Design: Riktlinjer & konsensus

  • Identifying Themes for EMS Continued Competency That Are Acceptable and Improve Patient Care

    Idag har jag läst en fyra-rundors Delphi-studie från USA kring kontinuerlig kompetensutveckling/kompetenssäkring av ambulanspersonal, alltså: Hur man får ambulanspersonalen att bibehålla och utveckla sin kompetens även efter den initiala/grundläggande utbildningen. Jag uppfattar detta ämne som oerhört intressant, och något som grubblas över på varje ambulansstation runtom i landet. Deltagarna i studien enades om fem grundprinciper:

    • Kompetensutvecklingens innehåll ska vara evidensbaserat.
    • Kliniskt verksam ambulanspersonal måste ha en aktiv roll i att utveckla kompetensmodellen.
    • Kompetensutveckling bör styras av kvalitetssäkrings-/kvalitetsutvecklingsdata från verksamheten, indikerande att kompetensutvecklingen ska riktas in på områden med vanligt förekommande uppgifter/problem.
    • Bedömningen bör vara icke bestraffande och utvecklingsinriktad. Utbildningsinsatserna ska inte främst upplevas som kontroll eller sanktion.
    • Kompetensmodellen måste vara praktiskt genomförbar och skalbar.

    Utöver dessa grundprinciper identifierades fyra mer operativa strategier, som handlade om att använda simuleringsbaserade tillvägagångssätt, att se på kompetensutveckling som en process över tid, att använda sig av mikrolärande i vardagen och att använda sig av teknik i lärande.

    Jag tycker det finns några intressanta punkter i detta. Evidensbasering kan tyckas vara en självklarhet, men min personliga uppfattning är att vi är dåliga på detta i ambulanssjukvården. Ofta finns en evidensbaserad bas någonstans, men genom alla år jag jobbat med utbildning har jag ofta saknat ett evidensbaserat resonemang – inte främst i det som lärs ut, utan mer i planeringen av vad/hur/varför. Här kommer även delen om QA-/QI-data in, vilket är intressant. I min verksamhet görs en del utbildningsinsatser utifrån områden identifierade via avvikelser, men ska jag vara ärlig så tror jag inte detta ger hela bilden av var behov finns. Allt återspeglas inte i avvikelser, oavsett om det borde göra det eller inte. En viktig del för att på allvar grunda utbildningar i data är således att samla in data. Vi pratar ofta om detta i HLR-sammanhang, ”att mäta för att veta”, och att det är grunden till förbättring. Här finns enorm förbättringspotential i ambulans-Sverige, misstänker jag!

    Spännande studie med en del tänkvärda riktningar. Hur många ambulansorganisationer i Sverige har ens en väl genomarbetad utbildningsstrategi av det här slaget, där man snarare än att lista ett gäng konceptutbildningar diskuterar strategiska punkter såsom de presenterade ovan? Vad utbildning i verksamheten ska grundas på, vilken slags utbildningsfilosofi (lärande, ej bestraffande!) utbildningarna ska grunda sig på, osv? Här finns chanser att skapa något mer grundat, genomtänkt, skulle jag säga! Iallafall i den organisation där jag arbetar (och länge varit del av vår utbildningsgrupp, till relativt nyligen)…

    Glad midsommar, särskilt till er som jobbar! ☀️⛰️🌊🌸🌻🌳

    (Sjukt att jag har gjort detta VARJE dag sen nyår, för övrigt…! 🙈🚑☀️❄️)

    Panchal, A. R.; Riel, K. M.; Kamholz, J. C.; Gage, C. B.; van den Bergh, S. L.; Gugiu, M. R. Identifying Themes for EMS Continued Competency That Are Acceptable and Improve Patient Care. Prehospital Emergency Care 2026:1-8. doi:10.1080/10903127.2026.2674829
  • European Resuscitation Council Guidelines 2025 Paediatric Life Support

