Studietyp: Observationsstudie

  • Community first-responders in cardiac arrest. Effect on survival? A comprehensive Danish study of 29,445 out-of-hospital cardiac arrests

    Dagens studie är från vårt västra grannland Danmark och del av den eminenta hjärtstoppsforskning de bedriver. Likt Sverige har de ett system för att larma ut frivilliga livräddare vid hjärtstopp (systemet drivs av samma aktör som SMSlivräddare, det svenska företaget Heartrunner). Dagens studie är en retrospektiv analys av 29.445 fall av hjärtstopp utanför sjukhus i Danmark, varav man har inkluderat 21.413 patienter i analysen (bl.a. har fall som bedömdes utsiktslösa från ambulansens ankomst exkluderats). Författarna har analyserat utifrån vem som initierade HLR i tre grupper; bystander på plats (n=12613), utlarmad livräddare (n=2155) eller ambulansen (n=6140). Primära outcomes var överlevnad i 30 respektive 365 dagar. Resultatet visade på en mer än dubbelt så hög överlevnadschans om bystander på plats påbörjade HLR, jämfört med både utlarmade livräddare och ambulans. De senare två var det nämligen inga väsentliga signifikanta skillnader mellan.

    Driver man system som smslivräddare kan detta såklart vara lite tråkiga nyheter, och det sätter frågetecken på hur utlarmning av frivilliga påverkar överlevnaden. Jag tänker dock att resultatet också bör betraktas med försiktighet, och att det kanske är en indikation att det är tiden till åtgärd som är betydligt viktigare än vem som utför den. Här vet vi att vi bl.a. i Sverige har problem med ambulansresponstider, och om jag inte minns fel från någon föreläsning jag var på ligger Danmark betydligt bättre till i det avseendet, samtidigt som Sverige har andra geografiska utmaningar. Det förändrar heller inte det som påvisats i tidigare studier, att system med utlarmning av frivilliga kan minska tid till HLR och ge mer bystander-HLR. För egen del är jag lite nyfiken på sidan 2155, som är det antal gånger som HLR påbörjades av en utlarmad livräddare. Jag vet inte hur det ser ut i Sverige, men spontant skulle jag gissat att vi hade en mycket högre siffra där smslivräddare var först på plats..?

    På det hela taget kan vi konstatera att utlarmning av frivilliga livräddare fortfarande är en ytterst högaktuell fråga, och för egen del tror jag framförallt att det handlar om ”när”, ”hur” och ”var” snarare än ”om”. Dock ska alla fakta beaktas, och innevarande studie sätter på ett bra sätt fingret på att detta inte är en svartvit fråga, utan att mer forskning behövs (helst randomiserad sådan) och att inga effekter ska tas för givna!

    Abdel Rahman, H. K.; Blomberg, N.; Benediktsson, M.; Engelhardt, E.; Christensen, H. C.; Brøchner, A. C.; Mikkelsen, S.; Kjærgaard-Andersen, G.; Milling, L.; Bergmann, R. A.; Larsen, H. D.; Borup, L.; Jensen, T. W.; Holgersen, M. G.; Fasmer Blomberg, S. N.; Bogh Kjerulff, J. L.; Ringgren, K. B.; Lübcke, K. Community first-responders in cardiac arrest. Effect on survival? A comprehensive Danish study of 29,445 out-of-hospital cardiac arrests. Resuscitation 2026:111038. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.111038
  • Use of Emergency Medical Services for Children With Medical Complexity

    Dagens artikel är en mycket högintressant sådan på pediatriskt tema. Närmare bestämt så har författarna tittat på barn med komplexa medicinska tillstånd (CMC), identifierat med hjälp av en algoritm för complex chronic conditions. Algoritmen syftar till att identifiera barn med tillstånd som förväntas föreligga i minst 12 månader (om inte patienten avlider innan) och som antingen påverkar flera organsystem, eller påverkar ett organsystem så svårt att det kräver specialiserad pediatrisk vård och förmodligen inläggning på högspecialiserad vårdinrättning. Det kan alltså handla om barn med komplexa sjukdomar, beroende av medicinsk teknik och/eller trach och ventilationsstöd. Syftet var att beskriva hur denna patientgrupp använder ambulanssjukvården, prehospitala och hospitala outcomes för gruppen samt att identifiera faktorer förknippat med prehospitalt hjärtstopp och in-hospital mortalitet.

