PREHOSPITALT

PREHOSPITALT

  • Om Prehospitalt
  • Kontakt
  • 18 mars 2026
    ObservationsstudieSekundäranalys av RCT-kohort
    Hjärtstopp & HLR • #Defibrillering #Dubbeldefibrillering #Elektrodplacering #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #ROSC #Vektorbyte #Ventrikelflimmer

    The impact of defibrillation current and pad position on return of spontaneous circulation during refractory ventricular fibrillation

    Jisses, jag har så mycket spännande artiklar i kö att läsa nu så jag vet knappt var jag ska börja. Idag har jag iallafall återvänt till hjärtstoppstemat, trots avsaknad av helg. Det är dr Sheldon Cheskes, mannen bakom DOSE-VF (den nu välkända dubbeldefibrilleringsstudien), som är tillbaka med ännu en sekundäranalys av nämnda studie. Denna gången är fokus på hur strömstyrka, elektrodernas placering och ROSC hänger ihop vid refraktärt VF, vilket författarna precis som i huvudstudien definierat som kvarstående/återkommande VF efter tre defibrilleringar. Fokus i studien var på de första sex defibrilleringarna, och senare defibrilleringar exkluderades för att undvika confounding – exempelvis det uppenbara faktum att chansen till ROSC efter så lång tid rent generellt bör vara ganska låg om det inte redan uppnåtts, och då kan bero på komorbiditeter osv. I egenskap av sekundäranalys per-protokoll så är ju studien retrospektiv och får ses som hypotesgenererande snarare än konfirmerande, men resultatet är onekligen ändå intressant:

    • 342 fall inkluderades, patienternas genomsnittliga ålder var 64 år och 85% var män. Av 849 defibrilleringar utfördes 51.6% på standardvis, 25.4% efter vektorbyte och 22.9% med dubbelsekvensdefibrillering (DSED).
    • Den genomsnittliga strömmen var högre för anterio-posterior (AP) elektrodplacering än för anterio-lateral dito (både vid standarddefibrillering och DSED). Ingen signifikant koppling mellan strömstyrka och ROSC fanns däremot.
    • AP elektrodplacering var däremot associerat med ROSC, i jämförelse med AL (aOR 2.01, 95%CI 1.12-3.59).

    Summa summarum så uppvisar ju studien en relativt stark koppling mellan AP elektrodplacering och möjligheten att uppnå ROSC vid 3:e till 6:e defibrilleringen vid refraktärt VF. Här finns dock många begränsningar, exempelvis kring olika defibrillatorfabrikat, det uppenbara att studien är retrospektiv med risker för confounding, relativt litet antal fall, osv. Men, sätter man det i perspektiv till DOSE-VF-studien så blir ju ändå en hypotes att den stora faktorn kanske inte handlar om strömstyrkan och den minskade impedans i bröstkorgen (för andra stöten) som två stötar i rad kan innebära, utan att det kanske i högre grad handlar om elektrodernas placering. Följaktligen vore det ju oerhört intressant att se en välplanerad RCT på olika initiala elektrodplaceringar, och om jag förstår Dr. Cheskes rätt på LinkedIn så är det exakt detta de planerar i en kommande studie som de kallar POSITION RCT. Denna ser vi fram emot, och skulle ju faktiskt kunna bli vägledande i hur riktlinjer ska formuleras framöver, beroende på hur resultatet utfaller i denna men även i de stora DSED-studier som dragits igång, däribland exempelvis svenska, högintressanta Double D.

    Som en parentes kan ju konstateras att European Resuscitation Council, om man bara ser till innevarande studies resultat, kanske lagt sig på en ganska bra nivå när man i 2025 års guidelines rekommenderar att överväga vektorbyte till AP position efter tre misslyckade defibrilleringar. Fortsätt självklart att göra ”som vanligt” i Sverige, om ni inte är del av någon studie som säger annat. Som bekant kommer nytt utbildningsmaterial i maj 2026 från HLR-rådet, och då får alla se vad som står i detta 🙂

    Cheskes, S.; Drennan, I. R.; Turner, L.; Pandit, S. V.; Walker, R. G.; Taylor, T. G.; McLeod, S. L.; Dorian, P. The impact of defibrillation current and pad position on return of spontaneous circulation during refractory ventricular fibrillation. Resuscitation 2026:111061. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.111061
    Sammanfattning genererad av AI:

    Sekundär per-protokollanalys av DOSE VF (342 patienter, 849 chocker) undersökte samband mellan elektrodplacering, beräknad transthorakal ström och ROSC vid refraktär VF. Anteroposterior (AP) placering gav högre ström än anterolateral (AL). I GEE-modeller var AP oberoende kopplat till högre odds för ROSC (aOR 2,01), medan levererad ström inte var associerad med ROSC.

    – AP-placering gav högre beräknad ström än AL vid VC och DSED.
    – AP var oberoende associerad med ROSC jämfört med AL (aOR 2,01).
    – Levererad transthorakal ström var inte associerad med ROSC.
    – Resultaten talar för att extra AP-pad kan bidra mekanistiskt till nytta av VC/DSED.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 17 mars 2026
    ObservationsstudieTvärsnittsstudie
    Ambulanssjukvård Organisation & styrning • #Alarmering #Larmcentral #Mångringare #Non-conveyance #Patientsäkerhet #Prioritering

    Disparities between two possible thresholds for frequent contacts to a Norwegian emergency medical communication centre: ≥5 contacts in one month vs. ≥12 contacts in three months

