Dagens studie är en kvalitativ sådan (fokusgrupper) och berör samverkan mellan ambulanssjukvården, räddningstjänsten och polisen vid särskild händelse. Fyra fokusgrupper med totalt 23 deltagare från de olika organisationerna ledde fram till ett resultat med tre huvudteman (fritt översatta av mig): Koordinerad kommunikation som grund för samverkan, Strukturerad interprofessionell samverkan genom ledarskap och delad förståelse samt Relationella förutsättningar för varaktig interprofessionell samverkan. Bland de företeelser som diskuteras mer konkret är vikten av tillförlitligt samband vad gäller utrustning och förmåga att hantera densamma, vikten av operativt ledarskap, ömsesidig förståelse för varandras professionella roller samt fördelarna med att rent fysiskt husera flera verksamheter ihop så personalen känner varandra mer och att reflektera efter händelse. Allt är såklart intressanta aspekter, och inte minst reflektionsdelen är ju på min favoritlista. Sen finns ju två sidor av myntet med samlokalisation, jag arbetar själv samlokaliserat med räddningstjänsten och uppskattar det, men visst – vi arbetar ju mycket mer gentemot kollegor inom sjukvården än räddningstjänsten. Jag upplever dock inte att en samlokalisation inom sjukhusets väggar (vilket jag också prövat) ger alls samma gemenskap med kollegor inom andra gebit på så sätt som samlokalisation med en annan blåljusmyndighet, vilket avses i studien, gör. Men det är min subjektiva uppfattning 🙂 Nöjer mig med kommentarer så, tänker att den som vill får gå in och läsa studien själv!
-
Collaboration among emergency first responders at major incidents – an explorative focus group study
Collaboration among emergency first responders at major incidents – an explorative focus group study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01606-4Sammanfattning genererad av AI:Studien utforskar hur ambulanssjuksköterskor, brandmän och poliser upplever samverkan vid större olyckor. Fyra fokusgrupper analyserades med innehållsanalys. Tre huvudområden framkom: koordinerad kommunikation som grund, strukturerat ledarskap och gemensam förståelse för roller, samt relationella villkor för långsiktigt samarbete. Utmaningar gällde kommunikation, ledarskap och säkerhet; gemensam utbildning kan stärka beredskap.
– Koordinerad kommunikation beskrivs som central för fungerande samverkan.
– Ledarskap och tydlig rollförståelse möjliggör strukturerat interprofessionellt arbete.
– Komplexa händelser påverkas av kommunikationshinder, ledarskapskrav och säkerhetsaspekter.
– Gemensam övning och interprofessionell interaktion kan förbättra beredskap och samarbete.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Ambulance Clinicians Exposure to Out-of-Hospital Cardiac Arrest over 14 years in London, UK: A retrospective observational study
Dagens studie kommer från London Ambulance Service (LAS) och berör den enskilde klinikerns exponering för hjärtstopp utanför sjukhus (OHCA) sett över en 14-årsperiod (2010-2023). Författarna har retrospektivt tittat på heltidsanställa kliniker i ambulanssjukvården och matchat dessa mot hjärtstopp där återupplivning påbörjats.
Totalt inkluderades 8.340 kliniker verksamma i LAS och 61.412 hjärtstopp som kunde matchas mot dessa. I median exponerades varje kliniker för 4.00 (95% CI 3.23-4.77) hjärtstopp per år, och denna siffra minskade något under studieperioden. Critical care paramedics hade högst exponering med 55.00 (95% CI 51.30-58.70). Även ”clinical managers” hade en något högre siffra än den genomsnittlige klinikern, men bara 5.98 (95% CI 4.86-7.11) vilket alltså inte är i närheten av siffran för critical care paramedics. Översatt till hur ofta man mötte en hjärtstoppssituation så var det för den vanliga klinikern en gång per 69 dagar, för clinical managers en gång per 43 dagar och för critical care paramedics en gång per 6.3 dagar. Differentierat utifrån hjärtstoppstyp så mötte den vanliga klinikern hjärtstopp på en vuxen en gång per 64 dagar, hjärtstopp hos barn en gång på 2.101 dagar och traumatiskt hjärtstopp en gång på 1.843 dagar.