    68.890 pediatrisk uppdrag totalt inkluderades, av vilka 20% berörde patienter med CMC. Vanligast var neuromuskulära tillstånd (30%), följt av respiratoriska (24%) och metabola (23%). I 67% av fallen förelåg ett komplext tillstånd, men i 18% förelåg två och i 16% tre komplexa tillstånd, där man alltså exempelvis kunde ha en komplex neurologisk sjukdom och vara trach- och ventilatorberoende samtidigt – såklart… Barn med CMC hade i högre grad neurologisk anledning bakom transporten, och hjärtstopp var dubbelt så vanligt (1% vs 0.5%). Olika typer av prehospitala interventioner var vanligare, sjukhusmortaliteten var högre (0.7 vs 0.3%) och fler skrevs in i intensivvård (7.2 vs 1.3%). Kramper var vanligaste diagnosen.

    Betydligt mer resultat finns att läsa, men då får man kika in på studien själv. Jag tycker den var intressant, då barn med olika grundsjukdomar är en relativt väsentlig del av den pediatriska populationen vi möter i ambulanssjukvården, precis som studien visar. Samtidigt är det en utsatt grupp, där vi ju ser att mortaliteten är högre, behovet av avancerad vård större och där den prehospitala handläggningen såklart behöver vara oerhört skarp. Dessa barn har i 100 fall av 100 större erfarenheter än de borde ha av vården redan innan, och att vi i ambulanssjukvården kan hjälpa dem så adekvat som möjligt är såklart oerhört mycket värt. Rekommenderad helgläsning, helt enkelt!

    Ramgopal, S.; Foster, C.; Macy, M. L.; Horvat, C. M.; Cash, R. E.; Heneghan, J. A.; Joseph, A. M.; Janofsky, S.; Martin-Gill, C. Use of Emergency Medical Services for Children With Medical Complexity. Pediatrics 2026. doi:10.1542/peds.2025-074802
  • Perceptions of registered nurses in the ambulance service in Sweden on their psychosocial work environment – A cross sectional study

    Idag har jag läst en intressant studie om den psykosociala arbetsmiljön i svensk ambulanssjukvård. Författarna har genom en webbaserad enkät fått sjuksköterskor på 42 olika stationer i 5 regioner att svara kring den psykosociala arbetsmiljön. Lite resultat:

    • 175 sjuksköterskor svarade. Medianålder var 42 år (spann 24-66 år), 56.8% var kvinnor och 72.2% hade en specialistutbildning, oftast i ambulanssjukvård (58.3%). Erfarenheten av arbetet var i median 13 år, med ett spann från 1-42.5 år. 44.9% jobbade i mindre städer/glesbygd, 33% i större städer och 22.2% i storstad med geografisk spridning över södra, mellersta och norra Sverige.
    • Occupational safety and health (OSH, jag avstår att översätta detta mått) ansågs av majoriteten vara god eller åtminstone okej, medan 24% svarade att det var dåligt. De som svarade ”dåligt” upplevde i högre grad mobbing och fysiskt våld än övriga.
    • Personal med mer än fem års erfarenhet rapporterade lägre möjligheter till professionell utveckling i arbetet. Äldre kollegor (50+) rapporterade att de fick mindre uppskattning för sitt arbete och de kände sig mindre rättvist behandlade i organisationen.
    • Mer än hälften av sjuksköterskorna (55.4%) hade utsatts för hot om våld under det senaste året – i princip uteslutande från patienter. Exponeringen för fysiskt våld var högre i storstäder (25.6%) och större städer (19%) än i mindre städer och glesbygd (7.7%).
    • Arbete i glesbygd/mindre stad var förknippat med mindre fysiskt våld, lägre kvantitativa krav och lägre tempo – än i större städer och storstad. Stress och utbrändhet var också vanligare i storstäder.
    • Mobbing rapporterades i 11.9% av fallen, främst från kollegor (81%) och i lägre grad från patienter eller i några fall chefer. 6.8% hade utsatts för sexuella trakasserier, mestadels från patienter (83.3%) och därefter från kollegor.

    Jag tycker studien var oerhört intressant att läsa, och här framkommer ju en del högaktuellt kring hot- och våldstemat och vår arbetsmiljö. Jag tycker dock inte det intressanta stannar där, utan insikterna kring mobbing och sexuella trakasserier har också högt värde. Särskilt intressant – utifrån kompetensfrågor, vilket intresserar mig – finner jag dock fyndet att personalen med fem års erfarenhet eller mer rapporterade låga möjligheter till professionell utveckling. Detta diskuteras också av författarna med konstaterandet att en utmaning för ledningen i ambulansorganisationer är att tillgodose professionell utveckling, så man inte förlorar erfarna medarbetare. Detta är ju knappast någon nyhet i svensk ambulanssjukvård 2026, men det är ändå nog så tänkvärt att detta också framkommer på forskningssidan.