    Idag har jag läst en retrospektiv studie från Oslo EMCC, alltså en av Norges larmcentraler för ambulanssjukvården. Studien belyser kännetecken för ”frequent callers” (”mångringare”) och jämför två olika definitioner på dessa. De två definitioner som belyses i studien baseras på brittiska Frequent Caller National Networks (FreCaNN) definition som inkluderar ”≥5 samtal på en månad eller ≥12 samtal på tre månader”. I studien har dessa brutits isär till två definitioner och jämförts. Lite av resultaten:

    • ≥12 samtal på tre månader visade sig i princip vara en subgrupp till ≥5 samtal på en månad. Av 19.559 unika identiteter som inkluderades var det färre än 10 som hade ≥12 samtal på tre månader men inte ≥5 samtal på en månad. Den senare gruppens definition är alltså betydligt bredare, och inkluderar i allt väsentligt den tidigare gruppen.
    • Den smalare gruppen om ≥12 samtal på tre månader var associerat med yngre ålder, mer psykisk ohälsa samt oklar problematik (däribland psykosociala besvär) och lägre prioritet. I gruppen fanns också en något lägre andel patienter med andningsbesvär, bröstsmärta och buksmärta, som ju är potentiellt allvarliga symtom som ofta behöver till sjukhus.
    • I enlighet med ovan punkt så hade gruppen också lägre andel utlarmade ambulanser samt lägre andel transport till akutmottagning eller jourläkare, jämfört med gruppen om ≥5 samtal på en månad.

    Ovanstående är endast en liten del av resultatet och jag rekommenderar i vanlig ordning genomläsning av studien som helhet. I Sverige pågår ju lite initiativ kring mångringare, som belastar akutsjukvården ganska väsentligt, och att enas om en nationell definition på dessa torde vara en prioriterad väg framåt. Kanske finns detta rentav, utan att jag känner till det? Exakt vad definitionen ska vara beror ju på vad man vill använda den till, men en gemensam terminologi/definition är ju ofta grunden för att kunna arbeta kring ett problemområde. Studiens författare ger vissa rekommendationer, giltiga för norsk kontext, men där mycket förmodligen är översättbart till den svenska. De förordar att exkludera definitionen på ≥5 samtal på en månad och istället enbart använda ≥12 samtal på tre månader. Detta eftersom den förstnämnda inkluderar många samtal med tidsbegränsade/kortsiktiga förhöjda sjukvårdsbehov, samtidigt som den faktiskt missar en del individer som ligger runt fyra samtal per månad konsekvent, men inte når upp i fem.

    För framtiden tänker jag att en viktig del är att göra fler studier, som knyter siffror och karaktäristika till patientupplevelse. Min övertygelse är att vi endast kan lösa ”problemet” med mångringare genom att förstå patienterna bättre, så vi kan möta behoven på adekvat sätt, utan att den akuta sjukvården för den sakens skull belastas med uppdrag som passar bättre på annan vårdnivå. För detta behövs såväl forskning som samarbeten mellan larmcentral, ambulanssjukvård, akutsjukvård. Men åter, att börja med en gemensam definition är nog inte fel…

    Harring, A. K. V.; Hjortdahl, M.; Häikiö, K.; Jørgensen, T. M. Disparities between two possible thresholds for frequent contacts to a Norwegian emergency medical communication centre: ≥5 contacts in one month vs. ≥12 contacts in three months. BMC Emergency Medicine 2025;25(1). doi:10.1186/s12873-025-01333-6
    Sammanfattning genererad av AI:

    Retrospektiv tvärsnittsstudie av frekventa kontakter till 113 vid Oslo EMCC 2017–2022 med tidigare FreCaNN-kriterier (≥5/månad eller ≥12/3 mån). Nästan alla med ≥12/3 mån uppfyllde även ≥5/månad, men grupperna skilde sig: ≥12/3 mån var yngre, ringde oftare själva, hade mer psykisk ohälsa/”oklart problem”, lägre prioritet och mindre ambulans/transport. Tröskeln ≥12/3 mån gav färre, mer specifika individer.

    – Två trösklar inom samma definition identifierar delvis olika delgrupper.
    – ≥12 kontakter/3 månader omfattar färre personer men nästan alla uppfyller även ≥5/månad.
    – ≥12/3 mån är associerat med yngre ålder, mer psykisk ohälsa/oklar problematik och lägre akutprioritet.
    – Lägre andel ambulansutryckning och sjukhus-/läkartransport i ≥12/3 mån-gruppen.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 16 mars 2026
    Randomiserad studie (RCT)Crossover-RCT
    Teknik & utrustning • #Hypotermi #Kyla #Patientrapporterade utfall #Uppvärmning #Värme

    Effect of active external rewarming on esophageal temperature in simulated prehospital accidental hypothermia: a randomized crossover trial

    Många teman återkommer här, och nu är hypotermi tillbaka. Denna gången med en ganska spännande, randomiserad crossover-studie där elva deltagare erhöll läkemedel som förhindrade huttring och kyldes sedan ner till 35 grader eller max två timmar, det som först uppnåddes. Därefter värmdes de i en timme. Hälften randomiserades till att värmas passivt, medan andra hälften randomiserades till aktiv, extern uppvärmning i kombination med passiv uppvärmning. Fem dagar senare fick de genomgå samma sak, men med motsatt uppvärmningsmetod mot vid första tillfället. Esofagustemperatur, hudtemperatur och vitala parametrar monitorerades, samt att deltagarna subjektivt fick bedöma sin upplevelse. Och resultatet då?

    • Genomsnittlig temperaturförändring i aktiva gruppen var +0.15°C (-0.16°C – +0.45°C). I den passiva gruppen var förändringen -0.05°C (-0.33°C – +0.23°C). Uppvärmningstakten skiljde alltså med 0.2°C i timmen.
    • I deltagarnas subjektiva upplevelse upplevdes den aktiva uppvärmningen bättre.

