Dagens studie är svensk och rör akutmottagningar. Dessa existerar ju dock i relativt nära symbios med ambulanssjukvården, så jag tänker att berättigandet att ta upp studien här på prehospitalt är stort. Den aktuella studien är en systematisk översikt som undersöker kliniska nyttor och risker med att samlokalisera akutmottagningar med primärvårdsdrivna alternativ, typ närakut/familjeläkarjour, där alla patienter triageras i samma triagefunktion och sedan hänvisas till respektive enhet. Författarna har valt att endast inkludera studier med kontrollgrupp, och de viktigaste utfallen var mortalitet och allvarliga negativa händelser. Andra utfall var vistelsetid på akuten, tid till läkare, patientnöjdhet, resursanvändning, oplanerade återbesök m.m. Dessvärre visade sig evidensläget vara mycket begränsat. Trots en bred sökning i ett antal databaser uppfyllde endast en studie inklusionskriterie. Detta var en studie från barnakuten i Malmö, där jämförelser före- och efter implementering av en primärvårdsenhet gjorts. I den studien minskade vistelsetiden på akuten efter införande av närakut, inte fullt en halvering men närapå… Evidensstyrkan bedöms dock som mycket låg, och de mest centrala utfallen rörande säkerhet i form av mortalitet och allvarliga negativa händelser saknades i studien. Sammantaget så skiljer sig de studier som finns på området väldigt mycket åt, och håller varierande kvalitet. Det tycks finnas en tydlig kunskapslucka kring vilka kliniska fördelar och risker som finns med att samlokalisera primärvårdsdriven närakut med akutmottagningar. Mer studier tycks behövas. Jag tänker att en design med interrupted time series där man jämför upprepade mätpunkter (så trender kan identifieras) före och efter ett införande, kanske är ett alternativ…? Eller klusterrandomisering? Även författarna diskuterar såklart detta, ska sägas, och det som är solklart är att mer kunskap behövs. Detta är ju ändå ett vanligt förekommande fenomen, så rent samhällsekonomiskt är det lite sjukt att det inte är mer beforskat…
Design: Översikter
-
Clinical benefits and risks of emergency departments with or without co-located primary care-driven urgent care centers: A systematic review
Clinical benefits and risks of emergency departments with or without co-located primary care-driven urgent care centers: A systematic review. International Emergency Nursing 2026;86:101794. doi:10.1016/j.ienj.2026.101794Sammanfattning genererad av AI:Systematisk översikt som jämför akutmottagningar med möjlighet att triagera patienter till en samlokaliserad primärvårdsdriven närakut (UCC) med akuter utan sådan funktion. Inga data fanns om mortalitet eller allvarliga vårdskador. Baserat på en relevant retrospektiv studie är det osäkert om vårdtiden (LOS) skiljer sig. Kostnadseffektivitet saknar underlag; fler prospektiva studier behövs.
– Inga evidensdata identifierades för mortalitet eller allvarliga negativa händelser.
– Osäkert om samlokaliserad UCC med delad triage påverkar vårdtid (LOS) i akuten.
– Heterogena interventioner/utfall i litteraturen gav tydliga kunskapsluckor.
– Inga data om kostnadseffektivitet; behov av prospektiva studier.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Reporting of Utstein-recommended variables in prehospital traumatic cardiac arrest: a scoping review
Idag bjuds det på en intressant studie som jag tror blir en av de första här på prehospitalt att vara inriktad på forskning mer än klinisk tillämpning. Ett av de övergripande syftena med sajten är ju att tillgängliggöra forskning lite mer för klinisk användning, men ibland är det också viktigt att resonera kring forskningsbiten som underbygger legitimitet i allt det vi håller på med. Författarna av dagens studie har gjort en scoping review kring studier på traumatiskt hjärtstopp, och kollat i vilken grad dessa rapporterar de variabler som rekommenderas enligt den så kallade Utstein-mallen. Totalt 50 studier inkluderades, och även om många variabler frekvent rapporterades så saknades också väsentliga data, exempelvis fanns stora brister i rapportering av tider såsom ularmningstider, men även tid till första defibrillering (0%) och tid till HLR (2%).
