Område: Kliniska områden

  • Artificial intelligence in prehospital assessment of acute coronary syndrome: a scoping review

    Mängden forskning om olika AI-tillämpningar har vuxit enormt de senaste åren, och olika artiklar på AI-temat är ständigt återkommande i mina sökningar. Dock har jag hittills i hög grad duckat dem (utöver ett undantag den 8 maj), då jag faktiskt sällan finner dem riktigt intressanta. Ofta handlar det om väldigt spetsiga use case, eller så ligger forskningen för långt från att kunna tillämpas kliniskt för att bli intressant för mig. I dagens artikel har författarna gjort en scoping review kring användningen av AI vid vård av patienter med misstänkt akut koronart syndrom (AKS), och det känns som att det kan ha framtiden för sig. Det första man tänker på då är väl ändå AI-stöd vid EKG-tolkning, och mycket riktigt är det ett av områdena som berörs i artikeln. Som det verkar finns god potential att låta AI tolka eller stötta i tolkningen av 12-avlednings-EKG med lika bra eller bättre prestanda som en mänsklig kliniker. Även i riskstratifiering för olika outcomes och diagnostik där inte bara EKG inkluderades visade AI potential.

    Jag väljer att ta med denna studien eftersom jag bedömer att detta faktiskt är ett område där AI inom relativt snar framtid kan – och förmodligen bör – implementeras i ambulanssjukvården. Många apparater ger ju redan en bedömning av EKG till exempel, och att få denna bedömning gjord med bättre precision och lärande av AI låter väl högst rimligt. Som så ofta med AI återstår ju dock frågor och inte minst då: Vem ska ta ansvar för AI:s bedömning? Sånt här behöver klaras ut, men jag tror personligen att ambulanssjukvården med sin komplexitet, tidspress och risk för kognitiv overload har mycket att vinna på den nya tekniken i exempelvis sån här diagnostik, men också exempelvis som stöd i journalen… Varför skulle inte AI kunna föreslå undersökningar man missat, att man glömt utvärdera sin smärtlindring, tänkbara farliga diagnoser, osv. utifrån det man matat in? Löser vi ansvars och sekretessfrågor så erbjuder tekniken sannolikt mycket som kan gynna utfallet för våra patienter.

    Khonakdar, K.; Faghani, R. S.; Keyhanian, F.; Ramezanian, S.; Ganji, H. Z. Artificial intelligence in prehospital assessment of acute coronary syndrome: a scoping review. BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01636-2
  • Differences in emergency ambulance use between older and younger individuals in Denmark: a nationwide register-based study

    Idag blickar vi mot Danmark igen och en studie på hur användandet av ambulanssjukvården skiljer sig mellan äldre (≥ 65 år) och yngre (< 65 år) patienter. Totalt inkluderades drygt 3 miljoner ärenden, varav 48% var yngre och 52% äldre. Äldre använde i högre grad ambulans upprepade gånger (28% vs 15% hade flera ärenden) och hade en 4x så hög incidens av ambulansbehov per 1000 invåndare som yngre. Hos yngre var bröstsmärta en vanlig kontaktorsak, medan äldre oftare sökte för medvetandesänkning, förlamning eller yrsel. De yngre fick i högre grad en hög prioritet. Jag tänker att de danska trenderna torde likna de vi har i Sverige och att det inte är några stora nyheter. Skillnaderna i sökorsaker och även i prioritet gör dock att mer forskning behövs, kring hur vi ev. kan förbättra handläggningen utifrån åldersbaserade hänsyn men också för att säkerställa att skillnaderna i prioritetsgrad motsvaras av att behoven faktiskt är mer icke akuta, snarare än exempelvis svårigheter att uttrycka sig i larmsamtalet, kognitiva svårigheter eller annat.

    Ibsen, S.; Lindskou, T.; Zakariassen, E.; Riis, A.; Nickel, C. H.; Søvsø, M. B. Differences in emergency ambulance use between older and younger individuals in Denmark: a nationwide register-based study. Scientific Reports 2026. doi:10.1038/s41598-026-53513-4
  • Association between prehospital time and trauma outcomes: A multicenter cohort study from the Pan-Asian Trauma Outcomes Study (PATOS)