    Det finns lite andra resultat kring hudtemperatur etc också, men jag tycker att kärntemperaturen är intressantast. Det vi ser är alltså att afterdrop-effekten är påtaglig även om man är mycket väl passivt isolerad under första timmen efter nedkylning till hypotermigränsen. Temperaturen steg under de första 10 minutrarna i båda grupperna, för att sedan stabiliseras i den aktiva gruppen men minska i den passiva. Dessa resultat gäller åtminstone om kroppens förmåga till huttring är utslagen, vilket den ju inte normalt är vid dessa temperaturer, men däremot om man går längre ner och under ca 32 grader eller ev. vid utmattning, sjukdom, osv. Man får ju också säga att uppvärmningshastigheten inte var sådär rasande snabb. Är man riktigt gravt hypoterm kan ju den saken vara av godo, men risken att accidentellt råka värma någon för fort ter sig utifrån resultatet inte direkt jättehög (iallafall med externa metoder) – och kanske skulle en del milt-måttligt hypoterma patienter gynnas av att kunna värmas snabbare, inte minst om man varit utsatt för trauma!? Här behövs uppfinnarjockar som kan komma på bättre grejer, som lämpar sig för prehospitalt bruk, helt enkelt 🙂

    Mydske, S.; Helland, A. M.; Borasio, N.; Brattebø, G.; Østerås, Ø.; Wiggen, Ø.; Aßmus, J.; Strapazzon, G.; Thomassen, Ø. Effect of active external rewarming on esophageal temperature in simulated prehospital accidental hypothermia: a randomized crossover trial. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;34(1). doi:10.1186/s13049-025-01528-7
    Sammanfattning genererad av AI:

    I en randomiserad crossover‑fältstudie kyldes 11 friska, icke‑skakande volontärer i våta kläder i −2 °C till 35 °C esofagustemp. Därefter jämfördes 1 h passiv värmning med passiv + aktiv extern värmning. Aktiv värmning gav högre rewarming‑takt (skillnad 0,2 °C/h) och bättre komfort, och kan minska initial fortsatt temperaturfall i kyla.

    – Randomiserad crossover i simulerad prehospital miljö med farmakologiskt hämmat frossbeteende.
    – Aktiv extern värmning ökade esofageal uppvärmning jämfört med enbart passiv (skillnad 0,2 °C/h; osäkerhet inkluderar 0).
    – Hudtemperatur steg snabbare och komforten var bättre med aktiv värmning.
    – Resultaten stödjer att aktiv värmning kan motverka fortsatt temperatursänkning tidigt i behandling i kalla miljöer.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 15 mars 2026
    MetaanalysMetaanalys
    Smärta Trauma • #Brännskador #Explosion #HEMS #Kompetens #Mortalitet #Patientjournal #Tidsintervall / prehospital tid #Transport #Trauma #Värme #Vätskebehandling

    The impact of pre-hospital emergency medical services on the outcomes of patients with burn: a systematic review and meta-analysis

    Dagens artikel blev en systematisk review och metaanalys av ambulanssjukvårdens hantering av patienter med brännskador. Bland annat berörs transportsätt och -tider, bristfällig träning och otillräcklig dokumentation. I studien konstateras också att ambulanssjukvårdens hantering inte medförde någon förändring i patientens kroppstemperatur men att andningsfrekvens, hjärtfrekvens och blodtryck sjönk. Något oroväckande så lyckades studien inte påvisa någon signifikant sänkning av patientens smärta, vilket för mig är en av de mest centrala uppgifterna vid vård av brännskadade patienter. En tröst är att detta kan ha berott på heterogenitet i studietyper – data för detta fanns endast i två av de nio inkluderade studierna. Vidare så visade sig att ambulanssjukvården tenderade överskatta den totala omfattningen av brännskadan, jämfört med den slutliga skattningen. Mortaliteten i de fem studier som undersökte detta var 15%.

    Ska jag vara ärlig så tyckte jag studien var ganska rörigt presenterad och texten lite svårläst. Kanske är det lite kultur över detta, hur man är van att uttrycka sig och presentera data? Men den hade såklart vissa kvaliteter, och gav en del baseline-data från prehospital brännskadevård.

    Alanazy, A.; Alruwaili, A. The impact of pre-hospital emergency medical services on the outcomes of patients with burn: a systematic review and meta-analysis. Emergency Care Journal 2025. doi:10.4081/ecj.2025.13074
    Sammanfattning genererad av AI:

    Systematisk översikt och metaanalys av prehospitala insatser vid brännskador (9 studier, 6149 patienter). EMS-åtgärder på skadeplatsen, som smärtlindring, kylning och akuta behandlingar, kopplades till bättre kontroll av smärta och vitalparametrar samt lägre mortalitetsrisk. Översikten pekar även på behov av förbättrad utbildning i bedömning av brännskadans svårighetsgrad och handläggning prehospitalt.

    – EMS-insatser vid brännskador associerades med förbättrade utfall, inklusive lägre mortalitetsrisk.
    – Vanliga prehospitala åtgärder var analgetika, kylning av brännskadan och andra akuta terapier.
    – Bättre utbildning behövs för att stärka EMS i svårighetsgradsbedömning och effektiv handläggning.
    – Förbättrad prehospital kompetens kan minska vårdbördan och risken för ogynnsamma brännskadeutfall.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 14 mars 2026
    ObservationsstudieProspektiv kohort
    Arbetsmiljö • #Arbetsmiljö #Arbetsskador #Avvikelser #Erfarenhet #Hot- och våld #Pågående Dödligt Våld #Psykiatri #Riskbedömning #Säkerhet & biverkningar

    Use of Body Armor by EMS Clinicians, Workplace Violence, and Racial and Ethnic Disparities in Care

    Nu var det ett tag sedan jag läste något på hot- och våldstemat. Ett skönt avbrott på ett sätt eftersom det varit lite överrepresenterat kanske, men det är ett aktuellt ämne inte minst i den organisation jag jobbar. Idag kommer därför en oerhört intressant läsning, som kanske också kan vara lite laddad i den svenska debatten, som jag upplever ganska känslostyrd (av fullt begripliga skäl).

