PREHOSPITALT

PREHOSPITALT

  • Om Prehospitalt
  • Utforska artiklar
  • Kontakt
  • 8 februari 2026
    Kvalitativ studieKvalitativ innehållsanalys
    Geriatrik & skörhet • #Äldre #Beslutsstöd #Erfarenhet #Geriatrik #Kliniskt beslutsfattande #Kognition #Kommunikation #Non-conveyance #Patientsäkerhet #Prioritering #Samverkan

    Balancing care needs – a qualitative study on prehospital emergency nurses’ experiences of providing self-care advice and home referrals for frail older patients

    Dagens studie är från Sverige, kvalitativ, baserad på semi-strukturerade intervjuer och belyser ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att hänvisa till egenvård hos äldre, sköra patienter. Detta är ju en oerhört central del av vårt jobb med tanke på att ca 70% av våra patienter är geriatriska, och väldigt många både sköra och multisjuka. Precis som diskuterats i tidigare artiklar publicerade här på Prehospitalt så betonas vikten av samspel med närstående, för att kunna hänvisa tryggt i många fall. Det är också tydligt hur svår denna uppgift är, och informanterna berör bland annat svårigheten som uppstår när patientens förväntningar inte alls motsvarar det som vården kan erbjuda, jag tänker exempelvis på när förväntan finns att icke akuta åkommor ska utredas och åtgärdas på jourtid på akutmottagning. En annan viktig sak som diskuteras är den ganska vanliga otillräckligheten i samarbete mellan olika vård- och omsorgsinstanser, där förbättringar och utsuddade gränser förmodligen skulle gynna denna patientgrupp enormt, tänker jag. Sammanfattningsvis kanske denna artikel inte innehåller jättemånga stora nyheter för oss som jobbar med detta dagligdags, men vikten av att befästa dessa kunskaper och erfarenheter i forskning är oerhört hög, för att man med tyngd ska kunna påvisa behovet att förbättra exempelvis nyss nämnda samarbete. In och läs, säger jag!

    Norberg Boysen, G.; Svensson, E.; Heldtander, C.; Herlitz, J.; Olander, A. Balancing care needs – a qualitative study on prehospital emergency nurses’ experiences of providing self-care advice and home referrals for frail older patients. BMC Emergency Medicine 2025;25(1). doi:10.1186/s12873-025-01355-0
    Sammanfattning genererad av AI:

    Kvalitativ intervjustudie med 10 prehospitala akutsjuksköterskor i sydvästra Sverige om erfarenheter av att ge egenvårdsråd och rekommendera sköra äldre att stanna hemma. Beslut präglas av osäkerhet kring kognitiv/funktionell förmåga, avvägning mellan autonomi och säkerhet samt etiska spänningar. Bristande resurser, otydliga vårdstrukturer och samverkan försvårar hållbara beslut.

    – PENs upplever stora dilemman i bedömning och ansvar när sköra äldre hänvisas till egenvård/hemma.
    – Kommunikationssvårigheter (inkl. språkbarriärer) påverkar tydlighet och tillit.
    – Organisatoriska hinder och svag samverkan begränsar möjligheten till säkra och etiskt hållbara beslut.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 7 februari 2026
    Kvasiexperimentell studieIcke-randomiserad intervention (non-randomized)
    Arbetsmiljö Smärtbehandling & läkemedel • #Ambulans #Arbetsmiljö #Arbetsskador #Läkemedel generellt #Methoxyflurane #Säkerhet & biverkningar

    Methoxyflurane exposure in ambulances: a controlled laboratory study on paramedic safety

    Hur exponerade blir vi som vårdare för preparatet när vi ger methoxyflurane som själv-inhalator? När vi fick det i arsenalen för några år sedan fick patienterna om jag inte minns fel erhålla en eller två behandlingar var tredje månad. Vi vårdare fick göra max två behandlingar per dygn. Gränserna är nu borttagna och i patientfallet ersatta med generösare dito. Jag kan dock erkänna att jag någon gång råkat andas in precis över patienten och känt hur det snurrat till i huvudet. Inte konstigt alls, men preparatet är ju nefrotoxiskt, så det är absolut intressant i vilken mån vi blir låggradigt, passivt exponerade. Författarna av dagens studie uppmätte halter av methoxyflurane i en ambulans med och utan ventilation/utsug aktiverat, då en simulerad patient inhalerade 3 ml (standarddos) av preparatet i form av en inandning var 20:e sekund under en 15-minutersperiod. Några av studiens fynd:

    • Medelkoncentration vid en 15-minutersadministration var 0.034 ppm i förarutrymmet och 1.339 ppm i vårdarutrymmet, om ventilationen var aktiverad. Utan ventilation var medelkoncentrationen istället 0.686 ppm respektive 2.280 ppm.
    • Även om man skulle administrerar 22 doser av methoxyflurane 3 ml under 12 timmar – med ventilationen avstängd – kommer exponeringen vara gott och väl under arbetsmiljömässiga gränsvärden (i Kanada, märk väl, jag vet inte hur reglerna är i Sverige).