Studien är oerhört intressant av flera skäl. En viktig del är att ILCOR och ERC i sina senaste guidelines skriver med att man i varje system bör monitorera sin personals exponering för hjärtstopp, eftersom låg exponering kan vara förknippat med sämre outcomes. Studien är alltså rätt i tiden, och LAS gör sitt jobb här! Övriga intressanta aspekter är att man ser hur pass sällsynt det ändå är med hjärtstopp för enskilda kliniker. Särskilt påtagligt blir detta i fallen med barnhjärtstopp och traumatiskt hjärtstopp. Detta indikerar ju behovet av regelbunden träning på de områdena (vilket såklart inte utesluter att vi måste träna även på medicinskt hjärtstopp på vuxna!), men också behövet av enkla algoritmer etc. Det ska vara lätt att göra rätt! Jag har ju tidigare diskuterat detta en del i relation till traumatiskt hjärtstopp, och här får vi svart på vitt en del av grejen – det är en sällanhändelse av rang. Samtidigt är algoritmen komplex och utformad för den intrahospitala vårdens möjligheter, eller möjligen högspecialiserade prehospitala enheter som i en majoritet av de svenska ambulanskontexterna inte ens finns tillgängliga. Här torde stor förbättringspotential finnas!
Frågan är nu… Hur ser det ut hos oss – hos mig eller dig – i just vår organisation, vid en liknande kartläggning?
Ambulance Clinicians Exposure to Out-of-Hospital Cardiac Arrest over 14 years in London, UK: A retrospective observational study. Resuscitation Plus 2026:101315. doi:10.1016/j.resplu.2026.101315Sammanfattning genererad av AI:Retrospektiv observationsstudie med rutininsamlade data i London 2010–2023 som kartlade ambulansklinikerers exponering för hjärtstopp utanför sjukhus där HLR påbörjades. 8 340 kliniker matchades till 61 412 händelser. Medianen var 4,0 OHCA/år och exponeringen minskade över tid. Vissa grupper var sällsynta: barn cirka vart 5:e år, traumatiska OHCA vart 3–4:e år.
– Fulltidsanställda ambulansklinikerer deltog i median 4 OHCA per år.
– Exponering för OHCA minskade över den 14-åriga perioden.
– Critical care paramedics hade mycket högre exponering (median 55/år).
– Barn-OHCA och traumatiska OHCA förekom sällan, vilket kan påverka träning och färdighetsbevarande.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Prehospital times and outcomes for hypotensive trauma patients in Sweden
Idag kör vi en spännande studie av Axel Limbäck, Oscar Lapidus och min egen handledare Denise Bäckström. Författarna fortsätter kika in i det svenska traumaregistret SweTrau, och nu har de analyserat hur den totala prehospitala tiden påverkar 30-dagarsmortaliteten hos vuxna traumapatienter som presenterar med hypotension på skadeplatsen. Efter justering för confounders fann de att varje minuts ökning av den prehospitala tiden hade en aOR på 1.005 för mortalitet (95% CI 1.000-1.009; p=0.046), innebärande att en 10-minuters ökning innebär 5.1% högre odds för mortalitet.
Detta är såklart spännande siffror, och som arbetande i glesbygd med minst en timme till traumavård väcks ju massor med funderingar och frågor. Att det är ett utsatt läge för traumapatienter att befinna sig långt från sjukhus är ju inget nytt, men det är intressant med reella siffror på vad det kan innebära. Man bör dock observera att den statistiska evidensen är ganska svag, med ett konfidensinterfall precis vid nullvärdet och p-värde som är något man skulle kunna kalla ”gränsfalls-signifikant”. Hypotetiskt skulle en marginell ändring i analysen kunna knuffa hela ekvationen över signifikansgränsen. Det förtar dock inte att studien ter sig välgjord och trenden intressant. Som vanligt blir slutsatsen: Mer studier behövs, dels för att få mer robusta siffror – men jag är även nyfiken på andra analyser. Är det exempelvis skillnad på hur tiden på plats påverkar respektive transporttiden? Osv. Det finns massor att utforska!