    I slutändan får man se studien nyktert. Här presenteras viktiga problem såsom hot- och våldsfrågan, mobbing och professionell utveckling för erfarna, men man får även komma ihåg att många skattade faktorerna relativt högt i enkäten. Sen var svarsfrekvensen låg, så bias skulle kunna förekomma åt flera håll; både på så sätt att de mest missnöjda inte orkade svara – men också andra hållet att de mest missnöjda svarade för att uttrycka sitt missnöje..? Oavsett så är det en läsvärd studie för alla kollegor i ambulanssjukvården, och än mer för dig i chefs-/ledarposition!

    Glawing, C.; Kylin, C.; Karlsson, I.; Nilsson, J. Perceptions of registered nurses in the ambulance service in Sweden on their psychosocial work environment – A cross sectional study. International Emergency Nursing 2026;86:101798. doi:10.1016/j.ienj.2026.101798
  • Health care system resilience – Evaluating the effect of the COVID-19 pandemic on emergency medical service demand in Germany: A case study from the city of Jena

    Idag har jag läst en case study från Tyskland på hur sjukvården påverkades under covid-19. Jag har inte fördjupat mig så mycket i covid-19-studier, men en lite allmän känsla (som mycket väl kan vara felaktig) är väl att man kanske inte tagit ur alla de lärdomar man skulle kunna ur pandemin. Därför är det roligt att se prehospitala studier, tycker jag. Författarna har jämfört lockdownperioder under pandemin med perioder före pandemin vad gäller uppdragsvolym, sökorsaker och tider. Några resultat:

    • Det totala antalet ambulansuppdrag minskade under lockdown, med vissa variationer mellan olika lockdownperioder.
    • Den genomsnittliga patientåldern var högre under lockdown (62.2 år) jämfört med tidigare (58.9 år).
    • Fler patienter behandlades på plats (29.6% vs 23%).
    • Färre patienter med hjärt-kärlsjukdom sökte ambulanssjukvård under pandemin, medan psykiatriuppdragen ökade.
    • Både tider på plats och överrapporteringstider ökade.

    Jag tänker att stora variationer i covid-19:s påverkan kan finnas mellan länder, beroende på vilken strategi länderna tillämpade för att begränsa smittspridningen. För mig är dock resultaten förknippade med stor igenkänning. Jag minns hur vi försökte bedriva introutbildning i början av pandemin, men vi hade nästan inga patienter – för alla de vanliga patienterna var på något vis puts väck. Och alla de patienter vi hade var covid-relaterade. Det där normaliserades delvis efter ett tag, men samtliga mönster i studien överensstämmer med min uppfattning. Jag tänker att det vore intressant med djupare analyser av vad som hände med exempelvis hjärt-kärlpatienterna, som tycks ha sökt vård i lägre utsträckning. En rimlig hypotes torde ju vara att deras habituella sjukdomstillstånd inte påverkades så jättemycket av pandemin, utan att det som återspeglas snarare var en rädsla att söka vård av smittskäl, eller för risken att tränga ut någon annan. Även ökningen i psykiatriuppdrag är intressanta, den får väl sägas vara förståelig och förväntad då en andel patienter med psykiatriska besvär tenderar få mer problem i samband med stora händelser, men att få mer förståelse för mekanismerna bakom skulle ändå kunna bidra till att öka vår beredskap för ev. kommande pandemier.

    Brock, J.; Lux, H.; Lang, S.; Winning, J.; Gratzias, A.; Lewejohann, J.; Bauer, M.; Dickmann, P. Health care system resilience – Evaluating the effect of the COVID-19 pandemic on emergency medical service demand in Germany: A case study from the city of Jena. PLOS One 2026;21(3):e0344992. doi:10.1371/journal.pone.0344992
  • The impact of defibrillation current and pad position on return of spontaneous circulation during refractory ventricular fibrillation

    Jisses, jag har så mycket spännande artiklar i kö att läsa nu så jag vet knappt var jag ska börja. Idag har jag iallafall återvänt till hjärtstoppstemat, trots avsaknad av helg. Det är dr Sheldon Cheskes, mannen bakom DOSE-VF (den nu välkända dubbeldefibrilleringsstudien), som är tillbaka med ännu en sekundäranalys av nämnda studie. Denna gången är fokus på hur strömstyrka, elektrodernas placering och ROSC hänger ihop vid refraktärt VF, vilket författarna precis som i huvudstudien definierat som kvarstående/återkommande VF efter tre defibrilleringar. Fokus i studien var på de första sex defibrilleringarna, och senare defibrilleringar exkluderades för att undvika confounding – exempelvis det uppenbara faktum att chansen till ROSC efter så lång tid rent generellt bör vara ganska låg om det inte redan uppnåtts, och då kan bero på komorbiditeter osv. I egenskap av sekundäranalys per-protokoll så är ju studien retrospektiv och får ses som hypotesgenererande snarare än konfirmerande, men resultatet är onekligen ändå intressant:

    • 342 fall inkluderades, patienternas genomsnittliga ålder var 64 år och 85% var män. Av 849 defibrilleringar utfördes 51.6% på standardvis, 25.4% efter vektorbyte och 22.9% med dubbelsekvensdefibrillering (DSED).
    • Den genomsnittliga strömmen var högre för anterio-posterior (AP) elektrodplacering än för anterio-lateral dito (både vid standarddefibrillering och DSED). Ingen signifikant koppling mellan strömstyrka och ROSC fanns däremot.
    • AP elektrodplacering var däremot associerat med ROSC, i jämförelse med AL (aOR 2.01, 95%CI 1.12-3.59).

    Summa summarum så uppvisar ju studien en relativt stark koppling mellan AP elektrodplacering och möjligheten att uppnå ROSC vid 3:e till 6:e defibrilleringen vid refraktärt VF. Här finns dock många begränsningar, exempelvis kring olika defibrillatorfabrikat, det uppenbara att studien är retrospektiv med risker för confounding, relativt litet antal fall, osv. Men, sätter man det i perspektiv till DOSE-VF-studien så blir ju ändå en hypotes att den stora faktorn kanske inte handlar om strömstyrkan och den minskade impedans i bröstkorgen (för andra stöten) som två stötar i rad kan innebära, utan att det kanske i högre grad handlar om elektrodernas placering. Följaktligen vore det ju oerhört intressant att se en välplanerad RCT på olika initiala elektrodplaceringar, och om jag förstår Dr. Cheskes rätt på LinkedIn så är det exakt detta de planerar i en kommande studie som de kallar POSITION RCT. Denna ser vi fram emot, och skulle ju faktiskt kunna bli vägledande i hur riktlinjer ska formuleras framöver, beroende på hur resultatet utfaller i denna men även i de stora DSED-studier som dragits igång, däribland exempelvis svenska, högintressanta Double D.

    Som en parentes kan ju konstateras att European Resuscitation Council, om man bara ser till innevarande studies resultat, kanske lagt sig på en ganska bra nivå när man i 2025 års guidelines rekommenderar att överväga vektorbyte till AP position efter tre misslyckade defibrilleringar. Fortsätt självklart att göra ”som vanligt” i Sverige, om ni inte är del av någon studie som säger annat. Som bekant kommer nytt utbildningsmaterial i maj 2026 från HLR-rådet, och då får alla se vad som står i detta 🙂

    Cheskes, S.; Drennan, I. R.; Turner, L.; Pandit, S. V.; Walker, R. G.; Taylor, T. G.; McLeod, S. L.; Dorian, P. The impact of defibrillation current and pad position on return of spontaneous circulation during refractory ventricular fibrillation. Resuscitation 2026:111061. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.111061
  • Disparities between two possible thresholds for frequent contacts to a Norwegian emergency medical communication centre: ≥5 contacts in one month vs. ≥12 contacts in three months

    Idag har jag läst en retrospektiv studie från Oslo EMCC, alltså en av Norges larmcentraler för ambulanssjukvården. Studien belyser kännetecken för ”frequent callers” (”mångringare”) och jämför två olika definitioner på dessa. De två definitioner som belyses i studien baseras på brittiska Frequent Caller National Networks (FreCaNN) definition som inkluderar ”≥5 samtal på en månad eller ≥12 samtal på tre månader”. I studien har dessa brutits isär till två definitioner och jämförts. Lite av resultaten:

    • ≥12 samtal på tre månader visade sig i princip vara en subgrupp till ≥5 samtal på en månad. Av 19.559 unika identiteter som inkluderades var det färre än 10 som hade ≥12 samtal på tre månader men inte ≥5 samtal på en månad. Den senare gruppens definition är alltså betydligt bredare, och inkluderar i allt väsentligt den tidigare gruppen.
    • Den smalare gruppen om ≥12 samtal på tre månader var associerat med yngre ålder, mer psykisk ohälsa samt oklar problematik (däribland psykosociala besvär) och lägre prioritet. I gruppen fanns också en något lägre andel patienter med andningsbesvär, bröstsmärta och buksmärta, som ju är potentiellt allvarliga symtom som ofta behöver till sjukhus.
    • I enlighet med ovan punkt så hade gruppen också lägre andel utlarmade ambulanser samt lägre andel transport till akutmottagning eller jourläkare, jämfört med gruppen om ≥5 samtal på en månad.