    Behöver vi något mer..? Nja… Man ska komma ihåg att studien är liten. Totalt 12 deltagare fick genomföra detta och det samlades in totalt 24 luftprover. Siffrorna är ju däremot ganska tydliga. Exponeringen torde vara tämligen låg, och är man orolig så ser man till att slå på ambulansens utsug. Glöm inte att methoxyflurane är en tänkbar väg att snabbare uppnå smärtlindring för patienterna. Klicka på taggen methoxyflurane under rubriken på detta inlägg, så hittar du bl.a. en norsk RCT jag skrivit om tidigare! 🙂

    Austin, M. A.; Mao, S.; MacLeod, J.; Cantor, Z. Methoxyflurane exposure in ambulances: a controlled laboratory study on paramedic safety. Regulatory Toxicology and Pharmacology 2026;165:106012. doi:10.1016/j.yrtph.2025.106012
    Sammanfattning genererad av AI:

    Kontrollerad laboratoriestudie i en godkänd ambulans med aktiv luftprovtagning i förar- och vårdutrymme, med och utan ventilation. Tolv friska deltagare inhalerade metoxyfluran i 15 min. Uppmätta halter (TWA) låg under 8-timmars yrkeshygieniska gränsvärden och NIOSH 60-min takvärden. Ventilation minskade exponeringen tydligt och inga biverkningar rapporterades.

    – Aktiv luftprovtagning visade mycket låga metoxyfluranhalter i ambulansmiljö.
    – Exponeringen låg under relevanta gränsvärden både med och utan ventilation.
    – Ventilation reducerade nivåerna markant i både förar- och patientutrymme.
    – Worst-case-beräkningar över ett arbetspass antydde fortsatt nivåer under säkerhetströsklar.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 6 februari 2026
    ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Organisation & styrning • #Geografi #Glesbygd #Non-conveyance #Prioritering #Responstid #Tidsintervall / prehospital tid #Transport #Urban miljö

    Geographic distribution of EMS missions and patient conditions in suburban and rural Sweden: a retrospective observational study

    Fredag och vad passar väl bättre än en rykande färsk artikel från Dalarna!? I denna retrospektiva analys har författarna undersökt karakteristika kring ambulansuppdrag i förhållande till geografi, och jämfört glesbygd (”rural”) med mindre städer (”suburban”). Några takeaways för min del:

    • Det var relativt begränsade skillnader i uppdragens karaktär. Man sökte i stora drag för liknande tillstånd. Städerna bjöd på aningens mer prio 1 ut, medan landsbygden bjöd på aningens mer prio 1 in.
    • Något förvånande var responstiden också ungefär likvärdig på landsbygden. Totaltiden med patient var dock avsevärt längre. Jag tänker att detta kan indikera att man har relativt väl distribuerade ambulansstationer som möjliggör snabb respons även i glesbefolkade områden, men sjukhusen ligger på större orter som tar längre tid att ta sig till.
    • Den för mig stora skillnaden är att patienterna i betydligt högre grad lämnades kvar på plats i glesbygden (34% vs 22%). Även transport till primärvård var vanligare (7.7% vs 1.0%).

    För mig ger den sista punkten lite griller i huvudet. Jag vet inte exakt hur Dalarnas ambulanssjukvård är organiserad och om möjligheten till samråd med ex.vis distriktsläkare är större i glesbygd, så att den större benägenheten att lämna patienten kvar på plats förklaras av det. Det finns för såklart massor av tänkbara faktorer bakom, men jag kan inte riktigt låta bli tanken på att avstånd och transporttider i värsta fall kan vara en slags bias i våra bedömningar. Jag jobbar själv med långa avstånd och transporter. Kan det vara så att vi blir mer benägna att hänvisa patienten bort från akutsjukvård när vi vet att transporten till sjukhus är lång? Jag säger inte att det är så, och jag vill dessutom flika in att det såklart kan vara ändamålsenligt att ta med avstånd och transporttid som faktorer då patientens bästa ska avgöras. Men det kan ju också vara så att vi blir mer riskbenägna, på ett negativt sätt, när avstånden är långa… Men omvänt – det kan ju också vara så att vi i städerna är lite för bekväma och tänker ”vi skjutsar in patienten till sjukhuset”, när vi faktiskt hade kunnat göra bedömning och ev. behandling på plats och spara in ett akutbesök..? Oavsett, det hade varit fantastiskt att se en uppföljande studie som gick på djupet med de här siffrorna, kanske med mixade metoder, där man fördjupade jämförelsen och samtidigt utforskade bakgrunden till olika transportbeslut.

    Trevlig helg, vi får se om det kanske blir några hjärtstoppsstudier i helgen 🙂

    PS. Värt att ta i beaktande när man läser denna artikel är att data är insamlade 2018. Det är alltså ganska långt mellan datainsamling och publicering och oklart vad som har hänt under den tiden. Jag tänker att saker kan ha förändrats! DS.

    Summermatter, D.; Blomberg, H.; Aldén, H.; Äng, B.; Strömsöe, A. Geographic distribution of EMS missions and patient conditions in suburban and rural Sweden: a retrospective observational study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01561-0
    Sammanfattning genererad av AI:

    Retrospektiv observationsstudie av ambulansjournaler i en medelstor svensk region (2018) som kartlade och jämförde EMS-uppdrag och patienters tillstånd i förort respektive landsbygd. Av 24 672 patienter bedömdes cirka två tredjedelar som icke-akuta; medianålder 72 år. Förort hade något fler akuta prioriteringar, men landsbygd längre kontakttider. 29% lämnades på plats, oftare på landsbygd.