Prehospital times and outcomes for hypotensive trauma patients in Sweden. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01597-2Sammanfattning genererad av AI:Registerstudie av 3 740 hypotensiva traumapatienter i Sverige (SweTrau, 2013–2022) som undersökte samband mellan total prehospital tid och 30-dagarsmortalitet. Med logistisk regression och justering för bl.a. RTS, NISS, ålder, kön och skademekanism sågs att längre prehospital tid var associerad med högre mortalitet (AOR 1,005/min).
– Nationell registerkohort med både ambulans- och HEMS-patienter.
– Längre total prehospital tid var kopplad till ökad 30-dagarsmortalitet efter justering för confounders.
– Effektstorlek: ca 5,1% högre mortalitetsodds per 10 min längre prehospital tid.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
A comparison of the epidemiology and outcomes of true refractory and recurrent ventricular fibrillation out-of-hospital cardiac arrest: a retrospective study
Dagens studie är en riktigt intressant, retrospektive på temat refraktära VF/VT. Jag skriver dock detta på fredagkvällen och efter 13,5 timme kliniskt arbete tar jag mig friheten att hålla sammanfattningen här ganska kort. 🙂 Artikeln går ut på att författarna skiljer på å ena sidan refraktära (true refractory) VF/VT, definierat som att VF/VT består inom 5 sekunder efter defibrillering, och återkommande (recurrent) VF/VT definierat som minst fem sekunder omslag i rytmen men att VF/VT återkommit efter en kompressionscykel (2 minuter). För att kort sammanfatta resultatet så var en stor majoritet VF/VT återkommande snarare än verkligt refraktära, och ju fler defibrilleringar som gick – desto färre var verkligt refraktära, då de vanligen slog om efter upprepade defibrilleringar. Verkligt refraktära VF gav också avsevärt sämre outcomes, så att snabbt identifiera dessa kan vara av värde för att kunna maximera behandlingens effektivitet. Detta tänker jag kan vara intressanta aspekter för vår svenska Double-D-studie. Ser verkligen fram emot de insikter jag föreställer mig att de kommande åren kommer ge på temat refraktära hjärtstopp.
A comparison of the epidemiology and outcomes of true refractory and recurrent ventricular fibrillation out-of-hospital cardiac arrest: a retrospective study. Resuscitation Plus 2026;29:101302. doi:10.1016/j.resplu.2026.101302Sammanfattning genererad av AI:Retrospektiv analys av vuxna OHCA med initialt chockbar rytm och kompletta defibrillatorinspelningar (2019–2022) jämförde true-refractory VF/pVT (kvarstående 5 s efter chock) med recurrent VF/pVT. True-refractory minskade med fler chocker (28,9% efter 1:a; 5,0% efter 3:e). Den var kopplad till lägre ROSC prehospitalt och lägre överlevnad till utskrivning. Äldre ålder och längre HLR associerades.
– True-refractory VF/pVT var vanligast efter första chocken men blev snabbt ovanligare vid upprepade chocker.
– True-refractory VF/pVT gav lägre odds för prehospital ROSC och överlevnad till utskrivning än recurrent VF/pVT.
– Äldre patienter och längre resuscitering var oftare true-refractory.