    Dagens studie belyser associationen mellan olika prehospitala tider och utfall vid trauma. Totalt inkluderades 8.968 patienter från Taiwan, Malaysia, Korea och Thailand. De tider som berördes var responstid (RT), tid på plats (OST), transporttid (TT) och total prehospital tid (TPT). De outcomes som värderades var mortalitet på sjukhus och dåligt funktionellt outcome, definierat som Glasgow Outcome Scale <=4. Det visade sig att längre responstid och tid på plats var associerat med ökad mortalitet, medan transporttiden inte var det. Längre tid på plats och transporttid var associerat med sämre funktionell outcome. Mer data och beskrivningar utifrån de aktuella tidsintervallen finns såklart att läsa i studien, men håller texten lite kort idag pga sent på kvällen 🙂 Iallafall… Vad gäller mina reflektioner så justerades analysen för ett antal confounders såsom skademekanism, allvarlighetsgrad (RTS, ISS), osv. Men jag kan ju ändå inte låta bli att undra om det kan finnas kvarvarande confounders som spelar in och är viktiga? Data kommer ju från relativt olika system, och skulle man överföra dem till svensk kontext så skiljer systemet än mer. Det här med tidens betydelse tycker jag man läser studier på i tid och otid, och resultaten varierar. Denna blir väl på något vis ytterligare en på högen, vilket indikerar tidsfrågans komplexitet. Take-home-message till svensk kontext är väl att det är ohållbart att, som alltför ofta i debatten, bara förhålla sig till responstider när vi mäter kvalitet i ambulanssjukvård. Det är en viktig fråga, inte minst vid hjärtstopp som jag brinner för, men arbetet som sker inom bland annat AmbuReg med att utöka med fler kvalitetsmått är av oerhört stor vikt, och där behöver mer göras.

    Usawasuraiin, P.; Angkurawaranon, C.; Tangsuwanaruk, T.; Aramrat, C.; Meelarp, N.; Wiwatkunupakarn, N.; Sairai, R.; Shin, S. D.; Chiang, W. C.; Tianwibool, P. Association between prehospital time and trauma outcomes: A multicenter cohort study from the Pan-Asian Trauma Outcomes Study (PATOS). The American Journal of Emergency Medicine 2026;106:115-123. doi:10.1016/j.ajem.2026.05.013
  • Ambulance clinicians’ responsibility when encountering patients in a suicidal process

    Idag har jag läst en svensk artikel från 2023 som rör ambulanspersonalens ansvar kring patienter kopplat till den suicidala processen. Intervjuer genomfördes med 27 ambulanspersonal. I resultatet identifierades tre kategorier av hur ansvaret beskrevs av ambulanspersonalen, på ett kontinuum från ”konventionellt ansvar” via ”konditionellt ansvar” och till ”etiskt ansvar” i andra änden av kontinuumet. Konventionellt ansvar beskrevs som att ansvaret var att följa rutiner och riktlinjer, där fokus var vård av somatiska besvär, och att besvär relaterade till psykiatri och mående i hög grad var någon annans ansvar som ambulanspersonalen saknade kompetens för. Det konditionella ansvaret beskrevs som att ambulanspersonalen upplevde ett begränsat ansvar för det psykiska måendet, kopplat till vissa situationer där särskilda villkor var uppfyllda. Här beskrevs bland annat hur man ibland undvek att fråga om måendet, grundat i att man var orolig för vad svaret skulle bli och vad man skulle göra utifrån detta. I det etiska ansvaret beskrevs istället hur ambulanspersonalen såg ett ansvar för relationen med patienten, och att det var personalens ansvar att skapa trygghet så patienten kunde öppna sig och berätta sin historia. I detta förlopp beskrevs hur ambulanspersonalen själv upplevde sig sårbar i konversationen.

    Som så många kvalitativa studier är det svårt att förmedla en bra helhet, och jag föreslår såklart att studien läses i sin helhet. Vad som förvånade mig var i hur hög utsträckning många av citaten i ena änden av kontinuumet distanserade sig från patienten. Absolut vet jag att vi i ambulanssjukvården har varierande inställning och arbetssätt gentemot patienter med psykisk sjukdom eller dåligt mående, men att man helt antyder att det inte alls skulle ingå i ambulanssjukvårdens ansvar att ta hand om de psykiska bitarna, eller det faktum att man tyckte att man inte kan ge vissa (återkommande) patienter för mycket uppmärksamhet, för då ringer de bara igen, känns tråkigt. Jag är kanske naiv, men jag hoppades vi kommit längre än att dessa inställningar skulle skina igenom så tydligt i en studie… Det förvånar mig också lite att man i så pass hög utsträckning anser att vi inte har kompetens nog att ta hand om patientgruppen. Absolut, jag har massor jag vill lära mig om psykiatri och jag vet mina begränsningar, men att ta hand om suicidnära personer fick relativt mycket plats i min specialistsjuksköterskeutbildning och för mig är det helt främmande att avsäga mig ansvaret för dessa grundat i kompetensbrist. Om jag upplevde mig ha sådana skulle jag göra något åt det snarast. Inte menat på något dömande sätt, men med tanke på hur pass stor andel av patienterna i ambulanssjukvården som söker pga psykiatri, så är det ju ett problem ungefär lika stort som om man skulle uppleva sig sakna kompetens att ta hand om traumapatienter, huvudvärk, ryggsmärta eller liknande.