    – 24 672 EMS-patienter; majoriteten bedömdes ha icke-akuta tillstånd och medianåldern var 72 år.
    – Uppdragens fördelning var överlag lik mellan förort och landsbygd; responstiderna var liknande.
    – Patientkontakt/omhändertagandetid var längre på landsbygd än i förort.
    – Patienter lämnades oftare kvar på plats på landsbygd än i förort, där fler transporterades till sjukhus.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 5 februari 2026
    ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Arbetsmiljö • #Felhändelser #Genusperspektiv #Hot- och våld #Patientsäkerhet #Polis #Psykiatri #Riskbedömning #Säkerhet & biverkningar

    Continuing Violence From the Out-of-Hospital Setting to the Emergency Department and Hospital: A Cohort Study on Longitudinal Violence in Health Care

    Vi fortsätter på hot- och våldstema från igår, men lämnar PDV. Tyvärr är ju hot- och våld mot oss i ambulanssjukvården högaktuellt, inte minst sedan i höstas då vi miste Helena – en förebild och väldigt varm person. Självklart väcks mycket känslor, jag har själv jobbat med Helena och höstens upplevelser är bortom ord. Men… Lika mycket som vår arbetsmiljö behöver förbättras, lika mycket behöver vi hålla huvudet kallt när vi gör det och förhålla oss till fakta. Lite sådan fakta kommer just från dagens studie…

    Författarna har i en longitudinell observationsstudie granskat journalhandlingar och tittat på förekomsten av våldsamt beteende och i vilken grad detta följer vårdkedjan, alltså i om våld i en del av kedjan fortsätter i kommande steg. Studien är gjord i USA och generaliserbarheten är såklart oklar, men ändå tycker jag många delar är intressanta:

    • I 2.791 hittade författarna våld i någon av vårdkedjans länkar. I 28 procent av fallen fortsatte våldet till nästa instans, och i 13% respektive 8% till en tredje och fjärde instans.
    • Den prehospitala vården var mest utsatta för våldsamma incidenter, 18 st per 10 timmars patientmöte.
    • Risken att utsättas för hot och våld var högre med kvinnliga patienter, och även högre när personer under 18 år var patient.
    • Ett intressant bifynd för mig, som inte alls har med författarnas resultat att göra, är att de i sin metod redogör för hur verksamheten tidigare haft ett flaggningssystem där patienter flaggades i max 12 månader, men att detta sedan några år bytts ut mot ”Behavioural safety plans”, där våldsamt eller hotfullt beteende hos patienter dokumenterades. När vi diskuterar flaggning etc. nu kan inte värdet av omvärldsbevakning överskattas.

    Det finns mycket intressant att hämta ur denna studie, som naturligtvis måste tolkas utifrån vår svensk kontext. För mig blir dock några slutsatser att våldet kanske inte alltid förekommer där man mest anar det (tänker då på kvinnor och delvis även barn/ungdomar) samt att det blir oerhört tydligt att ett varningssystem endast för ambulanssjukvården är otillräckligt. Det faktum att drygt en fjärdedel av våldet fortsätter till kommande steg i vårdkedjan gör att detta är ett uppenbart problem för vården som helhet, inte bara ambulanssjukvården. Vi behöver äga hela kedjan från vårdens sida, inte förlita oss på andra myndigheter eller företag, och skapa robusta system för att betrakta hot- och våld utifrån både patientsäkerhets- och arbetsmiljöperspektiv. Hot- och våld är inte en anledning att inte ge vård, det är snarare en utmaning som rör hur vi ska kunna erbjuda rätt vård till den aktuella individen, på ett sätt som är säkert för oss själva.

    McGuire, S. S.; Wanberg, E. J.; Bellolio, F.; Gazley, B.; Mullan, A. F.; Clements, C. M. Continuing Violence From the Out-of-Hospital Setting to the Emergency Department and Hospital: A Cohort Study on Longitudinal Violence in Health Care. Annals of Emergency Medicine 2026;87(2):200-212. doi:10.1016/j.annemergmed.2025.05.009
    Sammanfattning genererad av AI:

    Observationskohort vid ett stort akademiskt centrum (dec 2022–nov 2023) följde rapporterat patientvåld från prehospital miljö via akutmottagning till vårdavdelning. Av 2 791 vårdkontakter med ≥1 våldshändelse fortsatte 28,1% i en andra vårdmiljö, 12,6% i en tredje och 7,5% i en fjärde. Våld per vårdtimme var högst prehospitalt och lägre i ED. Våld kan alltså följa med över vårdövergångar.