– Tillståndet verkar ofta vara tidsbegränsat och kan svara på upprepade defibrilleringar.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Make compassion visible in emergency medicine again
Här kommer artikel 101 och vet ni vad det fina är? Jo, att när man är sin egen publicist får man publicera vad man vill 🙂 Skämt åsido, detta är en lite annorlunda text och den bidrar inte med ny vetenskaplig kunskap. Den är däremot ett seriöst och tänkvärt debattinlägg från BMJ Opinion, som jag tycker är kan vara ett tänkvärt avstamp in i 1XX-eran här på Prehospitalt. Rent specifikt är texten primärt riktad mot akutmottagningskontext, men jag skulle säga att den har implikationer på hela akutsjukvården. När man jobbar med människor gäller det att ibland stanna upp och fundera, och jag tycker Iain Beardsells inlägg här är relevant och inte ett vanligt bittert inlägg i vårddebatten. Det bidrar till reflektion om compassion fatigue-begreppet och hur vi kanske på ett sätt ”missbrukar” detta – även om missbrukar är ett hårt ord… Lika mycket som jag uppskattar vetenskap och artiklar med ny kunskap (som ju med god grund kan sägas utgöra nästan exakt 99% av Prehospitalt), lika övertygad är jag att en god vård också kräver etisk reflektion kring våra arbetsuppgifter och det system vi är del av. Där är dagens artikel ett fint bidrag! Ta med det som en karamell att suga på in i fredagen, så ska jag se till att det dyker upp minst en hjärtstoppsartikel under helgen! 🙂
Sammanfattning genererad av AI:Texten argumenterar för att akutpersonal inte främst drabbas av ”compassion fatigue” utan av ”compassion blindness”: man vänjer sig vid ovärdiga och osäkra vårdmiljöer (t.ex. korridorvård) tills de inte längre uppmärksammas. Det kan driva moralisk stress/skada när vården inte räcker till. Författaren efterlyser att göra medkänsla möjlig igen genom tid för basala behov och ledarskap som markerar att läget inte är acceptabelt.
– Vardaglig vård i bristmiljöer kan normaliseras och bli ”compassion blindness”.
– Moralisk stress uppstår när gapet växer mellan önskad och möjlig vård.
– Medkänsla beskrivs som en grunddel av vårdkvalitet, inte ett tillval.
– Föreslår att skydda tid för basala behov (smärtlindring, mat, toalett, samtal, integritet) och att ledare tydligt inte-Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Frequent users of the ambulance service in a Swedish region: a retrospective cohort study
Idag är ingen vanlig dag för här kommer den hundrade (100!!!) studien på Prehospitalt. Jag vill minnas att jag tjuvstartade den 31 december 2025, så det skulle i så fall innebära den 99:e artikeln för 2026. Ska jag vara helt ärlig trodde jag nog inte jag skulle kunna hålla sviten obruten så länge, men så blev det och nu satsar jag vidare i den mån det är möjligt mot 365 (eller 366 snarare då)! Om man ska fira ska man väl göra det med en extra intressant artikel, eller hur? 🙂 Att jag dessutom skriver dagens text på en hotellrestaurang med en kall öl i handen, då jag råkar vara i Linköping som är sätet för mina doktorandstudier, ger det hela en ytterligare festlig inramning (iallafall för mig). Så, vad bjuder dagens artikel på?
Jo, den är helsvensk av Fredrik Alm, Lisa Kurland och Karin Hugelius – och vad glatt överraskad jag blev av att läsa den. Den berör en oerhört prioriterad fråga, nämligen våra mångåkare – eller ”frequent users” – vilket kanske klingar lite bättre. Den som hängt med minns att jag nån gång de senaste 100 dagarna skrivit om frequent users bl.a. i norsk alarmeringskontext, men här får vi oerhört intressanta karaktäristika som kan lära oss mer om gruppen (eller snarare grupperna). Författarna har gått igenom 73.461 ambulansuppdrag i Örebro län under tidsperioden 2020-2022, med totalt 41.407 unika patienter. De har sedan undersökt hur många av dessa som var återkommande, hur många gånger de återkom, och karaktäristika för grupperna som de delade in utifrån non-frequent (<4 uppdrag inom 365 dagar), moderate frequent (4-11 uppdrag inom 365 dagar) och high frequent (12+ uppdrag inom 365 dagar). Vad fann de då?