    Studien är en prospektiv kohort syftande till att undersöka om användande av skyddsväst ökar förekomsten av hot och våld, utförd i en relativt stor ambulansorganisation verksam i flera delstater. Outcomes var dels prevalens och karaktäristika av hot- och våldshändelser i ambulansbesättningar med minst en västad personal, jämfört med ovästade besättningar. Studien undersökte även i vilken grad patienterna avböjde vård. Besättningsmedlemmarna fick själva välja att använda ballistisk väst (NIJ Level II ballistic armor, skyddar mot handeldvapen och stickvapen), och skrev då på för att i fem år använda västen på alla uppdrag. Det var alltså inte något man kunde välja att använda ibland, och avstå ibland, för de som valde att använda väst.

    Lite resultat:

    • 156 av 415 personal (37.6%) valde att använda väst. 77 var män (49.4%).
    • 75.946 ambulansuppdrag inkluderades i analysen, och på 752 av dem (0.99 av 100) förekom hot- och våld. I 616 fall verbalt våld, 337 fysiskt våld och 201 bådadera. Inga incidenter med penetrerande föremål förekom. Inga av uppdragen involverade heller trauma sekundärt till skjutvapen- eller stickvåld.
    • Det fanns en tendens att längre anställningstid var förknippat med mindre hot- och våld, likaså fanns en koppling till kön där kvinnliga besättningar tycktes vara mer utsatta – möjligen kopplat till förekomst av sexuella trakasserier (vilket studien dock ej fastställer och får ses som en hypotes). Möten med yngre patienter var i högre grad förknippat med hot- och våld och i nästan hälften av fallen där hot- och våld angavs den primära bedömningen av patientens tillstånd som ”beteenderelaterat”.
    • Prevalensen av våld var signifikant högre hos besättningar som använde skyddsväst (1.11 vs 0.85 fall av 100, p<0.001). Efter justering för confounders hade besättningar med minst en västad personal 28% högre risk att utsättas för hot- och våldssituationer än ovästade besättningar. Riskökningen bestod av högre risk för verbalt våld (0.91 vs 0.70 per 100 fall, p<0.001). Risken för fysiskt våld uppnådde inte statistisk signifikans, men om man ska utläsa någon tendens så var denna åt mer fysiskt våld för västade besättningar.
    • Användande av skyddsväst ledde också till att patienter avböjde vård i högre grad. Här fanns kulturella och rasskillnader.

    Studien är högintressant utifrån den svenska debatten. Att skyddsvästar ger ett relativt effektivt skydd mot visst ballistiskt våld och stickvåld är inte en tvistefråga. Däremot är naturligtvis eventuella bieffekter av väst-bärandet högintressant. I studiens kontext visas att västade besättningar utsätts för en signifikant högre hot- och våldsrisk, särskilt vad gäller verbalt våld. Fysiskt våld var betydligt ovanligare och ingen signifikans uppnåddes där, men det finns en viss trend mot mer våld och denna trend utgör såklart en god grund att utföra fler och större studier. Jag tänker att studien helt enkelt kan vara underpowered för att detektera detta.

    Ska man överföra studiens resultat till svensk kontext finns flera viktiga begränsningar. Författarna diskuterar mycket kring risken att ambulanspersonal med västen – som var omärkt – misstas för polis eller annan ”law enforcement”. Ambulansuniformer i USA är ju ofta blåa och vita, och jag tänker att en dylik risk kanske är mindre med de tydliga svenska färgskillnader som finns för ambulans vs. polis. Det ter sig också underligt att man inte valt att tydligt märka västarna, för att synliggöra att det är ambulanspersonal. Många ytterligare begränsningar i generaliserbarhet finns såklart, vilket inte minst understryks utifrån ex.vis rasskillnader (vilket alltid känns som ett konstigt ord att skriva i svensk kontext) som syns i studien. Jag tänker också att användning av skyddsväst inte nödvändigtvis måste innebära att som i studien använda den på alla uppdrag, utan man kan ju även välja att selektera dessa på något vis. En slutsats jag dock definitivt tycker man kan dra är att skyddsväst inte nödvändigtvis måste vara av godo, utan att det är en oerhört komplex fråga som kräver ytterligare forskning, för att inte riskera öka hot- och våldsrisken. Det bör också tas i beaktande att man möjligen också skulle kunna bidra till segregering och i förlängningen kanske brist på förtroende för ambulanssjukvården genom västanvändningen.

    McGuire, S. S.; Bellolio, F.; Sztajnkrycer, M. D.; Sveen, M. J.; Liedl, C. P.; Mullan, A. F.; Clements, C. M. Use of Body Armor by EMS Clinicians, Workplace Violence, and Racial and Ethnic Disparities in Care. JAMA Network Open 2025;8(1):e2456528. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.56528
    Sammanfattning genererad av AI:

    Prospektiv kohortstudie vid en multistatlig EMS-organisation (april 2023–mars 2024) där vissa kliniker frivilligt bar ballistisk väst. Bemannade med väst hade högre förekomst av arbetsplatsvåld (1,11 vs 0,85/100 uppdrag; främst mer verbala kränkningar). Väst var också kopplat till fler patienter som avböjde vård/transport, särskilt bland svarta patienter.

