • Ett samband mellan incidensen av ROSC och blodsocker, men sambandet var icke linjärt och varierade med blodsockernivåer. Min bedömning är dock att det p.g.a. icke-lineariteten är väldigt svårt att utläsa någon kliniskt användbar data ur detta resultat, utan det får istället bli underlag för vidare forskning.
    • En tendens fanns möjligen mot att ett milt till måttligt förhöjt blodsocker var förknippat med bättre outcomes.
    • Behandling med glukos (dextros/D-glukos) var däremot inte förknippat med förbättrade outcomes oavsett ursprunglig blodsockernivå. Vid vissa nivåer var det rent av skadligt.

    Studien är intressant läsning, men som jag antyder redan i punkterna ovan ganska svår att dra slutsatser kring. Blodsocker ingår ju i 4H/4T i svenska guidelines under den inte alltför kortfattade punkten ”Hypo-/hyperkalemi eller andra elektrolyt eller metabola rubbningar”, vilket väcker lite tankar här då evidensstödet inte är övertygande. Författarna till aktuell studie föreslår att ett initialt lågt blodsocker kanske snarare ska ses som en prognostiskt negativ indikator, än en indikation för behandling, givet att behandling utifrån studien inte tycktes förbättra outcome. Detta är ju dock en retrospektiv studie med dessutom ganska spretigt resultat, så slutsatsen får som så många gånger förr bli att vi behöver fler studier, större studier och prospektiva randomiserade sådana, för att bli kloka på vad som egentligen bör gälla.

    Influence of Intra-arrest Glucose on Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrest.
    Sammanfattning genererad av AI:

    Retrospektiv analys av 165847 vuxna med icke-traumatisk hje4rtstopp utanff6r sjukhus de4r intra-arrest blodsocker me4ttes. Samband se5gs mellan blodsockernive5 och ROSC: be5de le5ga (≤160 mg/dL) och mycket hf6ga (≥351 mg/dL) nive5er hade le4gre odds e4n 161300 mg/dL. Dextros gav ingen ff6rbe4ttring vid le5ga ve4rden och var kopplat till le4gre ROSC vid >90 mg/dL.

    – ROSC var vanligast vid intra-arrest BGL 161300 mg/dL; avvikande le5ga och mycket hf6ga nive5er hade le4gre odds.
    – Ingen signifikant skillnad i ROSC ff6r BGL ≤90 mg/dL mellan dem som fick dextros och inte.
    – Vid kumulativ BGL >90 mg/dL var dextros associerat med le4gre odds ff6r ROSC.
    – Observationsdesign begre4nsar kausala slutsatser; mer robusta studier behf6vs.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 27 februari 2026
    ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Bedömning & triage Pediatrik • #Barn #Beslutsstöd #Kliniskt beslutsfattande #Pediatrik #Pediatrisk bedömningstriangel (PAT) #Prioritering #Reassessment

    Prehospital Pediatric Assessment Triangle—Real World Data: Emergency Medical Services Use of the Pediatric Assessment Triangle in the Prehospital Environment

    Dagens studie rör något av ett favoritverktyg, i all enkelhet: PAT-triangeln (Pediatric Assessment Triangle). Som gammal PEPP-instruktör har jag tillbringat många timmar med denna triangel, och upplevt hur den kan guida bedömningen av sjuka barn både initialt och vid re-evaluering. Studien var retrospektiv, inkluderade 2929 patienter 0-15 år, och analyserade förhållandet mellan PAT-bedömning (poäng 0-3 där avvikelse i varje del ger 1 poäng) och transportbeslut/prehospital vårdnivå (ALS/BLS), prehospitala interventioner samt interventioner på akutmottagning och beslut om inläggning. Lite om fynden:

    • De flesta patienter (65.9%) hade normal PAT (PAT-score=0). Bland de som hade PAT-score >0 var onormalt uppträdande vanligast (50.7%) följt av andningsarbete (23.2%) och därefter kombinationen uppträdande-andningsarbete (10.9%).
    • Patienter med avvikelse på någon del i PAT transporterades i högre grad med ALS-ambulans. Endast 1% av patienterna som transporterades med BLS hade PAT-score>0.
    • Högre PAT-score var förknippat med mer prehospitala interventioner och särskilt ALS-interventioner. Det var även förknippat med högre prioritet efter ankomst på akutmottagningen.
    • 56.5% av patienterna med avvikande andningsarbete fick någon slags prehospital respiratorisk intervention, däribland läkemedelsbehandling. Betydligt fler fick dock dylika interventioner på akutmottagningen, och lite oroväckande är att en en väsentlig andel (51.5%) av patienter som fick respiratoriska interventioner på akuten inte hade påverkat andningsarbete i den prehospitala PAT-bedömningen. En majoritet av dessa skrevs dock hem från akuten, medan 22% skrevs in på vårdavdelning och 10.2% i intensivvård.
    • PAT-score >=2 var förknippat med ökade odds för inläggning både till vårdavdelning och intensivvård, medan 83% av patienterna med normal PAT skrevs hem från akuten. Lägst andel som skrevs hem fanns hos patienterna med påverkat andningsarbete (65.5%).