- Av de 41.407 patienterna var 7.9% moderate frequent och 0.5% high frequent.
- Dessa totalt 8.4% frekventa patienter stod för 29% (!!!) av alla ambulansuppdrag under perioden, att jämföra med resterande 91.6% av patienterna som stod för resterande 71% av ambulansuppdragen.
- Ambulansuppdrag med frekventa patienter involverade oftare andningsbesvär (17.8% vs 11.6%,p<0.001), kramper (4.2 vs 2.1%, p<0.001) och buksmärta (10.5% vs 8.7%, p<0.001) än de med icke frekventa patienter.
- Frekventa patienter var äldre än icke frekventa (median 75 år vs 62 år, p<0.001)
- Frekventa patienter hade högre triagenivå än icke frekventa och 77.7% resulterade i transport till akutmottagning.
- High frequency-uppdrag (dvs. övre 0.5%-en) rörde i högre grad än moderate frequency-uppdrag psykiatri (6.2% vs 2.1%, p<0.001) och intoxikationer (5.3% vs 2.0%, p<0.001). De resulterade oftare i transport till psykiatrisk akutmottagning (3.4% vs 1.4%, p<0.001) eller hänvisning till egenvård (24% vs 16.1%, p<0.001).
Jag vill börja med att flagga för att ovan i hög grad är en sammanfattning av resultatdelen i författarnas abstract, eftersom siffrorna är så intressanta att jag inte vill utelämna dem. Jag finner det oerhört intressant hur dessa siffror både bekräftar och krossar det jag uppfattar som vanliga fördomar hos ambulanspersonal. Att de högfrekventa topp 0.5% patienterna har en hög andel psykiatriskt relaterade uppdrag och intoxer matchar nog mångas fördomar, medan jag framförallt finner den moderata delen intressant. Här påvisar studien en sannolikt mycket utsatt grupp patienter som är svårt sjuka, har stora vårdbehov och i hög grad också bedöms rejält sjuka av oss i ambulanssjukvården – men som lätt sveps med i våra svepande resonemang om ”mångåkare”. Vi får också en indikation om att lösningen på akutsjukvårdens problem kanske inte i så hög grad är att diskutera en stor klump patienter som söker akutsjukvård frekvent och i onödan (vilket ofta tycks populärt), utan studien pekar ju – utan att specifikt ha undersökt den aktuella frågan – mot att en stor andel av de frekvent sökande patienterna i högsta grad har ett relevant, akut vårdbehov. Kanske kan en del av dessa hanteras på annat sätt än i akutsjukvården – inte minst i den översta halva procenten – men många av de övriga kan det förmodligen inte. Detta är sannolikt den verklighet vården har att förhålla sig till, istället för att kritisera patienterna för deras sökbeteenden som tom våra myndigheter tycks lägga sin energi på. Nu önskar jag mest bara ännu mer högupplöst forskning på karaktäristika, och inte minst vilka interventioner som kan göra tillvaron bättre för dessa grupper samtidigt som det gör samhället och vården mer effektivt. För ingen människa vill såklart ringa ambulans 4+ gånger om året, det fattar ju de flesta!
Nähä, nu nöjer jag mig… 🙂 In och läs, fira den 100:e med mig!
Frequent users of the ambulance service in a Swedish region: a retrospective cohort study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01551-2Sammanfattning genererad av AI:Registerbaserad retrospektiv kohortstudie i en svensk region (2019–2023; analys 2020–2022) som kartlade frekventa ambulansanvändare (≥4 uppdrag/365 dagar). 8,4% av patienterna stod för 29% av uppdragen och var äldre (median 75 vs 62). Vanligare larmorsaker var dyspné, kramper och buksmärta. Högfrekventa (≥12) hade oftare psykiatriska larm/intoxikation och fler ej transporterade.
– 8,4% av patienterna stod för 29% av ambulansuppdragen (2020–2022).
– Frekventa användare var äldre och uppdrag gällde oftare dyspné, kramper och buksmärta.