    Prehospital pediatrik ligger mig oerhört varmt om hjärtat så när jag i måndags postade ERC:s vuxen-guidelines finns inget annat alternativ än att göra detsamma med barnriktlinjerna. 2025 års riktlinjer täcker åldrarna 0-18 år, men inte neonatal HLR direkt efter födseln. En nyhet är också att kedjan som räddar liv nu blivit universell och samma kedja gäller nu både barn och vuxna, även om behandlingen vid hjärtstopp naturligtvis till delar skiljer sig. I riktlinjerna trycker man ytterligare på att handfattningen med två tummar och händerna runt bröstkorgen ska användas på barn 0-1 år oavsett situation, och detta inkluderar även vid luftvägsstopp/misstanke om främmande kropp. En spännande nyhet med dessa guidelines är att speciella omständigheter nu fått ett eget kapitel även hos barn – tidigare har barn fått omfattas av vuxen-riktlinjerna vilket inte alltid varit optimalt. Säger samma som i måndags; obligatorisk läsning!

    PS. För mer info om de nya svenska riktlinjerna är det alltid hlr.nu som gäller! Vill du läsa mer av ERC:s guidelines? Då går du till https://cprguidelines.eu.

    Djakow, J.; Turner, N. M.; Skellett, S.; Buysse, C. M.; Cardona, F.; de Lucas, N.; Castillo, J. d.; Kiviranta, P.; Lauridsen, K. G.; Markel, F.; Martinez-Mejias, A.; Roggen, I.; Biarent, D.; Wren, J.; Tsoni, E. European Resuscitation Council Guidelines 2025 Paediatric Life Support. Resuscitation 2025;215:110767. doi:10.1016/j.resuscitation.2025.110767
  • Uppdaterade riktlinjer för hjärt-lungräddning: Ett vidgat perspektiv

    Äntligen dags! Som jag nämnde igår så släpps idag HLR-rådets utbildningsmaterial tillika riktlinjer för hjärt-lungräddning de närmaste 5 åren på HLR 2026 i Göteborg. För dig om inte har möjlighet att vara där men är omedelbart nyfiken på nyheterna finns en sammanfattande artikel publicerad i Läkartidningen, och det är naturligtvis dagens läsning. Om du läste ERC-artikeln igår så kommer du ha mycket god förståelse för det som står i läkartidningens artikel. För egen del har mitt hjärtebarn varit A-HLR vuxen-programmet, för vilket jag fått nöjet att vara redaktör, och jag har således hunnit vara involverad i en hel del diskussioner om de olika utbildningsprogrammen inom ramen för vår redaktörsgrupp. Ändå tycker jag det gav god behållning att läsa denna sammanfattning av Therese Djärv, Anette Nord, Ulrika Karlgren och Jacob Hollenberg. Obligatorisk läsning för all prehospital skulle jag vilja påstå, så får man en god överblick av vad som händer på HLR-området. Dock är det bara en sammanfattning, så dyk sedan djupare i de program som just du verkar inom, sannolikt S- och A-HLR vuxen samt barn för de flesta som läser här… 🙂

    Djärv, T.; Nord, A.; Karlgren, U.; Hollenberg, J. Uppdaterade riktlinjer för hjärt-lungräddning: Ett vidgat perspektiv. Läkartidningen 2026;123.
  • European Resuscitation Council Guidelines 2025 Adult Advanced Life Support

    Imorgon släpps HLR-rådets utbildningsmaterial 2026 och denna veckan får därför hjärt-lungräddning lite extra uppmärksamhet. För dig som vill vara väl förberedd kommer här en artikel jag läst otaliga gånger, nämligen ERC:s guidelines för avancerad hjärt-lungräddning till vuxna som släpptes i höstas och som HLR-rådets riktlinjer baseras på. Artikeln är alltså inte så ny som majoriteten av det som publicerats här brukar vara, men den är desto viktigare att ta del av och om du missat den tycker jag definitivt du ska läsa. Bland nyheterna från artikeln finns att tidigt A-HLR lyfts upp mer, betoning på HLR av god kvalitet med både högkvalitativa kompressioner men även god ventilation, möjlighet till vektorbyte vid refraktärt VF samt förladdning av defibrillator innan analys, ytterligare tryck på EtCO2-mätning med kontinuerlig kurva, fortsatt fokus på reversibla orsaker m.m. Dubbeldefibrillering, som det pratas en hel del om, rekommenderas endast i forskningskontext. Vill du ha en djupgående förståelse för de åtgärder vi kommer göra vid hjärtstopp på vuxna de kommande fem åren, då är detta obligatorisk läsning helt enkelt – för mycket detaljer här kommer du aldrig kunna läsa i det svenska utbildningsmaterialet.