    Ovanstående är endast en liten del av resultatet och jag rekommenderar i vanlig ordning genomläsning av studien som helhet. I Sverige pågår ju lite initiativ kring mångringare, som belastar akutsjukvården ganska väsentligt, och att enas om en nationell definition på dessa torde vara en prioriterad väg framåt. Kanske finns detta rentav, utan att jag känner till det? Exakt vad definitionen ska vara beror ju på vad man vill använda den till, men en gemensam terminologi/definition är ju ofta grunden för att kunna arbeta kring ett problemområde. Studiens författare ger vissa rekommendationer, giltiga för norsk kontext, men där mycket förmodligen är översättbart till den svenska. De förordar att exkludera definitionen på ≥5 samtal på en månad och istället enbart använda ≥12 samtal på tre månader. Detta eftersom den förstnämnda inkluderar många samtal med tidsbegränsade/kortsiktiga förhöjda sjukvårdsbehov, samtidigt som den faktiskt missar en del individer som ligger runt fyra samtal per månad konsekvent, men inte når upp i fem.

    För framtiden tänker jag att en viktig del är att göra fler studier, som knyter siffror och karaktäristika till patientupplevelse. Min övertygelse är att vi endast kan lösa ”problemet” med mångringare genom att förstå patienterna bättre, så vi kan möta behoven på adekvat sätt, utan att den akuta sjukvården för den sakens skull belastas med uppdrag som passar bättre på annan vårdnivå. För detta behövs såväl forskning som samarbeten mellan larmcentral, ambulanssjukvård, akutsjukvård. Men åter, att börja med en gemensam definition är nog inte fel…

    Harring, A. K. V.; Hjortdahl, M.; Häikiö, K.; Jørgensen, T. M. Disparities between two possible thresholds for frequent contacts to a Norwegian emergency medical communication centre: ≥5 contacts in one month vs. ≥12 contacts in three months. BMC Emergency Medicine 2025;25(1). doi:10.1186/s12873-025-01333-6
  • Use of Body Armor by EMS Clinicians, Workplace Violence, and Racial and Ethnic Disparities in Care

    Nu var det ett tag sedan jag läste något på hot- och våldstemat. Ett skönt avbrott på ett sätt eftersom det varit lite överrepresenterat kanske, men det är ett aktuellt ämne inte minst i den organisation jag jobbar. Idag kommer därför en oerhört intressant läsning, som kanske också kan vara lite laddad i den svenska debatten, som jag upplever ganska känslostyrd (av fullt begripliga skäl).

    Studien är en prospektiv kohort syftande till att undersöka om användande av skyddsväst ökar förekomsten av hot och våld, utförd i en relativt stor ambulansorganisation verksam i flera delstater. Outcomes var dels prevalens och karaktäristika av hot- och våldshändelser i ambulansbesättningar med minst en västad personal, jämfört med ovästade besättningar. Studien undersökte även i vilken grad patienterna avböjde vård. Besättningsmedlemmarna fick själva välja att använda ballistisk väst (NIJ Level II ballistic armor, skyddar mot handeldvapen och stickvapen), och skrev då på för att i fem år använda västen på alla uppdrag. Det var alltså inte något man kunde välja att använda ibland, och avstå ibland, för de som valde att använda väst.

    Lite resultat:

    • 156 av 415 personal (37.6%) valde att använda väst. 77 var män (49.4%).
    • 75.946 ambulansuppdrag inkluderades i analysen, och på 752 av dem (0.99 av 100) förekom hot- och våld. I 616 fall verbalt våld, 337 fysiskt våld och 201 bådadera. Inga incidenter med penetrerande föremål förekom. Inga av uppdragen involverade heller trauma sekundärt till skjutvapen- eller stickvåld.
    • Det fanns en tendens att längre anställningstid var förknippat med mindre hot- och våld, likaså fanns en koppling till kön där kvinnliga besättningar tycktes vara mer utsatta – möjligen kopplat till förekomst av sexuella trakasserier (vilket studien dock ej fastställer och får ses som en hypotes). Möten med yngre patienter var i högre grad förknippat med hot- och våld och i nästan hälften av fallen där hot- och våld angavs den primära bedömningen av patientens tillstånd som ”beteenderelaterat”.
    • Prevalensen av våld var signifikant högre hos besättningar som använde skyddsväst (1.11 vs 0.85 fall av 100, p<0.001). Efter justering för confounders hade besättningar med minst en västad personal 28% högre risk att utsättas för hot- och våldssituationer än ovästade besättningar. Riskökningen bestod av högre risk för verbalt våld (0.91 vs 0.70 per 100 fall, p<0.001). Risken för fysiskt våld uppnådde inte statistisk signifikans, men om man ska utläsa någon tendens så var denna åt mer fysiskt våld för västade besättningar.
    • Användande av skyddsväst ledde också till att patienter avböjde vård i högre grad. Här fanns kulturella och rasskillnader.