    Hammarbäck, S.; Holmberg, M.; Wiklund Gustin, L.; Bremer, A. Ambulance clinicians’ responsibility when encountering patients in a suicidal process. Nursing Ethics 2023;30(6):857-870. doi:10.1177/09697330221149102
  • “We need to accept our limited resources”: a qualitative study exploring ambulance clinicians’ experiences of working conditions when caring for patients with breathlessness

    Dagens artikel är kvalitativ, svensk och utgör en sekundäranalys av en tidigare insamlad datamängd. Fokuset ligger på vårdarnas upplevelse av arbetsförhållandena vid vårdande av patienter med andnöd. Jag skriver på telefonen, så det blir en kort text här, men det finns en del intressanta fynd. Särskilt spännande tycker jag diskussionen är kring hur begränsningarna i organisation och vårdmiljö både medför att man ibland behöver kompromissa med den egna säkerheten, men även hur detta kan utgöra en etisk stress där kreativitet, improvisation och tänkande utanför boxen blir nödvändigt för att leverera bra vård. Detta är för mig en del av kärnan i jobbet, och att då samtidigt ha förmågan att synka denna improvisation på ett professionellt sätt mot riktlinjer, evidens och beprövad kunskap. Läsvärt!

    Kauppi, W.; Hedman, K.; Söderholm, H. M.; Hagiwara, M. A. “We need to accept our limited resources”: a qualitative study exploring ambulance clinicians’ experiences of working conditions when caring for patients with breathlessness. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01620-w
  • Service Ready Ambulance Surfaces and Emergency Medical Services Clinicians are Routinely Contaminated with Clinically Important Pathogens

    En purfärsk och mycket spännande studie idag, på ett mycket angeläget tema, nämligen vårdhygien. I denna prospektiva observationsstudie inkluderades 20 ambulanser (10 transport- och 10 akut-ambulanser) och 27 ambulanspersonal med totalt 941 prov tagna från olika ytor i ambulansen, på uniformerna och i näsborrarna som analyserades för kliniskt viktiga patogener. Detta definierades som meticillin-känsliga stafylokockus aureus (MSSA), meticillin-resistenta dito (MRSA), vankomycin-resistenta enterokocker (VRE) och chlostridium difficile. Hygienrutinerna i verksamheten innefattade att personalen tvättade sina kläder hemma, till skillnad från i Sverige. De desinficerade viktiga tagytor i ambulansen mellan varje patient, och på kvällen efter skiftet slut-desinficerades ambulanserna av besättningen (alla ytor inkl. golv som jag förstår det) och morgonen efter innan nästa skift togs prov från ambulanserna när dessa alltså var ”service ready”. Efter det desinficerade studieteamet ambulansen med ett klorbaserat rengöringsmedel (som vid stickprov säkerställdes eliminera alla intressanta patogener) och därefter rullade ambulansen i drift hela dagen innan den och personalen på nytt provtogs innan kvällens desinfektion. På så vis fick studieteamet både prover på vad som skulle vara en ren bil på morgonen, och därefter blev alltså bilen rent faktiskt ren innan den sedan på kvällen provtogs efter en dags arbete.

    Resultatet då? Jo, 18.5% av alla prover visade sig härbärgera minst en av patogenerna. MSSA var vanligast (12.8%), följt av MRSA och VRE. Chlostridier var mycket sällsynta. Riktigt oroväckande är att vid början på skiften, när ambulans och personal alltså var ”service ready” och borde vara rena, så hade 63.1% av personalen och 60% av ambulanserna något prov med minst en av patogenerna. Efter skiftet var motsvarande siffror 67.6% vs 60%. Situationen var sämre i akutambulanser än i transport-dito.