Varför är då detta intressant? Traumatiskt hjärtstopp är relativt svårt att forska på, bland annat då det händer förhållandevis sällan, men också pga etiska aspekter, tidsnöd i den akuta situationen, osv. Det är dock naturligtvis inte omöjligt. Men om man ska kunna dra relevanta slutsatser av studier, då gäller det att kunna beakta alla confounders – variabler för faktorer som kan påverka resultatet – och dessa blir också väldigt viktiga för jämförbarhet. Således… Eftersom en studie aldrig kommer ge säkra svar på de frågor vi behöver, så behöver man kunna beakta ett större antal studier. Om rapporteringen då är för spretig, kommer man aldrig kunna förstå om skillnader i resultat beror på confounding eller på faktiska skillnader. Så… Låt oss hoppas att forskningen på temat utvecklas, vilket jag naturligtvis tror, så vi kan lära oss mer och bygga framtidens riktlinjer på säkrare grunder än vad som är fallet idag!
När ämnet väl är på tal så vill jag göra ett medskick på liknande tema till den läsare som ev. har något ansvar kopplat till registrering i Svenska HLR-registret och traumaregistret (SweTrau) är att jobba stenhårt för att den rapporteringen ska vara korrekt och komplett. När jag skulle föreläsa om traumatiskt hjärtstopp i min egen region nyligen ville jag ge en översiktlig bild av hur det såg ut här, men fick ge upp då vår registrering visade sig vara för hetereogen och inkomplett.
Reporting of Utstein-recommended variables in prehospital traumatic cardiac arrest: a scoping review. BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01609-5Sammanfattning genererad av AI:Scoping review av engelskspråkiga primärstudier (2020–2025) om prehospitalt traumatiskt hjärtstopp som kartlade rapportering av Utstein-rekommenderade variabler. 50 studier inkluderades. Kärnvariabler rapporterades oftare än tilläggsvariabler, men rapporteringen var ojämn. Demografi och etiologi angavs nästan alltid, medan larm- och tidsintervall (t.ex. tid till HLR/defibrillering) nästan saknades.
– 50 studier granskades med fokus på Utstein-variabler vid prehospitalt traumatiskt hjärtstopp.
– Kärnelement rapporterades betydligt oftare än supplementära (72% vs 12% med ≥50% täckning).
– Tids- och dispatchvariabler var starkt underrapporterade (tid till första chock 0%, tid till HLR 2%).
– Författarna efterlyser bättre följsamhet till minsta Utstein-anpassade dataset, ev. kompletterat med traumaspecifika måtSammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Barriers to action: behavioral determinants of bystander intervention in medical emergencies – a scoping review
Idag har jag läst en intressant studie som kanske inte direkt handlar om ambulanssjukvård, men den berör ambulanssjukvård. Studien är en scoping review kring ingripanden av lekmän vid akut sjukdom eller olycka, med fokus på vilka barriärer som finns mot att agera. Totalt inkluderades 42 studier. En majoritet handlade om hjärtstopp (94%), medan trauma representerade 6%, stroke 2% och opioidöverdos 2%. 76% var utförda i publik miljö, och 24% i institutionell miljö inklusive skolor, universitet och arbetsplatser. Brist på kunskap (24%), förmåga (18%) och tilltro till den egna förmågan (10%) var vanliga barriärer, men även kulturella barriärer (10%), plats (9%), frågor om kön/gender (8.1%), oro att orsaka skada (8.1%), avsaknad av organiserad akutsjukvård (5.8%), rädsla för juridiska följder (2.3%) och etnicitet (2.3%) rapporterades som potentiella negativa faktorer ute i samhället. I institutionell kontext var avsaknad av kunskap vanligast (29.4%), även där följt av brist på förmåga (26.4%) och tilltro till den egna förmågan (11.7%). Av någon anledning var rädsla för juridiska konsekvenser betydligt högre i den kontexten.
En kanske ännu mer intressant fråga som författarna tittat på, men som bara rapporterades i 9 studier, var vilka faktorer som motiverar bystanders att ingripa. Där identifierades ung ålder (26.6%), utbildning/träning (26.6%), gynnsam miljö (26.6%), relation till offret (13.3%) och tidigare erfarenhet (6.67%).
Som sagt, lite utanför ambulanssjukvårdens område, men vi vet ju vikten av rådiga ingripanden i vissa sammanhang och jag tycker därför att ovan resultat är intressant. Skriver inga mer reflektioner nu, istället ska jag ruva lite på detta och fundera på det över helgen 🙂
Barriers to action: behavioral determinants of bystander intervention in medical emergencies – a scoping review. BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01572-1Sammanfattning genererad av AI:Scoping review av 42 studier om vad som påverkar lekmäns ingripande vid medicinska akutfall. De flesta studier gällde hjärtstopp och skedde i samhällsmiljö. Vanliga hinder var brist på kunskap, färdigheter och självtillit, med skillnader mellan samhälls- och institutionsmiljö. Motivatorer var bl.a. yngre ålder, utbildning/träning och stödjande miljö.