    – Västburna team rapporterade mer arbetsplatsvåld, drivet av ökad verbal aggression.
    – När minst en i teamet bar väst ökade andelen patienter som avböjde behandling och/eller transport.
    – Ökningen sågs tydligast bland svarta/afroamerikanska patienter som avböjde vård/transport.
    – Organisationer bör väga skyddseffekt mot möjliga oavsiktliga konsekvenser i patientmötet.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 13 mars 2026
    Annan / oklarPosition statement
    Utbildning & kompetens • #Akademisk kunskap #Erfarenhet #Klinisk exponering #Kliniska färdigheter #Kompetens #Reflektion #Simulering #Sjuksköterskor i ambulans #Volym-utfall

    Between the ambulance and academia: rethinking identity and competence in paramedics with reduced clinical exposure

    Idag har jag läst en lite annorlunda artikel i form av en editorial från British Paramedic Journal. Ämnet de resonerar kring är utmaningarna med att jobba i gränslandet mellan klinik och akademi, med begränsad tid ute i den kliniska verkligheten. För mig är det högintressant då jag har 50% av min tid avsatt till doktorandstudier och därutöver lite instruktörstid, medförande att jag jobbar knapp halvtid ”på bil”. Jag har också många gånger resonerat kring detta med mig själv, och även gjort tappra försök att behålla så mycket klinisk tid som möjligt – främst för att jag tycker det är så roligt. Med det sagt tänker jag inte lägga ut så mycket mer här kring hur författarna resonerar, utan lämnar till dig att gå in och läsa artikeln. Trevlig helg!

    Wilson, C.; Wilkinson, J.; Hilton, E.; Prothero, L.; Seddon, S.; Blair, L.; Fitzpatrick, D. Between the ambulance and academia: rethinking identity and competence in paramedics with reduced clinical exposure. British Paramedic Journal 2026;10(4):3-7. doi:10.29045/14784726.2026.3.10.4.3
    Sammanfattning genererad av AI:

    Texten diskuterar hur paramedicin breddats till akademi, forskning och andra portföljroller, vilket ofta minskar klinisk exponering och kan påverka kompetens, självförtroende och yrkesidentitet. Den betonar att problemet även gäller t.ex. landsbygd, secondments och återgång efter frånvaro. Författarna efterlyser stödjande strukturer: skyddad CPD, sim/”deliberate practice”, samarbete mellan lärosäten och arbetsgivare och mindre fokus på godtyckliga skiftkvoter.

    – Minskad klinisk exponering kan leda till kunskaps-/färdighetsförlust och identitetsosäkerhet, särskilt hos kliniska akad
    – Problemet är systemiskt och drabbar fler grupper än akademiska paramediker (landsbygd, frånvaro, handover-förseningar).
    – Kompetens bör stödjas via strukturerad CPD, simulation, feedback och mentorskap snarare än enbart antal kliniska pass.
    – Lärosäten och arbetsgivare bör skapa flexibla dual-role/joint-appointment upplägg och skyddad tid för klinik/utveckling.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 12 mars 2026
    ObservationsstudieSekundäranalys av RCT-kohort
    Akut kardiologi Hjärtstopp & HLR • #Akut koronart syndrom #Akutmottagning #Angiolab #Geografi #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Intensivvård #Mortalitet #NSTEMI #ROSC #Transport #Urban miljö

    Expedited transfer to emergency department vs. cardiac catheter laboratory in a cardiac arrest centre for non-ST-elevation out-of-hospital cardiac arrest: ARREST trial as-treated analysis

    Dagens studie är en as-treated-analys av ARREST-studien, för den som har läst den. Om inte så var det en multi-center RCT i London som publicerades i The Lancet 2023. I studien undersöktes om hjärtstoppspatienter som återupplivats och ej uppvisade någon ST-höjning gynnades (i form av minskad 30-dagarsmortalitet) av att transporteras direkt till angiolab på ett cardiac arrest center (CAC) jämfört med till närmaste akutmottagning. Så var inte fallet visade det sig, och inte heller sekundära outcomes såsom 3-månadersmortalitet eller neurologisk outcome visade på fördelar.

    I nuvarande studie har man istället analyserat utifrån var patienterna transporterades i form av 1) akutmottagning på CAC, 2) angiolab på CAC eller 3) akutmottagning på icke CAC. Primärutfallet var fortfarande 30-dagars mortalitet.

    Resultatet här visade på lägre 30-dagarsmortalitet om man transporterades till akutmottagning på ett CAC än om man kom till en akutmottagning på icke CAC. Däremot var det ingen skillnad på angiolab jämfört med akutmottagning på icke CAC.

    Resultatet är i sig intressant och skulle kunna tyda på att hjärtstoppspatienter utan ST-höjningar kan tjäna på att transporteras till ett CAC, vilket jag utifrån studien tolkar som ett sjukhus med hjärtintensivvård och angiolab. Däremot verkar ju inte labbet i sig vara det som står för den omedelbara fördelen. Frågan är då vari fördelarna ligger? Det är ju lite svårare att få svar på, när delar av randomiseringens fördelar går förlorade. Gruppen som kom till CAC var yngre, hade mer defibrillerbar rytm, mer bystander-HLR, osv. samt var i högre grad på offentlig plats. Centralt i London (där studien genomfördes) var också mottagande enhet oftare ett CAC, vilket kan ge geografiska dimensioner såsom att ytterområden har annan folkhälsostatus osv. Detta går ju delvis att justera för i analys, men det ersätter ju inte randomiseringens fördelar.