    Det ter ju sig oerhört oroväckande att siffrorna redan i början av ett skift – när det torde vara rent – är så höga. Sen är det ju svårt att veta hur noga personalen var med tvätt och hur denna gick till (ex.vis temperatur), inte minst eftersom detta skedde hemma. I samband med studien fick dock personalen skatta den upplevda vikten av olika hygienrutiner etc för att undvika smitta, och resultaten där var generellt höga. Även om de inte är beskrivna i extrem detalj, så tycks ju inte heller rutinerna för desinfektion av ambulansen vara mindre noggranna än Sverige. Att sprita tagytor och de ytor patienten varit i kontakt med är ju rutin här också, med skillnaden att vi iallafall inte där jag arbetar har någon större städning på kvällen likt de hade i studien. Så möjligen är vi rentav sämre på detta…

    Om man inte redan förstått det blir ju denna studie en liten ögonöppnare kring hur mycket smitta vi i ambulanssjukvården faktiskt åker runt med. Det understryker med kraft inte bara vikten av att följa basala hygienrutiner, utan hur vi faktiskt måste arbeta för att förbättra det här området. Sen är studien inte på något vis enorm och får väl ses som endast hypotesgenererande, men bara de risker för smittspridning som studien belyser torde vara nog för tänka till rejält, tycker jag. Fullständigt obligatorisk läsning!

    Schaps, D.; Warren, B. G.; Isaacson, J.; Graves, A. M.; Barrett, A.; King, C.; Godfrey, A. W.; Joiner, A. P.; Anderson, D. J. Service Ready Ambulance Surfaces and Emergency Medical Services Clinicians are Routinely Contaminated with Clinically Important Pathogens. Prehospital Emergency Care 2026:1-15. doi:10.1080/10903127.2026.2681882
  • Evaluating stroke recognition and prehospital quality metrics in emergency dispatch: a retrospective cohort study comparing mimics and confirmed strokes

    Vad är specificiteten för identifiering av stroke på larmcentralen? Det har författarna till dagens studie funderat över, i norsk kontext. De följde upp 8.261 patienter som larmats ut som strokemisstanke mellan 1 januari 2021 och 31 december 2022. Stroke-misstanken identifierades med Norweigan Medical Priority Dispatch System, den norska triage-algoritmen för larmcentraler, inom vilken 11 olika stroke-relaterade kriterier finns. Det visade sig att specificiteten var urusel, 14.3% av larmen bekräftades vara stroke eller TIA. Av de stroke-relaterade kriterierna så visade andningsbesvär, yrsel, synfältsbortfall, ataxi/konfusion och huvudvärk sig i väldigt låg grad (<10%) resultera i en senare stroke-diagnos. FAST-kriterierna (alltså Face-Arm-Speech-Test) uppvisade betydligt större specificitet och var förknippat med en odds ratio om 3.55 för stroke-diagnos efter justering för ålder och kön.

    Att studien uppvisar en problematiskt hög övertriage är svårt att komma ifrån. Vad som är lite synd, vilket författarna också diskuterar, är att studien utifrån sin design inte var kapabel att identifiera undertriage, d.v.s. icke detekterade stroke:ar. I diskussionen hänvisar författarna själva till två tidigare studier i deras kontext som indikerat en sensitivitet för stroke i utalarmeringen på endast 58-62%, vilket ju i så fall indikerar att även sensitiviteten är usel. Det skulle i så fall indikera stora problem med identifieringen överlag, och med så hög undertriage ter det sig såklart potentiellt mer motiverat med kraftig övertriage. Överlag ter det sig dock som att mer forskning på området är mycket angelägen, då båda siffrorna är tämligen usla – sagt med ödmjukhet såklart för att området är svårt, särskilt om man vill fånga upp de lite lurigare fallen med stroke i vertebrobasilarisområdet. Sammantaget var studien intressant läsning, och jag önskar jag hade mer insikter i hur de norska kriterierna för identifiering ser ut i förhållande till de svenska!