– Högfrekventa uppdrag hade oftare psykiatriska akutfall/intoxikation och ledde oftare till psykiatrisk vård eller ingen/”
– transport.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Prehospital Assessment and Triage of Traumatic Brain Injury: A Narrative Review of Strategies and Tools
Dagens artikel är en narrativ översikt och rör prehospital bedömning av traumatisk hjärnskada (TBI). På grund av de inkluderade studiernas (n=32) heterogenitet gjordes ingen systematisk metaanalys, utan endast narrativ syntetisering. Författarna fann 37 olika bedömningsverktyg för TBI, i ett spann med allt ifrån isolerad bedömning av Glasgow Coma Scale (GCS) till biomarkörer, Near Infrared Spectorscopy (NIRS), undersökningar med mikrovågor och verktyg baserade på maskininlärning. GCS var vanligast studerat, och denna skala visade brister i sensitivitet för identifiering av TBI, inte minst hos äldre och personer med antikoagulantiabehandling – vilket var de grupper där undertriage var vanligast. Annars var övertriage vanligt förekommande och sensitivitet tycktes värderas högre än specificitet. Bland algoritmer med maskininlärning och point-of-care-tester fanns lovande verktyg, som dock ej var tillräckligt validerade utifrån författarnas slutsatser. Summan av kardemumman så fann de att många vanliga verktyg riskerade missa signifikanta skador, inte minst i nyss nämnda grupper där undertriage var vanligt. Därför rekommenderade författarna en multimodal strategi med flera olika verktyg/indikatorer för att identifiera traumatisk hjärnskada.
Prehospital Assessment and Triage of Traumatic Brain Injury: A Narrative Review of Strategies and Tools. Neurotrauma Reports 2026;7. doi:10.1177/2689288×261428955Sammanfattning genererad av AI:Systematisk översikt av engelskspråkiga studier (2015–2024) om prehospitala verktyg/protokoll för att identifiera, prognosticera och triagera misstänkt/konstaterad traumatisk hjärnskada i ambulanssjukvård. 32 studier och 37 strategier ingick. GCS var vanligast men hade begränsningar, särskilt hos äldre och vid milda symtom. Nya ML‑algoritmer och point‑of‑care-enheter lovar men saknar bred validering; övertriage var vanligt, undertriage hos geriatriska/antikoagulerade.
– 32 studier identifierade 37 unika prehospitala TBI-verktyg/strategier.
– GCS användes oftast men presterade sämre hos äldre och vid mild TBI.
– Noggrannhet varierade stort; övertriage var vanligt och undertriage sågs särskilt hos äldre/antikoagulerade.
– Nya ML- och point-of-care-lösningar är lovande men behöver robust prospektiv validering.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Associations between four standard interventions as well as epinephrine use and sustained ROSC, 30-Day and one-year survival of patients in traumatic cardiac arrest: a multicentre, retrospective cohort study
Mer på temat traumatiskt hjärtstopp, som kanske återkommer lite mer frekvent ett tag då det är ett intresseområde som jag gillar att hålla mig uppdaterad inom. I denna retrospektiva multi-centerstudie från Österrike har författarna analyserat fem interventioner i form av; etablerande av fri luftväg+ventilation med syrgas, bilateral dekompression av thorax, applikation av bäckengördel, vätskeinfusion samt administration av adrenalin och hur dessa påverkar ROSC, 30-dagarsöverlevnad och 1-årsöverlevnad vid traumatiskt hjärtstopp. Datan kommer från en landsomfattande HEMS-organisation i Österrike och täcker perioden från 2010-2019, dvs. under perioderna av ERC-guidelines gällande 2010-2015 och 2015-2021. Lite resultat:
- 996 fall inkluderades i analysen. Fall av TCA med >15 min utan livstecken (n=410) och fall där ingen resuscitering startades av oklar orsak (n=437) exkluderades samt fall med brännskador (n=2).