    – Våldshändelser förekommer i flera vårdmiljöer och kan fortsätta vid överflyttningar.
    – 28,1% av patienter med våld fortsatte till minst en ytterligare vårdmiljö; 7,5% till fyra.
    – Högst våldsrate per vårdkontaktstimme sågs prehospitalt, därefter på akuten.
    – Resultaten pekar på behov att studera riskfaktorer och vårdövergångar för riktade åtgärder.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 4 februari 2026
    Annan / oklarPosition statement
    Katastrof & major incident Trauma • #Arbetsmiljö #Masskadesituationer (MCI) #Pågående Dödligt Våld #Riskbedömning #Samverkan #Terrorism #Trauma

    The Evolution of Active Shooter Response Training Protocols Since Columbine: Lessons From the Advanced Law Enforcement Rapid Response Training Center

    Idag är det ett år sedan skolskjutningen på Risbergska skolan i Örebro. Ikväll tänder jag ett ljus för de 10 oskyldiga individer som berövades livet där. Det bästa vi inom blåljusmyndigheter kan göra för att hedra dessa offer är dock enligt mig att förbättra vår beredskap för liknande händelser i framtiden. Tyvärr varierar beredskapen i Sverige, med allt från ambulanspersonal som inövats noga vid upprepade tillfällen, till andra exempel där en majoritet av personalen inte övat alls. Idag väljer jag därför en lite udda artikel från 2019, som egentligen dessutom tillhör polisforskningsområdet, men som innehåller en i mitt tycke rimlig sammanfattning av ”medical response” för den som är novis på området. Det är alltså inte själva de medicinska åtgärderna som berörs, utan framförallt hur man kan organisera arbetet för att nå patienter, vilket ju upprepade gånger visat sig vara en flaskhals inklusive i Örebro.

    Ett par av budskapen, för den som är helt ny på området:

    • Fasindelningen ”Stop the killing” och ”Stop the dying”. I stop the killing är fokus på att avbryta det dödliga våldet, och i stop the dying ligger det på att ge akutsjukvård. Ofta är den aktiva delen av händelsen (stop the killing) över inom 5 minuter, men osäkerhet kring säkerhetssituationen kan bestå timtals. Därför behöver fokus vara att optimera stop the dying så att 1) polisen har möjligheter att ge initial livräddande första hjälpen, framförallt X och A, och 2) strategier finns för att skydda ambulanspersonal så de kan verka på en nivå som uppfyller ”tillräckligt säker” även under denna initiala osäkerhet. Exakt detta är ju vad som diskuteras efter Risbergska.
    • För att uppnå detta skydd och nå patienter tidigt med sjukvård diskuteras tre taktiker. Det handlar om att konvertera delar av skadeområdet som inte är ”heta” i bemärkelsen aktiv skottlossning/våld, men ”heta/varma” i bemärkelsen att det kan finnas hot man ej upptäckt på platsen, så de blir tillräckligt säkra för ambulanssjukvården att verka i:
      • The protected island – Man upprättar en plats på strategiskt läge inne i zonen där sjukvård kan ges i skydd av polis. Skadade förflyttas dit av polisen.
      • The secure corridor – Beroende på byggnadens utformning kan en korridor eller liknande avgränsas med skydd av polis vid ingångarna till korridoren. På så vis kan den förvandlas från potentiellt het zon till en varm zon där ambulanssjukvården kan verka. Med en strategiskt placerad secure corridor kan detta också vara en evakueringsväg ut för skadade till en säker uppsamlingsplats där ytterligare sjukvård kan ges utan att kräva polisiära resurser.
      • The rescue task force – Man formar en slags insatsstyrka av ambulanspersonal och polis som rör sig i skadeområdet, för akut vård och evakuering av patienter.

    Ovan taktiker tycker jag varje svensk ambulanspersonal bör känna till och inkludera i sin mentala beredskap. Vi måste också tänka tanken: ”Vem vill jag vara i en PDV-händelse?”. Vi ska ju kunna leva med oss själva i efterförloppet. Det finns ingen anledning att ta idiotrisker, men för egen del är min ambition (som kan visa sig krascha vid kontakt med verkligheten) att jag vill göra skillnad och därför är beredd att acceptera en betydligt högre, men såklart inte orimlig, risk. Det kommer dock vara oerhört svåra bedömningar med stor osäkerhet och jag är mycket ödmjuk inför hur snett man kan landa! För att maximera våra chanser att göra rätt val behöver vi fundera organisatoriskt. Ska all ambulanspersonal kunna verka i närheten av hotet? Vilken särskild utrustning behövs? Oavsett användning av ovan taktiker kommer risknivån vara ljusår högre än i vårt dagliga arbete. Vi behöver skapa hög mental beredskap, lära av de händelser som varit, utrusta oss, öva och resonera om olika taktiker. Jag hoppas det dröjer länge innan Sverige ställs inför något dylikt igen, men tyvärr kommer det utan tvivel att hända…

    PS. För dig som är helt ny på området är ett tips också att läsa The Hartford Consensus, som utvecklades i USA som svar på ett antal PDV-händelser och kommit att utgöra något av ett fundament för tankesättet vid PDV. Den har några år på nacken, men är en bra ände att börja i. DS.

    Martaindale, M. H.; Blair, J. P. The Evolution of Active Shooter Response Training Protocols Since Columbine: Lessons From the Advanced Law Enforcement Rapid Response Training Center. Journal of Contemporary Criminal Justice 2019;35(3):342-356. doi:10.1177/1043986219840237
    Sammanfattning genererad av AI:

    Efter Columbine 1999 förändrades polisens förberedelser för skol- och platsattacker. Artikeln, skriven som en kommentar från ledningen för ALERRT (bildat 2002), beskriver hur utbildningsprotokoll för insats vid ”active shooter” utvecklats under två decennier. Fokus ligger på framväxten av teaminsatser, ensam polis-insats, medicinska åtgärder, integrerad samverkansträning och civil respons.