– 42 studier inkluderades efter bred litteratursökning och screening.
– Hjärtstopp dominerade (95%) och majoriteten av studierna var i communitymiljö (76%).
– Centrala barriärer: brist på kunskap/färdigheter och låg self-efficacy.
– Möjliga drivkrafter: utbildning/träning och en stödjande omgivning.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Trauma in Pregnancy: A Modern Review of the Literature
Mycket att göra och det blir därför en lite kortare text idag. Det ska dock inte tolkas till nackdel för dagens artikel, som är en ganska fritt skriven review/sammanställning av kunskapsläget kring det ganska ovanliga ämnet trauma hos gravida. I artikeln finns en genomgång av fysiologiska förändringar hos den gravida kvinnan, prehospital bedömning, triage och åtgärder utifrån airway, breathing, circulation, pain osv. Även resucitativ hysterotomi, thorakotomi m.fl. tämligen avancerade åtgärder berörs. Detta berör ju riktiga sällanhändelser, men händelser där all kunskap kommer kännas extremt välkommen om man ställs inför dem. Rekommenderar läsning!
Trauma in Pregnancy: A Modern Review of the Literature. Current Emergency and Hospital Medicine Reports 2026;14(1). doi:10.1007/s40138-025-00331-zSammanfattning genererad av AI:Översikten beskriver handläggning av gravida traumapatienter från prehospital vård till initial bedömning, resuscitering, bilddiagnostik och disposition. Gravida bör i regel bilddiagnostiseras som icke-gravida och skydd/”shielding” rekommenderas inte längre. OBGYN kan kopplas in tidigt och ”fetal FAST” föreslås för tidig fosterbedömning/viabilitet. Resuscitativ hysterotomi kan startas tidigare än 4-minutersregeln; TEG och flödescytometri lyfts som nya verktyg.
– Bilddiagnostik bör i stort följa samma principer som för icke-gravida; shielding avråds.
– Tidigt OBGYN-stöd och ”fetal FAST” kan hjälpa vid tidig fosterbedömning och viabilitet.
– Resuscitativ hysterotomi kan vara rimlig att initiera tidigare än tidigare 4-minutersrekommendation.
– TEG och flödescytometri nämns som framväxande diagnostiska verktyg vid trauma hos gravida.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Burnout, Stress, and Moral Injury Among Emergency Medical Services Clinicians: A Systematic Review
Dagens artikel är på arbetsmiljötema och är en systematisk review kring utbrändhet, stress och ”moral injury” (direktöversätter det hädanefter till moralisk skada) bland kliniker verksamma i ambulanssjukvården. Författarna har begränsat de inkluderade studierna (vilket är ett ganska stort antal) till att röra high income countries, för att öka överförbarheten till USA som kontext. Resultatet som presenteras är omfattande och jag skulle säga att det helst bör läsas i fulltext, men sammanfattningsvis är förekomsten av både utbrändhet och stress, både generellt och efter ”critical indicidents”, heterogen mellan studier men ter sig högre än hos befolkningen i stort. Förekomsten av moralisk skada var måttlig det vardagliga arbetet.
Författarna analyserar fynden i förhållande till hur man vet att utbrändhet och stress påverkar bland annat nöjdheten med arbetet, personalomsättning och frånvaro – samt inte minst empati och förmågan att göra ett bra jobb för patienten. De resonerar vidare om att deras fynd bör omtolkas från att ses som ”kostnaden för att vårda” till att ses som arbetsmiljö- och säkerhetsrisker som kräver evidensbaserade interventioner för att minimeras. Även om resultaten som sagt är heterogena och kan förväntas variera mellan kontexter så tänker jag att det är en påminnelse om att ambulanssjukvården är ett annorlunda arbete med förhållandevis höga risker, inte bara för fysiska skador av trafik eller hot- och våld, utan även för negativa psykologiska och stressrelaterade arbetsmiljöfaktorer.