    Soar, J.; Böttiger, B. W.; Carli, P.; Jiménez, F. C.; Cimpoesu, D.; Cole, G.; Couper, K.; D’Arrigo, S.; Deakin, C. D.; Ek, J. E.; Holmberg, M. J.; Magliocca, A.; Nikolaou, N.; Paal, P.; Pocock, H.; Sandroni, C.; Scquizzato, T.; Skrifvars, M. B.; Verginella, F.; Yeung, J.; Nolan, J. P. European Resuscitation Council Guidelines 2025 Adult Advanced Life Support. Resuscitation 2025;215:110769. doi:10.1016/j.resuscitation.2025.110769
  • Guidelines to reduce the risk of workplace violence in EMS: A Delphi study

    Idag har jag läst en intressant finsk Delphi-studie kring våld mot ambulanspersonal. Jag sprang faktiskt på den av en slump och den är ännu opublicerad och finns endast som pre-print. En delphi-studie handlar ju om att nå konsensus i en expertpanel kring ett antal påståenden, genom att panelen får svara i flera omgångar. I det här fallet handlade frågorna om åtgärder för att motverka hot och våld mot ambulanspersonal, och syftet var att skapa underlag för konsensusbaserade guidelines på området att förhålla sig till för ledningsansvariga.

    I panelen ingick 43 personer med olika slags expertis på området, framförallt från ambulanssjukvården men även juridiska experter, experter inom psykiatri, m.m. Utbildningsnivåerna varierade från gymnasium till disputerade personer. Men vad kom de fram till? I korthet identifierades tre huvudteman:

    1. Att man behöver definiera vilket beteende som är acceptabelt i ambulanssjukvården. Panelen var splittrade mellan total nolltolerans, och åsikten att det var omöjligt att helt undvika exempelvis verbala utfall men utan att för den sakens skull tolerera det.
    2. Att det behövdes träning kring psykiatriska patienter och de-eskalation.
    3. Att det behövdes nationella planer och riktlinjer för att förhindra våld i ambulanssjukvården. Här omnämndes bland annat samkörning med polisregister för att flagga högrisklarm och möjlighet att registrera hotfulla händelser i patientjournalen.

    Överlag diskuteras en rad intressanta saker, vissa av dem sådana som upplevs laddade i debatten. Här omnämns bland annat skyddsvästar, som inte uppfattades kontroversiellt/provokativt av mer än 4% av de svarande, men där författarna menar på att mer forskning behövs för att klarlägga de faktiska fördelarna i ambulanssjukvård. Även det här med registerhållning, samkörning av register och flaggning är ju kontroversiellt – iallafall i den svenska debatten. Författarnas slutsatser är att följande behöver prioriteras av beslutsfattare:

    1. Standardiserade träningsprogram med simuleringsträning, psykiatri och interdisciplinär samverkan.
    2. Pilottest av systematiska verktyg, såsom nationella policies och varningar i journalsystem, för att säkra att de fungerar utifrån kulturella, juridiska och operativa hänsyn.
    3. Kontinuerlig utvärdering av åtgärder såsom skyddsvästar och automatiska (AI-drivna) verktyg för att bedöma potentiella hot och deras potentiella fördelar kontra risker såsom falsklarm eller att patienten uppfattar situationer negativt.