    Leto, N.; Farbu, E.; Barach, P.; Bjørshol, C. A.; Kurz, M.; Ajmi, S.; Fromm, A.; Kalhagen Bjerkvig, C.; Lindner, T. Evaluating stroke recognition and prehospital quality metrics in emergency dispatch: a retrospective cohort study comparing mimics and confirmed strokes. BMJ Open 2026;16(5):e119267. doi:10.1136/bmjopen-2026-119267
  • School Shootings and Suicide: A Comparison of School Shooters Who Die by Suicide and Non-Suicide School Shooters

    Ni som läst prehospitalt sedan starten vet att det ibland smyger sig in artiklar i tassemarkerna och utkanten av ämnesområdet. Dock är ju detta definierat som artiklar ”med bäring på prehospital vård”, så möjligheten till utsvävningar är ändå ganska brett. Idag kommer väl en artikel som svävar ut litegrann, som jag såg någon tipsa om på LinkedIn härom dagen (Tack för det!). Den hör väl mer till kriminologi/sociologi än medicin och berör karaktäristika hos gärningspersoner bakom skolskjutningar, i en strävan att jämföra och se om gärningspersoner som tar (eller ämnar ta) sitt liv i anslutning till skolskjutningen skiljer sig från de som inte gör/ämnar göra det. Författarna har analyserat 253 skolskjutningar med minderåriga gärningsmän, utifrån såväl material från rättsvårdande som mediauppgifter och annat material. En majoritet av skolskjutningarna hade inte en suicidal gärningsperson (n=213), medan ett mindre antal hade det (n=40). Av de 40 dog 18 genom suicid och 22 försökte, hotade, planerade eller uppvisade på annat sätt suicidala tendenser i samband med händelsen. Efter regressionsanalys kvarstod endast två faktorer som statistiskt signifikant kopplade till suicidala gärningsmän, och det var psykiatrisk anamnes samt vit hudfärg. Resultatet visar dock en del tendenser, som delvis kan sammanfattas såhär:

    • 85% av de suicidala gärningspersonerna hade dokumenterade psykologiska problem jämfört med 16% bland icke suicidala dito.
    • 72% av de suicidala gärningspersonerna var vita, 19% av de icke suicidala.
    • 50% av de suicidala hade familjeproblem, 15% av de icke suicidala.
    • 55% av de suicidala hade en historia av misslyckanden i skolan, jämfört med 28% av de icke suicidala.
    • 13% av de suicidala läckte sina planer i förväg, jämfört med 0.9% av de icke suicidala.
    • Händelserna som involverade suicidala gärningsmän var i högre grad dödliga (1.4 döda per händelse) jämfört med händelser med icke suicidala (0.5 döda per händelse).
    • Suicidala gärningsmän var i lägre grad gängmedlemmar (5% vs. 23%) och hade i något lägre grad ett tidigare kriminellt förflutet (23% vs 34%). De var också yngre samt i lägre grad mörkhyade.

    Studien är som sagt lite i utkanten och man får nog ta den med en nypa salt vad gäller svenska förhållanden. Jag kan även se en viss risk med dylika data, då de riskerar peka ut grupper av individer på icke konstruktivt sätt. Stigmatiseringen kring exempelvis personer med psykiatriska besvär men också etnicitet, social status m.m. är i mitt tycke ett problem i ambulanssjukvården, och man får tolka resultat extremt försiktigt och ha i stark åtanke att en oerhört överlägsen majoritet av alla människor, oavsett grupptillhörighet, diagnoser eller annat, aldrig skadar någon annan över huvud taget. Men med detta sagt, så finner jag det fortfarande intressant att förstå mer av dynamiken bakom våldshändelser och inte minst PDV. Kanske var artikeln dock inte fullt så intressant som jag hoppades, men absolut – läsvärd om man som jag har PDV-händelser som lite specialintresse…

    Sanders, K.; Chermak, S. M.; Freilich, J. D.; Klein, B. R. School Shootings and Suicide: A Comparison of School Shooters Who Die by Suicide and Non-Suicide School Shooters. Crime & Delinquency 2024;71(10):3362-3390. doi:10.1177/00111287241268387
  • Effect of Compression Surfaces on Cardiopulmonary Resuscitation Quality and Clinician Fatigue

    Efter några dagars uppehåll kommer nu ännu en HLR-relaterad artikel. Tänkte ha lite uppehåll med det, men bedömer denna som intressant relaterat till att rekommendationerna om hårt underlag nu är ännu svagare än de varit tidigare. Redan i 2021 års guidelines infördes ju en rekommendation om att trycka djupare som kompensation för ett eventuellt hårt underlag, snarare än att flytta patienten. Detta förstärks i 2026 års riktlinjer. Jag har fått lite frågor på temat och för oss som gör A-HLR gäller även fortsatt att vi bedöms ha kompetens att bedöma om förflyttning är nödvändigt utifrån möjligheten att ge A-HLR av god kvalitet och vår egen arbetsmiljö. Viktigt att betona är dock att i den kompetensen ska då ingå vetskapen att mjukt underlag inte räcker som ensamt skäl att förflytta patienten.