    Tja, det där blev ju en liten lista och jag tyckte nog helt enkelt att det finns väldigt många intressanta aspekter i studien. Läs fulltexten, för jag har bara nämnt ett urval. Sammantaget blir min tolkning att PAT ger en god första indikation om allvarlighetsgrad, men också värdefull information för transportbeslut, vårdnivå och beslut om interventioner. Lite oroväckande är den höga (förmodade) förekomsten av respiratoriska besvär på akutmottagningen på patienter utan påverkat andningsarbete i PAT-bedömningen. Mer studier skulle behöva göras, inte minst prospektiva sådana. Ett bifynd som förresten slog mig är att där jag jobbar finns inte ens fält i journalen för att dokumentera en PAT-score, såsom det uppenbarligen gör där studien utfördes. Det borde såklart åtgärdas, för utan den informationen blir liknande retrospektiv forskning svår att göra framöver! Sen har vi ju en skyldighet att dokumentera bedömningar som vi gör, så att ha fält för de verktyg vi implementerat är ju inte orimligt..? 🙂

    Heyming, T.; Knudsen-Robbins, C.; Kain, A.; Morphew, T.; Ta-Perez, Z.; Darabpour, A.; Lee, H.; Brukman, S.; Shelton, S. K. Prehospital Pediatric Assessment Triangle—Real World Data: Emergency Medical Services Use of the Pediatric Assessment Triangle in the Prehospital Environment. Prehospital Emergency Care 2025:1-9. doi:10.1080/10903127.2025.2581753
    Sammanfattning genererad av AI:

    Retrospektiv kohortstudie av 2929 barn (0–15 år) transporterade med ambulans till barnakut (2022–2023) som utvärderade användning av Pediatric Assessment Triangle (PAT). 65,9% hade PAT=0. PAT ≥1 var starkt kopplat till ALS-transport. PAT ≥2 ökade oddsen för inläggning, särskilt IVA/kirurgi/död. Resultaten tyder på att PAT speglar klinisk stabilitet och kan stödja triage och återkoppling.

    – Majoriteten hade PAT=0; av avvikelser var ”appearance” vanligast.
    – PAT ≥1 var starkt associerat med transport via ALS jämfört med PAT=0.
    – PAT ≥2 var kopplat till högre sannolikhet för inläggning, inklusive högre vårdnivå.
    – PAT kan vara ett praktiskt verktyg för prehospital bedömning och kvalitetsuppföljning.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 26 februari 2026
    ObservationsstudieProspektiv kohort
    Trauma • #Avancerad luftväg #Endotrakeal intubation (ETI) #Erfarenhet #Glesbygd #Mortalitet #Överlevnad #Trauma #Volym-utfall

    Emergency Medical Individual Clinician Volume and Mortality in Trauma Patients

    Här kommer en rykande färsk studie från USA publicerad i JAMA Surgery. Det är i själva verket en sekundäranalys, där författarna analyserat mortalitet efter trauma (inom 6 timmar, 24 timmar och under sjukhusvistelsen) samt andra kvalitetsmått såsom lyckandefrekvens vid intubation i relation till den genomsnittliga volym traumapatienter den behandlande prehospitala klinikern exponeras för de senaste tre åren.

    6769 patientmöten inkluderades, omfattande 359 kliniker och 3649 patienter. Medianvolymen var 46 traumafall (IQR 29.3-61.0) per år.

    • Klinikerns traumavolym var korrelerad med en lägre 6-timmarsmortalitet (för varje ytterligare 5 traumapatienter klinikern exponerats för sjönk mortaliteten med 10%, aOR 0.899, 95% CI 0.811-0.996) och en sänkning av mortaliteten under sjukhusvistelsen med 2.6% (aOR 0.974, 95% CI 0.949-0.999). 24-timmarsmortaliteten påverkades däremot inte signifikant.
    • För patienter med högre risk för mortalitet var påverkan av den behandlande klinikerns trauma-exponering större.
    • Varje ytterligare 5 traumapatienters exponering minskade tiden på plats med 13.7%.
    • Antalet år klinikern varit anställd eller dennes exponering för icke traumafall påverkade inte mortaliteten.

    Jag tänker att vi i Sverige har stora diskrepanser beroende på var man jobbar, där vissa stationer med låg beläggning ger låg volym patienter, medan andra ger hög volym. Jag har själv arbetat i olika kontexter inklusive glesbygd, och det vore intressant att se en liknande svensk studie. Låga volymer torde kunna vara problematiska, men glesbygdskontexten kräver ofta också en annan ambitionsnivå i prehospital behandling än i stadsmiljö där transporttiden ofta är kort och inte medger lika mycket åtgärder. Kanske är volymexponering något vi i ambulanssjukvården måste börja följa upp på individnivå? Som parallell kan nämnas att ERC:s guidelines från 2025 berör uppföljning av enskilda klinikers exponering för hjärtstoppssituationer. Intressant är vidare att anställningstiden inte spelade någon roll på utfallet. Här väcks reflektioner om skillnaden på ”erfarenhet” och ”år i yrket”. Författarna sammanfattar det ganska kraftfullt själva:

    ”It also suggests that a long certified and experienced prehospital clinician who sees a low volume of injured patients over that time may not be better than a new prehospital clinician who is seeing a high volume of trauma patients.”

    Jag vill avsluta med en annan intressant diskussion författarna driver, utifrån att liknande intrahospitala studier saknar motsvarande volym-kopplingar. De menar att man där har fler kollegor att dela besluten med, medan vi i ambulanssjukvården är ”ensamma” och bara har vår kollega att förlita oss på. Denna diskussion för osökt mina tankar till debatten om vilka kompetenser vi ska bemanna ambulanssjukvården med. Blir det ett mer patientsäkert system om man säkerställer att båda personerna i en ambulansbesättning besitter hög kompetens?