    – Columbine blev en katalysator för nya utbildningsprotokoll i USA.
    – ALERRT har haft en central roll och utsågs 2013 till nationell standard av FBI.
    – Protokollen har breddats till att omfatta soloinsats, medicinska moment och integrerad respons.
    – Civila åtgärder/”civilian response” inkluderas numera i träningen.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 3 februari 2026
    Kvalitativ studieKvalitativ innehållsanalys
    Geriatrik & skörhet • #Äldre #Bystanders #Demens #Geriatrik #Kliniskt beslutsfattande #Kommunikation #Non-conveyance #Samverkan

    Communication Surrounding Treatment Preferences for Older Adults With Dementia During Emergency Medical Services Response

    Hur ofta dokumenterar vi äldre, dementa personers egna önskemål om sin vård i journalen? Och vad underlättar eller motverkar kommunikation kring patientens egna preferenser i det prehospitala vårdmötet? Det är frågeställningarna i dagens artikel! (fritt översatt)

    Studien är en kvalitativ innehållsanalys av 171 ambulansjournaler rörande personer >=65 år med demens, som transporterats till sjukhus för ett kritiskt tillstånd. Ungefär hälften av patienterna bodde på någon form av vårdboende. Nästan alla hade någon närstående dokumenterad i sin sjukhusjournal, som ”ställföreträdande beslutsfattare” om patienten bedömdes sakna beslutskapacitet. GCS var i median 12, NEWS 9 och 27% avled under sjukhusvistelsen, vilket väl får anses indikera att patienterna i många fall var relativt svårt sjuka. Dock transporterades 61% av patienterna till sjukhus av Basic Life Support-kapabel ambulans (att jämföra med advanced dito, motsvarande en svensk akutambulans), vilket kanske omvänt får tolkas som att långt ifrån alla bedömdes vara i behov av avancerad vård under det prehospitala vårdmötet. Ett par tänkvärda punkter utifrån studiens frågeställningar:

    • I endast 27% av fallen framgick patientens önskemål kring vården, eller att patienten fått fråga om detta. I en majoritet av dessa fall (79%) kom denna information då från ett ”POLST-form” (ett begrepp jag lärde mig idag), vilket står för ”portable orders for life-­sustaining treatment”. Endast i 21% av fallen kom informationen från verbal information erhållen från patient, närstående eller andra informanter på plats.
    • I 23% av fallen angavs att patienten själv kunde kommunicera sina önskemål, medan det i 24% av fallen angavs att en familjemedlem eller eller vän fanns på plats och förde talan. I två fall beskrevs kommunikation via telefon med vän eller familjemedlem.

    Författarna diskuterar en del kring värdet av att inhämta information om patientens önskemål från närstående via telefon, vilket fångade mitt intresse då jag själv så sent som förra veckan påmindes om värdet av detta. Den slutliga lösningen för patienten jag då var hos utformades utifrån samtal med patienten själv (med begränsad kognitiv förmåga), anhörig (via telefon) och patientens fasta läkarkontakt (via telefon). Det var ju ingalunda unikt eller första gången, men det blev väldigt bra och den information de hade var verkligen betydelsefull för att kunna göra patientens bästa. Det blev en stark påminnelse om vilken tillgång det kan vara att, med patientens medgivande såklart, ringa närstående för att öka förståelsen. Vi är ju ändå där för att göra det bra för just den person vi har framför oss, och att i det läget minimera antalet antaganden, generaliseringar eller ”standardlösningar” känns för mig extremt angeläget. Och om man tar implikationer för andra vårdinstanser, så tänker jag att vi borde fundera mer över hur vi i förväg kan dokumentera personers viljor kring sin egen vård, kring personliga intressen/preferenser, osv. så att det finns där den dag man blir sjuk och inte kan föra sin talan. Det vore värdigt!

    Pollack, L. R.; Dotolo, D. G.; Condella, A. L.; Kiker, W. A.; Nomitch, J. T.; Dzeng, E.; Johnson, N. J.; Rea, T. D.; Reed, M. J.; Sayre, M. R.; Kross, E. K. Communication Surrounding Treatment Preferences for Older Adults With Dementia During Emergency Medical Services Response. Journal of the American Geriatrics Society 2025;74(1):33-42. doi:10.1111/jgs.70078
    Sammanfattning genererad av AI:

    Kvalitativ innehållsanalys av 171 ambulansjournaler för kritiskt sjuka äldre (≥65) med demens (2011–2021). Behandlingspreferenser dokumenterades i 27% av rapporterna; få patienter kunde kommunicera och få hade närstående på plats. I vårdboenden hindrade bristfällig/andrahandsinformation och oklara roller målkongruent vård, medan telefonsamtal med närstående underlättade.