    Onekligen är det alltså intressant att patienterna tjänade på transport till CAC, men studien känns alltså främst intressant för hypotesgenerering och vidare forskning, tänker jag ändå… Nästa RCT får kanske bli en som testar om CAC som helhet är fördelaktigt, inte specifikt angiolab..?

    Patterson, T.; Perkins, G. D.; Dodd, M.; Perkins, A.; Mellett-Smith, A.; Fothergill, R. T.; Clayton, T.; Evans, R.; Robertson, S.; Kwok, M.; Wilson, K.; McDonaugh, B.; McCrone, P.; Dalby, M.; Firoozi, S.; Malik, I.; Rakhit, R.; Jain, A.; MacCarthy, P.; Nolan, J. P.; Redwood, S. R.; Lampard, A.; Papadopoulos, D.; Hughes, J.; Pendolino, V.; Shaw, J.; Bannister, C.; Long, A.; Kearney, J.; Palti, G.; Ritches-Price, J.; Whitbread, M.; Perera, D.; Coutts, J.; Clapp, B.; Prendergast, B.; Chamberlain, D.; Muir, K.; Morris, T.; Stables, R.; Nevett, J.; Connor, M.; Lane, G.; Brown, M.; Mamas, M.; Adamson, D.; Curzen, N.; Blows, L.; De Belder, M.; Marciniak, M.; Stephens, N.; Khan, M.; Petzer, E.; Spencer, O.; Webb, I.; Roberts, P.; Wood, D.; Pavlidis, A.; Sidney, T.; Das, R.; Nijjer, S.; Ozkor, M.; Kurbaan, A.; Bell, R.; Wood, D.; Rosser, G.; Jerome, L.; Knight, M.; Wragg, A.; Byrne, J. Expedited transfer to emergency department vs. cardiac catheter laboratory in a cardiac arrest centre for non-ST-elevation out-of-hospital cardiac arrest: ARREST trial as-treated analysis. European Heart Journal: Acute Cardiovascular Care 2025;15(1):3-12. doi:10.1093/ehjacc/zuaf133
    Sammanfattning genererad av AI:

    Fördefinierad as-treated-analys av ARREST på vuxna med återupplivad OHCA utan ST-höjning i London. Patienter grupperades efter faktisk destination: akutmottagning i hjärtstoppscentrum (CAC), direkt till angiolab i CAC eller akutmottagning utan CAC. 30-dagarsmortalitet var lägre för akutmottagning i CAC vs icke-CAC (aOR 0,43), medan angiolab i CAC inte skilde signifikant. Neurologiskt gynnsamt utfall var vanligare i CAC-grupperna.

    – As-treated jämförelse av faktisk destination efter OHCA utan ST-höjning inom ARREST-studien.
    – Lägre 30-dagarsmortalitet vid akutmottagning i CAC jämfört med akutmottagning utan CAC (justerad analys).
    – Ingen statistiskt säkerställd mortalitetsskillnad för direkt angiolab i CAC vs icke-CAC, men trend mot lägre dödlighet.
    – Gynnsamt neurologiskt utfall vid utskrivning var vanligare i CAC-grupperna än i icke-CAC.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 11 mars 2026
    ObservationsstudieKohort – retrospektiv
    Smärta Smärtbehandling & läkemedel • #Avvikelser #Bröstsmärta #Läkemedel generellt #Morfin #Naloxon #NRS #Opioider #Patientrapporterade utfall #Säkerhet & biverkningar #VAS

    Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect

    Jag satt i ett trevligt möte denna morgon och påmindes om en artikel jag läst tidigare, men som jag kände att jag behövde läsa om. Sagt och gjort så blev det idag Wennberg med fleras studie där de följer upp den prehospitala användningen av intravenös alfentanil (rapifen) i en region mellan åren 2011-2022. Fokus låg på smärtlindrande effekt och adverse events (AE) samt serious adverse events (SAE).

    Resultatet är ganska upplyftande:

    • 17.796 patienter inkluderades. I genomsnitt (och median för den delen) fick de 0.7 mg alfentanil. En majoritet (58.7%) var kvinnor och genomsnittlig tid på vårdmötet var 51 minuter.
    • Vanligast var alfentanil-användning till patienter med ESS-koder för buksmärta, skada ben, ryggsmärta, skada arm/axel, bröstkorgsskada, bröstsmärta och extremitetssmärta.
    • Skillnad i NRS före resp. efter alfentanil var -4.1±2.6.
    • AE förekom i 2.5% av fallen. Det fanns ingen koppling mellan AE och dos, kombination med morfin/midazolam, kön, ålder, NRS-skillnad eller prehospital tid.
    • SAE förekom i 0.01% av fallen (n=25). 20 av dessa fick naloxon, 11 manuell ventilation och fyra HLR. Alla återhämtade sig utom en patient. På denne avslutades HLR efter samråd med läkare.

    Författarna drar slutsatsen att alfentanil torde kunna anses säkert och effektivt att använda i en prehospital kontext, när snabb smärtlindring behövs. Det får man väl instämma i, och inte minst tänker jag att ”snabb” här är ett nyckelord som vi i ambulanssjukvården borde fundera över. För er som läst mina tidigare reflektioner ex.vis kring PreMeFen-studien i Norge (se bakåt i kategorin Smärta) så är jag lite bedrövad att det hinner gå så pass lång tid i det prehospitala vårdmötet innan vi lyckas ge våra patienter effektiv smärtlindring. Midazolam var på tapeten då, men kanske är även alfentanil något vi borde fundera mer över som en av flera komponenter i verktygslådan, trots att detta kräver iv infart (iaf om man vill kunna motivera sig med ovanstående studies resultat). Jag vet att vissa ambulansverksamheter använder det, men långt ifrån alla – däribland den jag själv arbetar i.