    Beiriger, J.; Martin-Gill, C.; Silver, D. S.; Sperry, J. L.; Lu, L.; Guyette, F. X.; Wisniewski, S.; Moore, E. E.; Schreiber, M.; Joseph, B.; Wilson, C. T.; Cotton, B.; Ostermayer, D.; Fox, E. E.; Harbrecht, B. G.; Patel, M.; Brown, J. B. Emergency Medical Individual Clinician Volume and Mortality in Trauma Patients. JAMA Surgery 2026. doi:10.1001/jamasurg.2025.6741
    Sammanfattning genererad av AI:

    Prospektiv observationskohort (sekundär analys) av 3649 svårt skadade traumapatienter (ISS ≥9) transporterade av två EMS‑organisationer 2017–2021. Högre individuell traumavolym per crew (medel över 3 år) var kopplad till lägre tidig mortalitet: +5 patienter/år gav ca 10% lägre 6‑timmarsmortalitet och liten minskning av sjukhusmortalitet. Högre volym hängde också ihop med kortare tid på skadeplats och bättre intubationsutfall vid högre procedurvolym.

    – Ökad traumavolym per EMS‑crew var associerad med lägre 6‑timmarsmortalitet efter trauma.
    – Effekten sågs även i subgrupper med traumatisk hjärnskada och prehospital chock.
    – Högre volym var kopplad till kortare tid på skadeplats (scene time).
    – Större intubationsprocedurvolym var associerad med högre sannolikhet för lyckad intubation utan hypotension/hypoxi.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 25 februari 2026
    ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Trauma • #Amputationsskador #Arbetsskador #Geografi #Glesbygd #Tourniquet #Trafikolyckor #Trauma #Urban miljö

    Evaluation of the prehospital characteristics of traumatic amputation cases: A retrospective observational study

    Dagens artikel handlar om traumatiska amputationer, där författarna retrospektivt tittat på fall i Ankaras (Turkiet) ambulanssjukvård under fem års tid mellan 2018-2023. Kontexten riskerar ju vara ganska olika den svenska, med andra arbetsmiljölagar och annan trafikmiljö (arbetsskador och trafikolyckor är några av de stora etiologierna!) så jag vet egentligen inte hur mycket klokare jag blev av denna. Men några intressanta saker snappade jag iallafall upp:

    • Amputationer av övre extremitet dominerade, i likhet med i tidigare studier. Förhållandet ligger nånstans runt 80%/20%, grovt räknat.
    • Patienter i glesbygd hade längre tider generellt än i städerna, föga oväntat.
    • Medianåldern hos patienterna var ung, 32 år (IQR 21-47), och de var företrädelsevis män (76%).
    • Vad som förvånade mig lite var att vitala parametrar hos patienterna var tämligen stabila. Värden med median (IQR): systoliskt blodtryck 120 (110-130), hjärtrytm 88 (80-100) och SpO2 98% (96-99). I några fall skiljde det mellan övre/nedre extremitetsskador, men skillnaderna var små.

    Som sagt, lite förvånande att patienterna var så pass stabila. Kanske beror detta på att 60 patienter exkluderades som döda på plats, och att patienter med massiv hypovolemi eller andra mycket svåra skador därigenom exkluderades. Men, kan ändå tycka det är lite märkligt, då det borde finnas ett mellanläge med kritiskt sjuka men icke döda patienter, som torde uppvisa tydligare påverkan på vitala parametrar. Jag skulle framöver gärna läsa studier på traumatiska amputationer från en kontext som kan förväntas vara mer lik den svenska/skandinaviska och gärna också undersökande fler parametrar.

    Yılmaz, M.; Bekgöz, B.; Şan, İ. Evaluation of the prehospital characteristics of traumatic amputation cases: A retrospective observational study. The American Journal of Emergency Medicine 2026;102:126-130. doi:10.1016/j.ajem.2026.01.003
    Sammanfattning genererad av AI:

    Retrospektiv observationsstudie av 1016 prehospitala traumatiska amputationer i Ankara 2018–2023. Medianålder 32 år och 75,8% var män. Övre extremitet dominerade (79,5%), särskilt vid arbets- och hemolyckor, medan nedre extremitet var vanligare vid trafikolyckor. Landsbygd hade längre responstider, transporttider och avstånd än stad; trafikfall krävde längst tid på skadeplats.

    – Övre extremitetsamputationer var vanligast och kopplade främst till arbets- och hemolyckor.
    – Könsskillnader sågs i skademekanism: fler arbetsolyckor bland män, fler hemolyckor bland kvinnor.
    – Tydliga landsbygd–stad-skillnader med längre tider och längre transportsträckor i landsbygd.
    – Trafikrelaterade amputationer hade längst tid på skadeplats jämfört med andra mekanismer.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 24 februari 2026
    ObservationsstudieProspektiv kohort
    Smärta Smärtbehandling & läkemedel • #Fentanyl #Intranasal behandling #Ketamin / esketamin #Läkemedel generellt #NRS #Opioider #Patientrapporterade utfall #Säkerhet & biverkningar #Smärtskattning #Trauma #VAS

    Low-dose S-ketamine for prehospital painrelief

    Dagens artikel är lite mindre och i grunden ett kvalitetsutvecklingsprojekt från Danmarks södra vårdregion. Författarna har i en prospektiv observationsstudie undersökt hur vuxna patienter med betydande traumatiska skador (misstänkta frakturer på långa rörben, rygg, bäcken samt luxationer) svarade på esketamin, vanligen efter fentanyl men även som monoterapi. De outcomes man var intresserade av var hur effektiv smärtlindringen var, bieffekter inkl. förekomst av hallucinationer och dubbelseende och patient-rapporterade utfall. Studien var inte dimensionerad för att fullt ut jämföra grupperna med monoterapi och multimodal approach, men deskriptiva resultat för grupperna presenteras (hädanefter kallar jag fentanyl+esketamin för ”multimodala gruppen” och esketamin som monoterapi ”esketamingruppen”).