    – Behandlingspreferenser nämndes i endast 27% av ambulansrapporterna.
    – Majoriteten kunde inte tydligt kommunicera behov och närstående var sällan närvarande.
    – Vårdboendemiljöer gav särskilda hinder: svårighet att få info, andrahandsuppgifter och varierande rollförväntningar.
    – Direktkontakt med ställföreträdare per telefon kan stödja målkongruent vård.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 2 februari 2026
    MetaanalysMetaanalys
    Smärtbehandling & läkemedel • #Hemodynamik #Hypotension #Läkemedel generellt #Paracetamol #Säkerhet & biverkningar

    Effects of intravenous paracetamol on mean arterial pressure in critically ill patients: A systematic review and meta-analysis with trial sequential analysis

    Idag blickar jag lite utanför ambulanssjukvården och läser en studie om hur paracetamol i.v. påverkar medelartärtrycket (MAP) hos IVA-patienter. De (potentiellt) negativa hemodynamiska effekterna av paracetamol är ju relativt omtalade, men iallafall jag har inte läst så mycket studier på detta (med det inte sagt att de inte finns) utan mer sett det som kliniska, erfarenhetsbaserade insikter. Många av intensivvårdspatienterna inleder ju sitt möte med vården redan prehospitalt, och studien känns därför intressant för vår kontext.

    Den aktuella studien är en systematisk litteraturöversikt och metaanalys, som inkluderat åtta studier där patienter behandlades med paracetamol i.v. för antingen feber och/eller smärta. Författarna fann:

    • MAP sjönk signifikant med -6.75 mmHg (IQR -10.68, -2.82), det systoliska blodtrycket sjönk även det med -11.55 mmHg (IQR -20.55, -2.55).
    • Effekten var tydligast vid feber som indikation, men subgruppsanalyserna hämmades av det låga antalet inkluderade studier.
    • Ingen effekt på hjärtfrekvensen sågs. Patienterna tycks således inte kompensera det sjunkande trycket med frekvens.
    • Förekomsten av hypotension efter paracetamol-administration var 45.5%.

    När man tolkar resultatet får man komma ihåg att få studier inkluderades och många av dessa kan innehålla confounders och bias som ej går att kontrollera för. Vi vet exempelvis inte om patienterna erhöll vätska eller annan behandling för att motverka hypotension, så de faktiska effekterna skulle definitivt kunna vara större än vad studien indikerar. Det är dock åter värt att åter påminna om att studien är gjord på intensivvårdspatienter, som i grunden kan förväntas vara svårt sjuka. Utifrån min kliniska erfarenhet är det just denna grupp som ibland är märkbart känslig för paracetamol i.v. på ett sätt som jag inte alls upplever att andra patienter är. Men ja… Takeaway message? Det måste väl ändå bli att man bör ha de potentiella hemodynamiska effekterna av paracetamol i åtanke innan man administrerar det intravenöst, iallafall hos de känsligaste patienterna där hemodynamiken redan är påverkad.

    Messina, S.; Ferro, S.; Santonocito, C.; Minardi, C.; Zawadka, M.; Drago, F.; Noto, A.; Sanfilippo, F. Effects of intravenous paracetamol on mean arterial pressure in critically ill patients: A systematic review and meta-analysis with trial sequential analysis. Anaesthesia Critical Care & Pain Medicine 2025;44(5):101579. doi:10.1016/j.accpm.2025.101579
    Sammanfattning genererad av AI:

    Systematisk översikt och metaanalys av 8 observationsstudier på IVA som mätte hemodynamik inom 30 min efter intravenöst paracetamol mot feber/smärta. Paracetamol sänkte medelartärtryck (MAP) i snitt med 6,75 mmHg och även systoliskt/diastoliskt tryck, utan tydlig effekt på puls. Hypotension var vanligt (45,5%). Evidensen bedömdes som mycket låg.

    – MAP, SAP och DAP minskade signifikant inom 30 min efter i.v. paracetamol.
    – Ingen säkerställd effekt på hjärtfrekvens sågs.
    – Hypotension rapporterades hos 45,5% i inkluderade studier.
    – TSA stödde robusthet för MAP och DAP, men inte för SAP/HR; evidensgraden var mycket låg.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 1 februari 2026
    RegisterstudieRegisterstudie
    Hjärtstopp & HLR • #ECLS #ECMO #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Hypotermi #ROSC

    Defibrillation in patients with accidental hypothermia and core temperatures ≤30°C – a retrospective observational study

    För er som läser Prehospitalt återkommande ska jag nu ytterligare bygga på intrycket att jag är besatt av hypotermi. Så är inte fallet, men det bara poppar in intressanta artiklar på temat, så jag bjuder på det 😉 I dagens artikel har författarna undersökt defibrillering hos patienter med kroppstemperatur <30 grader utifrån retrospektiva data i det Internationella Hypotermiregistret. Svenska och europeiska guidelines rekommenderar i dagsläget tre defibrilleringsförsök med högsta möjliga energinivå och därefter fortsatt A-HLR utan defibrillering (dock är läkemedel också exkluderade) för uppvärmning, exempelvis i hjärt-lungmaskin/ECMO.