    Det var mina kanske något snabbt och slarvigt översatta och tolkade medskick från studien. Jag tycker alla bör gå in och läsa fulltexten, inte minst om du är i en beslutsfattande position. Här får man ju en lite flygande start i vad man bör fundera kring i sin verksamhet…

    Hänninen, J.; Peltonen, L.; Riihimäki, H.; Saari, T. I.; Paulin, J. Guidelines to reduce the risk of workplace violence in EMS: A Delphi study. 2026. doi:10.21203/rs.3.rs-8833119/v1
  • Prehospital assessment of perinatal patients by ambulance clinicians: development, implementation, review and national application

    Jag har tyvärr inte tid att skriva så lång text idag, pga lite mycket andra engagemang för stunden. Men det ska inte drabba dagens lästa artikel, som är en intressant studie med Delphi-approach (expert-konsensus) för att skapa en warning score syftande till att identifiera försämring hos gravida eller nyligen gravida kvinnor, där varningstecknen kan vara mer subtila än annars. Resultatet blev ett verktyg som testades på 251 patienter och jämfördes med NEWS2. Av dessa patienter fick 92.5% (n=172) NEWS2<5. Av de 172 hade dock 86% minst en röd flagga i det nyutvecklade verktyget. Sammantaget intressanta resultat, men betydligt mer forskning krävs naturligtvis för att validera verktyget. Jag har inte kommit i kontakt med ett dylikt verktyg tidigare, men kanske är det ett relevant sätt att kvalitetssäkra vården av denna grupp?

    Main, C.; Shaw, J.; Burgess, L.; Heys, S.; Rhind, S.; Kelly, T. Prehospital assessment of perinatal patients by ambulance clinicians: development, implementation, review and national application. International Journal of Emergency Medicine 2026;19(1). doi:10.1186/s12245-026-01158-5
  • Statement of the European EMS Leadership group concerning the organization of prehospital medical care in the event of a terrorist attack with an active shooter

    Vi firar påsk med en lite annorlunda läsning, som i sig inte är en studie, utan ett statement från ledare inom europeisk ambulanssjukvård rörande PDV-händelser. Uttalandet gjordes 2023 och har ett par år på nacken, men det är läsvärt och berör våra grundläggande utmaningar kring denna typ av händelser. Bland författarna finns Pierre Carli från SAMU i Paris, som jag själv hade nöjet att lyssna på kring samma tema i samband med EMS2025-kongressen, Stephen Sollid som har en ledande position inom norsk luftambulans och Freddy Lippert från Danmark som leder den europeiska EMS-organisationen. Så ingen studie som sagt, men definitivt människor som vet vad de pratar om.

    Bland det som diskuteras finns zonindelning och vilken typ av enheter som ska jobba var, THREAT-akronymen och förbättringspotentialer i dagens system såsom ledning och samverkan, ledarskap/prioritering i olika tidsmässiga faser av händelsen och överväganden kopplade till det faktum att konventionell ambulanssjukvård utan taktisk träning i många/de flesta fall kommer vara först på plats. För den som vill spinna vidare på skyddsväst-diskussionen finns här också ett tydligt statement från gruppen: ”Providing standard EMS teams with protective equipment (eg helmet, ballistic vest) without proper training is a false security”. Exakt vad ”proper training” är klargörs inte, men av tidigare text i dokumentet framgår ganska tydligt att det handlar om taktisk träning typ TECC och inte konventionell ambulanssjukvård utan sådan utbildning. Uttalandet är såklart fokuserat på just PDV-händelser och berör inte vardagen i ambulanssjukvården, men givet att tidigare inlägg vållat viss diskussion tänkte jag att detta kanske kan ge mer bränsle. Utan diskussion och reflektion kommer vi ju ingen vart… 🙂

    Sammantaget är dock det intressanta inte alls frågan om skyddsutrustning för mig, utan ställningstagandet till de grundläggande utmaningarna och vad ambulanssjukvården bör fokusera på. Läsvärt!