Burnout, Stress, and Moral Injury Among Emergency Medical Services Clinicians: A Systematic Review. The Journal of Emergency Medicine 2026;85:146-176. doi:10.1016/j.jemermed.2026.02.034Sammanfattning genererad av AI:Systematisk översikt av 92 studier (88 tvärsnitt, 4 kohort) om arbetsrelaterad psykisk ohälsa hos ambulans-/EMS-kliniker i höginkomstländer (2001–2024). Organisatorisk stress var i snitt mild–måttlig; utbrändhet och generell stress mild–svår; sekundär traumatisk stress mild. Stor heterogenitet mellan länder och mätmetoder. Ingen studie rapporterade incidens. Vissa faktorer kan öka risk (mer traumaexponering, fler arbetstimmar, högre larmvolymer).
– 92 inkluderade studier; inga data om incidens, endast prevalens/svårighetsgrad.
– Genomsnittligt mild–måttlig organisatorisk stress men ibland svår utbrändhet/allmän stress.
– Stor variation mellan kontexter och mätinstrument; jämförelser är svåra.
– Potentiella riskmodifierare: traumaexponering, arbetstid per vecka och larmvolymer.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Threat, access and survivability: a comparative analysisof medical responses to civilian terrorism incidents in Australia, the United States and the United Kingdom/Europe
Idag blir det en lite kortare text, som handlar färsk artikel som jämför den medicinska insatsen efter terroristhändelser i Australien, USA och England. Approachen i USA uppges präglas av tidig tillgång till offer, begränsad vård i varm zon och en större kunskap om blödningskontroll hos allmänheten. Bilden i europa beskrivs som mer heterogen mellan olika länder, men där man i Storbritannien har en tydligare command-and-control – som dock inte nödvändigtvis ger tidigare tillgång till patienterna. Den australiska modellen beskrivs som mer säkerhetsmedveten, med risk att tillgång till patienterna också fördröjs. Författaren diskuterar hur den kanske viktigaste variabeln som skiljer sig åt i sjukvårdens svar på terrorism mellan olika länder/kulturer inte är typen av attack, bakomliggande ideologi eller sjukvårdssystemets kapacitet – utan snarare hur juridik, föreskrifter, rutiner och regler begränsar tidig tillgång till patienter och balansen mellan nytta och risk. Jag kan tycka ur ett källkritiskt perspektiv att det är en lite väl offensiv och långt dragen slutsats i förhållande till vad den komparativa analysen tycks visa, då denna inte med någon form av rimlig säkerhet värderar olika faktorer mot varandra. Mycket möjligt att det stämmer, men påståendet kan nog ses i lika hög grad som ett inlägg i debatten som ett objektivt resultat. Gå in och läs och avgör själv!
Threat, access and survivability: a comparative analysisof medical responses to civilian terrorism incidents in Australia, the United States and the United Kingdom/Europe. Journal of High Threat & Austere Medicine 2026;8(1). doi:10.33235/JHTAM.8.1.13-19Sammanfattning genererad av AI:Artikeln jämför hur USA, Storbritannien/utvalda Europa och Australien organiserar medicinsk respons vid civila terrorhändelser där hot, tillträde och säkerhet konkurrerar. Med TECC som ramverk betonas att utfallet ofta avgörs av om skadade nås tidigt. Skillnader i hur ”hot” tolkas styr timing för blödningskontroll, triage och extraktion. Australien föreslås utveckla tydligare hotanpassad doktrin, samverkansutbildning och AAR.
– Tidigt tillträde till skadade, inte bara klinisk förmåga, framhålls som avgörande för överlevnad.
– TECC beskriver hotanpassad vård i faser (direkt/indirekt hot och evakuering) och behov av integration med polis/räddning
– Systemens tolkning och operationalisering av hot påverkar när blödningskontroll, luftvägsstöd, triage och extraktion kan
– Australien bedöms behöva en mer explicit ram för hög-hot-respons, inklusive samverkansövning, AAR och sjukhus-surgeSammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Artificial intelligence in the prehospital setting – potentials, challenges, and practice-relevant fields of application in emergency medical services
Idag blev det en narrativ review om AI i prehospital vård, med fokus på existerande och potentiella AI-användningar i ambulanssjukvården. Författarna fokuserade på fyra faser av den prehospitala vården; larmsamtal och intervju, alarmering och resursallokering, operationella/taktiska användningar samt klinisk användning. I alla faser fanns framgångsrika resultat, exempelvis vad gällde att identifiera hjärtstopp i larmsamtalet (säkrare och snabbare), att öka tillgängligheten genom att allokera resurser utifrån lärdomar från maskininlärning, att tolka EKG eller att hjälpa till med tolkning av ultraljud (POCUS). De flesta tillämpningar var dock pilotprojekt, och författarna såg bland annat tänkbara problem att lösa kring saker såsom implementering, reglering och datasäkerhet om man ska tillämpa AI mer storskaligt. Jag nöjer mig med att beskriva det så, men rekommenderar artikeln för en liten överblick av AI-fältet.