    Nåväl… Det var ett sidospår. I aktuell studie har författarna randomiserat ambulanspersonal till att göra kontinuerlig HLR på docka antingen på golv eller på madrass. Instruktionen var att hålla på tills de inte orkar, och under tiden bevakades HLR-kvaliteten var 10:e sekund av en person som avbröt när 30 sekunders otillräcklig HLR uppnåtts (bedömt baserat på AHA-guidelines 2021). Primärt utfall var tiden till misslyckande, d.v.s. tills HLR avbröts av något av ovanstående skäl.

    Resultatet visade att tiden till misslyckande var i median 145 sekunder (IQR 65-240) för gruppen som gjorde HLR på golv, jämfört med 140 sekunder (IQR 100-420) för gruppen som gjorde HLR på madrass. Denna skillnad var inte statistiskt signifikant, och jag tycker också det är intressant att se på interkvartilavstånden som ju är rejäla och där både den lägsta och den högsta kvartilen ligger betydligt lägre i gruppen på golv än i den på madrass. Det vore ganska intressant att se alla resultat plottade så man såg spridningen, för jag tolkar det som att variansen är ganska stor i madrassgruppen, samtidigt som 100 sekunder ligger betydligt närmre de 120 sekunder (2 min) inom vilket byte rekommenderas än vad 65 gör.

    Studiens urval är litet, och det är vanskligt att dra några långtgående slutsatser om saken. Det är också viktigt att beakta att det är tränade personer, inte lekmän, som gör HLR i studien – vilket såklart skulle kunna påverka resultatet. Intressant nog skriver författarna att det är en pilotstudie, och jag är nyfiken på vad huvudstudien kommer innebära. Kanske kan vi få ett stabilare och mer pålitligt resultat där även lekmän inkluderas i en sådan studie? Tills vidare får studien nog ses som en indikation, om än svag, att det precis som guidelines anger är rimligt och bra för patienten att utföra HLR på det underlag som bjuds även om det är mjukt, med tillägget att trycka hårdare om så behövs.

    Powell, S.; Lutrick, A.; Balasubramanian, S.; Guarino, S.; Boyer, L.; Nelson, D.; Supples, M. W. Effect of Compression Surfaces on Cardiopulmonary Resuscitation Quality and Clinician Fatigue. Prehospital Emergency Care 2026:1-8. doi:10.1080/10903127.2026.2676028
  • Time‐Dependent Association Between Prehospital Blood Pressure and Outcomes in Acute Spontaneous Intracerebral Hemorrhage

    Idag har jag läst en artikel på neurologiskt tema. Författarna har undersökt hur olika blodtrycksparametrar (första prehospitala blodtrycket, första blodtryck vid ankomst till akutmottagning, MAP och pulstryck) hos patienter med spontana intracerebrala blödningar är associerade med mortalitet och stroke under utveckling, i två grupper baserat på om mer eller mindre än tre timmar gått efter symtomdebut. Bland totalt 690 patienter så var resultatet i korthet att ett högre prehospitalt blodtryck och högre pulstryck vid ankomst var förknippat med ökad mortalitet i gruppen där mer än tre timmar gått från symtomdebut (efter justering för confounders), medan sådana associationer saknades om mindre än tre timmar gått. Författarna själva resonerar om detta som ett tecken på att blodtrycksskiftningar under de första timmarna snarare kan vara tecken på stressrespons och brister i autoreglering tidigt i blödningsförloppet, medan ett kvarstående högt blodtryck i högre grad är kopplat till sekundära skademekanismer som också kan förvärras av ett högt blodtryck med sämre mikrovaskulär perfusion och ökad utveckling av ödem. Resultaten är knappast av den grad att de kan påverka behandlingsrekommendationer, men ur perspektivet blodtryck som prognostisk faktor är de ändå intressant information tycker jag.

    Lien, C.; Wang, J.; Chen, C.; Weng, T.; Tang, S.; Tsai, L.; Ko, Y.; Tu, Y.; Jeng, J.; Hsieh, M. Time‐Dependent Association Between Prehospital Blood Pressure and Outcomes in Acute Spontaneous Intracerebral Hemorrhage. European Journal of Neurology 2026;33(5). doi:10.1111/ene.70616