    I studien inkluderades 205 kvinnor och 143 män med en medianålder av 65 år och medianvikt på 80 kg. Läkemedlen doserades med fentanyl 1-2ug/kg initialt, max 4 ug/kg, och esketamin 5 mg initialt för patienter 30-60 kg och 10 mg för patienter >60 kg. Därutöver kunde upprepningsdoser om 0.125 mg/kg ges. Median fentanyldos som gavs var 150 ug (IQR 100-200 ug) och median esketamin 10 mg (IQR 10-20 mg) i multimodala gruppen, medan median esketamindos var 15 mg (IQR 10-20mg) i esketamingruppen.

    Bland fynden:

    • Patienterna var nöjda med den smärtlindrande effekten i 91.7% av fallen i multimodala gruppen och 93.1% i esketamingruppen. Den kliniker som administrerat läkemedlet bedömde smärtlindringen som tillräcklig i 88.8% vs 90.3% av fallen.
    • Median smärtlindring i form av antal enheters reduktion på NRS-skalan var 6 (IQR 3.75-8) för den multimodala gruppen resp. 5 (IQR 3-6) för esketamingruppen.
    • De flesta patienter upplevde inga sidoeffekter (multimodal 62.0% vs esketamin 63.9%). Hallucinationer förekom i 29.1% vs 33.3% av fallen. I 22.5% vs 29.2% var dessa av positiv karaktär, medan de var negativa i 6.5% vs 4.2% av fallen. Dubbelseende förekom i 8.3% resp. 12.5% av fallen. Blodtryckshöjning >20mmHg förekom i 9.1% vs 13.9% av fallen.
    • I 74.1% (multimodal) resp. 77.8% (esketamin) av fallen skulle patienten önska esketamin för en liknande situation i framtiden. I 5.1% resp. 8.3% skulle patienten inte önska esketamin.

    Summan av kardemumman tycks vara att esketamin (som jag ju skrivit mig varm för några gånger på prehospitalt) är gångbart och potentiellt framgångsrikt (~90% effektiv smärtlindring och 5-6 NRS-enheters sänkning får väl anses bra?) för traumatisk smärta även i lägre, upprepade doser och i kombination med opioider. Studiens resultat tonar också ner bilden av att starkt obehagliga/negativa hallucinationer skulle vara vanligt förekommande. Det linjerar också med min uppfattning utifrån kliniken, där jag för egen del upplevde ketalar (racemat-ketamin) avsevärt mer hallucinogent. Vad önskar jag nu? Jo, jag önskar fler och större studier på prehospitalt esketamin för andra indikationer än bara traumatiskt smärta 🙂

    Wittrock, D.; Nielsen, L.; Morthorst Lassesen, H.; Pedersen, P.; Emdal, J.; Bergholdt, C.; Nielsen, L.; Oxlund, J.; Mikkelsen, S. Low-dose S-ketamine for prehospital painrelief. Danish Medical Journal 2026;73(3). doi:10.61409/A08250694
    Sammanfattning genererad av AI:

    Prospektiv observationsstudie av 348 vuxna traumapatienter i dansk prehospital vård där ambulanspersonal gav lågdos S-ketamin i.v. ensamt eller oftast efter fentanyl. 92% upplevde effektiv smärtlindring med median NRS-minskning 5. Hallucinationer sågs hos 30% (oftast positiva) och diplopi hos 9,2%. BT-förändring ≥20 mmHg 10,1% och takykardi 8,0%. Inga allvarliga biverkningar; 93,2% skulle acceptera igen.

    – 92% rapporterade effektiv smärtlindring; median NRS minskade med 5.
    – Hallucinationer var vanliga (30%) men oftast positiva; diplopi 9,2%.
    – Hemodynamiska förändringar förekom (BT ≥20 mmHg 10,1%; takykardi 8,0%) utan allvarliga händelser.
    – Hög acceptans: 93,2% skulle ta S-ketamin igen.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 23 februari 2026
    RegisterstudieRegisterstudie
    Toxikologi / intox Trauma • #Alkohol #Intoxikation #Missbruk #Överlevnad #Thorakostomi #Tranexamsyra (TXA) #Trauma #Vätskebehandling

    The influence of alcohol on prehospital diagnostics and therapy of injured patients

    Idag tar vi en sväng till Tyskland och dyker ner i deras fina traumaregister DGU. Författarna till dagens studie har undersökt vilken prehospital bedömning och behandling patienter med ≥1 promille alkohol i blodet fått i jämförelse med icke alkoholpåverkade patienter. Det är lätt att skriva under på svårigheterna i att bedöma kraftigt alkoholpåverkade patienter, så därför tänker jag att resultaten är extra spännande:

    • Alkoholpåverkade patienter både under- och överdiagnosticerades mer vad gäller huvudskador.
    • Patienter med alkohol i kroppen fick också mindre behandling i form av mindre vätsketerapi, tranexamsyra och katekolaminer. De fick också i lägre grad thoraxdrän och stabilisering av bäckenet.
    • Ett lite förvånande fynd är dock att mortaliteten i den alkoholpåverkade gruppen, trots ovan, var signifikant lägre. Att vårdas på level 1 trauma center gjorde ingen signifikant skillnad på mortaliteten, däremot var förekomsten av alkohol i blodet signifikant förknippat med bättre outcome.

    Den sista punkten ovan är såklart intressant och kanske förbryllande. En del i detta kan vara att medvetandepåverkan var en faktor i bedömning av skadornas allvarlighetsgrad, och därmed kan alkohol införa en slags bias där allvarlighetsgraden skattas högre än vad den egentligen är, vilket skulle kunna förklara den lägre mortaliteten. Oavsett vilket så tänker jag att detta skulle behöva utforskas mer (det låg inte i studiens syfte) men också den, som det verkar, mindre adekvata behandlingen av intoxikerade patienter. Varför uppstår denna, som det verkar, underbehandling och vad har den för konsekvenser för patienterna?