Artificial intelligence in the prehospital setting – potentials, challenges, and practice-relevant fields of application in emergency medical services. BMC Artificial Intelligence 2026;2(1). doi:10.1186/s44398-026-00027-8Sammanfattning genererad av AI:Narrativ översikt om AI i prehospital akutsjukvård. Litteraturen analyseras efter vårdkedjans faser (larmsamtal, prioritering/dispatch, operativt-taktiskt och kliniskt) och relateras till Donabedians kvalitetsdimensioner. AI kan förbättra upptäckt av hjärtstopp, resursallokering samt snabb och träffsäker tolkning av t.ex. EKG och ultraljud, men tillämpningar är oftast lokala pilotprojekt.
– AI tillämpas över hela prehospitala flödet men är främst i pilot- och lokala lösningar.
– AI vid larmsamtal kan öka upptäckt av hjärtstopp och minska tiden till detektion.
– AI-stöd för dispatch kan ge små förbättringar i punktlighet för akuta larm.
– Kliniska/operativa AI-verktyg kan ge snabb och hög träffsäker analys av prehospitala data och stödja triage.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Anticipatory charging of the defibrillator: a systematic review
Hjärtstoppslördag och en spännande pre-print från Resuscitation Plus på temat anticipatory charging, d.v.s. att förladda defibrillatorn innan det är dags för analys i syfte att minska uppehåll i bröstkompressioner. ERC skriver ju om detta i sina guidelines 2025, så ett högintressant ämne att lära sig mer om. Frågan som ställdes var huruvida förladdning förbättrade outcomes för patienterna eller parametrar (performance) i återupplivningssituationen, och detta utforskades med en systematisk review. Elva studier inkluderades, i form av fem (kliniska) observationsstudier och sex simuleringsstudier. Dessvärre var certainty of evidence mycket låg för samtliga outcomes, delvis baserat på att drygt hälften alltså var simuleringsstudier – samt såklart att övriga var observationsbaserade. I de senare sågs iallafall vissa kopplingar till bättre outcomes, dock svaga sådana. Exempelvis visade en studie att oddsen för CPC1-2 (god neurologisk outcome) vid 30 dagar eller utskrivning från sjukhus var något bättre om förladdning användes, dock i paket med andra åtgärder. Två studier visade också högre överlevnad (återigen när förladdning ”i paket” med andra åtgärder användes), medan tre stycken inte visade på detta samband. Minst sagt heterogent med andra ord. Vad som däremot mer konsekvent syntes i de inkluderade studierna var att förladdning minskade avbrotten i bröstkompressioner och gjorde analys- och defibrilleringsavbrotten kortare. Sen finns en del ”finstilt” att läsa kring detta, då det bl.a. skiljer sig lite om man använder sig av det författarna klassar som ”vanlig” defibrillering med paus för analys+uppladdning+defibrillering eller om man använder sig av vad de kallar ERC/AHA 2010-metoden, där man pausar för analys och sedan gör kompressioner under uppladdning, vilket jag såklart hoppas de flesta i den här sidans målgrupp tillämpar. 🙂
Ja, det är en läsvärd studie helt enkelt, även om den kanske inte river några kiosker… Sen återstår att se vad som står i det svenska materialet, och det får vi se på HLR-kongressen om några veckor. Ha nu en fin lördagkväll!
Anticipatory charging of the defibrillator: a systematic review. Resuscitation Plus(Pre-print). doi:10.1016/j.resplu.2026.101349Sammanfattning genererad av AI:Systematisk översikt av studier som jämför att ladda defibrillatorn före rytmanalys (anticipatory charging) med laddning efter analys. Elva studier (5 kliniska observationsstudier, 6 simuleringsförsök) inkluderades. Evidensen var mycket låg. Anticipatory charging minskade konsekvent pre‑ och peri‑shock‑pauser, men effekter på ROSC/överlevnad var blandade och osäkra och kan vara likvärdiga med 2010 års metod.
– 11 studier inkluderades; ingen metaanalys p.g.a. heterogenitet.
– Mycket låg evidens för alla utfall (bias/indirekthet).
– Kortare kompressionsavbrott med anticipatory charging jämfört med standard efter analys.
– Påverkan på ROSC, överlevnad och neurologiskt utfall är fortsatt oklar.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).