    Wennberg, P.; Pakpour, A.; Broström, A.; Karlsson, K.; Magnusson, C. Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect. Prehospital Emergency Care 2024;29(2):188-193. doi:10.1080/10903127.2024.2363509
    Sammanfattning genererad av AI:

    Retrospektiv observationsstudie av intravenös alfentanil given av ambulanssjuksköterskor i svensk prehospital vård 2011–2022. Totalt behandlades 17796 patienter. Biverkningar förekom hos 2,5% och allvarliga biverkningar i 25 fall (0,01%). Bland 5970 med fullstöndig VAS sj0nk medianen frn 8 till 4, med medelreduktion -4,1. Resultaten talar fr god effekt och hg sökerhet vid frsiktig anvöndning.

    – Stor kohort ver 11 r med 17796 alfentanilbehandlingar i ambulanssjukvrd.
    – Lg frekvens av biverkningar (2,5%) och mycket f allvarliga hndelser (0,01%).
    – Kliniskt tydlig smrtlindring hos patienter med full VAS-dokumentation (median 84).
    – Std fr alfentanil som alternativ fr akut smrta prehospitalt.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 10 mars 2026
    ObservationsstudieRetrospektiv kohort
    Hjärtstopp & HLR Respiratoriskt • #Drunkning #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Hypotension #Intensivvård #Mortalitet #NIV #Szpilman drowning scale #Tidsintervall / prehospital tid #Ventilation

    Prehospital factors associated with ICU admission in drowning patients: a retrospective multicenter cohort study in a French coastal region

    Dagens studie-karamell kommer från den franska medelhavskusten. Det var första gången jag såg sol, olivträd och croisetten i Cannes framför mig när jag läste en vetenskaplig studie. I studien har författarna analyserat drunkningsfall i Var, ett område med nio olika sjukhus, mellan januari 2019 och oktober 2022. Syftet var att beskriva klinisk karaktäristika, prehospital hantering och outcomes i patientgruppen, samt identifiera faktorer som var associerade med intensivvård.

    296 patienter inkluderades i studien, med en medianålder av 69 ±17 år. De flesta drunkningarna inträffade under sommartid (80.4%), på eftermiddagarna (kl 13-19, 58.8%) och vid stränder (81.4%). Här är några av fynden:

    • 30.4% av patienterna hade hjärtstopp. Av dessa fick 95.5% bystander-HLR.
    • Av alla patienter förklarades 8.8% avlidna redan i den prehospitala fasen. Den totala mortaliteten var 18.6%.
    • Initial medvetandegrad (AVPU) var: U=22.6%, P=1.0%, V=3.7%, A=72.3%
    • 78.3% av patienterna skrevs in på sjukhus, medan 12.8% ej ansågs behöva sjukhusvård. Av de som skrevs in på sjukhus krävde 56% intensivvård.
    • 79.7% av de patienter som skrevs in på sjukhus krävde respiratoriskt stöd. 22% fick mekanisk ventilation, men NIV och högflödesbehandling med näsgrimma var också vanligt samt att en hel del patienter rätt och slätt syrgasbehandlades.
    • I multivariat analys fanns tre faktorer som var signifikant associerade med intensivvård, nämligen: 1) VPU på AVPU-skalan, 2) Szpilman grad≥3 och 3) nedsänkning (immersion) i vatten > 1 minut.

    Jag tänker att studien tillför en del intressant, även om det redan finns en del generell kunskap om karaktäristika hos drunkningsoffer. Till att börja med så har endast en mindre del av patienterna hjärtstopp, vilket är intressant utifrån att vi oftast pratar om drunkningspatienterna som har hjärtstopp. Det är också väldigt tydligt att respirationen är huvudproblem i gruppen. Författarna diskuterar hur Szpilman grad 4 (vilket innebär akut lungödem och hypotension/shock) är ovanligt, vilket satt i ett större sammanhang jag nog tolkar som att cirkulatorisk svikt hos drunkningspatienter är ovanlig om den inte är sekundär till respiratorisk kollaps. Att längre nedsänkning i vatten var förknippat med mer intensivvård är ju inte heller särskilt förvånande, utan understryker bara de förödande effekterna av förlängd asfyxi med påföljande hypoxi osv. En grej i studien värd att nämna som förvånade mig var de långa prehospitala tiderna; i median 83 minuter (IQR 60-109), och där tiderna relativt konsekvent ökade ju högre upp i Spilzman-skalan man kom (dvs. högre allvarlighetsgrad = längre prehospital tid). Författarna nämner dock i diskussionen att många av incidenterna skedde på otillgängliga stränder, med långa framkörningstider osv.

    Ska man ta med sig resultaten till svensk kontext så finns en del att tänka på. Förutom uppenbara skillnader i vårdsystem etc så får man beakta att 65.6% av fallen skedde i områden övervakade av livräddare, vilket ju är en mycket sällsynt företeelse i Sverige. Vidare så kan vattentemperaturerna förväntas vara annorlunda, vilket kan ge andra förutsättningar för patienter i våra trakter, inte minst hos den mindre andel som har hjärtstopp. Men, summa summarum tycker jag att studien tillförde en del intressanta pusselbitar för mig, för att förstå denna patientgrupp och hanteringen lite bättre!