    Sturm, R.; Hörauf, J.; Lefering, R.; Relja, B.; Marzi, I.; Wagner, N. The influence of alcohol on prehospital diagnostics and therapy of injured patients. Alcohol, Clinical and Experimental Research 2026;50(1). doi:10.1111/acer.70209
    Sammanfattning genererad av AI:

    Retrospektiv matchad analys av Traumaregister DGU (2015–2018) jämförde skadade med BAL ≥1,0‰ (n=3234) och nyktra (n=3234). Alkoholpåverkade fick oftare felaktig prehospital bedömning av huvud- och ansiktsskador, med både över- och underdiagnostik. De fick också mer sällan sedering/intubation och mindre vätska, katekolaminer och tranexamsyra. Inläggningar skedde oftare nattetid/helg.

    – Alkoholpåverkan var kopplad till sämre träffsäkerhet i bedömning av huvud/ansiktsskador prehospitalt.
    – Överdiagnostik av huvud/ansiktsskador var vanligare vid alkoholpåverkan, men verkliga huvudskador missades också oftare.
    – Alkoholpåverkade fick färre prehospitala interventioner (sedering, intubation, vätska, katekolaminer, TXA).

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 22 februari 2026
    Annan / oklarFallrapport (case report)
    Hjärtstopp & HLR • #Defibrillering #ECLS #ECMO #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Hypotermi #ROSC

    Survival from cardiac arrest at a core temperature of 14.0 °C on hospital arrival caused by cold exposure hypothermia treated with extracorporeal cardiopulmonary resuscitation: a case report

    Idag blir det en case-report på det för Prehospitalt återkommande temat hypotermi. Artikeln, som är från Japan, berör en kvinna i 70-årsåldern som hittades utomhus i -10 grader i Sapporo. Kvinnan hade asystoli, ljusstela pupiller, och var stel i käken. HLR påbörjades utifrån förmodad hypotermi och vid ankomst till sjukhuset, som hade ECMO-kapacitet, var rektaltempen 14 grader. Vad kärntempen var är således oklart, men den bör ha varit mycket låg och eventuellt rentav lägre än tidigare kända fall hos vuxna. Kvinnan kanylerades på ECMO efter en del problem och relativt snart övergick hjärtrytmen till VF som till sist defibrillerades framgångsrikt till ROSC vid kärntemperatur 25.6 grader. ECMO avbröts efter 22 timmar, kvinnan vaknade efter fyra dygn och skrevs ut efter två månader med en CPC-score på ett, d.v.s. neurologiskt intakt.

    Att överlevnad är möjlig vid mycket låga temperaturer är känt sedan tidigare och inte en engångshändelse. Det finns flera kända fall inte minst från Sverige som påvisar detta. Vi har Stella-fallet från västkusten, vi har ungdomarna i Ånnsjön utanför Åre och inte minst fallet med Anna Bågenholm som fastnade i fjällbäcken utanför Tromsö. Vad den aktuella case-reporten tillför och totalt avgörande för att jag väljer att skriva om den här, det är att det rör en patient som är 70 år gammal. Tidigare fall av överlevnad vid hjärtstopp med grav hypotermi handlar om barn, ungdomar eller unga vuxna. Här ser vi att det faktiskt finns potential – om inte annat hos utvalda patienter – även längre upp i åldrarna. Så budskapet är nu tydligare än någonsin, alla hypoterma patienter ska erhålla återupplivningsförsök, om inte mycket starka faktorer som talar emot finns.

    Kano, H.; Nagama, M.; Bando, K.; Endo, A.; Takiguchi, T.; Igarashi, Y.; Yokobori, S. Survival from cardiac arrest at a core temperature of 14.0 °C on hospital arrival caused by cold exposure hypothermia treated with extracorporeal cardiopulmonary resuscitation: a case report. Resuscitation Plus 2026;28:101265. doi:10.1016/j.resplu.2026.101265
    Sammanfattning genererad av AI:

    Fallrapport om 70-årig kvinna med hjärtstopp efter misstänkt exponering för kyla. Vid ankomst var rektal temperatur 14,0 °C och S-K 8,68 mmol/L. ECPR med VA-ECMO startades. Ventrikelflimmer uppstod och defibrillering gjordes först vid 25,6 °C, vilket gav ROSC och gott neurologiskt utfall. HOPE-score predicerade 40% överlevnad. Fallet belyser djup hypotermis neuroprotektiva effekt.

    – Överlevnad trots extrem hypotermi (14,0 °C) vid ankomst och hjärtstopp.
    – ECPR/VA-ECMO användes som återuppvärmnings- och cirkulationsstöd.
    – Defibrillering skedde efter uppvärmning till 25,6 °C och gav ROSC med gott neurologiskt utfall.
    – HOPE-score angavs med predikterad överlevnad 40%.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 21 februari 2026
    Systematisk översiktSystematisk översikt
    Arbetsmiljö • #Arbetsmiljö #Arbetsskador #Bröset Violence Checklist (BVC) #Felhändelser #Hot- och våld #Psykiatri #Riskbedömning

    A Systematic Review of Violence Risk Assessment Tools Currently Used in Emergency Care Settings

    Dags att ta hot- och våldsveckan i mål (men det kommer säkert mer snart), så det blir utrymme för en hjärtstoppsartikel imorgon 🙂

    Idag har jag som någon slags ”hopknytning av säcken” läst en systematisk review av olika verktyg för våldsriskbedömning i akutsjukvård, och då (åter) främst inriktad på akutmottagningar där evidensläget är aningens bättre än prehospitalt. Tyvärr är dock den övergripande konklusionen av denna review att det finns ett kunskapsgap, och författarna efterlyser mer forskning och helst då storskaliga multisite-RCT:er. Om man ändå sammanfattar några punkter från studien så ser det ut såhär:

    • Åtta studier inkluderades som täckte sju olika verktyg. Det handlade om tre tidigare etablerade verktyg för våldsriskbedömning, alla härstammande från psykiatrin, samt tre nyutvecklade verktyg för akutsjukvård och ett verktyg som var en slags adaptering av ett annat.
    • Samtliga studier hade kvalitetsbrister och i de flesta fall hög risk för bias, vilket begränsade möjligheten att dra slutsatser.
    • De resultat som framkom var att verktygen verkade kunna förutsäga våld i viss utsträckning, men de minskade inte användningen av olika slags tvångsåtgärder och de var alltför otestade vad gäller psykometriska egenskaper, acceptans, lämplighet och användbarhet för den akuta vårdmiljön.
    • Om man zoomar in på Bröset Violence Checklist – inte för att hänga ut just Bröset som sämre än något annat, utan bara för att det är högaktuellt i Sverige som tidigare diskuterats – så uppvisade det åter låg sensitivitet. Om man använde tre BVC-poäng som cutoff var sensitiviteten endast 45.7% för att upptäcka potentiellt våldsamma patienter, trots att mer än hälften av patienterna med så hög poäng enligt samma studie kunde förväntas uppvisa våldsamt beteende.

    Kort och gott så kvarstår väl veckans tidigare konstateranden. Om vi ska förlita oss på skattning av våldsrisk med skalor så finns ett akut behov att initiera mer forskning på området. Betänk att bristerna författarna diskuterar i denna artikel är i akutmottagningskontext – och där tycks evidensläget ändå avsevärt bättre än i prehospital kontext. Det säger en del om hur dåligt läget är prehospitalt. Det talas mycket om verksamheternas skyldigheter i skuggan av Harmånger, och för min del blir då en mycket stark skyldighet att satsa på forskning på detta område. Vi kan hitta på vilka åtgärder som helst, men rent krasst så vet vi väldigt lite om vad som behövs och vad som är effektivt. Jämför gärna med pandemin, där omfattande forskning initierades parallellt med att åtgärder sattes in. För mig förefaller det helt orimligt att bara hitta på en massa åtgärder, utan att veta om de är effektiva!? Därför blir för mig en av de viktigaste arbetsmiljöåtgärderna vad gäller hot och våld att skyndsamt göra allt i vår makt för att skaffa mer förståelse och kunskap. Det är ironiskt och under all kritik att (konsumtion av) forskning knappt ens är på dagordningen i sammanhanget.

    Sammut, D.; Hallett, N.; Lees-Deutsch, L.; Dickens, G. L. A Systematic Review of Violence Risk Assessment Tools Currently Used in Emergency Care Settings. Journal of Emergency Nursing 2023;49(3):371-386.e5. doi:10.1016/j.jen.2022.11.006
    Sammanfattning genererad av AI:

    Systematisk översikt av våldsriskbedömningsverktyg i akutsjukvård. Åtta studier identifierades (sökning i CINAHL, Embase, Medline, Web of Science samt Google Scholar) och resultaten syntetiserades narrativt. Flera verktyg kunde förutsäga patientvåld där de testats, men minskade inte användning av fasthållning. Evidensen bedöms som begränsad p.g.a. kvalitetsbrister och otillräcklig psykometrisk utvärdering, användbarhet och acceptans.

    – 8 inkluderade studier; flera verktyg används längs akutsjukvårdskedjan.
    – Verktyg kunde prediktera våld i vissa studier men visade ingen minskning av restraint.
    – Kvalitetsbrister och begränsad psykometrisk testning försvårar slutsatser.
    – Ingen enskild metod kan rekommenderas före mer forskning om genomförbarhet och användning.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 20 februari 2026
    ObservationsstudieValideringsstudie
    Arbetsmiljö • #ABRAT-EMS #Arbetsmiljö #Arbetsskador #Bröset Violence Checklist (BVC) #Hot- och våld #Missbruk #Polis #Psykiatri #Säkerhet & biverkningar #Skattningsskalor

    Aggressive Behavior Risk Assessment Tool for Emergency Medical Services

    Igår berördes Bröset Violence Checklist här på Prehospitalt med en studie från akutmottagningskontext. Resultaten var väl inte övertygande, men studien hade också flera avgörande frågetecken och det finns studier där resultatet vid en snabb anblick ter sig lite mer optimistiskt. Ett av mina största orosmoment i den högaktuella hot- och våldsfrågan är som jag tidigare sagt att vi förhastar oss och inför mindre genomtänkta åtgärder. Idag har jag därför breddat perspektiven litegrann och tittat på en studie som faktiskt berör ett verktyg för tidig hot- och våldsriskbedömning i ambulanssjukvård, istället för i någon annan kontext. Verktyget heter the Aggressive Behaviour Risk Assessment Tool for Emergency Medical Services (ABRAT-EMS). Dagens studie är en tidig studie för att ta fram verktyget, baserat på en motsvarighet för akutmottagningskontext (ABRAT-ED), vilket är bättre beforskat med både validering i multisite-studie samt en interventionsstudie där verktyget då det användes som del i triage visade sig minska antalet faktiska våldsincidenter.

    I studien på ABRAT-EMS så inkluderades 9.024 patienter, varav 105 (1.16%) av dem resulterade i minst en våldshändelse. Ambulanspersonalen fick fylla i en modifierad version av ABRAT-ED. Denna innehåller i grunden sju bedömningspunkter, varav två handlar om historik, fyra om beteende och en sökorsak, där varje punkt kan generera olika antal poäng. Utfallet i skattningen jämfördes sedan mot utfallet i faktiska händelser, som värderades med Violent Event Severity Tool (VEST), och därefter analyserades detta med regression för att identifiera vilka ABRAT-parametrar som var relevanta för att förutsäga prehospitalt våld.