    Studien är högintressant utifrån den svenska debatten. Att skyddsvästar ger ett relativt effektivt skydd mot visst ballistiskt våld och stickvåld är inte en tvistefråga. Däremot är naturligtvis eventuella bieffekter av väst-bärandet högintressant. I studiens kontext visas att västade besättningar utsätts för en signifikant högre hot- och våldsrisk, särskilt vad gäller verbalt våld. Fysiskt våld var betydligt ovanligare och ingen signifikans uppnåddes där, men det finns en viss trend mot mer våld och denna trend utgör såklart en god grund att utföra fler och större studier. Jag tänker att studien helt enkelt kan vara underpowered för att detektera detta.

    Ska man överföra studiens resultat till svensk kontext finns flera viktiga begränsningar. Författarna diskuterar mycket kring risken att ambulanspersonal med västen – som var omärkt – misstas för polis eller annan ”law enforcement”. Ambulansuniformer i USA är ju ofta blåa och vita, och jag tänker att en dylik risk kanske är mindre med de tydliga svenska färgskillnader som finns för ambulans vs. polis. Det ter sig också underligt att man inte valt att tydligt märka västarna, för att synliggöra att det är ambulanspersonal. Många ytterligare begränsningar i generaliserbarhet finns såklart, vilket inte minst understryks utifrån ex.vis rasskillnader (vilket alltid känns som ett konstigt ord att skriva i svensk kontext) som syns i studien. Jag tänker också att användning av skyddsväst inte nödvändigtvis måste innebära att som i studien använda den på alla uppdrag, utan man kan ju även välja att selektera dessa på något vis. En slutsats jag dock definitivt tycker man kan dra är att skyddsväst inte nödvändigtvis måste vara av godo, utan att det är en oerhört komplex fråga som kräver ytterligare forskning, för att inte riskera öka hot- och våldsrisken. Det bör också tas i beaktande att man möjligen också skulle kunna bidra till segregering och i förlängningen kanske brist på förtroende för ambulanssjukvården genom västanvändningen.

    McGuire, S. S.; Bellolio, F.; Sztajnkrycer, M. D.; Sveen, M. J.; Liedl, C. P.; Mullan, A. F.; Clements, C. M. Use of Body Armor by EMS Clinicians, Workplace Violence, and Racial and Ethnic Disparities in Care. JAMA Network Open 2025;8(1):e2456528. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.56528
  • Expedited transfer to emergency department vs. cardiac catheter laboratory in a cardiac arrest centre for non-ST-elevation out-of-hospital cardiac arrest: ARREST trial as-treated analysis

    Dagens studie är en as-treated-analys av ARREST-studien, för den som har läst den. Om inte så var det en multi-center RCT i London som publicerades i The Lancet 2023. I studien undersöktes om hjärtstoppspatienter som återupplivats och ej uppvisade någon ST-höjning gynnades (i form av minskad 30-dagarsmortalitet) av att transporteras direkt till angiolab på ett cardiac arrest center (CAC) jämfört med till närmaste akutmottagning. Så var inte fallet visade det sig, och inte heller sekundära outcomes såsom 3-månadersmortalitet eller neurologisk outcome visade på fördelar.

    I nuvarande studie har man istället analyserat utifrån var patienterna transporterades i form av 1) akutmottagning på CAC, 2) angiolab på CAC eller 3) akutmottagning på icke CAC. Primärutfallet var fortfarande 30-dagars mortalitet.

    Resultatet här visade på lägre 30-dagarsmortalitet om man transporterades till akutmottagning på ett CAC än om man kom till en akutmottagning på icke CAC. Däremot var det ingen skillnad på angiolab jämfört med akutmottagning på icke CAC.

    Resultatet är i sig intressant och skulle kunna tyda på att hjärtstoppspatienter utan ST-höjningar kan tjäna på att transporteras till ett CAC, vilket jag utifrån studien tolkar som ett sjukhus med hjärtintensivvård och angiolab. Däremot verkar ju inte labbet i sig vara det som står för den omedelbara fördelen. Frågan är då vari fördelarna ligger? Det är ju lite svårare att få svar på, när delar av randomiseringens fördelar går förlorade. Gruppen som kom till CAC var yngre, hade mer defibrillerbar rytm, mer bystander-HLR, osv. samt var i högre grad på offentlig plats. Centralt i London (där studien genomfördes) var också mottagande enhet oftare ett CAC, vilket kan ge geografiska dimensioner såsom att ytterområden har annan folkhälsostatus osv. Detta går ju delvis att justera för i analys, men det ersätter ju inte randomiseringens fördelar.