- ROSC uppnåddes hos 34.2% av patienterna. 30-dagarsöverlevnaden var 7.4% och 1-årsöverlevnaden 6.6%.
- Det fanns en korrelation mellan antalet utförda interventioner och ROSC samt överlevnad.
- Vätskeinfusion, bäckengördel och luftväg/ventilation var förknippat med ökad sannolikhet för ROSC. För 30-dagarsöverlevnad och 1-årsöverlevnad var sambandet tydligast vad gäller vätska och bäckengördel, medan det var mindre tydligt för luftväg/ventilation. Thoraxdekompression saknade tydligt samband mot bättre överlevnad. Adrenalin ökade chanserna för ROSC, men inte överlevnad.
Min analys är att resultatet är intressant. Åtgärder kopplade till cirkulationen visar hög potential vilket är väntat eftersom hypovolemi är den dominerande orsaken till dåligt utfall. Att dekompression av bröstkorgen visar på lägre samband kan bero både på att det är en mindre vanlig orsak, men också på att ett mindre antal patienter erhöll denna åtgärd. Kanske hade fler behövt den? Överlag finns dock flera andra svagheter med studien. Den är utförd på data från 2010-2019. Jag vill minnas det var år 2015 som ERC:s handlingsplan för traumatiskt hjärtstopp kom, och i studiens metod framgår också att inget särskilt protokoll eller standardprocedur för traumatiskt hjärtstopp användes i organisationen när studien genomfördes. Att resultatet ändå visar så (oväntat) höga överlevnadssiffror kan ju verka tilltalande – och det understryker verkligen att vi ska resuscitera även patienter med traumatiskt hjärtstopp eftersom det faktiskt finns överlevnadschans. Dock måste man här ta i beaktande det stora bortfallet av patienter med TCA där återupplivning av oklar anledning ej påbörjats. En inte alltför vild gissning är att de läkare som bemannade organisationens helikoptrar satsade på de patienter där de bedömde att det fanns rimliga överlevnadschanser, vilket gör att den exkluderade gruppen sannolikt innehåller många av patienterna med sämst prognos. Summa summarum ger studien en indikation om åtgärder som kan vara viktiga vid TCA, men jag skulle också säga att svagheterna är så stora att det egentligen inte går att värdera resultaten kring de enskilda åtgärderna. Randomiserade studier är såklart önskvärt, men om inte annat retrospektiva studier där ett tydligt behandlingsprotokoll funnits, och tydliga kriterier för vilka patienter som inkluderas utan så besvärande stort bortfall där orsaken till exklusion i princip är okänd. Det vi KAN läsa ut är återigen: Det finns patienter med traumatiskt hjärtstopp som har chans att överleva. Och kanske, att det helt uppenbart är så att det finns interventioner vi gör som kan bidra till eller motverka att så blir fallet, sannolikt bland annat några av de som studerats 🙂
Associations between four standard interventions as well as epinephrine use and sustained ROSC, 30-Day and one-year survival of patients in traumatic cardiac arrest: a multicentre, retrospective cohort study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01486-0Sammanfattning genererad av AI:Multicenter, retrospektiv kohort med 996 barn och vuxna med traumatisk hjärtstopp utanför sjukhus (2010–2019) analyserade samband mellan fem prehospitala åtgärder och utfall. Sustained ROSC nåddes i 34,2%; 30-dagars och 1-års överlevnad var 7,4% respektive 6,6%. Vätska och bäckenbälte var associerade med högre ROSC samt 30-d/1-års överlevnad; fler åtgärder gav högre överlevnad.
– Sustained ROSC uppnåddes hos 34,2%; 30-dagarsöverlevnad 7,4% och 1-års 6,6%.
– Justerat var vätskeinfusion och bäckenbälte associerade med högre 30-dagars och 1-års överlevnad.
– Luftväg/ventilation och adrenalin var associerade med högre sustained ROSC men inte med längre överlevnad.
– Antal givna interventioner korrelerade med ROSC och överlevnad (svag–måttlig korrelation).Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).