    Lite fynd från studien:

    • Tre parametrar var signifikanta för att kunna förutsäga prehospitalt våld: agitation, konfusion och aggressivt/hotfullt beteende. Dessa inkluderades alltså i skalan ABRAT-EMS.
    • Med dessa tre parametrar och en cutoff-poäng på ett (1) var sensitivitet och specificitet 82.9% resp. 88.1%, innebärande att verktyget korrekt identifierade 82.9% av patienter som blev hotfulla/våldsamma (true positive) och 88.1% av de som var icke våldsamma (true negative).
    • Vid en cutoff på fyra (4) så blev 75 av 219 identifierade patienter (34.2%) våldsamma, och fortfarande blev 99.7% av de patienter som inte föll ut inte vålssamma.
    • Författarna föreslår i sin diskussion att verktyget ska tolkas som ABRAT-EMS ≥ 4 ska betraktas som högrisk, 1-3 som medium risk och 0 som låg risk. Högrisk skulle då utifrån studiens resultat ha potential att identifiera 71.4% av alla våldsamma patienter. Författarna föreslår också att denna högsta nivå förenas med olika slags säkerhetsåtgärder (kanske är det då vi överväger att avvakta polis eller annat stöd?), medan medium risk torde gå att hantera med lågaffektivt bemötande, medvetenhet och kontinuerlig riskbedömning. Låg risk föreslår de kan hanteras utan ytterligare säkerhetsåtgärder.

    Så, vad innebär allt detta? Jag tänker att resultatet är lovande, men begränsat såtillvida att det är en enda studie, förhållandevis liten, icke randomiserad och den riskerar vara kontextberoende. Dock är ju en styrka att den baserar sig på ett verktyg validerat i akutmottagningskontext, och att dagens studie ändå utgör en påbörjad validering för prehospital kontext. Om vi jämför med Bröset så har ju den skalan avsevärt fler studier bakom sig (främst i psykiatrikontext) – men den prehospitala förankringen tycks obefintlig. Med ABRAT-EMS föll ju fyra av sju bedömningsparametrar bort från ABRAT-ED, vilket indikerar ganska tydligt att sammanhangen inte är fullt jämförbara. Så, även om ABRAT-EMS behöver stärkas avsevärt mer i forskning är det i mitt tycke svårt att argumentera att Bröset skulle ha en starkare position för prehospital användning. Det är ju också lite ”irriterande” (får man säga så?) att ABRAT-EMS påvisar så pass mycket bättre siffror än Bröset-studien igår.

    Jag tänker att svensk ambulanssjukvård har ett vägval att göra… Vi tycks redan ha gått en bit in på Bröset-vägen, och kanske är den rätt väg att gå…? Men jag kan inte låta bli att fundera över i hur hög grad prehospitala hänsyn tagits där, eller om den vägen valts bara för att personal med erfarenhet från psykiatrin – som förmodligen ofta blir involverade när ambulanssjukvården ska avgöra hur hotfulla patienter ska tas omhand – är vana vid den skalan? Lågt hängande frukt osv… Att den funkar i psykiatrin kan såklart vara en styrka, men den prehospitala miljön skiljer sig bevisligen och just detta är anledningen att vi bör förlita oss på studier, och inte bara tyckande, tidigare erfarenheter eller känslor, så som jag var inne på för någon dag sedan. För egen del tycker jag samtliga som jobbar med dessa frågor i svenska ambulansorganisationer borde skaffa sig en nulägesbild kring evidensläget om Bröset, ABRAT-EMS m.fl. skalor innan avgörande beslut fattas. Oavsett vilket verktyg vi väljer så behövs mer forskning, men jag får medge att jag blir lite oroad att ”vi” förhastat oss lite…

    Kim, S. C.; Dunn, K.; Youells, C.; Whitmore, G.; McComack, A.; Dievendorf, E.; Bell, C.; Burnett, S. J.; Kim, S.; Clemency, B. Aggressive Behavior Risk Assessment Tool for Emergency Medical Services. JACEP Open 2025;6(3):100095. doi:10.1016/j.acepjo.2025.100095
    Sammanfattning genererad av AI:

    Prospektiv studie i två privata ambulansorganisationer testade en modifierad 7‑items ABRAT för att förutse våld vid prehospitala uppdrag (≥10 år). Av 9 024 bedömbara patienter hade 1,16% en våldshändelse. Modellen reducerades till 3 items (agitation, förvirring, aggressivt/hotfullt beteende) med AUC 0,89; vid cut‑off 1 var sensitivitet 82,9% och specificitet 88,1%.

    – Våld under EMS-uppdrag var ovanligt (1,16%) men mätbart i stor kohort.
    – En 3-items checklista (ABRAT-EMS) gav god diskriminationsförmåga (AUC 0,89).
    – Vid cut-off 1 identifierades majoriteten av våldsamma patienter (sens 82,9%) med hög specificitet (88,1%).
    – Verktyget kan stödja tidiga, riktade förebyggande åtgärder vid risk för våld.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 19 februari 2026
    ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Arbetsmiljö • #Arbetsmiljö #Arbetsskador #Avvikelser #Bröset Violence Checklist (BVC) #Hot- och våld #Psykiatri #Skattningsskalor

    Introduction of the Broset Violence Checklist in the emergency department: A retrospective cohort study

    Dagens studie berör Bröset Violence Checklist (BVC), ett populärt begrepp att svänga sig med i dagens prehospitala vård. Syftet med skalan, som utvecklades på 90-talet och beskrevs 2002 av Woods och Almvik, är att förutsäga risken för våld inom 24 timmar från bedömningen. I skalan bedöms förekomst av faktorerna konfusion, irritabilitet, ”stökigt” beteende, hot (verbala och fysiska) samt attacker på föremål. Jag var nyfiken på hur beforskad skalan är i ambulanssjukvård, och försökte mig på en litteratursökning. Till min besvikelse fanns det dock klent med studier i prehospital kontext. Jag kammade noll. Missade jag något? Tipsa mig! Det känns lite sorgligt om det är så att en av de åtgärder vi nu ”förlitar oss på” för förbättra arbetsmiljön tycks i det närmaste helt obeforskad i prehospital kontext.