    Onekligen är det alltså intressant att patienterna tjänade på transport till CAC, men studien känns alltså främst intressant för hypotesgenerering och vidare forskning, tänker jag ändå… Nästa RCT får kanske bli en som testar om CAC som helhet är fördelaktigt, inte specifikt angiolab..?

    Patterson, T.; Perkins, G. D.; Dodd, M.; Perkins, A.; Mellett-Smith, A.; Fothergill, R. T.; Clayton, T.; Evans, R.; Robertson, S.; Kwok, M.; Wilson, K.; McDonaugh, B.; McCrone, P.; Dalby, M.; Firoozi, S.; Malik, I.; Rakhit, R.; Jain, A.; MacCarthy, P.; Nolan, J. P.; Redwood, S. R.; Lampard, A.; Papadopoulos, D.; Hughes, J.; Pendolino, V.; Shaw, J.; Bannister, C.; Long, A.; Kearney, J.; Palti, G.; Ritches-Price, J.; Whitbread, M.; Perera, D.; Coutts, J.; Clapp, B.; Prendergast, B.; Chamberlain, D.; Muir, K.; Morris, T.; Stables, R.; Nevett, J.; Connor, M.; Lane, G.; Brown, M.; Mamas, M.; Adamson, D.; Curzen, N.; Blows, L.; De Belder, M.; Marciniak, M.; Stephens, N.; Khan, M.; Petzer, E.; Spencer, O.; Webb, I.; Roberts, P.; Wood, D.; Pavlidis, A.; Sidney, T.; Das, R.; Nijjer, S.; Ozkor, M.; Kurbaan, A.; Bell, R.; Wood, D.; Rosser, G.; Jerome, L.; Knight, M.; Wragg, A.; Byrne, J. Expedited transfer to emergency department vs. cardiac catheter laboratory in a cardiac arrest centre for non-ST-elevation out-of-hospital cardiac arrest: ARREST trial as-treated analysis. European Heart Journal: Acute Cardiovascular Care 2025;15(1):3-12. doi:10.1093/ehjacc/zuaf133
  • Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect

    Jag satt i ett trevligt möte denna morgon och påmindes om en artikel jag läst tidigare, men som jag kände att jag behövde läsa om. Sagt och gjort så blev det idag Wennberg med fleras studie där de följer upp den prehospitala användningen av intravenös alfentanil (rapifen) i en region mellan åren 2011-2022. Fokus låg på smärtlindrande effekt och adverse events (AE) samt serious adverse events (SAE).

    Resultatet är ganska upplyftande:

    • 17.796 patienter inkluderades. I genomsnitt (och median för den delen) fick de 0.7 mg alfentanil. En majoritet (58.7%) var kvinnor och genomsnittlig tid på vårdmötet var 51 minuter.
    • Vanligast var alfentanil-användning till patienter med ESS-koder för buksmärta, skada ben, ryggsmärta, skada arm/axel, bröstkorgsskada, bröstsmärta och extremitetssmärta.
    • Skillnad i NRS före resp. efter alfentanil var -4.1±2.6.
    • AE förekom i 2.5% av fallen. Det fanns ingen koppling mellan AE och dos, kombination med morfin/midazolam, kön, ålder, NRS-skillnad eller prehospital tid.
    • SAE förekom i 0.01% av fallen (n=25). 20 av dessa fick naloxon, 11 manuell ventilation och fyra HLR. Alla återhämtade sig utom en patient. På denne avslutades HLR efter samråd med läkare.

    Författarna drar slutsatsen att alfentanil torde kunna anses säkert och effektivt att använda i en prehospital kontext, när snabb smärtlindring behövs. Det får man väl instämma i, och inte minst tänker jag att ”snabb” här är ett nyckelord som vi i ambulanssjukvården borde fundera över. För er som läst mina tidigare reflektioner ex.vis kring PreMeFen-studien i Norge (se bakåt i kategorin Smärta) så är jag lite bedrövad att det hinner gå så pass lång tid i det prehospitala vårdmötet innan vi lyckas ge våra patienter effektiv smärtlindring. Midazolam var på tapeten då, men kanske är även alfentanil något vi borde fundera mer över som en av flera komponenter i verktygslådan, trots att detta kräver iv infart (iaf om man vill kunna motivera sig med ovanstående studies resultat). Jag vet att vissa ambulansverksamheter använder det, men långt ifrån alla – däribland den jag själv arbetar i.