    I studien inkluderades totalt 37 patienter, varav 20 defibrillerades före uppvärmning och 17 under uppvärmning. Några intressanta resultat:

    • Hos 59% av patienterna lyckades defibrillering. Vanligast var att två defibrilleringar krävdes.
    • Högre kärntemperatur (median) var förknippat med fler framgångsrika defibrilleringar. Inte vid något tillfälle lyckades defibrillering vid kärntemperatur <24.8 grader.
    • Administration av adrenalin var associerat med mindre framgång.
    • Vid den kärntemperatur som var median i studien, 26.8 grader, var chansen till lyckad defibrillering avsevärt högre om patienten erhöll extracorporeal uppvärmning (ECLS), 78% vs 48%. En viktig faktor torde vara att dessa patienter får effektiv oxygenering oberoende av hjärtats funktion. Men sannolikt spelar även helhetsbilden in, där patienter med bedömt större chans till ROSC och överlevnad torde ha större sannolikhet att bli kandidat för ECMO.

    Studien omfattar få fall, och resultaten bör såklart tolkas oerhört försiktigt. Området är dock inte så lätt att göra stora studier på, och om man ska se några kliniska implikationer kan det kanske vara en indikation om att defibrilleringsförsök under 25 grader ter sig relativt meningslöst, men att defibrillering mellan 25-30 grader däremot absolut är meningsfullt att försöka med och särskilt om patienten har extracorporeal syresättning.

    Cools, E.; Blasco, R.; Paal, P.; Courvoisier, D. S.; Zafren, K.; Brugger, H.; Rauch, S.; Walpoth, B. Defibrillation in patients with accidental hypothermia and core temperatures ≤30°C – a retrospective observational study. Resuscitation 2026:110971. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.110971
    Sammanfattning genererad av AI:

    Retrospektiv studie från International Hypothermia Registry av 37 patienter med hypoterm hjärtstopp (kärntemp ≤30°C) och chockbar rytm. Total defibrilleringsframgång var 59%. Framgång var högre under pågående uppvärmning än före (100% vs 25%) och vid högre temperatur (median 29,0°C vs 25,8°C). Ingen defibrillering lyckades vid ≤24,8°C. Temperatur var en stark, oberoende prediktor.

    – Defibrillering kan lyckas vid Tc ≤30°C, men sannolikheten ökar vid högre temperatur.
    – Under uppvärmning var framgångsfrekvensen betydligt högre än före uppvärmning (100% vs 25%).
    – Ingen lyckad defibrillering sågs vid Tc ≤24,8°C; vid ≤25°C är det osannolikt.
    – Fynden behöver bekräftas i större studier.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 31 januari 2026
    MetaanalysMetaanalys
    Hjärtstopp & HLR • #Avancerad luftväg #Endotrakeal intubation (ETI) #Endtidal koldioxid (EtCO2) #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Larynxmask #ROSC #Supraglottisk luftväg (SGA)

    Prognostic accuracy of end-tidal carbon dioxide in cardiac arrest: a systematic review and meta-analysis

    Äntligen helg och dags för en riktigt, riktigt intressant artikel på HLR-temat! Först dock en kort reflektion om Prehospitalt. En månad har gått och det har varit en fröjd att fylla på med artiklar – jag har lärt mig massor. Jag var lite orolig att inspirationen och flödet av artiklar skulle sina snabbt (trots att jag såklart är medveten om hur mkt som produceras), men det bara poppar upp nya saker hela tiden som jag vill läsa. Det mesta är – som ni har sett – inte tung evidens som är ens i närheten av att förändra någon praxis. Men för mig är det små pusselbitar som hjälper mig att förstå mitt jobb bättre, och som jag är övertygad gör mig bättre med tiden och som dessutom kan förbättra bedömningar i väldigt specifika situationer. Antalet besökare har varierat under månaden, och flera har frågat om man får sprida sajten. NATURLIGTVIS får man det! Dela gärna i era sociala medier, tipsa kollegor eller vad ni nu vill göra.

    Nåväl, nu till dagens artikel. I denna systematiska review har författarna tittat på det endtidala koldioxidvärdens prediktiva värde för ROSC vid hjärtstopp. Fjorton studier från USA, Europa och Asien inkluderades med totalt 3186 patienter. Mina huvudsakliga slutsatser:

    • Det initiala EtCO2-värdet hade lågt prediktivt värde, värden efter 10 men framförallt 20 minuter var mer användbara.
    • Optimal cut-off för att skilja ROSC från icke-ROSC var initialt 19.8mmHg (sensitivitet=0.75, specificitet=0.53, OR=3.38), vid 10 minuter 15.7 mmHg (sensitivitet=0.91, specificitet=0.68, OR=21.49) och vid 20 minuter 8.5 mmHg (sensitivitet=0.95, specificitet=0.78, OR=67.36).
    • Resultaten indikerar dock att EtCO2-värden på <10mmHg efter 20 minuter ger ett negativt prediktivt värde för ROSC omkring 0.95, beroende på pretest-sannolikhet, vilket inte är i linje med det vanligt använda gränsvärdet på ca 1% för när fortsatta återupplivningsförsök kan anses utsiktslösa. Detta understryker behovet av en försiktig tolkning av EtCO2 i samband med beslut om avslutande av återupplivning (för rimlig säkerhet bör snarare 5 mmHg användas, eller en multimodal approach med flera faktorer tagna i beaktande).
    • En positiv EtCO2-trend framstår för mig som kanske det mest intressanta ur prediktionsperspektiv, men överlag måste EtCO2 tolkas försiktigt vad gäller prediktivt värde.