    Vad jag däremot hittade var studier från akutmottagningsmiljö, så i brist på prehospitalt fokus får vi nöja oss med en liten indikation därifrån… Jag valde den senast publicerade artikeln jag hittade som kändes relevant, vilket var en retrospektiv granskning från Australien där ifyllnad av BVC-score var primär outcome och oväntade händelser med potentiellt eller faktiskt hot/våld sekundär outcome. Totalt 108.274 akutbesök inkluderades i studien:

    • En BVC-score dokumenterades i 39.4% av fallen (BVC var rekommenderat men ej obligatoriskt, och hanterades på liknande sätt som en vitalparameter i journalen).
    • BVC hade en specificitet på 99.2% om man använde en cutoff för hot-/våldsrisk på 3 BVC-poäng. Detta innebär alltså att nästan alla patienter med BVC större än eller lika med tre resulterade i någon slags larm om hot-/våld.
    • Sensitiviteten däremot var endast 15.6%, vilket alltså betyder att endast ca en patient av sex som ledde till någon slags larm ”fångades” av en BVC-score på tre eller mer. En majoritet av larmen hade alltså lägre BVC-scoring.
    • Som nämndes i första punkten så användes skalan till mindre än hälften av patienterna, och det visade sig att i de fall där BVC-score faktiskt var ifylld så var förekomsten av hot- och våldsincidenter högre (OR 1.37, 95% CI 1.12-1.66).

    I konklusion så känner jag tyvärr att jag inte kan dra så stora slutsatser av studien. Fyndet i sista punkten kan man spekulera beror på att om personalen hade på känn att hot- och våld kunde uppstå, så fyllde man också i skalan, medan de patienter där sådan risk på förhand sågs som låg av personalen kanske man hoppade över det. Det blir svårt att dra goda slutsatser om inte verktyget används till alla patientmöten, åtminstone alla utifrån någon slags grupp med tydliga inklusionskriterier för att använda verktyget, d.v.s. den grupp man sedan vill dra slutsatser om. Jag upplever också att studien inte riktigt avslöjar vilka åtgärder som var aktuella om patienten fick en hög BVC-score? Var det rentav så att personalen mer eller mindre per automatik drog någon slags larm? Det skulle i så fall kunna förklara den höga specificiteten.

    Om man ändå ska ta ut någonting så väcker ju fyndet kring sensitivitet stora frågetecken och oroar en del. Vad gäller denna typ av händelser tänker jag att man hellre ser ”övertriage” till hot- och våldsrisk och lägre specificitet, än det omvända att man missar en majoritet av fallen, såsom skedde i denna studie. För den som vill ha hopp ändå så finns det både fler studier på Bröset som vid en snabb anblick tycks ha andra resultat, men också fler verktyg att använda för att göra (prehospitala) våldsriskbedömningar. Jag tänkte att jag ska försöka läsa vidare och återkomma till saken under de närmsta dagarna!

    Dock, som en slags återkommande bottom line… Om någon där ute (Hej PAM-personal! 🙂 ) är sugen på att göra studier, så verkar strukturerad utvärdering av Bröset (eller andra skalor) för våldsriskbedömning i prehospital vård oerhört angeläget att ta tag i. Hur väl fångas risksituationer upp? Hur många false positives får vi? Hur upplever personalen verktygen? Hur upplever patienterna vården? Uppstår några oönskade effekter/adverse events? Krävs andra interventioner? Bara att skriva ihop en forskningsplan! Torde inte vara alltför svårt att hitta finansiärer till detta ämne, nu när tiden tyvärr redan är ur led…

    Mitra, B.; Settle, K.; Koolstra, C.; Talarico, C.; Smit, D. V.; Cameron, P. A. Introduction of the Broset Violence Checklist in the emergency department: A retrospective cohort study. Emergency Medicine Australasia 2024;37(1). doi:10.1111/1742-6723.14546
    Sammanfattning genererad av AI:

    Retrospektiv kohortstudie i två akutmottagningar under 12 månader som utvärderade införandet av Broset Violence Checklist (BVC). Av 108
    274 besök hade 39,4% minst en BVC-registrering. Vid gränsvärde 3 var specificiteten 99,2% men sensitiviteten 15,6% för oplanerade larm om potentiellt/faktiskt våld. BVC-ifyllnad var kopplad till fler larm (aOR 1,37).

    – BVC användes i knappt 40% av besöken trots rekommendation i alla vårdepisoder.
    – Hög specificitet men låg sensitivitet för att fånga oplanerade våldslarm (cut-off 3).
    – Ifylld BVC var oberoende associerad med fler oplanerade våldslarm, vilket kan tyda på intuitiv identifiering av högrisk.
    – Behov av vidare studier om hur BVC kan användas för att förebygga våld i ED.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
Föregående sida
1 … 10 11 12 13 14 … 17
Nästa sida
Prehospitalt (RSS)
PREHOSPITALT

PREHOSPITALT

Cookie-policy Integritetspolicy

  • LinkedIn
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål. Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
  • Hantera alternativ
  • Hantera tjänster
  • Hantera {vendor_count}-leverantörer
  • Läs mer om dessa syften
Visa preferenser
  • {title}
  • {title}
  • {title}