    Mathais, Q.; Jurain, L.; Sebai, A.; Mattei, P.; Jammes, D.; Kaidomar, M.; Kleiner, G.; Rammal, F.; Marquer, B.; Bertrand, P.; Belloni, A.; Benner, P.; Meaudre, E.; Vergne, M.; Chelly, J.; Boutin, C. Prehospital factors associated with ICU admission in drowning patients: a retrospective multicenter cohort study in a French coastal region. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01481-3
    Sammanfattning genererad av AI:

    Retrospektiv multicenterkohort i fransk kustregion (SAMU 83) med 296 vuxna drunkningstillbud 2019–2022. 78% lades in, 44% på IVA; 9% dog prehospitalt. Under vårdtiden behövde 80% av inlagda respiratoriskt stöd. Faktorer associerade med IVA-inläggning var nedsatt medvetande, Szpilmangrad ≥3 och immersion ≥1 minut. Resultaten kan stödja triage men kräver prospektiv validering.

    – Hög vårdtyngd: 44% IVA-inläggning och 80% respiratoriskt stöd bland inlagda.
    – Nedsatt medvetande ökade sannolikheten för IVA-inläggning (OR 4,4).
    – Szpilmangrad ≥3 var starkt kopplad till IVA-inläggning (OR 29,9).
    – Immersion ≥1 minut associerades med IVA-inläggning (OR 9,0).

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • 9 mars 2026
    Randomiserad studie (RCT)Randomiserad kontrollerad studie (RCT)
    Buksmärta / gastro Smärtbehandling & läkemedel • #Gastrointestinal blödning (GI-blödning) #Hypotension #Mortalitet #Säkerhet & biverkningar #Tranexamsyra (TXA) #Tromboembolier #Varicieblödning

    Effects of a high-dose 24-h infusion of tranexamic acid on death and thromboembolic events in patients with acute gastrointestinal bleeding (HALT-IT): an international randomised, double-blind, placebo-controlled trial

    Fick ett grymt läsartips i helgen om en spännande RCT. Den har förvisso några år på nacken, men är högintressant inte minst utifrån att många svenska ambulansorganisationer (inkl. den jag själv jobbar i) har ganska vida indikationer för att ge tranexamsyra. Hos oss är exempelvis indikationen ”Stark klinisk misstanke på inre, icke kompressibel stor okontrollerad blödning samt skallskada med RLS 4-8 eller massiv blödning postpartum” – vilket ju i sin helhet omfattar ganska många olika slags blödningar. Dagens studie är randomiserad, placebo-kontrollerad, multi-center och dubbelblindad – d.v.s. behandlingen har skett slumpvis, jämförts mot placebo, utförts på flera olika platser och varken den som behandlade eller patienten (eller den som utförde analysen, för den delen) har vetat vilken behandling som givits. Syftet var att undersöka skillnader i dödlighet samt tromboemboliska komplikationer hos patienterna. Resultatet kan presenteras rätt kort och koncist:

    • Det var ingen skillnad i dödlighet pga blödning mellan grupperna, varken vid 24 timmar, 5 dagar eller 28 dagar. Inte heller i död av andra orsaker fanns signifikanta skillnader.
    • Inte heller andra undersökta faktorer skiljde sig signifikant, såsom mängden kirurgi, radiologisk intervention, blodtransfusion, komplikationer kopplade till respiration, hjärta, njurar eller lever, osv. osv. Inte heller mängden intensivvård skiljde.
    • Vad som däremot skiljde var andelen venösa tromboliska händelser (DVT och lungemboli) var högre i TXA-gruppen. Särskilt påtagligt var detta hos patienter med varicieblödning och leversjukdom (vilket var en mycket väsentlig andel av patienterna).

    I korthet kan man nog konstatera att TXA inte ger några väsentliga fördelar vid GI-blödning, annat än möjligen i undantagsfall, men att risk däremot finns för venösa tromboemboliska komplikationer. Så, här finns väl anledning att se över riktlinjer och för oss kliniker att tänka smart vid GI-blödning! Studien talar ju för att TXA-indikationen inte bör vara generell vad gäller blödningstypen, utan att varje slags blödning kan ha sin egen patofysiologi, varför man måste forska på respektive typ och kanske även skriva riktlinjer med viss försiktighet…?

    Stort tack för tipset!

    "The HALT-IT Trial Collaborators" (se författarlista i studien) Effects of a high-dose 24-h infusion of tranexamic acid on death and thromboembolic events in patients with acute gastrointestinal bleeding (HALT-IT): an international randomised, double-blind, placebo-controlled trial. The Lancet 2020;395(10241):1927-1936. doi:10.1016/s0140-6736(20)30848-5
    Sammanfattning genererad av AI:

    Internationell dubbelblind RCT i 164 sjukhus (n=12
    009) med signifikant fvre/nedre GI-blfning prfade hfdos tranexamsyra (1 g bolus + 3 g infusion/24 h) mot placebo. Dfd av blfdning inom 5 dygn minskade inte (RR 0,99). Arteriella tromboser var likartade, men vensa tromboembolier fkade (RR 1,85). Slutsats: br ej anvndas utanfr RCT.

    – Ingen minskning av blfdningsrelaterad dfd inom 5 dagar med tranexamsyra jmffrt med placebo.
    – Arteriella tromboemboliska hndelser var liknande mellan grupperna.
    – Vensa tromboembolier var vanligare med tranexamsyra (RR 1,85).
    – Rekommendation i studien: anvnd inte tranexamsyra vid GI-blfdning utanfr randomiserad prfvning.

    ⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
Föregående sida
1 … 4 5 6 7 8 … 13
Nästa sida
Prehospitalt (RSS)
PREHOSPITALT

PREHOSPITALT

Cookie-policy Integritetspolicy

  • LinkedIn
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål. Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
  • Hantera alternativ
  • Hantera tjänster
  • Hantera {vendor_count}-leverantörer
  • Läs mer om dessa syften
Visa preferenser
  • {title}
  • {title}
  • {title}