    Summan av kardemumman är väl att ERC:s riktlinjer (som vi i Sverige följer genom att HLR-rådets dito baserar sig på dem) ter sig klokt formulerade i att termination of resuscitation (ToR) ska grundas på en helhetsbild med flera faktorer tagna i beaktande, och inte enskilda värden eller fynd, exempelvis EtCO2. Glöm heller inte att det är kontinuerlig kurva som gäller, inte isolerade EtCO2-värden 🙂

    Lee, Y.; Lo, Y.; Chen, C.; Cheng, T.; Seak, C.; Yen, C. Prognostic accuracy of end-tidal carbon dioxide in cardiac arrest: a systematic review and meta-analysis. Emergency Medicine Journal 2025;43(2):83-91. doi:10.1136/emermed-2025-214918
    Sammanfattning genererad av AI:

    Systematisk översikt och metaanalys av 14 studier (3186 vuxna) om end-tidal CO₂ (ETCO₂) som prognostisk markör för ROSC vid hjärtstopp. Initial ETCO₂ hade begränsad träffsäkerhet (AUC 0,67). Mätningar efter 10–20 min gav bättre prognos (AUC 0,82–0,88) och med gräns 10 mmHg hög NPV >0,95, men stor heterogenitet kräver försiktighet.

    – 14 studier (3186 patienter) analyserades; ETCO₂ utvärderades initialt samt vid 10 och 20 min.
    – Initial ETCO₂ hade låg/moderat prognosförmåga (AUC 0,67) jämfört med senare tidpunkter.
    – Vid 10–20 min var prognosförmågan högre (AUC upp till 0,88) och NPV >0,95 vid cut-off 10 mmHg.
    – För TOR-beslut kan lägre cut-off (t.ex. 5 mmHg) eller fler indikatorer behövas; studierna varierade mycket.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 30 januari 2026
    RegisterstudieRegisterstudie
    Trauma • #Intravenös access #Kliniska färdigheter #Perifer venkateter (PVK) #Trauma

    Association Between Profound Shock Signs and Peripheral Intravenous Access Success Rates in Trauma Patients in the Prehospital Scenario: A Retrospective Study

    Dagens studie är en registerstudie från Israels försvarsmakt IDF där författarna analyserat antalet försök som krävs för att etablera intravenös infart i förhållande till om patienten uppvisar chocktecken eller inte. Det visade sig, inte helt förvånande, att lyckandegraden på första försöket var sämre vid chock (68% vs 81%) och att fler stickförsök krävdes.

    Kanske inte jätteförvånande resultat för den med klinisk erfarenhet. Liknande resultat finns också från intrahospitala studier. Resultatet tyder även på att svårigheterna var större hos kvinnor, men att studera detta var inte studiens syfte och författarna påpekar att det behövs mer forskning (ca 85% av deltagarna i studien var män!). För egen del hade jag gärna sett diskussion även kring medianåldern bland deltagarna, som var endast 25 år. Inte direkt genomsnittsåldern för mina patienter med chock 🙂 Yngre personers kärl är ju ofta spänstigare, och lättare att sticka i framförallt vid sämre kärlfyllnad. Vore skillnaderna mellan grupperna större om medianåldern var 75 år? Det vet vi inte, men det hade kunnat bidra till ytterligare förståelse. Sen kanske nån argumenterar att denna fråga är rent akademisk, men jag tänker att oavsett våra kliniska insikter så är fakta viktigt exempelvis för att anpassa guidelines kring antal stickförsök innan andra infarter väljs osv.

    Barsky, D.; Radomislensky, I.; Talmy, T.; Gendler, S.; Almog, O.; Avital, G. Association Between Profound Shock Signs and Peripheral Intravenous Access Success Rates in Trauma Patients in the Prehospital Scenario: A Retrospective Study. Anesthesia & Analgesia 2023;136(5):934-940. doi:10.1213/ane.0000000000006342
    Sammanfattning genererad av AI:

    Retrospektiv registerstudie av 537 prehospitala traumapatienter (IDF, 2020–2022) där perifert IV-försök gjordes. Profund chock definierades som puls ≥130 eller systoliskt BT ≤90. Patienter med chock hade lägre förstaförsökssuccé (67,8% vs 80,8%) och fler misslyckanden. Efter justering var chock associerad med fler försök (AOR 1,84; 95% KI 1,07–3,10).

    – Profund chock var kopplad till fler IV-försök och sämre utfall för PVK-sättning.
    – Förstaförsökssuccé var lägre vid chock (67,8%) än utan chock (80,8%).
    – Sambandet kvarstod i multivariat ordinal logistisk regression (AOR 1,84).

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
Föregående sida
1 … 12 13 14 15 16 17
Nästa sida
Prehospitalt (RSS)
PREHOSPITALT

PREHOSPITALT

Cookie-policy Integritetspolicy

  • LinkedIn
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål. Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
  • Hantera alternativ
  • Hantera tjänster
  • Hantera {vendor_count}-leverantörer
  • Läs mer om dessa syften
Visa preferenser
  • {title}
  • {title}
  • {title}