    Carli, P.; O’Donnell, C.; Moore, F.; Kuisma, M.; Corral, E.; Ward, J.; Smeekes, M.; Sollid, S.; Poloczek, S.; Lippert, F. Statement of the European EMS Leadership group concerning the organization of prehospital medical care in the event of a terrorist attack with an active shooter. Journal Européen des Urgences et de Réanimation 2023;35(1):28-31. doi:10.1016/j.jeurea.2023.04.005
  • Between the ambulance and academia: rethinking identity and competence in paramedics with reduced clinical exposure

    Idag har jag läst en lite annorlunda artikel i form av en editorial från British Paramedic Journal. Ämnet de resonerar kring är utmaningarna med att jobba i gränslandet mellan klinik och akademi, med begränsad tid ute i den kliniska verkligheten. För mig är det högintressant då jag har 50% av min tid avsatt till doktorandstudier och därutöver lite instruktörstid, medförande att jag jobbar knapp halvtid ”på bil”. Jag har också många gånger resonerat kring detta med mig själv, och även gjort tappra försök att behålla så mycket klinisk tid som möjligt – främst för att jag tycker det är så roligt. Med det sagt tänker jag inte lägga ut så mycket mer här kring hur författarna resonerar, utan lämnar till dig att gå in och läsa artikeln. Trevlig helg!

    Wilson, C.; Wilkinson, J.; Hilton, E.; Prothero, L.; Seddon, S.; Blair, L.; Fitzpatrick, D. Between the ambulance and academia: rethinking identity and competence in paramedics with reduced clinical exposure. British Paramedic Journal 2026;10(4):3-7. doi:10.29045/14784726.2026.3.10.4.3
  • Pain first: rethinking early analgesia in emergency trauma care

    Dagens artikel är en editorial, och som sådan inte en självklar publicering för prehospitalt. Jag lovar att dylika inlägg inte kommer växa på träd här! Mitt intresse för prehospital smärta och det faktum att samtliga de tre observationsstudier som författarna bygger sin argumentation på är omskrivna av mig på Prehospitalt (de norska methoxyfluran-studierna samt ”fentanylklubba-studien”, se Smärtlindring och läkemedel) gör dock att det känns värt. Framförallt driver författarna dock en intressant linje, som även jag tror är ett av recepten för mer framgångsrik prehospital smärtlindring framöver.

    Författarna argumenterar för:

    • Att smärta ska utvärderas ur patientens perspektiv, det som betyder något är om patienten får effektiv hjälp med sin smärta – inte om och hur mycket opioider man administrerat.
    • Att nyss nämnda observationsstudier indikerar att effektiv smärtlindring är möjlig att sätta in tidigt i det prehospitala vårdförloppet med icke-intravenösa alternativ, utan att förlänga tiden på plats.
    • Att tidig smärtlindring ska ges lika hög status som andra initiala åtgärder och att dessa icke-intravenösa alternativ bör ses som en brygga till andra, intravenösa alternativ och en multimodal approach.

    Jag har flertalet gånger på sistone argumenterat med kollegor som i alltför hög grad fastnar i preparat-diskussioner när vi pratar om smärtlindring, trots att verktygslådan vi besitter iallafall i min organisation är relativt bred. Därför fångade författarna mig slutgiltigt när de avslutar med följande mening i sista stycket:

    ”Ultimately, the issue is not a lack of pain relief options but the ongoing belief that managing pain is optional or secondary.”

    Den tycker jag vi alla tar med oss som en liten karamell in i helgen! 🙂

    Carenzo, L.; Rehn, M.; Dünser, M. W. Pain first: rethinking early analgesia in emergency trauma care. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01571-y
  • The Evolution of Active Shooter Response Training Protocols Since Columbine: Lessons From the Advanced Law Enforcement Rapid Response Training Center

    Idag är det ett år sedan skolskjutningen på Risbergska skolan i Örebro. Ikväll tänder jag ett ljus för de 10 oskyldiga individer som berövades livet där. Det bästa vi inom blåljusmyndigheter kan göra för att hedra dessa offer är dock enligt mig att förbättra vår beredskap för liknande händelser i framtiden. Tyvärr varierar beredskapen i Sverige, med allt från ambulanspersonal som inövats noga vid upprepade tillfällen, till andra exempel där en majoritet av personalen inte övat alls. Idag väljer jag därför en lite udda artikel från 2019, som egentligen dessutom tillhör polisforskningsområdet, men som innehåller en i mitt tycke rimlig sammanfattning av ”medical response” för den som är novis på området. Det är alltså inte själva de medicinska åtgärderna som berörs, utan framförallt hur man kan organisera arbetet för att nå patienter, vilket ju upprepade gånger visat sig vara en flaskhals inklusive i Örebro.

