Jisses, jag har så mycket spännande artiklar i kö att läsa nu så jag vet knappt var jag ska börja. Idag har jag iallafall återvänt till hjärtstoppstemat, trots avsaknad av helg. Det är dr Sheldon Cheskes, mannen bakom DOSE-VF (den nu välkända dubbeldefibrilleringsstudien), som är tillbaka med ännu en sekundäranalys av nämnda studie. Denna gången är fokus på hur strömstyrka, elektrodernas placering och ROSC hänger ihop vid refraktärt VF, vilket författarna precis som i huvudstudien definierat som kvarstående/återkommande VF efter tre defibrilleringar. Fokus i studien var på de första sex defibrilleringarna, och senare defibrilleringar exkluderades för att undvika confounding – exempelvis det uppenbara faktum att chansen till ROSC efter så lång tid rent generellt bör vara ganska låg om det inte redan uppnåtts, och då kan bero på komorbiditeter osv. I egenskap av sekundäranalys per-protokoll så är ju studien retrospektiv och får ses som hypotesgenererande snarare än konfirmerande, men resultatet är onekligen ändå intressant:

• 342 fall inkluderades, patienternas genomsnittliga ålder var 64 år och 85% var män. Av 849 defibrilleringar utfördes 51.6% på standardvis, 25.4% efter vektorbyte och 22.9% med dubbelsekvensdefibrillering (DSED).
• Den genomsnittliga strömmen var högre för anterio-posterior (AP) elektrodplacering än för anterio-lateral dito (både vid standarddefibrillering och DSED). Ingen signifikant koppling mellan strömstyrka och ROSC fanns däremot.
• AP elektrodplacering var däremot associerat med ROSC, i jämförelse med AL (aOR 2.01, 95%CI 1.12-3.59).

Summa summarum så uppvisar ju studien en relativt stark koppling mellan AP elektrodplacering och möjligheten att uppnå ROSC vid 3:e till 6:e defibrilleringen vid refraktärt VF. Här finns dock många begränsningar, exempelvis kring olika defibrillatorfabrikat, det uppenbara att studien är retrospektiv med risker för confounding, relativt litet antal fall, osv. Men, sätter man det i perspektiv till DOSE-VF-studien så blir ju ändå en hypotes att den stora faktorn kanske inte handlar om strömstyrkan och den minskade impedans i bröstkorgen (för andra stöten) som två stötar i rad kan innebära, utan att det kanske i högre grad handlar om elektrodernas placering. Följaktligen vore det ju oerhört intressant att se en välplanerad RCT på olika initiala elektrodplaceringar, och om jag förstår Dr. Cheskes rätt på LinkedIn så är det exakt detta de planerar i en kommande studie som de kallar POSITION RCT. Denna ser vi fram emot, och skulle ju faktiskt kunna bli vägledande i hur riktlinjer ska formuleras framöver, beroende på hur resultatet utfaller i denna men även i de stora DSED-studier som dragits igång, däribland exempelvis svenska, högintressanta Double D.

Som en parentes kan ju konstateras att European Resuscitation Council, om man bara ser till innevarande studies resultat, kanske lagt sig på en ganska bra nivå när man i 2025 års guidelines rekommenderar att överväga vektorbyte till AP position efter tre misslyckade defibrilleringar. Fortsätt självklart att göra ”som vanligt” i Sverige, om ni inte är del av någon studie som säger annat. Som bekant kommer nytt utbildningsmaterial i maj 2026 från HLR-rådet, och då får alla se vad som står i detta 🙂