    Wennberg, P.; Pakpour, A.; Broström, A.; Karlsson, K.; Magnusson, C. Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect. Prehospital Emergency Care 2024;29(2):188-193. doi:10.1080/10903127.2024.2363509
  • Prehospital factors associated with ICU admission in drowning patients: a retrospective multicenter cohort study in a French coastal region

    Dagens studie-karamell kommer från den franska medelhavskusten. Det var första gången jag såg sol, olivträd och croisetten i Cannes framför mig när jag läste en vetenskaplig studie. I studien har författarna analyserat drunkningsfall i Var, ett område med nio olika sjukhus, mellan januari 2019 och oktober 2022. Syftet var att beskriva klinisk karaktäristika, prehospital hantering och outcomes i patientgruppen, samt identifiera faktorer som var associerade med intensivvård.

    296 patienter inkluderades i studien, med en medianålder av 69 ±17 år. De flesta drunkningarna inträffade under sommartid (80.4%), på eftermiddagarna (kl 13-19, 58.8%) och vid stränder (81.4%). Här är några av fynden:

    • 30.4% av patienterna hade hjärtstopp. Av dessa fick 95.5% bystander-HLR.
    • Av alla patienter förklarades 8.8% avlidna redan i den prehospitala fasen. Den totala mortaliteten var 18.6%.
    • Initial medvetandegrad (AVPU) var: U=22.6%, P=1.0%, V=3.7%, A=72.3%
    • 78.3% av patienterna skrevs in på sjukhus, medan 12.8% ej ansågs behöva sjukhusvård. Av de som skrevs in på sjukhus krävde 56% intensivvård.
    • 79.7% av de patienter som skrevs in på sjukhus krävde respiratoriskt stöd. 22% fick mekanisk ventilation, men NIV och högflödesbehandling med näsgrimma var också vanligt samt att en hel del patienter rätt och slätt syrgasbehandlades.
    • I multivariat analys fanns tre faktorer som var signifikant associerade med intensivvård, nämligen: 1) VPU på AVPU-skalan, 2) Szpilman grad≥3 och 3) nedsänkning (immersion) i vatten > 1 minut.

    Jag tänker att studien tillför en del intressant, även om det redan finns en del generell kunskap om karaktäristika hos drunkningsoffer. Till att börja med så har endast en mindre del av patienterna hjärtstopp, vilket är intressant utifrån att vi oftast pratar om drunkningspatienterna som har hjärtstopp. Det är också väldigt tydligt att respirationen är huvudproblem i gruppen. Författarna diskuterar hur Szpilman grad 4 (vilket innebär akut lungödem och hypotension/shock) är ovanligt, vilket satt i ett större sammanhang jag nog tolkar som att cirkulatorisk svikt hos drunkningspatienter är ovanlig om den inte är sekundär till respiratorisk kollaps. Att längre nedsänkning i vatten var förknippat med mer intensivvård är ju inte heller särskilt förvånande, utan understryker bara de förödande effekterna av förlängd asfyxi med påföljande hypoxi osv. En grej i studien värd att nämna som förvånade mig var de långa prehospitala tiderna; i median 83 minuter (IQR 60-109), och där tiderna relativt konsekvent ökade ju högre upp i Spilzman-skalan man kom (dvs. högre allvarlighetsgrad = längre prehospital tid). Författarna nämner dock i diskussionen att många av incidenterna skedde på otillgängliga stränder, med långa framkörningstider osv.

    Ska man ta med sig resultaten till svensk kontext så finns en del att tänka på. Förutom uppenbara skillnader i vårdsystem etc så får man beakta att 65.6% av fallen skedde i områden övervakade av livräddare, vilket ju är en mycket sällsynt företeelse i Sverige. Vidare så kan vattentemperaturerna förväntas vara annorlunda, vilket kan ge andra förutsättningar för patienter i våra trakter, inte minst hos den mindre andel som har hjärtstopp. Men, summa summarum tycker jag att studien tillförde en del intressanta pusselbitar för mig, för att förstå denna patientgrupp och hanteringen lite bättre!

    Mathais, Q.; Jurain, L.; Sebai, A.; Mattei, P.; Jammes, D.; Kaidomar, M.; Kleiner, G.; Rammal, F.; Marquer, B.; Bertrand, P.; Belloni, A.; Benner, P.; Meaudre, E.; Vergne, M.; Chelly, J.; Boutin, C. Prehospital factors associated with ICU admission in drowning patients: a retrospective multicenter cohort study in a French coastal region. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01481-3