    Ett par av budskapen, för den som är helt ny på området:

    • Fasindelningen ”Stop the killing” och ”Stop the dying”. I stop the killing är fokus på att avbryta det dödliga våldet, och i stop the dying ligger det på att ge akutsjukvård. Ofta är den aktiva delen av händelsen (stop the killing) över inom 5 minuter, men osäkerhet kring säkerhetssituationen kan bestå timtals. Därför behöver fokus vara att optimera stop the dying så att 1) polisen har möjligheter att ge initial livräddande första hjälpen, framförallt X och A, och 2) strategier finns för att skydda ambulanspersonal så de kan verka på en nivå som uppfyller ”tillräckligt säker” även under denna initiala osäkerhet. Exakt detta är ju vad som diskuteras efter Risbergska.
    • För att uppnå detta skydd och nå patienter tidigt med sjukvård diskuteras tre taktiker. Det handlar om att konvertera delar av skadeområdet som inte är ”heta” i bemärkelsen aktiv skottlossning/våld, men ”heta/varma” i bemärkelsen att det kan finnas hot man ej upptäckt på platsen, så de blir tillräckligt säkra för ambulanssjukvården att verka i:
      • The protected island – Man upprättar en plats på strategiskt läge inne i zonen där sjukvård kan ges i skydd av polis. Skadade förflyttas dit av polisen.
      • The secure corridor – Beroende på byggnadens utformning kan en korridor eller liknande avgränsas med skydd av polis vid ingångarna till korridoren. På så vis kan den förvandlas från potentiellt het zon till en varm zon där ambulanssjukvården kan verka. Med en strategiskt placerad secure corridor kan detta också vara en evakueringsväg ut för skadade till en säker uppsamlingsplats där ytterligare sjukvård kan ges utan att kräva polisiära resurser.
      • The rescue task force – Man formar en slags insatsstyrka av ambulanspersonal och polis som rör sig i skadeområdet, för akut vård och evakuering av patienter.

    Ovan taktiker tycker jag varje svensk ambulanspersonal bör känna till och inkludera i sin mentala beredskap. Vi måste också tänka tanken: ”Vem vill jag vara i en PDV-händelse?”. Vi ska ju kunna leva med oss själva i efterförloppet. Det finns ingen anledning att ta idiotrisker, men för egen del är min ambition (som kan visa sig krascha vid kontakt med verkligheten) att jag vill göra skillnad och därför är beredd att acceptera en betydligt högre, men såklart inte orimlig, risk. Det kommer dock vara oerhört svåra bedömningar med stor osäkerhet och jag är mycket ödmjuk inför hur snett man kan landa! För att maximera våra chanser att göra rätt val behöver vi fundera organisatoriskt. Ska all ambulanspersonal kunna verka i närheten av hotet? Vilken särskild utrustning behövs? Oavsett användning av ovan taktiker kommer risknivån vara ljusår högre än i vårt dagliga arbete. Vi behöver skapa hög mental beredskap, lära av de händelser som varit, utrusta oss, öva och resonera om olika taktiker. Jag hoppas det dröjer länge innan Sverige ställs inför något dylikt igen, men tyvärr kommer det utan tvivel att hända…

    PS. För dig som är helt ny på området är ett tips också att läsa The Hartford Consensus, som utvecklades i USA som svar på ett antal PDV-händelser och kommit att utgöra något av ett fundament för tankesättet vid PDV. Den har några år på nacken, men är en bra ände att börja i. DS.

    Martaindale, M. H.; Blair, J. P. The Evolution of Active Shooter Response Training Protocols Since Columbine: Lessons From the Advanced Law Enforcement Rapid Response Training Center. Journal of Contemporary Criminal Justice 2019;35(3):342-356. doi:10.1177/1043986219840237